Mr. Twain
Jag är 15 år gammal, 1916.
Det kommer alltid finnas människor i ditt liv som ger dig svar när de som mest behövs. Min morbror, Mr. Twain, var en sådan för mig. Jag kallade honom så, Mr. Twain, det gjorde alla runt omkring mig också. Jag skulle enkelt kunna hänvisa till att det var på sådant vis människor skulle tilltalas under denna tid, men så var det nog inte, ett "Mr." gav honom mer värdighet, och det skulle han ha. Jag minns den här stunden så väl: Jag och Mr. Twain satt i en park i utkanten av Southampton. Det var en av årets varmaste dagar, den 27:e Juli, 1916. Parken är på intet sätt vidare oas-lik, den var ganska nedgången redan innan kriget, och när det väl bröt ut antar jag att det inte fanns så mycket pengar eller kraft till övers för att rusta upp ett grönområde. Men det fanns en värdighet i parken, det fanns en stolthet i träden, det fanns hjärta i gräset, men framförallt fanns det en tröst i den lilla dammen längst in i parken. Dammen var en perfekt scen för känslospel. Inte mycket för världen, men med hängande grenar över sig, skyddande skugga (skugga kan ha den effekten, ibland är den farlig och ibland är den beskyddande), ibland en ensam svan, stillsamt guppande mitt på spegelytan. Under hela min uppväxt låg ett stormslaget träd och vilade vid kanten av dammen, jag vet inte vilken typ av träd det var, men det var ett bra träd. Trädet bildade en perfekt naturskapad bänk, och det är här jag har de flesta minnesbilderna av Mr. Twain. Vi gick ofta hit, oftare ju äldre jag blev, och ännu oftare när min mor ville flytta närmre sin släkting. Vi gick hit för att sitta ett tag, ibland för att skratta, ibland för att gråta, men alltid fann vi en tröst här. Alltid kunde vi andas här, vi kunde låta tårar falla. Mr. Twain hade nyss blivit inkallad till armén, han skulle ut i krig, män ska ofta det, på ett eller annat sätt. Han kunde inte förstå varför han skulle slåss för sitt land, "Jag vet inte vad jag kan tillföra", menade han. Men så igen, så måste vi ibland slåss fast vi inte vill. Det var en fredag, den bästa dagen.
Det skulle bli sista gången vi satt på vår trädstam. Och vi talade om kärlek, såsom män/pojkar gör. Hans älskade skulle sitta hemma och vänta på honom, de hade nästan nyss träffats och nu skulle de skiljas åt. Mr. Twain var sådär tårig som man kan vara när man talar om någon man tycker om väldigt mycket men som man inte riktigt orkar tänka på att lämna. Han rökte sin tobak som vanligt men det fanns en smärta i hans ansikte som jag aldrig sett förut. Spänningar i käkarna, mörka ögon, gnisslande tänder.
- "Är du arg, mister Twain? Du ser arg ut."
- "Nej, jag är inte arg."
- "OK. För du ser arg ut. Vem är du arg på?"
- "Jag säger ju att jag inte är arg."
- "Kan du inte bara berätta varför du är arg?", jag kände honom väl, och visste när han ville säga någonting.
- "Du verkar inte veta mycket om ilska. Jag har ont, ibland har man ont. Jag har ont i mitt hjärta och jag har ont i mitt huvud. Men visst, om det är ilska att förbanna ledarna som tvingar mig ifrån henne så är jag arg. Om det är ilska att inte kunna sova eller äta av ren förtvivlan, ja, då är jag arg. Men om ilska är att vilja någonting ont mot någon, då har jag aldrig varit arg. Jag hoppas att du en dag förstår vad riktig smärta är, inte för att jag vill att du ska bära sorg, men för att det är dina ärr som gör dig till vad du är. Jag hoppas att du någon gång får hålla hennes hand och att någon sedan tar den ifrån dig, för att du inte ska glömma hur det var. Jag hoppas att någon tar ifrån dig det du mest av allt vill ha."
Mr. Twain tappade kontrollen. Han satt framåtböjd med huvudet gömt i sina händer, tårarna träffade det upptrampade gruset under honom så kraftfullt som bara tårar kan göra. Detta var första gången jag förstod att tårar faller tyngre än vatten. Det var smärtsamt att se Mr. Twain i detta skick, det var som om någon eller något hade slitit ut hans glädje och hans enkelhet, hans syn på livet, hela hans själ, kastat allt mot marken och sedan tvingat honom att själv pussla ihop det igen. Han hade tagit av sig sina skor. Han stampade mot gruset med sina bara fötter. Svanen blev skrämd och flög iväg, om du aldrig sett en svan flyga så måste du göra det, majestätiskt.
Just då, när en förtvivlad och nedbruten man satt i sin mest patetiska hållning, med sitt ansikte gömt i händerna, med tårar strömmandes, med stampande fötter. Då förstod jag vad kärlek och saknad är. Han skulle åka iväg morgonen därpå, han hade valt att hålla sin kallelse hemlig för de flesta, och menade på att ingen skulle må bättre av att veta vad som komma skulle så långt i förväg. Vi satt i tystnad, förutom hans tårar, i nästan en timme. Vi tittade på vår damm, satt på vårt träd. När han hade samlat sig tog jag mod till mig.
- "Du är rädd att förlora henne, eller att hon ska förlora dig?"
- "Jag är rädd att jag förlorar henne, att hon glömmer mig, ja. Men jag är inte rädd att hon förlorar mig, hon skulle kunna ge allt hon hade för att förlora mig i tusen år, men hon hade inte klarat det, hur mycket hon än försökt. Hon kan aldrig förlora mig."
- "Men du kommer sakna henne?"
- "Jag kommer att sakna henne. Jag saknar henne redan, jag saknar precis allt med henne."
- "Men du glömmer inte?"
- "Omöjligt. Hjärtat är det starkaste vi har, det kommer du få lära dig. Det är där vi sparar allt det vackra vi har, och om ingen har svartmålat det, så kan vi plocka fram det när som helst."
- "Det har du nog rätt i, mister Twain."
- "Det kan du ge dig fan på."
Mr. Twain svor aldrig. Bara en enda gång.
Det kommer alltid finnas människor i ditt liv som ger dig svar när de som mest behövs. Min morbror, Mr. Twain, var en sådan för mig. Jag kallade honom så, Mr. Twain, det gjorde alla runt omkring mig också. Jag skulle enkelt kunna hänvisa till att det var på sådant vis människor skulle tilltalas under denna tid, men så var det nog inte, ett "Mr." gav honom mer värdighet, och det skulle han ha. Jag minns den här stunden så väl: Jag och Mr. Twain satt i en park i utkanten av Southampton. Det var en av årets varmaste dagar, den 27:e Juli, 1916. Parken är på intet sätt vidare oas-lik, den var ganska nedgången redan innan kriget, och när det väl bröt ut antar jag att det inte fanns så mycket pengar eller kraft till övers för att rusta upp ett grönområde. Men det fanns en värdighet i parken, det fanns en stolthet i träden, det fanns hjärta i gräset, men framförallt fanns det en tröst i den lilla dammen längst in i parken. Dammen var en perfekt scen för känslospel. Inte mycket för världen, men med hängande grenar över sig, skyddande skugga (skugga kan ha den effekten, ibland är den farlig och ibland är den beskyddande), ibland en ensam svan, stillsamt guppande mitt på spegelytan. Under hela min uppväxt låg ett stormslaget träd och vilade vid kanten av dammen, jag vet inte vilken typ av träd det var, men det var ett bra träd. Trädet bildade en perfekt naturskapad bänk, och det är här jag har de flesta minnesbilderna av Mr. Twain. Vi gick ofta hit, oftare ju äldre jag blev, och ännu oftare när min mor ville flytta närmre sin släkting. Vi gick hit för att sitta ett tag, ibland för att skratta, ibland för att gråta, men alltid fann vi en tröst här. Alltid kunde vi andas här, vi kunde låta tårar falla. Mr. Twain hade nyss blivit inkallad till armén, han skulle ut i krig, män ska ofta det, på ett eller annat sätt. Han kunde inte förstå varför han skulle slåss för sitt land, "Jag vet inte vad jag kan tillföra", menade han. Men så igen, så måste vi ibland slåss fast vi inte vill. Det var en fredag, den bästa dagen.
Det skulle bli sista gången vi satt på vår trädstam. Och vi talade om kärlek, såsom män/pojkar gör. Hans älskade skulle sitta hemma och vänta på honom, de hade nästan nyss träffats och nu skulle de skiljas åt. Mr. Twain var sådär tårig som man kan vara när man talar om någon man tycker om väldigt mycket men som man inte riktigt orkar tänka på att lämna. Han rökte sin tobak som vanligt men det fanns en smärta i hans ansikte som jag aldrig sett förut. Spänningar i käkarna, mörka ögon, gnisslande tänder.
- "Är du arg, mister Twain? Du ser arg ut."
- "Nej, jag är inte arg."
- "OK. För du ser arg ut. Vem är du arg på?"
- "Jag säger ju att jag inte är arg."
- "Kan du inte bara berätta varför du är arg?", jag kände honom väl, och visste när han ville säga någonting.
- "Du verkar inte veta mycket om ilska. Jag har ont, ibland har man ont. Jag har ont i mitt hjärta och jag har ont i mitt huvud. Men visst, om det är ilska att förbanna ledarna som tvingar mig ifrån henne så är jag arg. Om det är ilska att inte kunna sova eller äta av ren förtvivlan, ja, då är jag arg. Men om ilska är att vilja någonting ont mot någon, då har jag aldrig varit arg. Jag hoppas att du en dag förstår vad riktig smärta är, inte för att jag vill att du ska bära sorg, men för att det är dina ärr som gör dig till vad du är. Jag hoppas att du någon gång får hålla hennes hand och att någon sedan tar den ifrån dig, för att du inte ska glömma hur det var. Jag hoppas att någon tar ifrån dig det du mest av allt vill ha."
Mr. Twain tappade kontrollen. Han satt framåtböjd med huvudet gömt i sina händer, tårarna träffade det upptrampade gruset under honom så kraftfullt som bara tårar kan göra. Detta var första gången jag förstod att tårar faller tyngre än vatten. Det var smärtsamt att se Mr. Twain i detta skick, det var som om någon eller något hade slitit ut hans glädje och hans enkelhet, hans syn på livet, hela hans själ, kastat allt mot marken och sedan tvingat honom att själv pussla ihop det igen. Han hade tagit av sig sina skor. Han stampade mot gruset med sina bara fötter. Svanen blev skrämd och flög iväg, om du aldrig sett en svan flyga så måste du göra det, majestätiskt.
Just då, när en förtvivlad och nedbruten man satt i sin mest patetiska hållning, med sitt ansikte gömt i händerna, med tårar strömmandes, med stampande fötter. Då förstod jag vad kärlek och saknad är. Han skulle åka iväg morgonen därpå, han hade valt att hålla sin kallelse hemlig för de flesta, och menade på att ingen skulle må bättre av att veta vad som komma skulle så långt i förväg. Vi satt i tystnad, förutom hans tårar, i nästan en timme. Vi tittade på vår damm, satt på vårt träd. När han hade samlat sig tog jag mod till mig.
- "Du är rädd att förlora henne, eller att hon ska förlora dig?"
- "Jag är rädd att jag förlorar henne, att hon glömmer mig, ja. Men jag är inte rädd att hon förlorar mig, hon skulle kunna ge allt hon hade för att förlora mig i tusen år, men hon hade inte klarat det, hur mycket hon än försökt. Hon kan aldrig förlora mig."
- "Men du kommer sakna henne?"
- "Jag kommer att sakna henne. Jag saknar henne redan, jag saknar precis allt med henne."
- "Men du glömmer inte?"
- "Omöjligt. Hjärtat är det starkaste vi har, det kommer du få lära dig. Det är där vi sparar allt det vackra vi har, och om ingen har svartmålat det, så kan vi plocka fram det när som helst."
- "Det har du nog rätt i, mister Twain."
- "Det kan du ge dig fan på."
Mr. Twain svor aldrig. Bara en enda gång.
strid
Det är så enkelt att tala om glädje med varandra, det har jag fått lära mig. Lika enkelt är det att skämta bort det vi inte riktigt orka ta i. Det som stinker. Det som är fult, som har möglat i en bortglömd container. Vi vill inte tala om våra plåster när vi redan ryckt bort dem, och ingen vill fråga under tiden de sitter kvar. Det är i sådan enkelhet människan fungerar. Vi får aldrig, aldrig, skämmas över vår sorg. Vi får aldrig försöka måla över det svarta med en halvtransparent och ihopkastad vitnad.
Neil Moore, född i Bristol, förlorade sina föräldrar och sina två systrar i en bilkrasch, julafton 1997. Han var ensam i bilen om att överleva. Hela familjen var på väg hem från firandet med släkten, Neil var 19 år gammal, hans systrar 17 och 14. Neil bodde inte i sina föräldrars hus, och lät livet ha sin gilla gång efter tragedin. Han nekade terapi, vägrade prata, träffade kärleken, skaffade två barn. Förlusten av hans familj verkade inte bekomma honom, "det är så livet är, jag vinner ingenting på att gräva ner mig", brukade han säga. Människor i hans omgivning lät honom gå sin egen väg.
Förra veckan hittades Neil död i sitt hem, han hade tagit sitt liv. Bredvid honom låg ett brev där han skrivit att han saknade sin familj, "så mycket att tårar inte längre bränner, de skär mig rakt in i själen". Efter sig lämnade han sin kärlek till sin fru, sin treåriga dotter, och sin femåriga son. På begravningen berättade hans fru om hur sår inte läks om de inte tillåts blöda, om att tårar inte slutar falla om de inte tillåts vattna.
Neils berättelse är viktig för hela människan.
Vi får aldrig låta det mörka i oss få gömma sig. Demoner finner alltid sin väg tillbaka. Det är demonerna som gör oss till dem vi är. Vi måste ta kampen, vi måste våga slåss, vi måste våga vinna. Demonerna ger sig alltid så småningom, även om det ser hopplöst ojämnt ut från början. Vi kommer förlora några ronder, då och då. Och tro mig, det kommer att göra ont. Det kommer att kännas. Det kommer svida som tusen och åter tusen saltkorn i våra sår. Det kommer att smärta som sand i våra trötta ögon. Det kommer knäcka våra ben så vi inte kan gå längre. Det kommer punktera våra lungor, få oss att kippa efter andan. Men jag lovar att vi till slut får blicka ut över slagfältet, rakryggade, stolta, segrande.
Det är det som är storheten i människan, att vi orkar. Det är det som är det vackraste i oss, hur vi gång på gång går segrande ur våra strider. Hur vi inte blir rädda. Hur vi inser att vi behöver ta till svärd och klingor för att kunna växa.
Vid min gud, vi behöver växa.
Och för att det ska ske.
Måste det regna, ibland.
Neil Moore, född i Bristol, förlorade sina föräldrar och sina två systrar i en bilkrasch, julafton 1997. Han var ensam i bilen om att överleva. Hela familjen var på väg hem från firandet med släkten, Neil var 19 år gammal, hans systrar 17 och 14. Neil bodde inte i sina föräldrars hus, och lät livet ha sin gilla gång efter tragedin. Han nekade terapi, vägrade prata, träffade kärleken, skaffade två barn. Förlusten av hans familj verkade inte bekomma honom, "det är så livet är, jag vinner ingenting på att gräva ner mig", brukade han säga. Människor i hans omgivning lät honom gå sin egen väg.
Förra veckan hittades Neil död i sitt hem, han hade tagit sitt liv. Bredvid honom låg ett brev där han skrivit att han saknade sin familj, "så mycket att tårar inte längre bränner, de skär mig rakt in i själen". Efter sig lämnade han sin kärlek till sin fru, sin treåriga dotter, och sin femåriga son. På begravningen berättade hans fru om hur sår inte läks om de inte tillåts blöda, om att tårar inte slutar falla om de inte tillåts vattna.
Neils berättelse är viktig för hela människan.
Vi får aldrig låta det mörka i oss få gömma sig. Demoner finner alltid sin väg tillbaka. Det är demonerna som gör oss till dem vi är. Vi måste ta kampen, vi måste våga slåss, vi måste våga vinna. Demonerna ger sig alltid så småningom, även om det ser hopplöst ojämnt ut från början. Vi kommer förlora några ronder, då och då. Och tro mig, det kommer att göra ont. Det kommer att kännas. Det kommer svida som tusen och åter tusen saltkorn i våra sår. Det kommer att smärta som sand i våra trötta ögon. Det kommer knäcka våra ben så vi inte kan gå längre. Det kommer punktera våra lungor, få oss att kippa efter andan. Men jag lovar att vi till slut får blicka ut över slagfältet, rakryggade, stolta, segrande.
Det är det som är storheten i människan, att vi orkar. Det är det som är det vackraste i oss, hur vi gång på gång går segrande ur våra strider. Hur vi inte blir rädda. Hur vi inser att vi behöver ta till svärd och klingor för att kunna växa.
Vid min gud, vi behöver växa.
Och för att det ska ske.
Måste det regna, ibland.
Chilavert
Det gör ont ibland.
VM 1998, Frankrike mot Paraguay. Målvakten Chilavert gör en av de mest imponerande individuella insatserna i modern idrottshistoria. Han räddade allt. Det spelade ingen roll vad Frankrike slängde på honom, han tog emot och tackade. En akrobat och en hjälte, en vinnare och ett krigarhjärta. Förlust var inget alternativ. Han räddade allt, och om Simon Bank hade fått säga sitt: "Hade man tagit alla afrikas svältande barn och kastat på honom hade han antagligen räddat dem också". Han stod stolt vid sitt fort, vägrade släppa något bakom sig, som för att säga "Du kommer hit, men nu ska du vända, åk hem till dina domäner, det här är mitt land". Pressen mot Paraguays mål var oerhörd, Chilavert stod kvar. Sade till sina lagkamrater att han inte tänkte förlora idag.
I förlängningen gör Laurent Blanc ett noll till Frankrike. Chilavert har blivit skjuten, rakt i bröstet, huggen av den mest välslipade klinga. Jag varken vill eller kan föreställa mig hans smärta. Chilavert och Paraguay hade förlorat. Ibland gör man det trots att man är bäst i världen.
Efter matchen ligger hela Paraguay utslaget och nedslaget på rygg spritt över planen. Alla utom Chilavert. Han går runt, rakryggad, till sina kamrater och lyfter upp dem. Säger "ställ dig upp, du är inte död". Det är rörande bilder att få se hans engagemang, hans glöd och hans passion, hans stolthet mitt i förlusten, hur han hjälper en hel nation på fötter igen.
Världen är full av människor som Chilavert. De flesta av oss har hans vilja i oss. Det handlar bara om att plocka fram den i rätt läge. När den som mest behövs. Vi känner ofta att det är enklare att falla ihop, som om korthuset vi byggt upp inte skulle vara värt någonting längre. Men vi måste alltid resa oss. Vi måste alltid resa oss och, herregud, vi får aldrig ge upp.
En thaiboxare tränar upp sina smalben genom att i åratal sparka på hårda material. På benets yttersta hölje uppstår hundratals minifrakturer, dem stärker benet efterhand. Till slut har de smalben dubbelt så hållbara som dina och mina. Det är så vi fungerar, vi slutar inte. Människan är inte byggd för att ge upp. Hon är byggd för att kämpa, byggd för att hoppas.
Det är så vi blir mer än vad vi är, det är så vi blir större.
Det är så Chilavert blev den han är.
Och ibland, ibland, måste man vänta.
Så.
Jag väntar.
VM 1998, Frankrike mot Paraguay. Målvakten Chilavert gör en av de mest imponerande individuella insatserna i modern idrottshistoria. Han räddade allt. Det spelade ingen roll vad Frankrike slängde på honom, han tog emot och tackade. En akrobat och en hjälte, en vinnare och ett krigarhjärta. Förlust var inget alternativ. Han räddade allt, och om Simon Bank hade fått säga sitt: "Hade man tagit alla afrikas svältande barn och kastat på honom hade han antagligen räddat dem också". Han stod stolt vid sitt fort, vägrade släppa något bakom sig, som för att säga "Du kommer hit, men nu ska du vända, åk hem till dina domäner, det här är mitt land". Pressen mot Paraguays mål var oerhörd, Chilavert stod kvar. Sade till sina lagkamrater att han inte tänkte förlora idag.
I förlängningen gör Laurent Blanc ett noll till Frankrike. Chilavert har blivit skjuten, rakt i bröstet, huggen av den mest välslipade klinga. Jag varken vill eller kan föreställa mig hans smärta. Chilavert och Paraguay hade förlorat. Ibland gör man det trots att man är bäst i världen.
Efter matchen ligger hela Paraguay utslaget och nedslaget på rygg spritt över planen. Alla utom Chilavert. Han går runt, rakryggad, till sina kamrater och lyfter upp dem. Säger "ställ dig upp, du är inte död". Det är rörande bilder att få se hans engagemang, hans glöd och hans passion, hans stolthet mitt i förlusten, hur han hjälper en hel nation på fötter igen.
Världen är full av människor som Chilavert. De flesta av oss har hans vilja i oss. Det handlar bara om att plocka fram den i rätt läge. När den som mest behövs. Vi känner ofta att det är enklare att falla ihop, som om korthuset vi byggt upp inte skulle vara värt någonting längre. Men vi måste alltid resa oss. Vi måste alltid resa oss och, herregud, vi får aldrig ge upp.
En thaiboxare tränar upp sina smalben genom att i åratal sparka på hårda material. På benets yttersta hölje uppstår hundratals minifrakturer, dem stärker benet efterhand. Till slut har de smalben dubbelt så hållbara som dina och mina. Det är så vi fungerar, vi slutar inte. Människan är inte byggd för att ge upp. Hon är byggd för att kämpa, byggd för att hoppas.
Det är så vi blir mer än vad vi är, det är så vi blir större.
Det är så Chilavert blev den han är.
Och ibland, ibland, måste man vänta.
Så.
Jag väntar.
enkelhet
Endast en idiot kan förälska sig, endast världens vackraste idioter. Endast en idiot kan koka kärlekssoppa på den spik som är något så världsligt som fotboll. Vi vet ju vilka vi är, vi som älskar spelet. Allt i spelet. Det vackra och fula, upp eller ner. Vi väljer vår glädje när det finns möjlighet till det, vi rider på vågen våra krigare har skapat åt oss. Vi älskar och förundras, analyserar och hyllar. Men vi väljer också vårt förtret. Vi väljer, helt självmant, att gå insvepta i stora nattsvarta mantlar, bloddränkta och blytunga av tårdrypande sorg. Vi står och faller tillsammans med de våra. Det är det som alltid kommer vara det enkla och det vackraste i det hela, kollektivet. Känslan av att tillhöra. Så elementärt och så livsviktigt.
Det är precis som livet självt. Svårare än så är det inte. Hela livet, koncentrerat och filtrerat till ett slagfält med elva kamrater och elva fiender. Ibland anfall och ibland försvar, ibland i sidled och ibland bakåt. Ett steg fram, två steg tillbaka. Klockan stannar aldrig. Ibland blir det stolpträff, vi missar, slänger oss på knä, sliter i gräset. Alltid biter vi ihop och provar igen. Och ibland, ibland, vinner vi. Vi hissas av våra vänner, inför 75000 eller fyra ensamma lövträd och en sliten Volvo 240 spelar ingen roll. Just i det där ögonblicket, den där lilla lilla stunden då allting stämmer, då är vi bäst i världen.
Ibland är det orimligt.
Sverige - Holland, EM -04, ribba, stolpens insida. Tack och hej. Ingen logik.
Liverpool - Milan, CL -05, 0-3, 3-3. Prickskytte. Evig ära. Ingen logik.
Och ibland träffar vi rätt, ibland låter vi det gå som en välregisserad dröm.
Förr eller senare förlorar vi allihop. Men vi får aldrig glömma de där ögonblicken. Vi får aldrig placera dem i samma skrangliga gamla sköka till soptunna som vi tappar andra minnen i. Inte heller får vi glömma vår sorg, stunderna då vi låg i i mittcirkeln och våtkindade stirrade upp i en molntäckt och tröstlös sky. Då vi gnisslade våra tänder och slet vårt hår för att vi inte ville, för att vi verkligen inte ville förlora. Dessa stunder är minst lika viktiga för vår existens. Utan dem är vi tomma fodral och uttorkade fält. Vi får aldrig skämmas över att vi inte vann. Vi räknar förluster och vi räknar segrar, allt där emellan kan vi låta förgå in i evig glömska.
Det är livet, och det är så ändlöst vackert.
Det är precis som livet självt. Svårare än så är det inte. Hela livet, koncentrerat och filtrerat till ett slagfält med elva kamrater och elva fiender. Ibland anfall och ibland försvar, ibland i sidled och ibland bakåt. Ett steg fram, två steg tillbaka. Klockan stannar aldrig. Ibland blir det stolpträff, vi missar, slänger oss på knä, sliter i gräset. Alltid biter vi ihop och provar igen. Och ibland, ibland, vinner vi. Vi hissas av våra vänner, inför 75000 eller fyra ensamma lövträd och en sliten Volvo 240 spelar ingen roll. Just i det där ögonblicket, den där lilla lilla stunden då allting stämmer, då är vi bäst i världen.
Ibland är det orimligt.
Sverige - Holland, EM -04, ribba, stolpens insida. Tack och hej. Ingen logik.
Liverpool - Milan, CL -05, 0-3, 3-3. Prickskytte. Evig ära. Ingen logik.
Och ibland träffar vi rätt, ibland låter vi det gå som en välregisserad dröm.
Förr eller senare förlorar vi allihop. Men vi får aldrig glömma de där ögonblicken. Vi får aldrig placera dem i samma skrangliga gamla sköka till soptunna som vi tappar andra minnen i. Inte heller får vi glömma vår sorg, stunderna då vi låg i i mittcirkeln och våtkindade stirrade upp i en molntäckt och tröstlös sky. Då vi gnisslade våra tänder och slet vårt hår för att vi inte ville, för att vi verkligen inte ville förlora. Dessa stunder är minst lika viktiga för vår existens. Utan dem är vi tomma fodral och uttorkade fält. Vi får aldrig skämmas över att vi inte vann. Vi räknar förluster och vi räknar segrar, allt där emellan kan vi låta förgå in i evig glömska.
Det är livet, och det är så ändlöst vackert.
