tystare

Jag ville skriva om 2009, om tid som gått. Om vad som hänt, om viktiga och aktuella rubriker. Jag ville skriva om saker som berört och kanske kommentera, argumentera, reagera. Jag ville skriva om sand från timglas som letat sig ner genom spruckna växthus. Om solstrålar som sänkt sig över en ibland gudsförgäten värld. Jag ville skriva om vågor som vaskat bort det fula, om stormar som blåst omkull. Jag ville skriva om hjul som slutat snurra och om segel som äntligen funnit vind att kasta sig mot eviga horisonter tillsammans med. Jag ville berätta om vem jag varit, om vad som varit. Jag ville skildra det vackra så vackert som det bara går. Jag ville dansa med orden och välja bort det onda. Jag ville tala om hjältar, om sagor som faktiskt varit sanna.

Men vi vet vad som hänt, det vet vi alla. Vi vet om konungar som abdikerat från tronen. Vi vet allt om förbannelse och elände. Vi vet vem som vunnit och vi vet vem som förlorat. Vi vet vem som har kastat ankar och vi vet vem som tagit sig framåt. Och vi vet vem som tagit kliv tillbaka. Vi vet vem som varit i rymden, vem som skådat universum. Vi vet allt som finns att veta om tyranni, om hjärtlöshet. Vi vet allt om förfrusna själar och vilsna barn. Vi vet om hungrande magar och tomma händer. Vi vet hur människor som knappt kommit till livet valt att ta det tillbaka igen. Vi vet hur illa vi kan behandla varandra, och vi vet hur illa det kan sluta. Vi vet om småpojkar med snaror runt halsen likt en förvriden, pervers mardröm av hopplös ensamhet. Vi vet om sinande livslust. Vi vet om vattniga drömmar som aldrig blir av. Vi vet om fäder som aldrig fick se sina döttrar, vi vet om mödrar som aldrig fick se sina söner. Vi vet om hon och han som valde att släppa varandras hjärtan. Och vi vet om de som fick sina förstörda. Vi vet om spruckna läppar och sargade ansikten. Vi vet om glasaktiga tårar, vi vet allt om bristande röster. Vi vet om skrik på hjälp som inte kommer och vi vet om saknade famnar. Vi vet om moln som aldrig vill skingras. Vi vet om stjärnor som valt att förfalla in i glömska. Vi vet redan.

En gammal lärare berättade för mig att det kan vara onödigt dumt att välja att se tillbaka på det som varit, att man inte alltid ska se bakåt för att finna vem man är. Jag håller inte med henne helt och hållet, men hon hade en poäng. Ibland är det bättre att drömma om vad som komma skall. Därför vill jag hellre se framåt.

Jag hoppas att 2010 blir året då vi finner tillbaka till varandra, då vi vågar se människan mitt emot återigen. Då vi vågar ta varandras händer och bjuda upp till dans, golvet må vara knarrigt, men ibland måste det låta lite om vill röra på fötterna. Jag hoppas att 2010 blir året då vi säger hej lite oftare, vågar bjuda på ett leende åt en främling, och kanske på en öl emellanåt. Jag hoppas att 2010 blir året då fler av oss hittar tillbaka till det lite enklare, och ibland kan förmå oss att förstå eller åtminstone uppskatta hur mycket en fin blick kan betyda. Jag hoppas att vi tittar på fler solnedgångar. Jag hoppas att de flesta av oss åter finner lyckan i poesin, i kraften som ord kan ha, i det storslagna att kunna beskriva livets alla mirakel med några få ord. Jag hoppas att vi lyssnar på mer musik, ser på fler vackra filmer och färre fula. Jag hoppas att vi då och då kan vända andra kinden till när vi blir attackerade, men jag hoppas också att vi då och då vågar slå tillbaka tyranniet. Jag hoppas att 2010 blir året då vi blir riktigt kära, sådär som på mellanstadiet, när man inte kunde bry sig om någonting annat än hennes leende, när man inte ville bry sig om någonting annat. Jag hoppas att vi välkomnar en omfamning med mer värme, och låter den vara mycket längre. Jag hoppas att vi vågar sjunga mer, sjunga högt och få med varandra i toner. Jag hoppas att vi inser att vi inte alltid behöver prata, utan att det ibland räcker med tystnad mellan ögon, och att det ibland tillochmed är ännu större. Jag hoppas att 2010 blir året då vi stressar mindre över oviktiga saker, att vi inser att även om mjölken är slut så måste vi inte springa iväg och köpa den nu, vi kan göra det sen. Det går precis lika bra och vi får några stunder över till att vila oss, till att göra ingenting, till att titta på en klarblå eller becksvart himmel, om än bara för några minuter. Vi har alla några minuter över.

Jag hoppas givetvis också att 2010 blir året då alla finner någon form av frid, någon form av ro, och någon form av kärlek. Jag hoppas att vi alla finner vår ängel att söka skydd eller svalkande skugga under. Jag hoppas att vi vågar ropa "vänta" till någon som är på väg bort oftare, för att säga det vi vill ha sagt. Jag hoppas att vi alla hinner andas.

Marcus Birro (den evigt så underbara och litterärt magiskt vackra Marcus Birro) skrev att en människa aldrig kan degraderas till en arbetsmaskin, hon är alltid någonting mer. Jag håller med. Hon är alltid människa, hon har alltid annat, om det så är en bok hon älskar eller en stund varje kväll då hon väljer att sjunga för sina barn, kan kvitta. Huvudsaken är att hon alltid är någonting mer, någonting större, någonting viktigare än det som de flesta i hennes närhet oftast ser.

För mig personligen, hoppas jag att jag finner fler stunder för ord och sagor, för vackra historier om evig förälskelse. Jag hoppas att jag och pennan fortsätter vår romans. Jag hoppas att jag får leva i många ögonblick jag helst skulle vilja stanna i, för jag tror det är det som räknas när man ska summera alla poäng. De där små stunderna man inte vill lämna, nätter då man aldrig vill somna, dagar i vilka man alltid vill stanna, ögonblick av evigheter och oslagbar skönhet. Stunder då jag blir berörd i hjärtat, det är de jag lever för. Stunder jag får falla helt fritt, stunder då jag får försvinna i en blick eller en famn.

Och med hopp, då kan vi komma långt, det vågar jag lova.

All kärek, all värme.

En klassiskt vithårig man sitter och talar med sitt barnbarn, 16 år. Mannen, sargad av väder och vind genom hela livet, har nyss avslutat firandet av sin 91-årsdag i sitt hem. Barnbarnet valde att stanna kvar för att spendera lite tid med sin farfar. De båda sitter i en till döds sliten soffa, sliten på så vis att den för många årtionden sedan passerat sin egentliga livslängd, men fullt bekväm på så vis att den har varit med för länge för att begravas.

Farfar röker sin cigarr så som han gjort på sin födelsedag i alla år, åtminstone "så länge han själv kan minnas" (han började röka sin födelsedagscigarr dagen då han fyllde 25). Bilden av honom med sin cigarr har med tiden blivit synonym med att jag stannar kvar efter firandet, vet inte varför jag gör det, men jag tror både han och jag behöver det. Det är en plats och tid för gamla och unga tårar att förenas. Han slår av en lång cigarrpelare och jag bestämmer mig i samma ögonblick att fråga honom vad jag aldrig vågat fråga honom förut.

"Hur blev du blind?", jag frågar honom rakt ut, finns ingen idé att dansa rundor. Han skrockar till lite i sin rökhosta.

"Har jag inte berättat det? Och har ingen annan berättat det för dig?", han verkar uppriktigt förvånad över min fråga, så som man kan bli förvånad ibland när man besitter en egenskap man trodde att alla i sin närhet var medvetna om. Men så helt plötsligt en dag så visar det sig att en vän eller en kollega eller en främling inte vet vad man heter i efternamn.

"Nej, ingen har berättat, men jag har nog aldrig frågat heller. Det är liksom som att du, ja... alltid har varit blind, i mina ögon, liksom", det är faktiskt sant, jag har nog aldrig övervägt möjligheten att han en gång i tiden faktiskt kunde se. Han tar en liten klunk whiskey, någonting jag är övertygad om att han gör bara för att ge intrycket av han snart ska göra en poäng.

"Då ska jag berätta för dig", säger han på ett sätt som får mig att förstå att detta kommer ta en del tid, men det gör ingenting.

Jag var en av de amerikanska soldater som landsteg vid Normandies stränder 1944, det kan faktiskt vara så att min grupp var den absolut första som kände den mjuka sanden under våra enorma kängor. Detta var innan denna benvita kustremsa hade förpestats av tappra mäns unga blod. Jag var 24 år gammal då och ansågs vara en av "the old guys". Jag kände mig aldrig gammal, dock, för varje enstaka kula som ven förbi mitt framför mina ögon kändes det som att jag tog ett steg tillbaka mot min mors famn.

Ögonblicket då vi steg i land verkade allt så oerhört fridfullt, Normandie var en europeiskt strand bland alla andra. Men naturligtvis dröjde det inte länge innan det började smälla runt omkring oss. Min bäste vän, Stephen Morepleasant, förlorade båda sina ben efter att ha blivit träffad av en granat, han tog sitt liv sekunder senare, jag antar att han inte ville leva utan sina ben. Några minuter innan han lämnade världen hade vi suttit i båten tillsammans med knäppta händer och lovat att vi skulle ses på andra sidan, varken Stephen eller jag var religiösa personer, det är märkligt vad panik och ångest kan göra med människan. När man ser filmer från andra världskriget regnar det nästan alltid, speciellt under scener från Normandie, men det regnade inte den dagen, det var en av årets klaraste dagar. Vi hade fått i uppdrag att "rasera det tyranni som utan empati eller någon form av hjärta låtit vår värld bländas av omänsklig ondska och för evigt dragit en stor bäckmörk skugga över våra bästa år här på jorden". Det var inget vi tänkte på, det tror jag alla som någon gång har varit i krig kan vara överens om, man tänker aldrig på motiv eller politik när ens bästa väns blod förpassats till en lerig sörja och man knappt kan se sin hand framför sig för alla tårar.

Min egen vistelse i Normandie blev inte mycket längre än Stephens, cirka en timme efter att vi landstigit blev jag träffad av granatsplitter. Jag såg soldaten som kastade den, han kan inte ha varit äldre än jag. Och jag vet att det inte var hans eget val att försöka ta mitt liv, han låg under samma order som jag själv, och hans enda motiv var antagligen att också han precis sett sin bästa vän blivit tagen av det vi kallade djävulen. Nu vet jag dock att djävulen inte hade någonting att göra med vad som hände, det var endast människans dåd. Splittret träffade mig över hela kroppen, en stor metallbit i högra ögat, en stor metallbit i vänstra ögat, och en ännu större metallbit bara någon centimeter från mitt hjärta. Jag blev snabbt medvetslös och vaknade upp någon vecka senare, hemma i New Hampshire igen. Man ansåg att mitt läge nu var stabilt nog att flyga hem mig, men att det var bäst att jag förblev sövd innan omgivningarna var bekanta. Jag hade svävat mellan det vi kallar liv och det vi kallar död ganska länge, men man sade till mig att jag hade ett otroligt starkt hjärta, en sköterska kallade mig "ett mirakel". Själv tror jag att jag överlevde för att jag helt enkelt ville leva tillräckligt mycket.

Det är en märklig känsla att vakna upp utan att kunna se. Men man vänjer sig snart, lär sig att känna istället, att andas och att dofta. Jag har aldrig sörjt att jag förlorade synen, jag hade sett så mycket vackert innan den försvann, nu kunde jag dessutom minnas allt det fina utan att någon gång riskera att bli besviken då jag skulle se det igen. Och jag tror synen är överskattad, att den ofta snarare blockerar den verkliga uppfattningen av saker och ting. Jag har aldrig sett din farmor, inte heller din far, men jag vet precis hur de ser ut, det är inte alls svårt. Jag har fått känna mer än någon annan, fått leka med dofter ingen annan känt, jag har kunnat bygga allting runt omkring mig precis så vackert som jag har önskat att det skulle vara.

Jag sitter tyst ett tag, lite tagen av farfars berättelse. Han har tårar på kinderna, och hans cigarr har låtits brinna i sin frid.

"Hur träffade du farmor då?, jag har blivit ivrig.

"Henne träffade jag bara någon månad efteråt, och jag förstod direkt när vi såg på varandra att det skulle bli jag och hon. Svårare än så var det inte, och svårare än så blev det aldrig."

Han tar ett djupt andetag, och för första gången ser jag mig själv i honom.

"Det är nämligen så, mitt barnbarn, att även de blindaste ögon förstår en blick av kärlek."

Jag hittade ett brev igår. På en parkbänk över sjön mot Tacoma med kraftfulla Mount Rainier i bakgrunden. En plats uteslutande menad för romantik. Brevet var i gott skick, antagligen aldrig skickat, aldrig mottaget, bara författat av ett svidande hjärta med förhoppning om att det någon gång skulle finnas mod att skicka det. Det brukar dock visa sig, åtminstone enligt min ringa erfarenhet, att mod sällan kommer av sig självt. Det är någonting man måste finna på egen hand. Brevet var skrivet för hand, jag gissar att författaren är en man, dels på grund av den taffliga handstilen, men också just för att brevet inte skickats. Det är omöjligt att veta om mina antaganden är sanna.

Jag sitter tvärs över sjön vid Tacoma, min gamla barndomsstad, och kan inte förmå mig att resonera kring mina känslor. Har suttit är i över två timmar nu, tror jag, och mina cigaretter är dessutom slut. Allt vore så enkelt om du var här och jag faktiskt kunde prata med dig. Å andra sidan hade jag inte kunnat prata med dig även om du var här, inte på riktigt, inte som jag vill. Mina fingrar är frusna och min hjärna är dimmig, mitt hjärta suddigt och mina ben vägrar bära. Det är nog dags att ta till pennan.

"Jag skriver detta till dig för att jag inte finner mod att möta dig öga mot öga, det kostar för mycket och jag kan inte andas, kan knappt se. Kommer du ihåg när vi möttes här? Jag kommer ihåg, du hade dina favoritjeans (de är egentligen ganska fula, men det kan jag ju inte säga till dig rakt ut) och tröjan du hittade när vi åkte till New York i höstas, hela gänget, det var fint. Jag kommer ihåg första gången vi möttes, hur jag slogs till marken av hur bekväm du var, ditt leende, hur jag tänkte när vi skiljdes åt en tidig gryning; "Vad fan hände nu? Detta kommer sluta illa". Illa på det sättet du uppenbarligen skulle sätta spår i mig. Hur jag väntade på att få utagera någon form av ärlighet eller tafatt hyllning av dig.

Men så minns jag också hur jag fick förklarat för mig att det inte är som på film, ingenting är som på film. Du vände dig inte om och ropade mitt namn när vi gick åt varsitt håll, man kan inte hålla varandra i handen hur länge som helst utan att det blir obekvämt, människor förstår inte alltid kärlek om den inte uttalas, eller människan kan inte läsa tankar. Det är en märklig känsla att blöda utan att spilla blod.

Fråga mig inte om syftet med brevet jag skriver till dig, antagligen är det mest för min egen del. Eller kanske ett försök att få mig själv att förstå. Hursomhelst så vet jag att aldrig kommer sluta drömma om dig, ibland vackra drömmar, och ibland även mardrömmar.

Och för det tackar jag dig."

Så, det får duga. Vet inte hur jag ska skicka det till dig. Jag kan inte din adress och jag vet inte ens om änglar kan läsa. Men jag hoppas att du kanske förstår ändå, sov nu vidare.

Det är bestämt så att brevet är skrivet till en förlorad kärlek, eller nej, en vacker flicka som aldrig fick veta vad han kände, så måste det vara. En känsla av obehag och frustration sköljer över mig, författaren borde ha berättat för henne. Hon kände säkert likadant men sedan flyttade hon från staden, kanske till... Denver! Ja, Denver, det känns som en stad dit en flicka som inte får veta att det finns någon som är förälskad i henne skulle kunna flytta. Hon flyttade till Denver, av alla jävla städer. Och han bor kvar i Tacoma, så oerhört dumt. Varför berättade du inte för henne? Idiot.

Jag blir arg och går hem, låter brevet ligga. "Denver", muttrar jag. Så typiskt.

Jim Quinn var 34 år gammal när han fann en av sina gamla dagböcker ligga och samla dödsgrått damm i en lika bortglömd som smärtfylld flyttlåda längst in i källarförrådet. Han lät tummen landa slumpmässigt på ett av de välhundörade bladen. Långsamt sjönk han ner på golvet och började läsa sina tio år gamla ord.

Jag tror inte att alla människor förstår hur man ser varandra, hur man uppfattar varandra. Vilka krafter som kan uppstå när man möts. Ibland tror jag att jag är den enda som förstår det. Att jag är den enda som vet vad förälskelse är, att ingen annan låter sig gripas tag i på samma sätt, med samma hänsynslösa brutalitet. Det är när jag ser dig som jag vet att det är så, för jag tror inte att du ser mig på samma sätt. Jag tror också att det är en förtvivlad sanning att ingen känner till hjärtat på en ung man. Att ingen vet vad han försöker säga genom sin tystnad. Så har tiden fått det att bli. Att ingen förstår sina egna tårar längre, för att de helt enkelt inte tar sig tid att lyssna. När hjärtat dunkar kraftfullt mot bröstkorgen försöker det säga någonting.

Jag har landsförvisats bort från min egen ringmur och du står innanför och hoppar hopprep med mina nerver, utan att förstå att du håller mig i din hand. Jag sitter lutad mot ett träd precis utanför och vattnar mossan med saltvatten. Jag väntar bara på att bli precis lika besviken som jag blev när det visade sig att Ryan Adams "La Cienega Just Smiled" handlade om en gata. Ingen long gone förlorad kärlek, ingen poesi om förälskelse som tåls att paddla över ogenomträngbara forsar. Bara en gata. Bara en jävla gata.

Men det är ju i denna väntan jag kan finna någonting att hoppas på. Någonting att tro på. För det är ju in förbannelse så enkelt att din hand på min axel är det vackraste som finns. Hittills.

Jim Quinn tänker att ingenting har förändrats sedan dess, att saker och ting är likadana nu som då. Musiken är lika vacker, poesin lika hopplös, förälskelsen lika outgrundlig. Det är svårt för honom att behålla modet, och det har det varit förut, i väntan på det evigt drömlika. Han samlar sina känslor och lägger tillbaka dagboken i lådan, han tänker att det är lika bra att den förvaras där. Så kan han plocka fram den ibland när det känns som att känslan av kärlek har förändrats.

"La Cienega Just Smiled" är fortfarande underbar, låt den vara menad att handla om vad den vill, Jim Quinn målar sin egen bild. Och han tänker:

"Det är ju givetvis så, att din hand på min axel fortfarande är det vackraste som finns. Hittills."