tystare

Jag har levt en dag bestående av dalar och toppar när jag sätter mig ned med en förödande kort pennstump och en bit halvskrynklat papper för att försöka finna någon form av skönhetsaktig och verklighetsföraktande kontinuitet att vila i. Det tar inte lång tid innan mina axlar sjunker och spänningarna i nacken släpper, det tar aldrig lång tid. Det eviga rispandet stumpen skapar mot pappret har samma effekt som en lugnt gungande sovkupé på ett tåg någonstans i östeuropa; sövande, lugnande, och så oerhört tryggt. Som det vore för en döv att för första gången höra musik, och som det vore för en blind att för första gången mötas av ett leende.

Det finns någonting storartat i att möta dig, och varje gång det sker få en injektion av liv. Det renaste av liv. Det finns ingen poäng i att kämpa mot dagen längre. Poesins som-liknelser räcker inte till, för det är ärligare och renare. Inga romantiseringar eller överdrivna metaforer. Det finns ingen aledning.

Det finns en skönhet i att få knyckla ihop ett litet blad och börja om på nytt, skapa från ingenting och bygga precis vad man vill. Det finns någonting drömlikt i att få låta händerna springa genom rader utan att tänka eller reflektera och sedan få uppleva vad man precis satt ord på, helt utan aning om vad det skulle bli. Genom bly eller bläck kan jag få vara pirat eller Shakespeare, ge mig ut på äventyr och segla över världens alla existerande och icke existerande vatten. Värmen kommer åter när jag fritt låter hjärtat sjunga milda sånger om precis vad det vill.

Jag håller din hand fast du inte vet om det och låter det vara så. Ditt ansiktes linjer berättar historier som gör det helt utan poäng för mig att fråga om någonting. Huvudet behöver inte vara med längre när du vidrör mig, må så vara om det är sällan.

Inte ens i ett personperfekt universum finns det anledning att söka vackrare stunder än de som bara består av ord.

Du skulle ta mig i dina armar och viska någonting fint i mitt högra öra, du skulle låta dina läppar lätt snudda vid min hals.

Marcus Birro skrev om litteratur att den har den effekten att den räddar liv. Och kanske, kanske.

Är det precis så enkelt.

Över en klagosjungande atlant faller ett fullsatt passagerarplan mot sin grav. 334 själar ombord, 334 hjärtan. På den 27:e raden sitter Cameron Lucky, 19 år gammal, med sin mor. Han har tagit av sig sina glasögon, skjutit tillbaka sin 90-tals-glömda page bakom öronen, och varsamt tagit av sig sina svarta converse-skor, bara för bekvämlighetens skull. Mitt i ett öronbedövande kaos har han funnit ett lugn och en stillhet. No Smoking-skylten bekommer honom inte, och inte heller någon annan. Han håller sin mor i handen, en ensamstående kvinna i sina sämre år, av tid och smärta förtvinad på samma sätt som solen haft en våldsam effekt på en tidigare perfekt oljemålning. Hon är äldre än vad åren säger. En skrynklig och näst intill sagolik korsning av skönhet och fabelaktig fulhet har bosatt sig i hennes ansikte. Vackra ögon men tänder med gluggar stora som grand canyon. Syrgasmasken hänger från flygplanstaket och slår henne i ansiktet efter att hon vägrat ta den på sig trots flertalet uppmaningar från kabinpersonalen, "vad ska jag med friskt syre i lungorna till om vi alla ändå ska dö!?", hade hon irriterat undrat, och efter många om och men blivit lämnad i fred (detta kan man förvisso ifrågasätta, hade jag varit på väg att dö hade jag nog varit ganska angelägen om att ha frisk luft att andas åtminstone, men hon var ju som hon var). Hennes vägran satte igång en ganska ordentlig kedjereaktion, och antalet passagerare som nu bar syrgasmask var tämligen enkelt räknade.

I sätet framför Cameron sitter en svartklädd man i 25-årsåldern med sin gitarr i sitt knä. Bredvid sig har han vad som verkar vara hans flickvän, hon har valt att sova under sina sista minuter. Mannen med gitarren stirrar tomt ut i kabinen, evigt plinkandes på sina silvertrådar och tyst hummandes på vackra sånger som jag skulle anta handlar om kärlek och fina drömmar. Vid fönstret på samma rad sitter en gammal man med knäppta händer, troende som han är väljer han att tacka för sig. Han är vithårig och sargad, på hans kind finns tårar som talar om kommande saknad och brustet hjärta. Mellan sina handflator håller han ett fotografi på en romans som aldrig blev mer än just en romans. Fotografiet är taget 1964 i ett högtidligt höstigt Ljubljana, och visar en bild av två unga människor i varandras armar. Kvinnan som tog bilden är sedan länge död. Bilden är så nära sönderfallet någonting kan vara utan att förvittra i all glömska för evigt, hårt tummade kanter, brännmärken, buckliga märken av sorg.

Kabinpersonalen sitter längst fram i planet, hållandes varandras händer. Förvånade över att de inte längre behöver försöka upprätthålla ett lugn och emotionellt gripna av vilken kärlek vägen mot ett säkert slut kan framkalla stannar de i sin stillhet och sänder sina sista "tack för idag" till varandra. En av dem går fram till piloten och stryker honom över kinden, förenar sig med hans famn och torkar sina ögon mot hans axel. Piloten är 53 år gammal och sedan länge ensam i världen, en vän med skyarna, och nu förrådd även av dem. Hans kollega röker en cigarr i hopp om att känna sig som en vinnare. Mannen med de knäppta händerna öppnar sina ögon och väcker den sovande flickan bredvid, tittar henne djupt i ögonen och berättar för henne; "Du är så vacker. Jag blir så lycklig just nu, för nu ser jag att ni unga inte ännu har förkastat kärleken, att ni ännu inte slutat tro på romantiken. Med den vetskapen kan jag förgå som en hel människa. För det är det största, och kanske det enda, vi har kvar." Han visar upp fotografiet för henne, hon blinkar långsamt mot honom, ler, och faller åter in i sin vila.

Den svartklädda mannen med gitarr har börjat sjunga högt, inga ord, bara toner skjuter ur hans lungor. Perfekta harmonier skär fulländat genom orkanvindar och fönsterkross. Smärtsalt vatten vräker in i kabinen och han sjunger bara högre, hans melodi är det enda som uppfattas. Högre nu, och högre. Tills han stämband nästan brister av skönhet. Ännu högre, våldsamt rent. Tills han för evigt tystnar.

Det är i denna stund Cameron Lucky förstår att kärleken är det sista som lämnar kroppen.