två
På en köksstol i en gammal läkarvilla i ett soligt men kallt (krispigt) New Hampshire sitter John Morepleasant och gråter över en förlorad kärlek som han är övertygad om att ha sett och älskat för sista gången. Hans mor ligger död, efter en av många hjärtattacker, i ett av sovrummen på övervåningen. Det har John Morepleasant inte en aning om för stunden, men om sanningen ska fram hade han nog, primärt, känt sig lättad över faktumet att hon äntligen lämnat världen. 15 år av all världens åkommor; stroke, diabetes, hjärtattacker, ryggskott... "you name it", som modern själv skulle uttrycka det i all sin bitterhet, helt utan glimt. Modern var också anledningen till att John återvänt till sitt barndomshem. Han var ensambarn och fadern var sedan länge död efter att ha träffats av en granat, förlorat båda benen, och med vetskapen om att han skulle förblöda valt att sätta pistolen mot sin egen tinning och på så vis välja sitt eget öde istället för att långsamt se livet sippra ur honom i sanden vid Normandies stränder.
Således var John den enda som var närvarande nog att kunna se om sin mor till dess att hon valde att tacka för sig, vilket hon nu hade gjort, vare sig John visste det eller inte. Detta betydde också, utan Johns vetskap, att han hade kunnat gråta ordentligt, utan rädsla för att modern skulle ertappa honom. Manliga tårar var ingenting som uppmuntrades inom familjen: ett släkte av "tjänstemän sedan stenåldern", för att uttrycka sig som modern.
Han ser lite eländig ut där han sitter, rödflammig och svullen av tårar som inte kan spädas ut med annat än cigarettaskan de faller i. Hans lugg ("fullkomligt ruggig och i allra högsta grad opassande för en man i hans ställning") hänger klibbig längs pannan, blöt av tårar och nervösa svettningar.
John tänker att han hellre vill lämna livet än må så här, men det är inget alternativ. Dels för att han inte är byggd på det sättet, dels för att han antagligen inte hade haft modet som krävts för att fullfölja något så absolut, och dels för att han senare kommer att träffa 13-åriga Jenny Warner, som skulle göra klart för honom att det "är det sämsta en människa kan göra, jag kommer aldrig förlåta min far för det. I sin bestämda vilja att lämna sig själv verkade han glömma eller förbise att han också skulle lämna mig" .
John Morepleasant resonerar som så, att om han använder en dag till att gråta, så skulle smärtan sedan försvinna. Senare ska det dock visa sig att han har väldigt fel. Smärta kanske fungerar så när den är fysisk, men inte när den är själslig.
Han tar ett bloss på sin cigarett, vilken i ordningen det är kan han inte lista ut, men det är nu minst tre cigaretter sedan han verkligen borde ha druckit ett glas vatten. Under sina sista minuter i vaket tillstånd för dagen funderar han över vad det är som egentligen känns, var det verkligen gör ont
"Hjärtat", tänker han, "det gör ont i hjärtat"
Samtidigt, på ett café i ett Marseille som under dagen tagit farväl av sommaren, sitter den Sydney-fostrade Will Greatfall och dricker kaffe tillsammans med sin handelsresande far. Om ungefär fyra minuter ska Will få se vad livet är för första gången.
Han var ofta på resor med sin far, mest för att ingen i hemtrakterna var tillgänglig nog för att ta hand om honom när fadern var ute på vägarna i affärer som Will aldrig till fullo förstått, "jag köper och säljer", brukade hans far svara i stunder av en tonårings nyfikenhet. Men resorna bekom inte direkt Will Greatfall, han gillade att upptäcka världen och dessutom gav de honom alla möjligheter att dagdrömma om att själv vara en riktig upptäcktsresande och presentera sig som Cristobal, något som ett (innan fadern började resa) synnerligen klassiskt aristokrathem inte gärna gav utrymme till. Åtminstone inte under tiden då hans högt uppsatta politiker till mor fortfarande var närvarande. "Hon är på en plats som ansåg passade bättre för henne", sade fadern när Will undrade var hon höll hus nu för tiden. Egentligen var hon inte Wills mor, den sanna modern var en prostituerad slovakiska som hans far dragit relationen några steg för långt med. Detta visste inte Will, även om han alltid känt sig frånvarande sin mor och mer dragen till det spännande och farliga. Nåja, han kanske hade sina aningar.
Tre bord bortom Will och hans far sitter en flicka med sin mor (på alla sätt ett praktexemplar av den ibland fördomsfulla bild som målas upp av rika, franska kvinnor). Flickan, däremot, är långt mer tilltalande och tillgänglig; långt, mörkt hår, glittriga ögon, och ett leende av den karaktären att det skull kunna skipa fred på jorden bara av blotta åsynen. Will tänker att kvinnan omöjligt kan vara flickans mor. Och ironiskt nog faller han in i banan att kanske är hon inte det, kanske var hennes riktiga mor en prostituerad slovakiska, en kittlande tanke för en pojke vars enda bild av moderskap var en perfekt yta och strikt uppfostran. Nu var det emellertid så, kanske tyvärr, att kvinnan var flickans riktigta mor.
Will och flickan kastar otaliga blickar mot (till) varandra. Det känns som att hela cafét bevakar skådespelet (som antagligen inte är helt olikt djurrikets), men den enda som verkar lägga märke till leken är Wills far, som tillbakalutat och nöjt följer varje rörelse.
Will försöker tala med henne med hjälp av tankar, han försöker säga: "Jag vill att vi ska vara varandras, det kanske låter dumt men ibland bara känns det rätt. Vi ska alltid vara tillsammans och dela de mest fantastiska äventyr och väder. Om jag räcker ut min hand, tar du den då? Följer du med mig?". Flickan blundar i några sekunder, öppnar ögonen, och ler. Will känner sig gråtfärdig, hon verkar ha förstått och Will Greatfall kan dra sig till minnes en av få vettiga saker hans mor sade (kvinnan som Will trodde var hans mor, inte den protistuerade slovakiskan, som för övrigt numera äger ett ljuvligt litet antikvariat i de mer respekterade delarna av Edinburgh): "Om du vill se en människa så det verkligen känns, titta då inte på henne, utan inom henne."
Will Greatfall är nöjd och övertygad om att han precis varit med om ett för alltid avgörande ögonblick, han har träffat kärleken. Han blir dock slagen i ansiktet av densamma bara sekunder senare. Vad som verkar både ett ögonblick och en livstid senare reser sig flickan och hennes mor för att lämna cafét, och på så vis blev Will (tror han) för evigt övergiven av sin första kärlek. Han känner sig totalt ensam trots den väl tilltagna skaran av cafébesökare.
Hans far märker att någonting är fel, trots sin ibland sällsynt påtagliga oförmåga att läsa människor.
"Hur är det? Är du OK?", frågar han sin son.
Will sluter ögonen, hårt, hårt, för att hålla tillbaka känslofloderna.
"Hjärtat", säger han, "det gör ont i hjärtat".
.
Således var John den enda som var närvarande nog att kunna se om sin mor till dess att hon valde att tacka för sig, vilket hon nu hade gjort, vare sig John visste det eller inte. Detta betydde också, utan Johns vetskap, att han hade kunnat gråta ordentligt, utan rädsla för att modern skulle ertappa honom. Manliga tårar var ingenting som uppmuntrades inom familjen: ett släkte av "tjänstemän sedan stenåldern", för att uttrycka sig som modern.
Han ser lite eländig ut där han sitter, rödflammig och svullen av tårar som inte kan spädas ut med annat än cigarettaskan de faller i. Hans lugg ("fullkomligt ruggig och i allra högsta grad opassande för en man i hans ställning") hänger klibbig längs pannan, blöt av tårar och nervösa svettningar.
John tänker att han hellre vill lämna livet än må så här, men det är inget alternativ. Dels för att han inte är byggd på det sättet, dels för att han antagligen inte hade haft modet som krävts för att fullfölja något så absolut, och dels för att han senare kommer att träffa 13-åriga Jenny Warner, som skulle göra klart för honom att det "är det sämsta en människa kan göra, jag kommer aldrig förlåta min far för det. I sin bestämda vilja att lämna sig själv verkade han glömma eller förbise att han också skulle lämna mig" .
John Morepleasant resonerar som så, att om han använder en dag till att gråta, så skulle smärtan sedan försvinna. Senare ska det dock visa sig att han har väldigt fel. Smärta kanske fungerar så när den är fysisk, men inte när den är själslig.
Han tar ett bloss på sin cigarett, vilken i ordningen det är kan han inte lista ut, men det är nu minst tre cigaretter sedan han verkligen borde ha druckit ett glas vatten. Under sina sista minuter i vaket tillstånd för dagen funderar han över vad det är som egentligen känns, var det verkligen gör ont
"Hjärtat", tänker han, "det gör ont i hjärtat"
Samtidigt, på ett café i ett Marseille som under dagen tagit farväl av sommaren, sitter den Sydney-fostrade Will Greatfall och dricker kaffe tillsammans med sin handelsresande far. Om ungefär fyra minuter ska Will få se vad livet är för första gången.
Han var ofta på resor med sin far, mest för att ingen i hemtrakterna var tillgänglig nog för att ta hand om honom när fadern var ute på vägarna i affärer som Will aldrig till fullo förstått, "jag köper och säljer", brukade hans far svara i stunder av en tonårings nyfikenhet. Men resorna bekom inte direkt Will Greatfall, han gillade att upptäcka världen och dessutom gav de honom alla möjligheter att dagdrömma om att själv vara en riktig upptäcktsresande och presentera sig som Cristobal, något som ett (innan fadern började resa) synnerligen klassiskt aristokrathem inte gärna gav utrymme till. Åtminstone inte under tiden då hans högt uppsatta politiker till mor fortfarande var närvarande. "Hon är på en plats som ansåg passade bättre för henne", sade fadern när Will undrade var hon höll hus nu för tiden. Egentligen var hon inte Wills mor, den sanna modern var en prostituerad slovakiska som hans far dragit relationen några steg för långt med. Detta visste inte Will, även om han alltid känt sig frånvarande sin mor och mer dragen till det spännande och farliga. Nåja, han kanske hade sina aningar.
Tre bord bortom Will och hans far sitter en flicka med sin mor (på alla sätt ett praktexemplar av den ibland fördomsfulla bild som målas upp av rika, franska kvinnor). Flickan, däremot, är långt mer tilltalande och tillgänglig; långt, mörkt hår, glittriga ögon, och ett leende av den karaktären att det skull kunna skipa fred på jorden bara av blotta åsynen. Will tänker att kvinnan omöjligt kan vara flickans mor. Och ironiskt nog faller han in i banan att kanske är hon inte det, kanske var hennes riktiga mor en prostituerad slovakiska, en kittlande tanke för en pojke vars enda bild av moderskap var en perfekt yta och strikt uppfostran. Nu var det emellertid så, kanske tyvärr, att kvinnan var flickans riktigta mor.
Will och flickan kastar otaliga blickar mot (till) varandra. Det känns som att hela cafét bevakar skådespelet (som antagligen inte är helt olikt djurrikets), men den enda som verkar lägga märke till leken är Wills far, som tillbakalutat och nöjt följer varje rörelse.
Will försöker tala med henne med hjälp av tankar, han försöker säga: "Jag vill att vi ska vara varandras, det kanske låter dumt men ibland bara känns det rätt. Vi ska alltid vara tillsammans och dela de mest fantastiska äventyr och väder. Om jag räcker ut min hand, tar du den då? Följer du med mig?". Flickan blundar i några sekunder, öppnar ögonen, och ler. Will känner sig gråtfärdig, hon verkar ha förstått och Will Greatfall kan dra sig till minnes en av få vettiga saker hans mor sade (kvinnan som Will trodde var hans mor, inte den protistuerade slovakiskan, som för övrigt numera äger ett ljuvligt litet antikvariat i de mer respekterade delarna av Edinburgh): "Om du vill se en människa så det verkligen känns, titta då inte på henne, utan inom henne."
Will Greatfall är nöjd och övertygad om att han precis varit med om ett för alltid avgörande ögonblick, han har träffat kärleken. Han blir dock slagen i ansiktet av densamma bara sekunder senare. Vad som verkar både ett ögonblick och en livstid senare reser sig flickan och hennes mor för att lämna cafét, och på så vis blev Will (tror han) för evigt övergiven av sin första kärlek. Han känner sig totalt ensam trots den väl tilltagna skaran av cafébesökare.
Hans far märker att någonting är fel, trots sin ibland sällsynt påtagliga oförmåga att läsa människor.
"Hur är det? Är du OK?", frågar han sin son.
Will sluter ögonen, hårt, hårt, för att hålla tillbaka känslofloderna.
"Hjärtat", säger han, "det gör ont i hjärtat".
.
