tystare

Ibland gör jag som du alltid sade åt mig att göra - väntar på ett ösregn, kastar av mig alla mina kläder och låtsas för allt jag är värd att jag faktiskt kan dansa.

 

När jag var ung, mycket yngre än jag är nu, tycktes allting så oerhört viktigt. Jag brukade stå längst fram i barrikaderna och blockera polisens batonger med ord och hud. Politik var centralt, avgörande. Jag gick på möten, demonstrationer, protesttåg och ockuperade hus, jag vet inte riktigt varför. Jag hungerstrejkade mot invasioner . Jag vet inte om det någonsin gjorde någon nytta, men jag tog ställning, jag kände mig tillhörig, betydande. Och som en ung och vilsen man tror jag inte man ska underskatta betydelsen av just tillhörighet. Idag - nästan sjuttio år senare - är jag inte lika rastlös.

 

Jag minns mycket väl när vi flyttade in i det här huset. Det var längesedan. Jag vet att vi firade din 30-årsdag här, och det kan inte gärna ha varit många veckor tidigare än så vi packade upp de första lådorna. Din 30-årsdag var en fantastisk tillställning, så vitt jag minns. Du hade din vita sommarklänning på dig, trots att det var en ganska kylig septemberdag, men det är ju som du brukade säga: ”Sommaren är inte över förrän man tillåter den att vara över”. Jag minns den fantastiska buffén du hade dukat upp på verandan (vilken otrolig mat du lagade), vår stora, underbara veranda. Det måste vara den plats där jag läst absolut flest böcker, vår, sommar, höst, vinter. Det spelade aldrig någon roll, det viktiga var att sitta där, och var det för kallt kunde vi alltid elda lite grann, vare sig du misstyckte på grund av ”en uppenbar brandrisk, fattar du väl?” eller inte.

 

Jag kommer ihåg när maten stod färdig, och hur du och dina väninnor åkallade fotbollsspelande pojkar och mäns uppmärksamhet. Vi kanske inte vara så vansinnigt intresserade (nog var männen något hungrigare än pojkarna) av mat just då, du avbröt ju trots allt en fotbollsmatch över generationer, men med den pondus som du hölls driven av, och med den skönhet du besatt– hur kunde man neka dig någonting av det du ville? Och som vi åt, sedan! Jag vidhåller fortfarande att den dagen var min mättaste dag rent fysiskt, men aldrig har jag varit hungrigare på livet, aldrig törstigare på att få uppleva fler dagar. Dagar med dig tog slut alldeles för fort, och även om kvällarna var fortsatt vackra, så är det alltid i solljus jag kommer att se dig, det är i soluppgången bakom den gamla eken där vi ristat in våra namn (helt utan självdistans) jag alltid kommer låta ditt leende fläkta mina minnen. Att vakna med dig var alltid ett äventyr, liksom det var att somna med dig. Kommer du ihåg hur vi brukade bråka om vem som skulle få säga det sista ordet? Det var innan vi kunde sova tillsammans. Det var ett problem vi slapp senare, eller ”Om man somnar tillsammans slipper någon säga det sista ordet”, ska jag vara helt ärlig förstod jag faktiskt aldrig fullt ut vad du menade med det, någon säger ju ändå det sista ordet, fast å andra sidan kanske du inte ansåg en konversation som avslutad bara för att man somnade ifrån den en stund. I så fall har du nog vunnit en hel del diskussioner utan att jag visst om det.

 

Vilken tur egentligen, att du alltid vägrade dessert, efter en måltid som den när du fyllde 30 hade du förmodligen tagit livet av åtminstone halva gästskaran. Då är det bättre att göra som vi gjorde den dagen: Släpa ner lite stolar från verandan för att fånga upp den sista kvällssolen med ansiktet, avnjuta en fin brandy (som du givetvis hade en historia om), kanske en cigarr, skratta med goda vänner – och bara förundras av den fantastiska känslan av inre frid och glädje som bara kan uppnås när man är i ett sällskap man verkligen tycker om, och när man en sen eftermiddag i September mjölkar det sista ur dagen och suktar ut över västra Iowas oförglömliga och ojämförligt vidsträckta estetik.

 

Jag tror att det var den bästa dagen någonsin. Och även om jag visste det långt innan, så var det den dag jag verkligen förstod att du och jag aldrig skulle sluta färdas tillsammans. Det blev en riktigt sen kväll till slut, så sen att den blev morgon, kommer du ihåg hur Henry’s hade somnat i hammocken? Din gamla blommiga och nära på dödsrostade hammock. Som du älskade den, förmodligen en aning mer än vad jag gjorde, men det fick du så gärna. Som den kunde gnissla! Jag vet inte hur många morgnar den väckte mig, speciellt när du hade din brorsdotter, Lynda, på besök. Hon kunde allt om att leka, den flickan. Hon hade något magiskt över sig, tror jag, hon slog an en ton i alla vuxna människor som fick oss att släppa de hämningar vi så försiktigt byggt upp under så många år. Herregud, hon fick ju till och med mig att lära mig att cykla enhjuling, bara för att hon tyckte det vore kul om jag kunde det. Och trädkojan jag tvingades bygga åt henne, den måste ha varit det mest avancerade jag byggt, snickaryrket till trots.

 

Hur som helst, vackra. Lynda fyller 60 år idag, det är därför vi alla är samlade här igen. Det är faktiskt bara du som saknas, till och med Henry’s är här, även om Thomas börjar bli lite trött i skallen, det kan han gott få vara i den åldern.

 

Jag ville bara berätta om en dag jag minns, och jag vet att du gör det också. Nu är det någon som kallar, det är säkert maten som står uppdukad, jag hör i alla fall ingen som skriker efter fotbollen längre, och det brukar ju betyda mat. Så jag måste bege mig upp mot verandan igen. Jag önskar du vore här, det gör vi alla, men allra mest jag. Om du bara hade en aning. Vi ses och hörs imorgon igen.

 

Sov vidare nu.

 

 

 

Idag fick jag höra en historia berättad av en man som för längesedan slutat sova. Insomnia kallar man det. Jag mötte honom på Gracie's Corner på upper east side i New York. Han hade ingen hatt men ganska mycket skägg. En vigselring som hans ringfinger febrilt försöker bryta upp, antar att han var smalare förr i tiden. Ett par trötta glasögon som förmodligen såg sina bästa dagar någon gång under andra världskriget. Han drack kaffe och jag drack te, han talade och jag lyssnade:

Vi växte upp med varandra, såsom syskon gör. Hon är bara två år äldre än jag. Jag vet inte huruvida hon ville ha ett syskon när jag bestämde mig för att göra entré, men vår mor har alltid sagt att anledningen till att jag var två veckor för tidig var för att jag hörde någon leka utanför. Som unga syskon hatade vi varandra innerligt, naturligtvis. Jag var dum i huvudet och hon var ful. Jag var ful och hon var dum i huvudet. Jag skulle döda henne och hon skulle hugga av mig huvudet. ”Det gör ingenting, för det växer ändå ut ett nytt”, hade jag kontrat med, i hopp om att förstumma henne. Jag vet faktiskt inte om hon köpte det argumentet eller ej.

Det är så man gör som syskon, tror jag. Hatar varandra, annat vore konstigt. Men så fort man inte bor ihop längre händer det någonting. Kanske finner man att man har en god vän i varandra, kanske upptäcker man att man känner till varandras bakgrunder. Man delar blod och liv. Man hittar till varandra, helt enkelt.

Vi växte upp i ett 30-talshus i utkanten av staden. En villa precis vid en intilliggande park med den grönaste lövskog du kan tänka dig, bok, ek, lönn. Och en gran, en gran i hela parken. Jag vet inte varför, men kommunen fick för sig att en gran skulle planteras. Trädintegration. Huset hade två våningar, nedervåningen bestod av ett kök där de flesta minnesbilder av vår mor utspelar sig, ett huserande överhuvud med en träslev som spira och ett smaksinne av kungligaste blod. Det fanns också ett vardagsrum där de flesta minnesbilder av vår far utspelar sig, inte fullt så energisk som vår mor, lite mer tillbakalutad. Han försvann tidigt, vår far. Vi var fortfarande små, små, barn. Jag var fyra år gammal och min syster var sex. Han skulle komma tillbaka om några timmar, men någonstans på vägen tog han beslutet att inte återvända till oss. Vår mor tog det inte särskilt hårt, och vad jag kan minnas gjorde varken jag eller min syster det heller. Han var ingen bra far, och mig veterligen var han heller ingen bra make. Ingen verkar veta var han befinner sig eller vad han gör nu, men det skulle förvåna mig om han ens levde.

Vår mor försvann för bara ett år sedan, på en av årets finaste dagar, den första vårdagen. Dagen - som kommer varje år - då man vågar ta av sig tröjan och promenera i bara t-shirt, det kanske är lite för kallt, men man gör det ändå, för att man kan. Det är behagligt och luften är klar och frisk, inte som en sommardag. Marken doftar av årets första riktiga regn, inte ett vinterregn som ligger och lurar i flera veckor. Nej, ett ordentligt regn som varar i en timme och sköljer bort allt det gamla, allt det fula, och lämnar efter sig en känsla av lättnad och hopp som bara kan infinna sig när man är på väg mot någonting.

Vi var tillsammans alla tre den dagen, jag, min syster, och vår mor. Och jag tror vi alla kände att vi var på väg mot någonting, exakt var vi var på väg var det emellertid ingen av oss som vågade ana. Vi såg aldrig bilen komma, och föraren hann uppenbarligen aldrig att se oss. Det var vår mors ständiga strävan efter att leda vägen som tog livet av henne, det hade kunnat vara jag, men hon ville gå först, alltid. Hon låg på asfalten i ett kaos av blod, tårar, skrik och sirener, och jag har aldrig sett något så fridfullt. Jag höll henne i ena handen, min syster i hennes andra. När hon tittade upp på oss, först på min syster och sedan på mig, förstod jag att hon inte skulle stanna. Det var ett farväl utan ord. Jag såg vad hon menade i hennes ögon, hade hon haft orken hade hon sagt till mig att alltid vara varm mot min nästa och aldrig glömma min förra, det var något hon alltid manade om. Sedan slöt hon sina ögon av egen kraft och inväntade sin hemfärd.

Det var första gången jag såg en ängel. Ett väsen, nästan transparent, så ljus att hon nästan gjorde ont att se på. Hon beskådade oss med ögon av frid och bad mig och min syster att släppa taget, sedan lyfte hon vår mor och bar henne i sina armar mot sitt nya hem.

Min syster skrek, skrek som hon gjorde när hon bröt benet som barn. Själv satt jag stilla kvar på marken med handflatorna vända uppåt mot skyn, bärandes mina egna tårar som om de var det sista jag någonsin skulle få bära.

Vår mor begravdes en fredag, hennes favoritdag. Hela ceremonin hölls utomhus, hon älskade bar himmel. Det var först vid denna punkt i hennes liv jag och min syster förstod hur älskad hon var av sin omgivning, hur hon förtrollade och engagerade sina medmänniskor. I mitt huvud fanns det säkert 300 människor där för att ta farväl, men i verkligheten var det nog inte mer än kanske 50, jag vet inte, jag minns inte. Jag minns mina tårar, min systers tårar, min mormors tårar och hennes förtvivlan över att ha överlevt sitt enda barn. Jag vet inte vad någon av de andra besökarna tänkte på, själv tänkte jag på de vackra stunderna vi upplevt tillsammans. Hur vi skrattade åt samma saker på ett sätt som bara blodsbundna kan göra. Jag tänkte på hennes sätt att laga mat, hur hon använde ingredienser på samma sätt som en jazzgitarrist gör när han spelar ett lugnt parti, varje ton och ackord behandlas som sammet. Jag mindes hur hon läste för mig när jag var barn, och jag mindes saker hon lärde mig och historier hon berättade för mig lite senare i livet. Jag mindes hur hennes värme och sätt att beröra alltid – oavsett vilken ålder jag var vid – fick mig att vilja vara barn en gång till och för alltid.

Ingen som kände henne skulle någonsin kunna glömma min mor, men jag förstod vad han menade. Ceremonin avslutades med att lägga blommor på hennes kista, jag lade ett litet knyte med vitsippor, plockade vid det gamla huset. Jag brukade göra det som barn också, och ställa dem i ett litet vattenglas på köksbordet, där fick de stå tills de vissnade bortom allt hopp, sedan plockade jag nya.

Efteråt kom en kvinna i 40-årsåldern fram till mig och strök min kind, hon var lång och ståtlig och var helt klädd i vitt, som alla andra på begravningen, vår mor tyckte inte om svart, ”för begravningsaktikt” brukade hon säga. Hon log mot mig och sade åt mig att vara stark och lovade mig att jag skulle finna lycka även efter min mor. Det var andra gången jag såg en ängel.

Låt mig berätta om en ihopsjunken man.

 

När Howard Westmountain hade lämnat kupén och den unge mannen ensam i sin resa, funderade han vart han var på väg. "Italien" tänkte han, det är allt han vet.

 

I 15 år hade han väntat på den här dagen, i 15 år hade han drömt om hur han skulle kliva av på perrongen i Siena och möta henne, kanske sista gången, kanske första. Det var en solig oktobereftermiddag, den var kylig, för kylig för att vara Toscana i Oktober. Det var en av de där dagarna då allting smakar, doftar, känns bättre. ÄR bättre. Han visste hur han skulle hitta henne, han kände till det lilla cafét där hon arbetade, det skulle inte vara en lång promenad från stationen, kanske 15-20 minuter, med lite målmedvetenhet. Men den här dagen går inte fort, den har ingen plan på att hjälpa Howard med sina steg framåt, eller inåt. Han hinner inte långt, bara precis runt hörnet på stationen, då han ser en bänk som är alldeles för ledig och inbjudande för att motstå. En klassisk parkbänk, bara lite mer utsmyckad än vanligt. Så han sätter sig ner, tar fram sitt block, och en penna.

 

Jag är här i Siena nu, för att hitta henne igen, för att inte ge upp tanken om henne. För att inte sluta hoppas. Det är inte långt härifrån som jag först mötte henne. Det är heller inte långt härifrån jag först förstod vem både jag och hon är. Jag minns hennes händer väl. Jag minns hennes ögon och hennes luriga leende när hon funderade på någonting. Jag minns precis hur hon lät och hur hon talade till mig. Jag minns hur det kändes, jag minns alldeles precis hur det kändes. Jag lyssnar på Eros Ramazzotti, det kan man tycka mycket om, men den är så vacker, den där sången... "L'aurora". Den är som ett mantra för mig, varit sedan dagen då jag först mötte dig. Och textraden - "Forse un giorno tutto cambierà" - Kanske, en dag, förändras allt. Jag lever vid den, för den, den säger mig allt jag behöver veta. För att den är sann. Kanske förändras allting en dag, kanske blir saker bättre helt plötsligt, kanske faller bitar på sin plats, där de ska vara. Men, kanske blir det också sämre, och den tanken har lärt mig att hålla fast och älska det jag har. När som helst kan vad som helst försvinna, lika snabbt som det kom.

 

En äldre dam sätter sig bredvid Howard. Hon har en sjal som täcker större delen av huvudet, en form av vävd väska över axeln. Hon har trasiga händer, inte av trasiga av skador, men trasiga av tiden. Trasiga av känslor, av en toscansk sol som har fått skina lite för länge på henne, trasiga på ett sätt bara händer som har tappat alldeles för många saker genom åren kan vara. Härdade och bespottade, de ser sköra ut, men egentligen vet vi mycket bättre. Hennes ögon är gnistriga men knappt öppna. Man kan bara anta att det är så det blir med ögon efter några år, att man inte riktigt orkar öppna dem längre, man vet ju aldrig vad man kan få syn på. Hon är en stilla gammal dam, en nyfiken men stilla dam. Hon låter ögonen fastna på Howards penna och papper.

 

- "Förlåt att jag frågar och om jag stör, men vad skriver du?", Howard tittar upp mot henne, tänker att det är en ganska irriterande människa som är så påflugen och närgången. Han önskar integritet, men när han möter hennes blick förstår han med detsamma att han inte kommer att få det. Hon ler mot honom, ser så vänlig ut, och inte ens en berest man som Howard Westmountain kan hålla skölden uppe (det är väl, för övrigt, ungefär den effekten som gamla damer brukar ha på män som tror att de redan sett mesta).

 

- "Oh, bara lite tankar, om vad som pågår, och så...", krystar han fram, han tänker bemöta henne med artighet, åtminstone.

 

- "Jag förstår, om en flicka?"

 

- "En gång var hon det, såsom jag var en pojke, nu är hon väl en kvinna, såsom jag är en man", Howard vänder ner huvudet i sitt block igen.

 

- "Varför skriver du om henne? Vad har hon gjort för att förtjäna dina ord?", damen är exalterad, hon vill höra historian.

 

- "Det är komplicerat", menar Howard.

 

- "Det är det alltid, jag förväntade mig inget annat"

 

- "Jo så är det väl", Howard vill nog mest av allt bara fokusera på sin penna.

 

- "Och du har klamrat dig fast vid henne? Du vill inte släppa?"

 

- "För mig är det inte en fråga om vilja, du talar som om jag hade val att göra. Men det har jag inte, det har hjärtat aldrig".

 

Damen plockar upp ett knallrött äpple och erbjuder Howard ett likadant, han tackar vänligt nej. Hon tar en tugga och andetag i samma rörelse.

 

- "Snälla, fortsätt, unge man"

 

Howard är tveksam, men fortsätter tala.

 

- "För mig är det så enkelt, att jag har varit förälskad i samma kvinna i 15 år. Jag har vridit och vänt på alla begrepp jag känner till för att komma till sans. Jag har lärt mig dansa för att slippa tänka på henne. Jag har gift mig. Och jag älskar min fru, tro inget annat. Men hon forsätter dyka upp i mitt huvud, som om hon bosatt sig där. För att vi inte fick den tiden vi kanske behövde för att utforska vad vi hade kunnat bli. Allt blev för besvärligt. Hon var här, jag var inte här, hon med honom, jag med henne, kontinenter emellan oss... Vi fick aldrig en chans, vi fick aldrig den chans vi förtjänade och det äter upp mig varje dag. Jag måste veta vad som hade kunnat bli", Howard andas ut efter sin harang.

 

- "Förälskad i samma kvinna i 15 år? Det är väl vackert?"

 

- "Säkert så, jag önskar bara att hon också visste det, att jag berättade för henne"

 

- "Och du tror inte en kvinna vet det utan dina ord? Du underskattar nog både henne och dig själv. Ingenting skriker högre eller talar tydligare än kärleken. Ingenting är lika simpelt, hur komplicerat du än tror att det är", damen behåller sitt lugn och tyggar tryggt på sitt äpple.

 

- "Gå och möt henne, eller inte. Väljer du att inte göra det så hade jag inte oroat mig om jag var du. Du är säkert en god människa, och om det är någonting jag vet efter snart 100 år i livet, så är det att goda människor får gott tillbaka. Du behöver inte ens leta efter det, det kommer att hitta dig".

 

- "Jag vet inte om jag är en god människa...", Howard hinner inte längre innan han blir avbruten.

 

- "Varför? För att du gjort saker du upplevt som dåliga? Det gör dig inte till en dålig människa. Vi gör alla dåliga saker, vare sig vi vill eller inte. Men ditt hjärta är gott, ditt hjärta har aldrig menat ont, det har inget hjärta gjort. Gå till henne, eller vänd hemåt igen. Förr eller senare får ni er chans tillsammans. Var nu så vänlig och hjälp en gammal dam upp på fötterna igen, och var så god att ta ett äpple".

 

Howard hjälper damen upp från bänken och tar till slut emot ett äpple. Damen går sin väg, långsamt, men vänder sig om för att le mot honom.

 

- "Alla får vi vad vi förtjänar, och för de flesta av oss är det gott".

 

Howard lämnas ensam på bänken igen, med sitt block, sin penna, sin ryggsäck, och ett litet rött äpple han fått av en nästan 100 år gammal dam från Siena. Han stoppar ner äpplet i ryggsäcken, spar det till senare, man vet aldrig när man blir hungrig.

 

Han reser sig upp och börjar gå igen, han har ingen idé om vart han är på väg längre, och hinner inte långt den här gången heller. Han hittar en gammal stenmur under ett träd, där man kan sitta med höstsolen rakt i ansiktet, plocka upp ett äpple, och tänka "Kanske, en dag, förändras allt".

 

Sarà l'aurora. Per me sarà così - come uscire fuori, come respirare un'aria nuova.