hav
För att genomleva omgivande kyla krävs värme som inte kan komma utifrån. När du är fångad och begravd i en lavin måste du se till att hålla dig själv varm, gör du det smälter också snön omkring dig. Du kanske blir lite blöt emellanåt, men du fryser inte ihjäl.
Jag tänker inte be om någonting, jag tänker inte uppmana till någonting. Det enda jag vill är att du minns att allt du gör påverkar någonting annat. Alla ord och alla leenden hörs och ses av någon, och kanske blir det en bättre dag för honom, eller henne.
Det är ett elementärt mänskligt behov att färdas framåt, vi är inte skapta för att stå still. Och allt vi gör för oss dit vi borde vara. Även dina långsammaste dagar kan få de mest fantastiska konsekvenser. Även de dagar då du bara sitter still och stirrar, men sedan måste åka bussen hem. Säg mig, vad skulle inte den bussfärden kunna innehålla? Din tomhet möter någon annans, som magneter, som fusion, och tillsammans skapas en kemisk reaktion som inte kan hålla tillbaka utan bara måste explodera. Skulle du inte kunna snubbla på någon och krossa ett hjärta? Skulle du inte kunna få ett leende av någon och tänka att "ja, den här dagen innehåller någonting, den här dagen är en del av någonting större".
Allt vi gör har konsekvenser. Tror du inte att den lilla gesten du gjorde för fyra år sedan fortfarande betyder någonting för någon? Tror du på riktigt att det finns meningslösa dagar, sekunder? Du behöver inte ta vara på dem, de tar vara på sig själv om du bara låter dem.
Jag hade arbetat i tolv timmar, en sommardag. En av årets varmaste och alla människor var idioter. Ryggen var svettig och tålamodet var slut, inte slut som så att jag blev irriterad. Utan slut som så att jag inte ens blev irriterad längre. Ingen förstod någonting och ingenting var värdigt, ingenting fyllde ett syfte. Och så kom en ung kvinna fram till mig, hon skulle inte ens handla, och sade -"Har det varit en lång dag?". Jag suckade i min uppgivenhet, tittade på henne, och svarade med en motfråga -"Syns det så mycket?". Jag förväntade mig någon form av skämt om mina trötta ögon eller mitt förlorade kroppsspråk. Men hon hade ingenting att säga som inte var gott, hon hade inga onda uppsåt. Hon bara såg tillbaka på mig, log lite snett, och sade med det mest fantastiska av lugn - "Nej, men jag förstår precis. Ha en bra kväll". Och så släppte allt, min dåliga dag var helt bortblåst, blodet började cirkulera, hjärtat att slå. Det kanske låter storartat, cliché om du så vill. Men anledningen till att jag minns den dagen är inte för hur den var innan hon kom fram till mig, sådana dagar har vi alla haft massor av. Jag minns den för henne, jag minns den för hennes ord och hennes värme. Jag minns den för hur hon påverkade mig, och hur hon hjälpte mig. Och frågan är egentligen: Vad kostade det henne? Vad betydde det för henne? Jag tror inte hon minns det, jag tror bara att det var ett fulländat ögonblick av mänsklig godhet som personifierades av henne. Jag tror bara att hon såg mig och tänkte att han kanske behöver lite kärlek. Lite omtanke.
Jag hade inte sett henne innan den dagen, och jag har inte sett henne efter den dagen. Jag får antagligen aldrig chansen att tacka henne för det hon gjorde. Det enda jag kan göra är att minnas, och kanske göra detsamma någon gång. Kärlek är ofta ingenting som kommer gratis, det är någonting vi måste ge för att få, det är iallafall så det sägs. Men i stunder av glädje, i stunder av mänsklighetens absolut största styrka - då får vi precis allt vi behöver. Det kostar ingenting att ge, och det kostar ingenting att ta emot.
Jag tänker inte be om någonting, jag tänker inte uppmana till någonting. Det enda jag vill är att du minns att allt du gör påverkar någonting annat. Alla ord och alla leenden hörs och ses av någon, och kanske blir det en bättre dag för honom, eller henne.
