tystare

Spenderade dagen i en lång och envis promenad tillsammans med John Irving och Paulo Coelho. Vi spatserade i Phoenix Park och talade om allt som kommer omkring. Om saker som rör på sig fast man vill att de ska stå stilla, om saker som känns omöjliga att rubba när man behöver sätta någonting i rullning som mest. Paolo hade med sin hund, Eúsebio, en liten enveten och synnerligen strävhårig tax. Vi börjar bli gamla nu, jag, Paulo, och John. Visst är jag några år yngre, men jag åldras med dem, jag åldras med mina vänner. Vi utgör en väldigt dynamisk trio: John i all sin fantasifulla och stundtals cyniska bitterhet, Paulo i sin totala avsaknad av distans, också jag - Den borttappade pojken, lika vettskrämd som en överraskad katt och lika oförstörd som när jag föddes.

Första gången jag träffade Paulo och John var på en bar här i Dublin, the Celt, strax norr om floden Liffey, bortom ytans Temple Bar men innan de riktigt ruffiga kvarteren i de ännu nordligare delarna av staden. Det var den 14 September 2005, jag var 20 år gammal. I brist på fantasi och efter att precis ha sett min lägenhet brinna upp (förvisso i en brand jag själv startat) valde jag att sätta tron till Baile Átha Cliath. Jag stannade inte här så länge, men jag mötte åtminstone två vänner som jag hoppas blir delar av vänskapsband som håller livet ut.

Jag satt i baren och talade förstrött med bartendern, en sådan bartender som jag intalar mig bara existerar på Irland, när John och Paulo slog sig ned bredvid mig. Paulo precis till vänster, och John ytterligare ett steg västerut. De pratade om böcker, om litteratur, med varandra. Själv hade jag fått i mig några pints redan så jag hängde inte riktigt med i samtalet, men jag lyssnade noga när John talade:

- "Paulo, min vän, jag har skrivit böcker så länge jag kan minnas, jag har satt penna mot papper och låtit bläck stänka över bortglömda väggar. Sedan jag var medveten om min egen existens har jag velat skriva, det är det enda jag någonsin slagits för. Jag har berättat de mest makalösa historier, om kärlek, krig, segrar och förluster. Alltid har det handlat om, för mig, att berätta, att påverka. Jag tittar aldrig på försäljningslistor, men någon berättade för mig att min senaste roman nu sålt i över två miljoner exemplar, två miljoner, Paulo! För vad, frågar jag dig. Jag läser inga recensioner, har aldrig förstått varför man ska läsa en historia man inte tycker om, om man nu inte gillar resan man får följa med på, varför inte hoppa av tåget? För mig har det alltid handlat om att nå ut, det spelar ingen roll hur många exemplar jag säljer, når jag ut till en enda människa, då är det värt det. Om jag lyckas få en enda människa att känna någonting mer än hon vanligtvis gör, då är det värt det. Nu ringer de från TV-stationer varje dag, vill göra intervjuer, vill att jag ska berätta om författandet, om hur jag ser på saken. När blev författaren större än sina verk? Jag förstår det inte, Paulo, jag är ju precis samma person som jag var innan jag blev känd, enda skillnaden är att mina historier finns tillgängliga. Jag önskar att det räckte med det. Inför lanseringen av mina senaste roman bad jag förlaget att inte sätta mitt namn på omslaget, jag ville inte att de skulle köpa mig, jag ville att de skulle läsa min berättelse. Det var tydligen omöjligt. Jag vill bara berätta en historia, det är allt. Lyssna den som lyssna vill."

Det märktes tydligt att John var upprörd, som att han hade förorat sig själv någonstans i kändisskapet som hans framgång inneburit. Han var märkbart missnöjd över hur många som kommer fram till honom och vill ha autografer men hur få som faktiskt minns hans berättelser. Jag tyckte synd om honom, så jag valde att högt citera en av mina favoritmeningar ur "Garp":

- "I den halvmörka tesalongen sjöng en man utan hatt en ungersk sång". Jag darrade lite men jag kunde leverera den. Diskussionen mellan John och Paulo tystnade tämligen abrupt, och jag väntade på respons. Det tog bara några sekunder, Paulo vände sitt huvud mot mig och John tittade fram bakom hans axel. Hans blick kändes ganska hård, men hans ansikte sprack upp på samma sätt som vårhimmelen när de första, trötta solstrålarna orkar sig fram.

- "Det är precis detta jag talar om, Paulo! Pojken här har suttit och lyssnat, uppenbarligen väldigt medvetna om vilka vi är, utan att tala, utan att rusa fram och be om autografer. Han har läst våra historier och bryr sig inte om vilka vi är! Underbart! Han har lagt några av mina ord på minnet, för att de betyder någonting för honom, och det är allt som räknas! Allt!". John Irving är exalterad, dra på trissor. Han blickar mot mig igen:

- "Tack för att du sade det där, det betyder mycket. Och det skulle betyda mycket om jag och min gode vän fick bjuda på en öl". I samma ögonblick vinkar han till bartendern och beställer in tre Murphy's.

Det var såhär det började, vår vänskap. Nu, nästan fem år senare, träffas vi fortfarande så ofta vi kan, även om vi alla tre bor långt ifrån varandra. Vi tar promenader, ses över en bit mat, skriver tillsammans.

Eúsebio springer fritt över Phoenix Park. Det är en av årets vackraste dagar, kanske den vackraste. Paulo Coelho ser nöjd ut, tillfreds med livet. Han tänder en cigarett och frågar mig, som så många gånger förr, varför jag skriver. Det har blivit lite av ett mantra för oss tre, som för att påminna varandra om varför ord är så viktiga för oss, varför pennan är det största vapnet vi har:

- "Jag vill bara berätta en historia", säger jag. Jag väntar in hans reaktion, hans leende, innan jag avslutar:

- "Jag vill bara berätta en historia, det är allt som räknas, det är bara en historia".

Ingenting faller tyngre än höstens sista löv. Att ensam singla mot marken, som väntar med lera och kärleksbespottade gruskorn, är det slutgiltiga avskedet. Ingenting landar med djupare avtryck, ingenting är mer desperat.

Jag är 32 år gammal, och rannsakar mig själv. Rensar ut kunskaper jag inte behöver, greppar fast vid de känslor som får mig att leva, att på riktigt leva. Går igenom vad jag lärt mig. Trycker upp hjärtat i halsgropen för att släppa fram de tårar som envetet och ivrigt väntat på mig alldeles för länge.

Jag har lärt mig mycket, tusentals saker. Kanske miljontals. Cykla, äta, tala, skriva, gå, springa, gråta, lyssna, sjunga, spela, dricka, leka, dansa, italienska, vila, läsa, skrika, släppa, vinna, förlora, damma, krama, kyssa, hälsa, försvinna, öppna, stänga, driva, drömma, falla, klättra. Jag kan skriva i evigheter. Men ingenting av detta har jag någon nytta av, ingenting gör mig till en större människa, ingenting får mig att bli mer än jag är, om jag inte kan älska.

Och jag har, vid gudarna, lärt mig att älska. Jag har lärt mig vad det är att förfalla i kärlek, i förälskelse. Jag vet hur det är att vakna upp tätt intill och aldrig vilja lämna. Jag vet hur det är att somna nära och aldrig vilja försvinna därifrån. Fantomer och demoner har jag slagits mot, mot cyniker och idioter har jag predikat, jag har tagit till svärd när det behövs och jag har skrikit åt dem att de aldrig kommer segra över mig. Och jag har försökt att tro på mina egna ord. När folk har höjt yxan för att halshugga mig har jag stått rakryggad och stirrat ner dem i helvetet, fördömt deras tyranni och svurit att jag aldrig ska bli som dem.

Fan, jag har tagit kampen varje dag, för något renare, något äkta. Och dessa satans mördare börja sänka sina skuggor över mig för sista gången. Jag står obeväpnad och är redo att byta sida, kasta mitt hjärta in i skärselden och låta det vackra för alltid falla in i all djävulsgrundad glömska. När en iskall verklighet sköljer över skönheten med en kraft av tusen och åter tusen tsunamivågor, då har inte poesin och drömmarna mycket att sätta emot.

Men jag har ju lärt mig att älska, kan det någonsin försvinna? Jag följer det fallande lövet och inser att jag inte vet.

Men jag har ju lärt mig att älska. Jag vet vad det är att försvinna i en blick, att se drömmar i ett leende, att berusas av dofter. Jag vet vad hjärtans beröring kan välta omkull. Jag vet hur det känns när själar möts. Och jag vet vad det är att förlora. Alldeles för väl. Ändå fortsätter hjärtat att kriga.

Ända in i förbannelse, jag har ju lärt mig att älska.

Ingenting faller tyngre än höstens sista löv. Och ingenting brister ut starkare än vårens första skott. Ingenting är mer öronbedövande. Ingenting sjunger så högt. Ingenting är mer desperat.

Och vid allting som är någonting värt: Ingenting är vackrare.