tystare

Hur dansar man med en orkan? Hur målar man syre? Du heter Zlatan Ibrahimović, och jag vet inte ens var jag ska börja, vilket avstamp jag ska ta, åt vilket håll jag vill.

 

Minns ni matchen mot Anderlecht den där kalla champions league-kvällen i oktober? Ni vet den där då han gjorde fyra mål och var sådär brutal som bara han kan vara. När han hade en av sina stora kvällar, då det kändes som att han bara bestämt sig för att sväva så högt ovan molnen det bara går. Jag minns. Jag minns den där dunderkanonen han skickade upp i krysset från vad som kändes som hundra kilometers avstånd. Jag minns hur jag kände för motståndarna. Hur de hade spenderat hela sina liv åt att bli så bra det går att bli på att spela fotboll. Hur de har tränat dag ut och dag in sedan de lärde sig att sparka. Hur de trots allt lyckades, hur de nådde toppfotbollen och fick stå där i strålkastarljuset och lyssna på hymnen som berättar så mycket för oss. Hur de fick smaka på känslan av att vara där, bland de absolut bästa.

                      Och hur det måste ha känts när dynamit som heter Zlatan plötsligt exploderade i ett crescendo som hördes långt bortom strålkastarna och läktartaken och tog över precis allt som var fotboll under en och en halv timme.

 

Jag minns dagen efter, hur jag stod och dagdrömde en tidig morgon på mitt arbete. Jag minns hur jag fastnade i en fullständigt absurd tanke, att Aftonbladets Jennifer Wegerup plötsligt skulle dyka upp. Att hon skulle ställa sig rakt framför mig utan att säga ett ord, och hur min tystnad skulle vara lika absolut. Vi skulle stå med tårblanka ögon och bara titta på varandra. Vi skulle förstå att vi båda tänkte på Zlatan. Vi skulle till slut falla i varandras famnar, och hålla om varandra tills någon av oss vaknade.

                      Han har den effekten, Zlatan Ibrahimović.

 

Det har gått lång tid nu. Lång tid sedan den första irritationen lade sig ner för att dö. För nog fanns den där, missunnsamheten och oförståelsen för den långe MFF:aren med alldeles för blonderade hårtoppar. Men den försvann. Och någonting annat fick växa. Nu har en eld och kärlek som balanserar farligt nära romantik brunnit i femton år. Femton fullkomligt otroliga år. Vi förundras ju ofta, står med hakan långt ner i golvet och undrar hur han ska kunna överträffa sig själv. Vi har läst så många kilometer och sett så många filmer och inslag att det kan kännas fånigt att ens prata om fenomenet, ändå gör vi det. Ändå fortsätter vi att sukta, att önska, att vilja ha mer.

 

Givetvis sträcker det sig långt bortom fotboll, det har de flesta förstått. Ibra är en kanal rakt in i Sveriges innersta hjärterum. En fristad i ett alltmer splittrat och polariserat Sverige. En självklar symbol för drömmar. Han är hägringen som flanerar fritt över åldersklasser, samhällsklasser och vilken tillhörighet man än vill vara banal nog att applicera på människor. Ingen är förskonad eller bortglömd, ingen står i vindskydd, ingen lämnas oberörd. Vi har aldrig sett eller upplevt något liknande, och jag är tyvärr övertygad om att inte får göra det igen på tusen år.

                      För det är ju så, att den börjar ta slut, resan som började i ett pojkrum med Ronaldo på väggarna och fantasier om en Lamborghini. Toys skulle det stå på registreringsskylten. Den är så nära att vara över nu, och jag vill så gärna fortsätta drömma. Jag vill inte bli väckt, jag vill inte få armen nypt och vakna kallsvettig för ett febrilt försöka hitta verkligheten och ta reda på om det är sant. Oavsett vad som händer, om hösten visar att vägarna leder till USA eller Qatar, till Milano eller hem till pojkrummet igen, så har vi blivit bjudna på ett skådespel som är ytterst få förunnat. Jag vill att vi aldrig glömmer det.

 

För till slut fick han stå på San Siro och le som nyförälskad mot Ronaldo strax innan avspark. Och det är precis vad drömmar gör. Det är den drömmen han förmedlar, som borrar sig djupt in i miljontals barns innersta viljor och tänder en liten gnista hopp och en liten flamma tro på att kunna övervinna exakt alla hinder som ställs i vägen.

 

Tiden vi lever i är långt ifrån okomplicerad. Ibland kan det kännas som att världen faller samman utanför fönstret, och det gör den väl också, på några sätt. Men det är också då vi måste ta chansen att kunna luta oss mot våra ledargestalter och finna trygghet och mening. Underskatta aldrig då två orden och vad de innebär för människor. Underskatta inte fotbollens roll i det. Och underskatta inte vad Zlatan har betytt för fotbollens roll i det. Ibra är produkten av den absolut viktigaste strukturen vi har i vårt land, den reser sig högt över statliga verk och raderar allt som heter klyftor, den bygger kulturella broar varje minut och räddar livet på barn varje dag. Den heter Föreningslivet och symboliserar allt som emellanåt gör mig till en stolt medborgare. Jag skulle kunna ägna veckor åt att försöka beskriva hur mycket de båda, Zlatan och Föreningslivet, har betytt för varandra. Men jag gör inte det. För jag kan helt enkelt inte. Men om ni någonsin undrar hur Sverige ser ut när det är som absolut vackrast; Ta en vecka, åk runt till några olika träningsplaner i din hemtrakt och bara titta. Känn vad fotbollen gör med människor. Upptäck vad det är som lockar ut tjugofem fjortonåringar till en köldmördad grusplan i snöstorm och tio minusgrader i slutet av januari.

 

Ta den känslan, låt den bakas i ditt hjärta tills den värmer dina stelfrusna fingrar och öppnar dina sorgtyngda ögon. För det är det som är essensen av Zlatan.

 

Det är nästan så jag vill skrika för att göra mig förstådd. Kärleken som spred sig i mig när jag för några år sedan satt på ett bröllop och bollade gris med mina egna fördomar om människor. Mitt emot mig, en man i trettioårsåldern, rakad skalle, tatueringar, lagerjobbaren, ni vet typen. Vi hamnade i ett samtal om Zlatan, en tredje part gav sig in: ”Men är det inte sjukt så mycket pengar han tjänar, ingen är värd så mycket pengar”. Min antagna lagerjobbare replikerade snabbt ”Jo det är han, han är värd det dubbla, så mycket som han betyder för Sverige”. Jag blev golvad, och givetvis glad över att fördomarna blivit sönderpiskade som av en hagelstorm. Och nej, ingen människa är kanske värd så mycket pengar, men vissa symboler är.

 

Eller när Svenska Fotbollförbundet hade årsstämma under tiden då Ibra bojkottade landslaget. Alla regionala förbund hade sina representanter på plats och dåvarande förbundskapten Lars Lagerbäck hade hållit någon form av anförande i en stor sal. Efteråt fick han naturligtvis frågor om hur han och övriga landslagsledningen tänkte agera i frågan om Zlatan och hans bojkott. Mitt under total tystnad ringer det i telefonen hos en ledamot från skåne. Ringsignalen? ”Ingen kickar fotboll som han, Zlatan, Zlatan”. Tillochmed en självutnämnd gråskalle som Lagerbäck ska ha skrattat. Minns ni att både Lagerbäck och Lagrell spelade in en video där de mimade till ”Back for good” med Take That för att visa att Zlatan var välkommen tillbaka till landslaget? Så stor var han då, och ännu större är han nu.

 

Sedan finns såklart alla sportsliga erövranden. Mästerskapen han skickat oss till, titlarna, alla vackra scudettos, skytteligasegrarna, de tio gyllene fotbollarna. Den omöjliga bomben i Budapest, klacken Buffon hängde upp en bild på över sin plats i omklädningsrummet, cirkusen mot NAC Breda, tio klackar till, och vem får ens idén att cykelsparka in sitt fjärde mål för kvällen från trettio meter? Ni har ju sett allt det där, läst vad alla har tyckt om det, men jag tycker ändå att ni ska tänka på det en gång till. Med en boll vid fötterna är allt möjligt, och det är väl vad det handlar om till slut. Hur ingenting annat spelar någon roll, så länge bollen bara finns i närheten.

 

Alla resor, alla odödliga kvällar som helt plötsligt har fått mening, alla ljus som skänkts när det annars har känts så becksvart. Alla de unika skratten, alla leenden, alla dessa citat. Skotten, passningarna, tacklingarna, genialiteten. Fantasin. Där fastnar jag. I fantasin. De levande bilderna han målar i huvudet, den sista tanken som skiljer honom från allt annat. Och betydelsen han har för det jag älskar kanske mest av allt. Allt som gjort honom till en enande kraft för ett helt land. Till en kanal och symbol för en hel stad.

 

Så var vi där. Jag tillsammans med miljoner och miljoner hemma i TV-soffan, tiotusen på Stortorget och tjugofemtusen vrålande kärleksfanatiker på Malmö stadion. Och i mitten av allt - Zlatan Ibrahimović. Alla skulle se när den stora sonen till sist fick chansen att komma hem. Nog kändes han lite tagen av stunden och kvällen, precis som alla andra. Så fick han göra det där målet. Så fick vi återigen en gåva av honom. Så fick vi en gång till berätta för honom vad han är för oss, vad vi är för honom.

 

Den där hästsparken mot Anderlecht började inte vid foten på Zlatan, och den slutade inte långt in nätet på Vanden Stock-stadion i Bryssel. Den började någonstans i pojkrummet i Malmö, for som en kärlekssökande rosmissil över skåne, Sverige, Europa och världen. Den dansade över kontinenter, dök djupt ner i oceaner av drömeldande tonårshjärtan. Den klättrade brant över lodräta bergsväggar och drack sig genom en öken av fantasi. Den smälte glaciärer och frös vulkaner till is innan den till slut laddade ur i en hundranittiotvå centimeter lång åskledare som alstrar energi tillräckligt stark för att sätta sju miljarder hjärtan i brand på en och samma gång.

                      Varje gång det viner i visselpipan tar den fart igen och börjar en ny resa. Än finns det drömmar att väcka. Och så länge vi låter den kommer den aldrig, aldrig, att sluta.