tystare

Jag hoppas att det är av ren tillfällighet och slump som vi vaknar upp i en kraftigt dimhöljd stad den här morgonen. Och jag hoppas att kollektivet är starkt nog att skingra ridåerna. Jag hoppas att vi reser de glas som föll under festen. Jag hoppas att vi aldrig glömmer.

 

Det finna cirka nio miljoner invånare i Sverige (sverige sverige älskade land) och jag antar att det finns ungefär lika många åsikter, tolkningar och berättelser om det som hänt. Jag antar att majoriteten av dessa berättelser kommer från bakom barrikaderna eller kanske från de som bara stod vid sidan av och tittade på. Jag antar att ord kommer sippra ut innan man ens visste att orden ville sippra ut. Det är svårt att attackera händelser som dessa, och jag vet inte riktigt var jag ska börja.

 

En del av mig vill skylla på fotbollen, den för mig så högt älskade fotbollen. Jag vill anklaga supporterkulturen som stort och inte direkt bry mig om vilka som är idioter eller inte. Men jag vill vara försiktig. Jag vet att att 99% av de som rör sig innanför fanklubbarnas väggar är vanliga, hyggliga människor. Människor med arbete, familj, vänner. Människor som kanske blixtrar till en gång i veckan under matchdagen och kanske kan få för sig att kalla andra ganska hyggliga människor för "hora", "fitta" eller vad vet jag. Men framförallt människor som själva är kapabla att göra distinktionen mellan var han själv slutar och det obeskrivliga börjar, för jag tror det är det som skiljer de hyggliga från de ohyggliga. Sedan är det den där sista procenten; Det svarta blocket som ambulerar över landet och som verkar ha förödelse som största och enda mål. Det är dem vi vill komma åt. Som fotbollsälskare, om än en betraktande sådan, är jag medveten om att det kräver sin stämning och sin rivalitet mellan lag för att matcher ska bli lite mer intressanta än genomsnittet, och tyvärr är det ju så att den sista procenten har tagit skydd av lagfärger, men lagfärgerna har ingenting med saken att göra, låt oss vara tydliga med det. Lagfärgerna är på inget sätt associerade med denna typ av ultravåld, det finns inget fotbollslag som ställer sig bakom aktioner som dessa, och jag kan lova dig (om det nu är någon av denna sista procenten som läser) att det inte finns en enda lagkapten som någon gång under hela fotbollens existens har sagt "Såg ni att ett av våra fans dödade ett av motståndarlagets fans? Så jävla rätt. Nu spelar vi match". Jag försöker inte förlöjliga, jag bara menar att det inte är så det fungerar. 

               Det är såklart lätt att säga att allt fotbollens fel, det är under fotbollens regi detta äger rum. Som så många gånger förr är det fotbollen som är scenen för vidrigheterna. Men följ med mig ett ögonblick och låt oss vända på tankarna - för det är inte nödvändigtvis så att det är fotbollens fel, utan snarare så att det är fotbollen som drabbas. Först när vi vänder på det sättet att tänka så kan vi bli klara över exakt hur mycket denna sista procent hör hemma i fotbollen. Först när vi kan försklara för oss själva att det inte är fotbollen som söker upp den sista procenten, utan den sista procenten som söker upp fotbollen, då kan vi börja arbeta med det. Då kan vi börja tänka rätt.

 

Ni förstår säkert att vi snabbt hamnar i en tröttsam och urvattnad politisk debatt om utanförskap och frustration, att det är ensamma unga män, barn till låginkomsttagare, outbildade, nervösa, allt det där. Och det är såklart en debatt som måste tas, en diskussion som dessvärre måste behandlas. Tankarna som snurrar inom mig är bara om det är fotbollens roll att ta på sig den diskussionen. Jag undrar om det är i fotbollen allt börjar, eller om det är i fotbollen allt slutar. Det vet bara den sista procenten, vare sig de är outbildade eller har 1200 högskolepoäng. Vi kan tycka att det är klubbarna som med extra skattemedel ska betala den enorma skadegörelsen och poliskommenderingen. Vi kan göra det helt utan att tänka efter.

 

Vi kan debattera kring nolltolerans och strafftänkande, jag hörde någon igår som sade "Det borde vara tio års fängelse på att springa in på en fotbollsplan". Innan vi faller in i ett sådant resonemang, för han fick bra medhåll från sina kamrater (kostymklädda, högutbildade, onervösa och inte särskilt unga) så måste vi förstå en av livets absolut äldsta men absolut sannaste lärdomar; Det finns alltid (minst) två sidor av ett mynt. Så visst, tio års fängelse för att storma en fotbollsplan? Ja, det hade förmodligen stoppat folk från att springa in på plan. Problem uppstår ju dock när dottern till denna kostymklädde man blir våldtagen, de griper gärningsmannen och han döms till två års fängelse. 

               Jag förstår att detta är ett hårddraget resonemang från mig, men innan vi drar i för stora växlar och börjar skandera om för låga straff och att "det svenska rättsväsendet är ett skämt", så måste vi tillsammans se samhället som en mycket större maskin än bara de isolerade händelser som får oss att bli förbannade. Vi måste lugna ner oss, ta några andetag, och tänka. För vi kan det där med att tänka.

 

Själva händelsen, dråpet, dödsmisshandeln, är en tragedi i sig. Jag ställer mig frågan; vad är ett liv egentligen värt? Jag kände honom inte, och jag hoppas att jag inte känner gärningsmannen/männen. Men, vad är ett liv egentligen värt? LIka enkelt som det var att slå ihjäl en annan människa, lika enkelt är det att lägga olikfärgade halsdukar på brottsplatsen för att beklaga det som hänt. Som för att "ja fan vad trist att det blev såhär, men nu är vi polare, kolla". Det är för sent, det är åt helvete för sent, förstår ni det? Jag vet att det är av godhet som ni vill visa er sorg och ert förmodade brödraskap, men för mig sänder bilderna ut en annan känsla. En känsla av ansvarsfrihet, tyvärr. Det finns inga former av "RIP" som kan förändra det inträffade, en fru får inte tillbaka sin man, barn får inte tillbaka sin far. Det är över, och det är över för att han råkade stå där han stod, med färgerna han bar. Ett liv tog slut, bara sådär. Jag vet inte vad som krävs för att folk som gör gärningar som dessa ska förstå vad de innebär, kanske någon som med blåslaget ansikte och blödande ögon ser på med förtvivlan och skriker i panik "vad fan har ni gjort? vad fan har ni gjort?". Kanske förstår man då, kanske inser man vad som håller på att hända, kanske kan man stanna upp mitt i kaoset och se sina vänner slå och sparka andras vänner, och inse att det är till ingen nytta. Kanske kan man, när rökridåerna lagt sig och glaset samlats upp, inse att det inte fanns några vinnare. Varken i slaget eller i kriget.

               Jag kan omöjligt sätta mig in i en gärningsmans tankar och resonemang, men jag vill att ni följer med mig på en liten vandring:

               Ni är många och ni är starka, ni har druckit ordentligt med öl och du har ditt knogjärn, du är maskerad och du är redo att slåss. Du är inte redo att döda men du är redo att slåss. Igår attackerade dom er, idag ska ni attackera dom. DÄR! Där är dom jävlarna. Nu ska ni fan visa vad ni går för! Du är inte först att attackera, en av dina kompisar slår ner honom till marken, du känner din puls som har passerat hastighetsbegränsningarna för vad som är lagligt för länge sedan, du känner blodet vidga dina ådror, känner hur hjärtat pumpar ut adrenalin till dina händer och fötter. Din första spark landar i magtrakten, du känner hur han försöker spänna emot för att kunna ta smärtan. Din andra spark landar i huvudet, rakt i ansiktet, du ryggar till (oj vad hårt det blev). Dina vänner fortsätter att slå och sparka och skrika, någon slår honom med en glasflaska, några jublar. Du sparkar några gånger till i huvudet för att testa hans nackstyrka. Några till. Och plötsligt, som ett pistolskott, känner du hur hans huvud följer med din fot, hur där inte längre finns motstånd. Du ser hur han förlorar sitt skyddsläge, hur lemmar livlöst träffar marken. Och så är det över, så var det livet borta. Du blir rädd, vad har du gjort? Du springer vidare, man brukar förtränga sånt här. Det var säkert ingen som såg mig.

 

Så mycket som krävs för att skapa ett människoliv och så lite som krävs för att ta det tillbaka.

 

Vad ska vi göra åt detta? Hur ska fotbollen lyckas stävja ett våld som detta? Och är det egentligen fotbollen som ska stävja det? Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Vissa tycker vi ska ha tomma läktare, vissa tycker vi ska titta mot england och deras uppstramning, vissa tycker vi ska förbjuda bortafans under riskmatcher. Gemensamt för samtliga tankegångar är väl tyvärr att de är bortglömda om ett halvår, och sedan händer det igen. 

                Jag har sett vad fotboll kan göra, jag har sett hur vacker den är. Jag vet hur enkelt det är att skaffa vänner var som helst i världen bara genom att nämna en spelare i det lokala laget. Jag har sett världsklubbar bjuda in varandra till gemmellagio, jag har sett stridande nationer förenas inför matchen, jag har sett bröder i olika färger skåla och skratta tillsammans, jag har sett blandade läktare, jag har sett tvådelade tröjor, jag har sett spelare ge blommor till motståndarnas publik, jag har sett stjärnor för alltid förändra unga pojkars liv, jag har sett tårar av glädje och tårar av stolthet.

                Idag spelar det ingen roll, idag är allting bortglömt. Just idag finner jag ingen som helst glädje i att älska fotbollen som fenomen. Idag ser jag ingen som helst anledning att någonsin se en match igen. Idag är allt det fina som bortblåst, allt det vackra som fotbollen kan symbolisera har målats över med tjockt lager smuts. Förbrödringarna är brustna och allianser uppbrutna. Idag är det ointressant om din tröja är svartblå eller röd, gul eller grön, vit eller blå. Idag bär vi alla svart.