armar, händer, ben, huvud, och hela vägen in i hjärtat
Hur mycket styrka har du inom dig?
Jag var på en föreläsning förra veckan, på ett trevligt litet café bara ett hyggligt stenkast från biblioteket. Egentligen var det väl ingen föreläsning, mer ett samtal mellan människor, och sådana kan vi aldrig få för många av. Vi pratade om styrka, om kraften vi hittar i botten av hjärtat. Vi talade om att samla gråtfuktig jord i våra nävar, krama den så hårt det bara går, och resa oss på nio. Mannen som höll i samtalet, en herre i 70-årsåldern med alldeles för liten hatt men med en alldeles ypperligt skuren skjorta, tittade upp och berättade för oss andra;
- "Ni är unga människor, ni som sitter här med mig. Och ni gör en äldre man lycklig genom er närvaro."
Han tar en liten konstpaus, som för att insupa atmosfären, innan han fortsätter;
- "Det är min sanna övertygelse att vi människor är som absolut starkast i sorg, när vi verkligen måste samla våra krafter. Det är då vi bekänner vår riktiga färg. Har du någonsin känt dig så levande som när du, med ett brustet hjärta, bestämt dig för att inte sluta kämpa? Att inte sluta andas? Ingenting ger oss kraft såsom tårar gör, tårar är våra känslor i koncentrerad form, när de blir så många att de bara måste komma ut. Är det inte vackert så säg? Våra känslor talar till oss, alltid, vare sig vi vill eller inte, de är det renaste vi har. Ingen kan någonsin smutsa ner våra tårar, ingen kan säga att vi inte får fälla dem, ingen kan ta dem ifrån oss. De är bara våra."
Mina tankar snurrar ovanför och runt omkring hans ord. Jag tänker på senast jag var i kyrkan, när jag satt där ensam, i nästan två timmar. Jag är inte en religiös man, och kommer så aldrig att vara. Men jag fann en efterlängtad stillhet, en ro jag inte visste att jag besatt. Och säg vad ni vill, men jag kände mig omsluten av skönhet. Tystnaden var så högljudd, och det vara bara jag som hörde den. Där fanns en enlighet och en gemenskap hos de få besökare som var där. Alla sökte vi någonting, alla ville vi ha svar, alla kämpade, var och en på sitt sätt. Ingen av oss var hela människor, och det visste vi om. Vi hade gjort det erkännandet för oss själva, och det är en lång vandring bara det. Vi behövde inte fråga varandra hur det var, vi behövde inte hälsa på varandra. Vi behövde bara se varandra i ögonen för en kort sekund, sedan visste vi att vi stod på samma plats, på olika ställen, men på samma plats. Spektrat av besökare var totalt. Unga pojkar med för stora jeans och keps, gamla damer som fortfarande bar på sina vigselringar, medelålders män med vattninga ögon och oförstående blick. Med ursprung från hela världen möttes vi i kärleken vi delade. Kärleken till livet och till det vackra vi så hårt slåss för, hur hårt motståndet än är ibland. Vi möttes i vår förtvivlan och i vår hopplöshet, och mitt i detta kaos fann vi ett lugn. Inte nödvändigtvis svar eller perspektiv, men lugn. Ibland räcker det, så att vi varvar ner, och orkar lite till.
Jag har glömt att lyssna på herren i hatt under tiden mina tankar svävat fritt. Jag dyker in i hans ord igen;
- "Så hur länge orkar vi? Många av oss orkar längre än vi tror, det är det som är så fantastiskt. Sedan måste vi själva bestämma vid vilken punkt det inte är värt det längre. När det är dags att släppa taget, även om det gör ont. För ont gör det."
Han tar en paus igen, dricker en klunk kaffe, förmodar jag, torkar sin överläpp med en servett och fortsätter:
- "Vi hamnar alltid där igen, hur vi än gör, så står vi där med händerna längs våra sidor utan en aning om vart vi ska ta vägen. Ibland behöver vi falla ner på knä, för att det rent fysiskt ska kännas som att vi faktiskt hämtar någonting. Egentligen gräver vi bara långt in i vårt hjärta, där hittar vi allt. Vi måste bara orka plocka fram det."
Vid detta skede klarade jag inte att lyssna på honom längre, hela jag höll på att rinna över. Så jag tog min ryggsäck och mina cigaretter, och sprang. Jag sprang fortare än jag någonsin sprungit förut, med tårar rinnandes på kinderna sprang jag. Jag sprang för ingenting och precis allting. Jag hade alldeles för dåliga skor på mig och de skar rakt in i hälarna varje gång jag satte en fot till marken. Men herregud, ibland måste man få springa. Jag sprang i säkert fyra kilometer, i toppfart, innan jag stannade. Jag hade kommit till ett träd vid mitt gamla hem. Så jag gjorde som man bör när man kommer till ett träd man gillar: Klättrade upp i det. Det var en jobbig klättring, grenar petade mig i ögonen, taggar slet i mina kläder, barken rispade mina händer och mitt ansikte, och jag vrickade foten när jag halkade till precis i början av bestigningen. Men sedan satt jag där, på toppen, med svidande ögon, tårar på kinderna, trasiga händer och vrickad fot. Och jag fick blicka ut över topparna, det kändes som evigheter sedan. Jag såg massa andra männiiskor i andra trädtoppar, sittandes i tystnad. Tio-tolv meter högt, och ändå så ofantligt mycket närmre änglarna. Jag stannade där i några timmar.
Så, hur länge orkar vi? När är det inte längre värt det?
Hur länge som helst, om jag då och då tillåts hitta ett lugn. Tillåts hitta nytt mod och ny styrka. Hållbart? Kanske inte egentligen. Värt det? Det är nog det enda jag är verkligt säker på.
Man behöver bara en kyrka. Eller ett träd.
Jag var på en föreläsning förra veckan, på ett trevligt litet café bara ett hyggligt stenkast från biblioteket. Egentligen var det väl ingen föreläsning, mer ett samtal mellan människor, och sådana kan vi aldrig få för många av. Vi pratade om styrka, om kraften vi hittar i botten av hjärtat. Vi talade om att samla gråtfuktig jord i våra nävar, krama den så hårt det bara går, och resa oss på nio. Mannen som höll i samtalet, en herre i 70-årsåldern med alldeles för liten hatt men med en alldeles ypperligt skuren skjorta, tittade upp och berättade för oss andra;
- "Ni är unga människor, ni som sitter här med mig. Och ni gör en äldre man lycklig genom er närvaro."
Han tar en liten konstpaus, som för att insupa atmosfären, innan han fortsätter;
- "Det är min sanna övertygelse att vi människor är som absolut starkast i sorg, när vi verkligen måste samla våra krafter. Det är då vi bekänner vår riktiga färg. Har du någonsin känt dig så levande som när du, med ett brustet hjärta, bestämt dig för att inte sluta kämpa? Att inte sluta andas? Ingenting ger oss kraft såsom tårar gör, tårar är våra känslor i koncentrerad form, när de blir så många att de bara måste komma ut. Är det inte vackert så säg? Våra känslor talar till oss, alltid, vare sig vi vill eller inte, de är det renaste vi har. Ingen kan någonsin smutsa ner våra tårar, ingen kan säga att vi inte får fälla dem, ingen kan ta dem ifrån oss. De är bara våra."
Mina tankar snurrar ovanför och runt omkring hans ord. Jag tänker på senast jag var i kyrkan, när jag satt där ensam, i nästan två timmar. Jag är inte en religiös man, och kommer så aldrig att vara. Men jag fann en efterlängtad stillhet, en ro jag inte visste att jag besatt. Och säg vad ni vill, men jag kände mig omsluten av skönhet. Tystnaden var så högljudd, och det vara bara jag som hörde den. Där fanns en enlighet och en gemenskap hos de få besökare som var där. Alla sökte vi någonting, alla ville vi ha svar, alla kämpade, var och en på sitt sätt. Ingen av oss var hela människor, och det visste vi om. Vi hade gjort det erkännandet för oss själva, och det är en lång vandring bara det. Vi behövde inte fråga varandra hur det var, vi behövde inte hälsa på varandra. Vi behövde bara se varandra i ögonen för en kort sekund, sedan visste vi att vi stod på samma plats, på olika ställen, men på samma plats. Spektrat av besökare var totalt. Unga pojkar med för stora jeans och keps, gamla damer som fortfarande bar på sina vigselringar, medelålders män med vattninga ögon och oförstående blick. Med ursprung från hela världen möttes vi i kärleken vi delade. Kärleken till livet och till det vackra vi så hårt slåss för, hur hårt motståndet än är ibland. Vi möttes i vår förtvivlan och i vår hopplöshet, och mitt i detta kaos fann vi ett lugn. Inte nödvändigtvis svar eller perspektiv, men lugn. Ibland räcker det, så att vi varvar ner, och orkar lite till.
Jag har glömt att lyssna på herren i hatt under tiden mina tankar svävat fritt. Jag dyker in i hans ord igen;
- "Så hur länge orkar vi? Många av oss orkar längre än vi tror, det är det som är så fantastiskt. Sedan måste vi själva bestämma vid vilken punkt det inte är värt det längre. När det är dags att släppa taget, även om det gör ont. För ont gör det."
Han tar en paus igen, dricker en klunk kaffe, förmodar jag, torkar sin överläpp med en servett och fortsätter:
- "Vi hamnar alltid där igen, hur vi än gör, så står vi där med händerna längs våra sidor utan en aning om vart vi ska ta vägen. Ibland behöver vi falla ner på knä, för att det rent fysiskt ska kännas som att vi faktiskt hämtar någonting. Egentligen gräver vi bara långt in i vårt hjärta, där hittar vi allt. Vi måste bara orka plocka fram det."
Vid detta skede klarade jag inte att lyssna på honom längre, hela jag höll på att rinna över. Så jag tog min ryggsäck och mina cigaretter, och sprang. Jag sprang fortare än jag någonsin sprungit förut, med tårar rinnandes på kinderna sprang jag. Jag sprang för ingenting och precis allting. Jag hade alldeles för dåliga skor på mig och de skar rakt in i hälarna varje gång jag satte en fot till marken. Men herregud, ibland måste man få springa. Jag sprang i säkert fyra kilometer, i toppfart, innan jag stannade. Jag hade kommit till ett träd vid mitt gamla hem. Så jag gjorde som man bör när man kommer till ett träd man gillar: Klättrade upp i det. Det var en jobbig klättring, grenar petade mig i ögonen, taggar slet i mina kläder, barken rispade mina händer och mitt ansikte, och jag vrickade foten när jag halkade till precis i början av bestigningen. Men sedan satt jag där, på toppen, med svidande ögon, tårar på kinderna, trasiga händer och vrickad fot. Och jag fick blicka ut över topparna, det kändes som evigheter sedan. Jag såg massa andra männiiskor i andra trädtoppar, sittandes i tystnad. Tio-tolv meter högt, och ändå så ofantligt mycket närmre änglarna. Jag stannade där i några timmar.
Så, hur länge orkar vi? När är det inte längre värt det?
Hur länge som helst, om jag då och då tillåts hitta ett lugn. Tillåts hitta nytt mod och ny styrka. Hållbart? Kanske inte egentligen. Värt det? Det är nog det enda jag är verkligt säker på.
Man behöver bara en kyrka. Eller ett träd.
