tystare

Vi är skuggor av oss själva, av våra forna jag, av våra framtida jag. De svaga, de sjuka, de trasiga. Vi har öppna sår och suddiga visioner om vad som borde vara. De svaga, de sjuka, de trasiga. Vi börjar med tunghäfta och blir tystare ju längre dagen lider, lider. Vi ser in i reflektionslösa speglar. De svaga, de sjuka, de trasiga.

Han vandrar längs foten på ett sörjande Killimanjaro med en bruten arm och bultande hjärta. Berget, in i förbannelse upptaget med sina egna sorgefloder till smältvatten, ger honom ingen tröst. Han är naken nu, lika naken som när han livlöst sattes till världen och direkt önskade att han vore någon annanstans. En vandringsstav - välsmord av tårar, blod och handsvett - byggd på det segaste av acacia-trä, vid hans sida. En sönderriven skjortärm runt pannan för att hindra den värsta svettsältan att, stickande, förgripa sig på hans rödgråtna ögon. En säck på ryggen och en kärleksrostig kniv i hjärtat.

Han lägger sig på rygg, lyssnar på himmelen, vilar sig mot berget, sluter sina ögon för att stänga inne smärtan.

"Det finns en tid för att dö. Det finns en tid för att sörja. En tid för stjärnlösa nätter utan slut, utan hopp och mening. Det finns en tid för smärta, en tid för eviga önskningar om att det var en mardröm. Det finns en tid för avslut, att säga tack för mig, och tack ska du ha, vi ses. Det finns en tid för storm. Det finns en tid för stiltje, en tid att kunna andas igen, att låta lungorna fyllas med syre. Det finns en tid för hjärtat att blöda. Det finns en tid för att be om hjälp. Det finns en tid för demoner att vända sina hästar om och åter rida in i sina vålnaders förtvivlade mörker. Det finns en tid för att låta glittriga ögon mötas igen. Det finns en tid för knäppta händer. Det finns en tid för att leva. Jag har tid, det finns en tid för att leva."

Han låter skjortärmen runt pannan glida av och vilar den mot sitt hjärtas plats. Lindar den runt den rostiga kniven. En värld och en kontinent, ett enormt berg och vid foten av det en man utan ljus - svettig greppandes ett själllöst blad och ivrig att rycka det ur sin blanka bröstkorg. Låt såret vara läkt bäst det vill, nu ska smärtan bort. En sällsynt kraftansträngning och allt ska vara över. Bladet finner sin plats i en bergsspricka dit den kastats i ilska över en värld som inte låter honom tro på det vackra, det ändlösa vackra.

En man, numera mer blodig än svettig, ligger och ser sitt liv förvandlas till röda floder mot en berggrund.

Det finns en tid för tårar, för ljudlösa skrik efter någonting alls. En tid för att söka nytt. En tid för att åter fylla själen. En tid för att läka.

En tid för allt.

Vatten är källan till allt liv.

Morgonen ger mig inget hopp, inget liv, inget ljus. Min dusch är för kall. Ett regn över en (på alla sätt) medelsvensk, genomblöt, upptagen, halvstad i jävla sverige. Trubbig. Avtrubbad. Höga skulderblad på väg till en plats jag inte ens vill vara. Så ofattbart grått och, herregud, det blåser också. Ett Birroskt paradis och jag kan inte förstå vad han säger när han berättar om "flyktsoda". De sade på radion att kärleken är död och romantiken är förlegad, förtappad, bortglömt och nerpissad, jag valde att pissa på radion istället. Vid min gud som jag inte ens tror på vad det regnar. Morgon fortfarande. Och så kommer du, med orimlig energi, och du säger hej och du ler och vid min gud som jag kanske borde börja tro på: jag kan inte slåss mot dagen längre. Nu måste jag andas. Mina axlar sjunker, lugn nu. Och sen accelererar jag igen, jag kan inte hjälpa det, det är ditt fel. Det är din energi, den är omöjlig att motstå, jag blir ju likadan själv. Sådär glad och lättsam och allt är fint.

Vatten fryser vid noll grader celcius.

Sen är du borta ett litet tag, jag vet inte varför. Och jag blir sådär kall som jag var när jag vaknade. Det är så tråkigt och jag har ingen att prata med. Min mun är torr så jag tar en klunk vatten, så vansinnigt äckligt vatten kan smaka ibland. Väntar på att du ska komma tillbaka, kom igen, lyft mig en gång till.

Vatten kokar vid hundra grader celcius.

Och ja, du återvänder och jag får flyga en gång till idag, tack så mycket, tack. Ska vi berätta lite roliga anekdoter för varandra? Det ska vi nog. Det är kul. Och nej men jag vill inte lämna detta nu, det är alldeles för tidigt och nu har det dessutom slutat regna. Solen skiner inte men det gör ingenting. Det regnar ju inte och jag tror tillochmed det har mojnat lite. Snälla be mig att stanna. Kan inte tyvärr. Klart jag kan, egentligen. Och nu säger vi hej då och du tror att allt är över men vid min gud som jag inte vet vad jag ska tro om: du har så fel.

Det är nu det börjar.

Jag var 24 år gammal när jag, under en promenad längs stranden en solig höstkvällning, träffade en man på en bänk utan sorg i ögonen men med hatt på huvudet. Jag satte mig bredvid honom för en rökpaus och blickade ut över ett frostigt hav, skadeskjutet av hösten och bortglömt av sommaren. Kastade mitt ansikte upp mot en sol som var på god väg att säga farväl för dagen, försökte värmas av strålar som knappt orkade fram till molnen. Mannen med hatt fortsatte röka sin pipa (jag älskar när män i hatt röker pipa) utan att vända på sig för att identifiera mig, totalt obrydd, eller kanske totalt uppslukad av tankar. Jag knäpper mina händer för att hålla värmen, sluter mina ögon, försöker se inåt, försöker hitta någonting att hoppas på, någonting att tro på, någonting att älska. Mannen knackar sin pipa mot bänkens stålben. Han tittar fortfarande rakt ut i luften när han börjar prata.

"Unge man, det gör mig lycklig att du sitter här just nu. På en bänk och tittar på en solnedgång. Och jag hoppas du lyssnar på mig. Jag tänker inte försöka lära dig någonting, bara berätta vad jag tror. Anledningen till att jag blir lycklig över att du sitter här är att jag förstår att det är någonting som gnager dig, och att du därför har satt saker och ting åt sidan för ögonblicket och tagit dig hit, kanske för att rensa huvudet från onödiga och stressande tankar, kanske bara för att känna efter inifrån. Vad det än är så tror jag att du mår bättre ikväll. För hur ofta tittar du på en solnedgång? Solen sjunker varje kväll, men hur ofta tittar du verkligen på den? Hur ofta låter du dig helt och hållet tömmas? Jag vill inte höra ditt svar, för det skulle antagligen oroa mig. Jag har suttit på den här platsen varje kväll i sju år, två kvällar av dessa har någon suttit bredvid mig, du är den andra. Det gör mig rädd, rädd för att folk har slutat bry sig om det enkla, det stora. Vad gör de som är så viktigt? Det har jag aldrig förstått, jag sitter här en timme varje dag, ändå finns det ingenting jag inte hinner med. Kanske är de rädda, rädda för att finna någonting de inte skulle våga jaga. Rädda för en frihet de inte visste de hade. Rädda för att de helt plötsligt ska inse att de har spenderat sina friskare år av livet åt att jaga förströelse, framgång, lycka, arbete. Till vilken nytta? När slutade vi förstå att det vackraste i livet och världen finns överallt? I en solnedgång, i en köldslagen höstdag, i ögonen hos någon annan. Jag menar, det är ju ingen hemlighet, poeter och författare har predikat det i tusentals år, men hur ofta ser du någon som bara stannar upp tar in intrycken? Hur ofta ser du två människor bara sitta och vara hos varandra? Två gånger under sju år, två gånger."

En tår rinner längs hans ena kind, hans ögon är röda och hans käkben spända.

"Jag är gammal, kommer säkert att dö när som helst. Det gör mig ledsen att se unga, vackra människor springa som besatta för att hinna med allt. Som om de skulle missa någonting. Jag lovar dig att ni hinner, det enda jag kan ångra är att jag inte tog mig tid att gå hit som ung. Det är det enda, lag lovar dig. Allt annat hann jag med, med tid över, jag hade massor av tid över. Ni missar ingenting. Ni måste förstå att det är stunder som dessa man sparar på. När jag försvinner är det dessa stunder jag vill ta med mig, känslan av regn i ansiktet, sol i ögonen, av att få vara med när solen går till vila varje kväll. När min dag kommer bryr jag mig inte om någonting annat. Krafter utan likvärde och möten människor emellan. Det är allt som räknas."

Han har tappat lite av sin kontroll, han smärtar.

"Det är allt jag har att säga, allt jag vill berätta."