tystare

365. Det är mycket. Spelar egentligen ingen roll huruvida det handlar om dagar, timmar, minuter eller sekunder. På 365 dagar hinner jag falla lika många gånger. 365 timmar ger mig 365 historier, var och en lika storslagen, smäktande och hänsynslös som tiden själv. 365 minuter ger mig 365 samtal, 365 leenden. Under 365 sekunder hinner jag dansa, gråta och hoppas, samt trehundrasextiotvå andra sysslor. 

 

Jag älskar när år tar slut, det är som ett första andetag efter jag har varit under vattenytan alldeles för länge. När lungorna trycks ihop som en ballong i ett svart hål och det bara finns en enda önskan kvar att uppnå - ytan. Jag älskar när ett nytt år börjar. Det är som att springa förtvivlat genom en snårig skog av taggbuskar, ormar, vargar, tomtar och troll. Skrapa knän och slita upp kläder och hud mot sylvassa klippor och bränna fotsulor mot sand som inte sett vatten på lika många år som den själv har korn. Som att slå sig fram med svärd och nävar, ducka för hagelstormar och vara så illa tvungen att själv möta sina fiender. Springa med huvudet först genom grenar och spöken. Och sen, helt plötsligt, så kommer jag ut. Genom skogen och låter vidöppna, sträckta fält och ängar välkomna mig och studsa solstrålar mot ett likblekt ansikte. Det är därför jag älskar nya år. För att det ger mig en chans.

 

Ska jag summera 2014 nu? Berätta vad jag lärt mig? Bena ut, plocka isär och montera ihop årets stora löpsedlar? Peka på hur intoleransen börjar bli alldeles för översvämmande för att ens kunna bemöta? Jag kanske vill skriva om elände, krig, svält och djävulen vet vad. Kanske jag tillochmed vill skriva en fånig VM-krönika där jag orerar om hur trött jag är på generella fotbollstyckare men hur kul jag nog ändå tyckte det var att Tyskland vann? Jag kanske blir personlig, kanske formar några ord om vad jag varit med om under året? Om hur jag lyckades förändra någonting i mig själv, till slut. Hur jag var nöjd med ett tomt golv på något sätt, hur jag byggde upp en person igen. Jag kanske svamlar drömmande om möten jag haft? Jag kanske fastnar mer i ett särskilt, och kanske försöker skicka kryptiska meddelanden genom min text som jag hoppas når fram.

 

Jag kanske ger min syn på hur jag vill förändra världen. Jag kanske plockar upp en tråd om det sorgliga i svensk parlamentarisk struktur. Jag skulle kunna berätta om hur jag och min bror åkte till New York och Boston. Jag skulle kunna vara dum nog att ta upp rökning och säga att jag inte gör det längre. Men framförallt skulle jag kunna berätta om framtiden, om hur ditt leende ska skjuta ner mig. Om hur ditt första hej blir mitt absolut sista. Om hur du ska förtrolla mig varje dag så länge du orkar. Men ja, det ger ju ingenting, varken till dig eller mig. Men barn, ska jag lära er någonting utan att bli alldeles för blödig och närgången? Vill du vara riktigt lycklig så finns det säkert inga recept, däremot finns det minst två ingredienser; Såra aldrig någon. Och gör det du önskar att du gjorde. Det är nog det jag väljer att ta med mig. 

 

As for 2015? Det kommer bli bra.

 

2015 blir för dig. För dig som vågar vända dig till drömmar och har mod att ta dem till dig. Det blir för dig som orkar konsten, till dig som skriver, målar, ritar, sjunger och spelar. 2015 blir året för dig som säger emot, för dig som inte står vid sidan om och tittar på. Det blir året för dig med fötterna på jorden och näven i vädret. Det blir för dig som springer, som flåsar fram steg för steg mot ett mål som ingen utom du själv har förmågan att se. 2015 blir för dig som förstår att det är mycket mer effektivt att titta på nyheterna än filmer, vare sig det är för att bli road eller för att bli skrämd. Det är ett år för dig som har energi att lyssna. Det blir för dig som läser. Det är för dig som trampar dig igenom träskmarker för att till slut nå den där förändringen. Det är för dig som vågar säga hej. 2015 blir ett år för dig. Och ett år för mig. 

 

365. Det är mycket.