2008
Det tvåtusenåttonde året i vår tideräkning var sannerligen ett händelserikt sådant. Och det är svårt att veta var jag ska börja. Men jag väljer att börja i Chicago, Illinois, Amerikas Förenta Stater, den fjärde november. Barack Obama håller sitt segertal till nationen, och en hel värld håller andan. En svart man har blivit ledare för ett väldigt vitt land, och kanske en väldigt vit västvärld. Obama symboliserar inte bara en banbrytande politisk punkt i vår historia, han symboliserar också en seger för människan, den vanliga människan. Den unga och hoppfulla människan. Människan som, när ingenting verkar fungera, inte drar sig för att ställa sig upp och säga ifrån. Han symboliserar förändring i en värld där stagnation känns som ett alltför närvarande hot. Han symboliserar hopp. Huruvida det blir som han säger att det ska bli får framtiden utvisa, men hans tal i Chicago är bland det starkaste jag sett, och jag hoppas innerligt att han inte sviker folket som röstade på honom och som tror på honom, den vanliga människan. Obamas seger målar upp en allt livligare bild av visionen om en färgblind värld.
Medan Sverige under året har snyftat och misströstat över privatiseringar, utförsäljning av statliga bolag och arbetslöshet på 7%, kan jag, och många med mig, inte låta bli att blicka söderut. Till Afrika, en lite mer bortglömd kontinent. Det har varit skrämmande att se hur snabbt vi kan glömma, hur snabbt vi kan välja att inte se när andra saker kommer lite närmre. Det må vara både urvattnad och blasé, men det gör inte saken bättre. Mitt i en ekonomisk "kris" kändes helt plötsligt Darfur inte så viktigt längre, ingen verkade intresserad, FN sken med sin frånvaro, och efter 100 000-tals mer eller mindre statssanktionerade mord, vem kliver fram? Vem kliver fram och säger ifrån? Man kan tycka att USA, som mer än gärna spelar världspolis i många andra delar av världen, skulle finna det intressant, men man kunde också förstå att så inte var fallet. Ingen vill göra något, och vi verkar inte greppa hur lika händelserna har varit det som hände i Rwanda för snart 15 år sedan, eller det som hände i Europa för mer än 60 år sedan, för den delen. Människans oförmåga att se dessa mönster är skrämmande. Det känns som det krävs en Hollywood-film för att västvärlden ska inse vad som har hänt, och då passar det fint att skriva artiklar och blogginlägg, dikter och insändare som behandlar ämnet, "hur kunde detta få hända?". Samma sak varje gång, och svaret är enkelt; Det kunde få hända därför att ingen sade ifrån. Det är inget nytt fenomen, och det gör nog det hela ännu värre.
Inte bara Sudan är drabbat, naturligtvis. Vi blickar mot Zimbabwe, med en inflation på flera miljoner procent, svält och koleraepidemi. Mugabe sitter kvar. I Kongo pågår ett inbördeskrig som skördar 45 000 offer varje månad (eller ett helsingborg i kvartalet, om du så vill). I Somalia pågår ett 20-tal inbördeskrig iett regerings- och laglöst land. Listan kan göras längre, men frågan är densamma vilken plats det än gäller; Vem gör någonting?
Om vi ska ägna lite tid åt vår egen del av världen kan jag naturligtvis inte låta bli att nämna "finanskrisen". Jag har svårt att uppskatta skadornas omfattning, och sänder naturligtvis mina lyckönskningar till alla människor som blivit varslade eller förlorat. Men för mig har händelserna mest satt igång tankar. Tankar om en uppenbart fragil världsekonomis förfall, och tankar om hur sammanlänkade vi alla är, hur lite vissa av oss än tycks vilja det.
Jag vänder mig österut, mot Beijing och folkrepubliken Kina. Det är alltid kul med Olympiska spel. Ännu mer roande var det att återigen få exempel på västlig blindhet och okunskap. Några veckor innan OS-starten fick vi helt plötsligt se vilket förtryck som äger rum i dessa fjärran delar av världen. Och med detsamma var en bojkott aktuell, Sverige var inte sena att haka på trenden. Att det som var i full verkstad precis innan OS hade pågått under väldigt lång tid och med väldigt omfattande mått, det var det ingen som brydde sig om. Men helt plötsligt skulle vi ju själva titta på TV som var sänd från Kina, vissa skulle tillochmed åka dit, vi stod för ett moraliskt dilemma vi inte insåg existerade förrän vi själva var alldeles i närheten. Det är ganska äckligt. Vidare var det också roligt att läsa krönikor och artiklar om ett land som serverade konstig mat och där trafiken inte fungerade som hemma, vårt sätt att se ned på länder som inte är precis som hemma var återigen häpnadsväckande att beskåda, when in rome - act like home. Samtidigt var många besvikna över det nya Kina, det var inte lika genuint, inte lika gammalt och mystiskt, det är bara att acceptera. Kina ser ut som det gör nu och kommer att förändra ännu mer, lita på det. Själv tänker jag luta mig tillbaka och se på när vi helt plötsligt inser att vi blivit omsprungna av världen som vi anser står så långt under och bakom oss.
Det fanns givetvis även glädjeämnen under OS. Jag tar med mig två händelser, huvudsakligen. Den här. Och den här. Den senare bilden visar Michael Phelps med sina åtta guld, total dominans, behöver inte säga mer. Den första bilden visar Usain Bolt på väg mot OS-guld på 100 meter. Med blicken på TV-skärmen, avstannandes, och med ett oknutet skosnöre. Det är utan tvekan bland det största och mest överlägsna jag har bevittnat i idrotts-sammanhang. Lättheten i steget, den fantastiska glädjen och entusiasmen, det är egenskaper som besitts av en riktig vinnare, inte bara någon som kommer först i mål. 1996 tittate jag på OS i Atlanta och såg Michael Johnson springa 200 meter på 19.32 sekunder, hans överlägsenhet då överskuggas på många sätt av Usain Bolt´s överlägsenhet under Beijing-OS.
En annan viktigt sporthändelse under sommaren var givetvis Fotbolls-EM. Jag ser några bilder framför mig. Den första är Zlatan Ibrahimovic efter dennes mål mot Grekland. Den uppriktiga glädjen han visar är inte bara glädje, det är hjärta, det är viljan att vinna, det är lättnaden och det är kängan mot tvivlarna, allt på samma gång, inget annat än underbart att beskåda. En annan tanke som dyker upp är Henrik Larssons deltagande. Jag var tidig att hylla detta uttagningsval, det gör jag fortfarande, men såhär i backspegeln blev det kanske ingen lyckad insats, direkt. Tyvärr, ska sägas. Sveriges "fiasko" kändes tungt, och givetvis skulle landslaget och framförallt ledningen hängas. Jag vill slå ett slag för både laget och Lagerbäck, det är aldrig ett fiasko att vara ett av Europas 16 bästa fotbollslag. Sedan är det också tid för Sverige att inse våra begränsingar, svensk fotboll är inte bättre än såhär, även om vi gärna tror det. Seger mot EM´s sämsta lag, följt av två förluster, talar sitt tydliga språk. En positiv överraskning var Ryssland. Och den mest minnesvärda scenen var när spaniens förbundskapten Luis Aragonés skulle ta i hand med kung Juan Carlos, som då slår undan dennes hand och omfamnar honom. Spanien behövde det här guldet, på många sätt.
Det har varit ett år då tårar fällts. Det har varit ett år då kartor ritats om, ledare störtats. Det har varit ett år då vi på behagligt avstånd kunnat bevittna alla tänkbara sorters tyranni.
För mig, personligen, har det varit ett år då jag funnit nya vänner, och förlorat demsamma. Ett år då jag funnit vilka som verkligen finns där när de behövs. Ett år då jag sökt upp mitt blod för förståelse och tröst i stunder av mörker. Ett år då jag tagit avsked och ett år då jag återsett. Ett år då jag tvingats gå tillbaka till mig själv för att hitta några svar.
Huruvida jag hittat svar, vet jag inte. Men jag är inte rädd för att blicka framåt, även om det kan kännas svårt ibland.
Nu blickar jag mot 2009, och har inte en aning vad det kommer att innebära, faktiskt, inte en aning. Till dess jag vet det säger jag: Come what may, är jag inte redo nu så blir jag det då.
Annars lutar jag mig tillbaka och tittar på, på behörigt och bekvämt avstånd.
Medan Sverige under året har snyftat och misströstat över privatiseringar, utförsäljning av statliga bolag och arbetslöshet på 7%, kan jag, och många med mig, inte låta bli att blicka söderut. Till Afrika, en lite mer bortglömd kontinent. Det har varit skrämmande att se hur snabbt vi kan glömma, hur snabbt vi kan välja att inte se när andra saker kommer lite närmre. Det må vara både urvattnad och blasé, men det gör inte saken bättre. Mitt i en ekonomisk "kris" kändes helt plötsligt Darfur inte så viktigt längre, ingen verkade intresserad, FN sken med sin frånvaro, och efter 100 000-tals mer eller mindre statssanktionerade mord, vem kliver fram? Vem kliver fram och säger ifrån? Man kan tycka att USA, som mer än gärna spelar världspolis i många andra delar av världen, skulle finna det intressant, men man kunde också förstå att så inte var fallet. Ingen vill göra något, och vi verkar inte greppa hur lika händelserna har varit det som hände i Rwanda för snart 15 år sedan, eller det som hände i Europa för mer än 60 år sedan, för den delen. Människans oförmåga att se dessa mönster är skrämmande. Det känns som det krävs en Hollywood-film för att västvärlden ska inse vad som har hänt, och då passar det fint att skriva artiklar och blogginlägg, dikter och insändare som behandlar ämnet, "hur kunde detta få hända?". Samma sak varje gång, och svaret är enkelt; Det kunde få hända därför att ingen sade ifrån. Det är inget nytt fenomen, och det gör nog det hela ännu värre.
Inte bara Sudan är drabbat, naturligtvis. Vi blickar mot Zimbabwe, med en inflation på flera miljoner procent, svält och koleraepidemi. Mugabe sitter kvar. I Kongo pågår ett inbördeskrig som skördar 45 000 offer varje månad (eller ett helsingborg i kvartalet, om du så vill). I Somalia pågår ett 20-tal inbördeskrig iett regerings- och laglöst land. Listan kan göras längre, men frågan är densamma vilken plats det än gäller; Vem gör någonting?
Om vi ska ägna lite tid åt vår egen del av världen kan jag naturligtvis inte låta bli att nämna "finanskrisen". Jag har svårt att uppskatta skadornas omfattning, och sänder naturligtvis mina lyckönskningar till alla människor som blivit varslade eller förlorat. Men för mig har händelserna mest satt igång tankar. Tankar om en uppenbart fragil världsekonomis förfall, och tankar om hur sammanlänkade vi alla är, hur lite vissa av oss än tycks vilja det.
Jag vänder mig österut, mot Beijing och folkrepubliken Kina. Det är alltid kul med Olympiska spel. Ännu mer roande var det att återigen få exempel på västlig blindhet och okunskap. Några veckor innan OS-starten fick vi helt plötsligt se vilket förtryck som äger rum i dessa fjärran delar av världen. Och med detsamma var en bojkott aktuell, Sverige var inte sena att haka på trenden. Att det som var i full verkstad precis innan OS hade pågått under väldigt lång tid och med väldigt omfattande mått, det var det ingen som brydde sig om. Men helt plötsligt skulle vi ju själva titta på TV som var sänd från Kina, vissa skulle tillochmed åka dit, vi stod för ett moraliskt dilemma vi inte insåg existerade förrän vi själva var alldeles i närheten. Det är ganska äckligt. Vidare var det också roligt att läsa krönikor och artiklar om ett land som serverade konstig mat och där trafiken inte fungerade som hemma, vårt sätt att se ned på länder som inte är precis som hemma var återigen häpnadsväckande att beskåda, when in rome - act like home. Samtidigt var många besvikna över det nya Kina, det var inte lika genuint, inte lika gammalt och mystiskt, det är bara att acceptera. Kina ser ut som det gör nu och kommer att förändra ännu mer, lita på det. Själv tänker jag luta mig tillbaka och se på när vi helt plötsligt inser att vi blivit omsprungna av världen som vi anser står så långt under och bakom oss.
Det fanns givetvis även glädjeämnen under OS. Jag tar med mig två händelser, huvudsakligen. Den här. Och den här. Den senare bilden visar Michael Phelps med sina åtta guld, total dominans, behöver inte säga mer. Den första bilden visar Usain Bolt på väg mot OS-guld på 100 meter. Med blicken på TV-skärmen, avstannandes, och med ett oknutet skosnöre. Det är utan tvekan bland det största och mest överlägsna jag har bevittnat i idrotts-sammanhang. Lättheten i steget, den fantastiska glädjen och entusiasmen, det är egenskaper som besitts av en riktig vinnare, inte bara någon som kommer först i mål. 1996 tittate jag på OS i Atlanta och såg Michael Johnson springa 200 meter på 19.32 sekunder, hans överlägsenhet då överskuggas på många sätt av Usain Bolt´s överlägsenhet under Beijing-OS.
En annan viktigt sporthändelse under sommaren var givetvis Fotbolls-EM. Jag ser några bilder framför mig. Den första är Zlatan Ibrahimovic efter dennes mål mot Grekland. Den uppriktiga glädjen han visar är inte bara glädje, det är hjärta, det är viljan att vinna, det är lättnaden och det är kängan mot tvivlarna, allt på samma gång, inget annat än underbart att beskåda. En annan tanke som dyker upp är Henrik Larssons deltagande. Jag var tidig att hylla detta uttagningsval, det gör jag fortfarande, men såhär i backspegeln blev det kanske ingen lyckad insats, direkt. Tyvärr, ska sägas. Sveriges "fiasko" kändes tungt, och givetvis skulle landslaget och framförallt ledningen hängas. Jag vill slå ett slag för både laget och Lagerbäck, det är aldrig ett fiasko att vara ett av Europas 16 bästa fotbollslag. Sedan är det också tid för Sverige att inse våra begränsingar, svensk fotboll är inte bättre än såhär, även om vi gärna tror det. Seger mot EM´s sämsta lag, följt av två förluster, talar sitt tydliga språk. En positiv överraskning var Ryssland. Och den mest minnesvärda scenen var när spaniens förbundskapten Luis Aragonés skulle ta i hand med kung Juan Carlos, som då slår undan dennes hand och omfamnar honom. Spanien behövde det här guldet, på många sätt.
Det har varit ett år då tårar fällts. Det har varit ett år då kartor ritats om, ledare störtats. Det har varit ett år då vi på behagligt avstånd kunnat bevittna alla tänkbara sorters tyranni.
För mig, personligen, har det varit ett år då jag funnit nya vänner, och förlorat demsamma. Ett år då jag funnit vilka som verkligen finns där när de behövs. Ett år då jag sökt upp mitt blod för förståelse och tröst i stunder av mörker. Ett år då jag tagit avsked och ett år då jag återsett. Ett år då jag tvingats gå tillbaka till mig själv för att hitta några svar.
Huruvida jag hittat svar, vet jag inte. Men jag är inte rädd för att blicka framåt, även om det kan kännas svårt ibland.
Nu blickar jag mot 2009, och har inte en aning vad det kommer att innebära, faktiskt, inte en aning. Till dess jag vet det säger jag: Come what may, är jag inte redo nu så blir jag det då.
Annars lutar jag mig tillbaka och tittar på, på behörigt och bekvämt avstånd.
kryptonit
Jag kan inte annat än häpnas över människans förmågor. Goda eller onda.
Långsamt häller jag upp en liten kärleksfull whiskey åt mig själv, långsamt långsamt, nästan droppe för droppe. Jag bevakar hur glaset färgas och doftar på ångorna som dansar för mig. Jag väntar på att någonting ska slå mig, att någon ska välta omkull mig, att någonting ska hända, som om jag inte själv har makten att kunna styra över händelser i min omedelbara närhet. Ingenting händer, ingen magisk insikt om livets stora frågor uppenbarar sig framför mig. Och det känns tomt. Jag hade hoppats på det.
Jag hade hoppats på svar, på anledning, på syfte och på åtgärd. Inte inifrån, men utifrån. Plötsligt slår det mig att det är en omöjlighet. Det som händer inom mig kan bara lösas inom mig, jag tror det är det enda sättet, den enda vägen. Ja, ibland känner jag att det enda jag vill ha är någons hand mot min, en djup blick, och ord som stavar "allting kommer att ordna sig, oroa dig inte, allt ordnar sig med tiden". Det hjälper för stunden.
Jag låter drycken leka med min mun, med tunga och med gom. Det är en liten klunk jag unnat mig själv, så liten så vätskan nästan dunstar, men det räcker. Människan är ett underligt djur. Vi kan leva så tätt inpå varandra, och plötsligt bestämma oss/sig för att vi inte vill det längre. Då är det meningen att vi ska gå vidare, välja en annan väg i livet, hur fel det än känns.
Det gör ont att förlora, i livet, i fotboll, i schack. Det är samma sak till slut. Tomhet, ilska, frustration, desperation, sorg, acceptans, tårar, inte nödvändigtvis i den ordningen förstås. Ännu ondare gör det att förlora en annan människa. Det är då vi sätts på prov på riktigt. Det är då vi blir upplyfta i bödelns nypor, får en spänd blick i oss och tvingas lystra till:
"nu då? vad ska du göra nu, din sorgliga lilla skit? ta dig ur det här om du kan!"
Sedan blir vi nerkastade i en kittel bestående av våra egna tårar, vårt eget förtret, vår förtvivlan, vår ilska, vår ånger och i slutändan... vår kärlek. Det sistnämnda är det som biter dig hårdast, tror jag. Du kan ta dig igenom tårar och tillochmed må bättre efteråt, du kan sublimera förtvivlan och hantera ilska, du kan projicera över din ånger i meningslösa projekt så du slipper tänka på det. Men din kärlek, kärleken du känner för någon annan, den finns kvar. Kärleken du tidigare kunde få besvarad av personen du älskar, genom blickar, kyssar, ord och handlingar. Den kärleken står du ensam kvar med. Och den har ingenstans att ta vägen. Den försvinner inte bara för att personen gör det. Likt bojor håller den dig fast i den förtvivlan du trodde du kunde hantera, likt törntaggar sliter den isär dig och allt det du trodde var sant om kärlek. Kärleken du nyss trodde var det bästa som någonsin hänt dig, är helt plötsligt det värsta. Som en kniv hugger den dig i ryggen så fort du tror att du är färdig, djupt djupt in i ryggen, och vrider om, sliter och drar tills det att du slänger dig på din mentala asfalt och skriker, lika högt som tyst, "jag orkar inte mer".
Den där känslan av att vara proppfull av tomhet, det är kärlek som inte har någonstans att ta vägen.
Min whiskey är nästan slut, och samtidigt som de sista dropparna letar sig nedåt i strupen, då förstår jag:
Vi orkar alltid mer. När vi blivit trampade på, bespottade av den mest underbara känsla som finns. Det är, på något fantastiskt märkligt underbart vis, då vi reser oss igen. När vi är klara för den gången. När vi rest oss på nio och vingligt står i vårt hörn och knappt kan andas, det är då vi stolt blickar ut över stridsfältet igen och med tårar i ögonen och gråten i halsen säger: "Kom igen kärleken, jag är redo för en ny omgång, bring it on". Varför? Inte för att vi gillar vår misär. Varför? För att när allt är över, när det slutat regna och stormarna mojnat, när jorden börjar snurra igen och vi åter kan växa, då förstår vi att det är värt det.
Ingen mer whiskey. Och jag är inte där ännu. Men jag kommer dit någon gång, kanske med någon annan men förhoppningsvis med dig. Till dess bär jag med mig min tomhet, min underbara känsla av proppfylld tomhet. För att en dag vara redo när det är dags att se det underbaraste som finns och det mest skrämmande vi vet i vitögat och säga:
"Jag är redo igen".
Långsamt häller jag upp en liten kärleksfull whiskey åt mig själv, långsamt långsamt, nästan droppe för droppe. Jag bevakar hur glaset färgas och doftar på ångorna som dansar för mig. Jag väntar på att någonting ska slå mig, att någon ska välta omkull mig, att någonting ska hända, som om jag inte själv har makten att kunna styra över händelser i min omedelbara närhet. Ingenting händer, ingen magisk insikt om livets stora frågor uppenbarar sig framför mig. Och det känns tomt. Jag hade hoppats på det.
Jag hade hoppats på svar, på anledning, på syfte och på åtgärd. Inte inifrån, men utifrån. Plötsligt slår det mig att det är en omöjlighet. Det som händer inom mig kan bara lösas inom mig, jag tror det är det enda sättet, den enda vägen. Ja, ibland känner jag att det enda jag vill ha är någons hand mot min, en djup blick, och ord som stavar "allting kommer att ordna sig, oroa dig inte, allt ordnar sig med tiden". Det hjälper för stunden.
Jag låter drycken leka med min mun, med tunga och med gom. Det är en liten klunk jag unnat mig själv, så liten så vätskan nästan dunstar, men det räcker. Människan är ett underligt djur. Vi kan leva så tätt inpå varandra, och plötsligt bestämma oss/sig för att vi inte vill det längre. Då är det meningen att vi ska gå vidare, välja en annan väg i livet, hur fel det än känns.
Det gör ont att förlora, i livet, i fotboll, i schack. Det är samma sak till slut. Tomhet, ilska, frustration, desperation, sorg, acceptans, tårar, inte nödvändigtvis i den ordningen förstås. Ännu ondare gör det att förlora en annan människa. Det är då vi sätts på prov på riktigt. Det är då vi blir upplyfta i bödelns nypor, får en spänd blick i oss och tvingas lystra till:
"nu då? vad ska du göra nu, din sorgliga lilla skit? ta dig ur det här om du kan!"
Sedan blir vi nerkastade i en kittel bestående av våra egna tårar, vårt eget förtret, vår förtvivlan, vår ilska, vår ånger och i slutändan... vår kärlek. Det sistnämnda är det som biter dig hårdast, tror jag. Du kan ta dig igenom tårar och tillochmed må bättre efteråt, du kan sublimera förtvivlan och hantera ilska, du kan projicera över din ånger i meningslösa projekt så du slipper tänka på det. Men din kärlek, kärleken du känner för någon annan, den finns kvar. Kärleken du tidigare kunde få besvarad av personen du älskar, genom blickar, kyssar, ord och handlingar. Den kärleken står du ensam kvar med. Och den har ingenstans att ta vägen. Den försvinner inte bara för att personen gör det. Likt bojor håller den dig fast i den förtvivlan du trodde du kunde hantera, likt törntaggar sliter den isär dig och allt det du trodde var sant om kärlek. Kärleken du nyss trodde var det bästa som någonsin hänt dig, är helt plötsligt det värsta. Som en kniv hugger den dig i ryggen så fort du tror att du är färdig, djupt djupt in i ryggen, och vrider om, sliter och drar tills det att du slänger dig på din mentala asfalt och skriker, lika högt som tyst, "jag orkar inte mer".
Den där känslan av att vara proppfull av tomhet, det är kärlek som inte har någonstans att ta vägen.
Min whiskey är nästan slut, och samtidigt som de sista dropparna letar sig nedåt i strupen, då förstår jag:
Vi orkar alltid mer. När vi blivit trampade på, bespottade av den mest underbara känsla som finns. Det är, på något fantastiskt märkligt underbart vis, då vi reser oss igen. När vi är klara för den gången. När vi rest oss på nio och vingligt står i vårt hörn och knappt kan andas, det är då vi stolt blickar ut över stridsfältet igen och med tårar i ögonen och gråten i halsen säger: "Kom igen kärleken, jag är redo för en ny omgång, bring it on". Varför? Inte för att vi gillar vår misär. Varför? För att när allt är över, när det slutat regna och stormarna mojnat, när jorden börjar snurra igen och vi åter kan växa, då förstår vi att det är värt det.
Ingen mer whiskey. Och jag är inte där ännu. Men jag kommer dit någon gång, kanske med någon annan men förhoppningsvis med dig. Till dess bär jag med mig min tomhet, min underbara känsla av proppfylld tomhet. För att en dag vara redo när det är dags att se det underbaraste som finns och det mest skrämmande vi vet i vitögat och säga:
"Jag är redo igen".
haiku
ögon mot ögon
allt blir ganska klart igen
när jag ser dig här
hjärta för hjärta.
när evigheters avstånd
blir ögonblick nu
händer i händer
slår vi tillbaka stormar
slår vingarna ut
min kropp och din kropp
galaxer och planeter
vi smeker sinnen
min själ och din själ -
ett när vi är tillsammans.
närmare än allt.
allt blir ganska klart igen
när jag ser dig här
hjärta för hjärta.
när evigheters avstånd
blir ögonblick nu
händer i händer
slår vi tillbaka stormar
slår vingarna ut
min kropp och din kropp
galaxer och planeter
vi smeker sinnen
min själ och din själ -
ett när vi är tillsammans.
närmare än allt.
