2010
Hur summerar man ett år? Hur drar man ett streck över saker och ting som varit?
Ett årsskifte är tid för någonting nytt. Det är en tid då vi kan andas ut. Visst skulle vi kunna andas ut under årets övriga dagar också, men ett årsskifte erbjuder oss alltid en paus, en stund för reflektion och tankar. Ingenting är så tydligt markerat i vår kalender som det nya året, vi går från den sista dagen, till den första. Vi börjar om. Vissa av oss kanske är mer medvetna om just det faktumet än andra, men det är ändå lika allmängiltigt. Det är därför vi lovar oss själva en massa saker, vi ska sluta röka och lära oss att dansa, kyssa oftare och långsammare och vi ska resa, vi ska inte tröttna och vi ska byta jobb, vi ska möblera om i våra liv så mycket det går. Under den korta stund som året skiftar siffror älskar vi varandra, och en stund senare har vi glömt det igen.
Ett dygn har alltid 24 timmar. Dagar då vi jublar och kramar varandra och gläds åt allt gott, de dagar som känns som om de flög förbi och var över på fem minuter, har även de 24 timmar, tyvärr. Dagar då vi aldrig vill gå upp, aldrig se på solen utan bara glömma att vi ens existerar, dagar då tårar bränner lite extra och skratt är ett fenomen vi inte känner till, dagar då vi smutskastats av ensamhet och ångest, då vi helst av allt bara vill somna och inte direkt bry oss om när vi vaknar. Även dessa dagar är över på 24 timmar. Glöm inte det.
Ett dygn blir ett annat. Det är en chans att se solen stiga för oss, låta den värma lite i ansiktet, även om det kan vara svårt ibland, i kylan, i den nästan brännande kylan. Ingen natt är lång nog att hålla undan solen, upp kommer hon alltid, kastar ljus på oss igen och låter oss återigen hoppas, tro och vilja.
Det är lätt att tappa bort sig själv under ett år, glömma sina tårar i mars, leta febrilt efter sitt skratt när vinterstormen kommer. Ett nytt år ger oss en möjlighet att samla ihop det igen, bygga om oss själva lite. Det är det vi gör med livet, bygger, vi samlar på oss saker vi vill behålla och vi försöker kasta bort det vi inte vill ha, ibland lyckas vi inte bli av med det så fort, men förr eller senare försvinner det onda. Tro inte för en sekund att mörker strider starkare än ljus.
Vad vill du minnas? Vad vill du göra till ditt 2010? Om fem år, hur vill du tala om året som gått?
Som ett dygn har 24 timmar har ett år 365 dagar. 365 nya chanser att göra precis vad vi vill. Under året som kommer har du som vill lära dig att dansa 365 tillfällen, du som vill sluta röka har 365 dagar på dig att röka din sista cigarett. Du som vill finna det största som finns i livet har 365 solnedgångar på dig att säga hej en extra gång, att möta blickar och le med ögon. Vi får 365 dygn att bli sårade under, och 365 dygn på oss att läka. Vi får dessa dagar, oavsett vilka vi är eller vad vi tycker, hur vi ser ut eller vad vi känner, vilka skor vi har eller vad vi jobbar med. Vi får alla lika många, 365 dagar, på oss att älska lite mer.
Världen har ju gjort sitt, som vanligt, men visst kan den kännas alldeles för liten ibland? För liten för att tala om. För mig kommer året som gick alltid att symboliseras med den här sekvensen, tror jag. Det är sådana mariginaler vi handlar med, överallt, fem centimeter. Vi drar alla den i ribban i 120:e under ett år.
2010 för mig? Jag vet inte. Så mycket. Av allt. Kärleken så klart. Din blick när du talade fint till mig, din hand i min och doften av ditt hår. Lugnet i ditt sovande ansikte, solen i ditt vakna. Sagan om något alldeles för vackert för att förstå. Smärtan av att ge sig av, att se någon flyga högre än man kan nå. Lugnet efter stormen, som första andetaget efter att ha varit under ytan i en timme. Insikten av vad det innebär att verkligen älska.
Jag vet inte vem jag är nästa år, jag vet inte vad jag gör eller vem som ser mig. Det vet ingen av oss. Vi vet inte vad som händer, kanske skrattar vi i flera veckor, kanske gråter vi i 100 nätter. Kanske dansar vi med änglar och låter höstlöv hålla takten. Kanske blundar vi för ofta och glömmer bort vad vi har våra ögon till.
Jag vet ingenting. Kanske möts vi igen, kanske inte. Kanske ser jag någon i ögonen och undrar om detta inte är ögonblicket jag alltid har väntat på. Kanske vänder jag mig om, kanske återvänder jag.
Det enda jag vet är 2011 är ett år som aldrig tidigare upplevts. Det är ett nytt år. Det är det enda som betyder någonting egentligen. Tid att sudda ut, tid att klistra in foton i album, tid att loss ankar, tid att vakna, tid att drömma. Kanske framför allt: tid för mig, plats för mig.
2011, jag älskar dig redan för att du är ny.
NY.
Ett årsskifte är tid för någonting nytt. Det är en tid då vi kan andas ut. Visst skulle vi kunna andas ut under årets övriga dagar också, men ett årsskifte erbjuder oss alltid en paus, en stund för reflektion och tankar. Ingenting är så tydligt markerat i vår kalender som det nya året, vi går från den sista dagen, till den första. Vi börjar om. Vissa av oss kanske är mer medvetna om just det faktumet än andra, men det är ändå lika allmängiltigt. Det är därför vi lovar oss själva en massa saker, vi ska sluta röka och lära oss att dansa, kyssa oftare och långsammare och vi ska resa, vi ska inte tröttna och vi ska byta jobb, vi ska möblera om i våra liv så mycket det går. Under den korta stund som året skiftar siffror älskar vi varandra, och en stund senare har vi glömt det igen.
Ett dygn har alltid 24 timmar. Dagar då vi jublar och kramar varandra och gläds åt allt gott, de dagar som känns som om de flög förbi och var över på fem minuter, har även de 24 timmar, tyvärr. Dagar då vi aldrig vill gå upp, aldrig se på solen utan bara glömma att vi ens existerar, dagar då tårar bränner lite extra och skratt är ett fenomen vi inte känner till, dagar då vi smutskastats av ensamhet och ångest, då vi helst av allt bara vill somna och inte direkt bry oss om när vi vaknar. Även dessa dagar är över på 24 timmar. Glöm inte det.
Ett dygn blir ett annat. Det är en chans att se solen stiga för oss, låta den värma lite i ansiktet, även om det kan vara svårt ibland, i kylan, i den nästan brännande kylan. Ingen natt är lång nog att hålla undan solen, upp kommer hon alltid, kastar ljus på oss igen och låter oss återigen hoppas, tro och vilja.
Det är lätt att tappa bort sig själv under ett år, glömma sina tårar i mars, leta febrilt efter sitt skratt när vinterstormen kommer. Ett nytt år ger oss en möjlighet att samla ihop det igen, bygga om oss själva lite. Det är det vi gör med livet, bygger, vi samlar på oss saker vi vill behålla och vi försöker kasta bort det vi inte vill ha, ibland lyckas vi inte bli av med det så fort, men förr eller senare försvinner det onda. Tro inte för en sekund att mörker strider starkare än ljus.
Vad vill du minnas? Vad vill du göra till ditt 2010? Om fem år, hur vill du tala om året som gått?
Som ett dygn har 24 timmar har ett år 365 dagar. 365 nya chanser att göra precis vad vi vill. Under året som kommer har du som vill lära dig att dansa 365 tillfällen, du som vill sluta röka har 365 dagar på dig att röka din sista cigarett. Du som vill finna det största som finns i livet har 365 solnedgångar på dig att säga hej en extra gång, att möta blickar och le med ögon. Vi får 365 dygn att bli sårade under, och 365 dygn på oss att läka. Vi får dessa dagar, oavsett vilka vi är eller vad vi tycker, hur vi ser ut eller vad vi känner, vilka skor vi har eller vad vi jobbar med. Vi får alla lika många, 365 dagar, på oss att älska lite mer.
Världen har ju gjort sitt, som vanligt, men visst kan den kännas alldeles för liten ibland? För liten för att tala om. För mig kommer året som gick alltid att symboliseras med den här sekvensen, tror jag. Det är sådana mariginaler vi handlar med, överallt, fem centimeter. Vi drar alla den i ribban i 120:e under ett år.
2010 för mig? Jag vet inte. Så mycket. Av allt. Kärleken så klart. Din blick när du talade fint till mig, din hand i min och doften av ditt hår. Lugnet i ditt sovande ansikte, solen i ditt vakna. Sagan om något alldeles för vackert för att förstå. Smärtan av att ge sig av, att se någon flyga högre än man kan nå. Lugnet efter stormen, som första andetaget efter att ha varit under ytan i en timme. Insikten av vad det innebär att verkligen älska.
Jag vet inte vem jag är nästa år, jag vet inte vad jag gör eller vem som ser mig. Det vet ingen av oss. Vi vet inte vad som händer, kanske skrattar vi i flera veckor, kanske gråter vi i 100 nätter. Kanske dansar vi med änglar och låter höstlöv hålla takten. Kanske blundar vi för ofta och glömmer bort vad vi har våra ögon till.
Jag vet ingenting. Kanske möts vi igen, kanske inte. Kanske ser jag någon i ögonen och undrar om detta inte är ögonblicket jag alltid har väntat på. Kanske vänder jag mig om, kanske återvänder jag.
Det enda jag vet är 2011 är ett år som aldrig tidigare upplevts. Det är ett nytt år. Det är det enda som betyder någonting egentligen. Tid att sudda ut, tid att klistra in foton i album, tid att loss ankar, tid att vakna, tid att drömma. Kanske framför allt: tid för mig, plats för mig.
2011, jag älskar dig redan för att du är ny.
NY.
