tystare

Hur dansar man med en orkan? Hur målar man syre? Du heter Zlatan Ibrahimović, och jag vet inte ens var jag ska börja, vilket avstamp jag ska ta, åt vilket håll jag vill.

Minns ni matchen mot Anderlecht den där kalla champions league-kvällen i oktober? Ni vet den där då han gjorde fyra mål och var sådär brutal som bara han kan vara. När han hade en av sina stora kvällar, då det kändes som att han bara bestämt sig för att sväva så högt ovan molnen det bara går. Jag minns. Jag minns den där dunderkanonen han skickade upp i krysset från vad som kändes som hundra kilometers avstånd. Jag minns hur jag kände för motståndarna. Hur de hade spenderat hela sina liv åt att bli så bra det går att bli på att spela fotboll. Hur de har tränat dag ut och dag in sedan de lärde sig att sparka. Hur de trots allt lyckades, hur de nådde toppfotbollen och fick stå där i strålkastarljuset och lyssna på hymnen som berättar så mycket för oss. Hur de fick smaka på känslan av att vara där, bland de absolut bästa.

                      Och hur det måste ha känts när dynamit som heter Zlatan plötsligt exploderade i ett crescendo som hördes långt bortom strålkastarna och läktartaken och tog över precis allt som var fotboll under en och en halv timme.

Jag minns dagen efter, hur jag stod och dagdrömde en tidig morgon på mitt arbete. Jag minns hur jag fastnade i en fullständigt absurd tanke, att Aftonbladets Jennifer Wegerup plötsligt skulle dyka upp. Att hon skulle ställa sig rakt framför mig utan att säga ett ord, och hur min tystnad skulle vara lika absolut. Vi skulle stå med tårblanka ögon och bara titta på varandra. Vi skulle förstå att vi båda tänkte på Zlatan. Vi skulle till slut falla i varandras famnar, och hålla om varandra tills någon av oss vaknade.

                      Han har den effekten, Zlatan Ibrahimović.

Det har gått lång tid nu. Lång tid sedan den första irritationen lade sig ner för att dö. För nog fanns den där, missunnsamheten och oförståelsen för den långe MFF:aren med alldeles för blonderade hårtoppar. Men den försvann. Och någonting annat fick växa. Nu har en eld och kärlek som balanserar farligt nära romantik brunnit i femton år. Femton fullkomligt otroliga år. Vi förundras ju ofta, står med hakan långt ner i golvet och undrar hur han ska kunna överträffa sig själv. Vi har läst så många kilometer och sett så många filmer och inslag att det kan kännas fånigt att ens prata om fenomenet, ändå gör vi det. Ändå fortsätter vi att sukta, att önska, att vilja ha mer.

Givetvis sträcker det sig långt bortom fotboll, det har de flesta förstått. Ibra är en kanal rakt in i Sveriges innersta hjärterum. En fristad i ett alltmer splittrat och polariserat Sverige. En självklar symbol för drömmar. Han är hägringen som flanerar fritt över åldersklasser, samhällsklasser och vilken tillhörighet man än vill vara banal nog att applicera på människor. Ingen är förskonad eller bortglömd, ingen står i vindskydd, ingen lämnas oberörd. Vi har aldrig sett eller upplevt något liknande, och jag är tyvärr övertygad om att inte får göra det igen på tusen år.

                      För det är ju så, att den börjar ta slut, resan som började i ett pojkrum med Ronaldo på väggarna och fantasier om en Lamborghini. Toys skulle det stå på registreringsskylten. Den är så nära att vara över nu, och jag vill så gärna fortsätta drömma. Jag vill inte bli väckt, jag vill inte få armen nypt och vakna kallsvettig för ett febrilt försöka hitta verkligheten och ta reda på om det är sant. Oavsett vad som händer, om hösten visar att vägarna leder till USA eller Qatar, till Milano eller hem till pojkrummet igen, så har vi blivit bjudna på ett skådespel som är ytterst få förunnat. Jag vill att vi aldrig glömmer det.

För till slut fick han stå på San Siro och le som nyförälskad mot Ronaldo strax innan avspark. Och det är precis vad drömmar gör. Det är den drömmen han förmedlar, som borrar sig djupt in i miljontals barns innersta viljor och tänder en liten gnista hopp och en liten flamma tro på att kunna övervinna exakt alla hinder som ställs i vägen.

Tiden vi lever i är långt ifrån okomplicerad. Ibland kan det kännas som att världen faller samman utanför fönstret, och det gör den väl också, på några sätt. Men det är också då vi måste ta chansen att kunna luta oss mot våra ledargestalter och finna trygghet och mening. Underskatta aldrig då två orden och vad de innebär för människor. Underskatta inte fotbollens roll i det. Och underskatta inte vad Zlatan har betytt för fotbollens roll i det. Ibra är produkten av den absolut viktigaste strukturen vi har i vårt land, den reser sig högt över statliga verk och raderar allt som heter klyftor, den bygger kulturella broar varje minut och räddar livet på barn varje dag. Den heter Föreningslivet och symboliserar allt som emellanåt gör mig till en stolt medborgare. Jag skulle kunna ägna veckor åt att försöka beskriva hur mycket de båda, Zlatan och Föreningslivet, har betytt för varandra. Men jag gör inte det. För jag kan helt enkelt inte. Men om ni någonsin undrar hur Sverige ser ut när det är som absolut vackrast; Ta en vecka, åk runt till några olika träningsplaner i din hemtrakt och bara titta. Känn vad fotbollen gör med människor. Upptäck vad det är som lockar ut tjugofem fjortonåringar till en köldmördad grusplan i snöstorm och tio minusgrader i slutet av januari.

Ta den känslan, låt den bakas i ditt hjärta tills den värmer dina stelfrusna fingrar och öppnar dina sorgtyngda ögon. För det är det som är essensen av Zlatan.

Det är nästan så jag vill skrika för att göra mig förstådd. Kärleken som spred sig i mig när jag för några år sedan satt på ett bröllop och bollade gris med mina egna fördomar om människor. Mitt emot mig, en man i trettioårsåldern, rakad skalle, tatueringar, lagerjobbaren, ni vet typen. Vi hamnade i ett samtal om Zlatan, en tredje part gav sig in: ”Men är det inte sjukt så mycket pengar han tjänar, ingen är värd så mycket pengar”. Min antagna lagerjobbare replikerade snabbt ”Jo det är han, han är värd det dubbla, så mycket som han betyder för Sverige”. Jag blev golvad, och givetvis glad över att fördomarna blivit sönderpiskade som av en hagelstorm. Och nej, ingen människa är kanske värd så mycket pengar, men vissa symboler är.

Eller när Svenska Fotbollförbundet hade årsstämma under tiden då Ibra bojkottade landslaget. Alla regionala förbund hade sina representanter på plats och dåvarande förbundskapten Lars Lagerbäck hade hållit någon form av anförande i en stor sal. Efteråt fick han naturligtvis frågor om hur han och övriga landslagsledningen tänkte agera i frågan om Zlatan och hans bojkott. Mitt under total tystnad ringer det i telefonen hos en ledamot från skåne. Ringsignalen? ”Ingen kickar fotboll som han, Zlatan, Zlatan”. Tillochmed en självutnämnd gråskalle som Lagerbäck ska ha skrattat. Minns ni att både Lagerbäck och Lagrell spelade in en video där de mimade till ”Back for good” med Take That för att visa att Zlatan var välkommen tillbaka till landslaget? Så stor var han då, och ännu större är han nu.

Sedan finns såklart alla sportsliga erövranden. Mästerskapen han skickat oss till, titlarna, alla vackra scudettos, skytteligasegrarna, de tio gyllene fotbollarna. Den omöjliga bomben i Budapest, klacken Buffon hängde upp en bild på över sin plats i omklädningsrummet, cirkusen mot NAC Breda, tio klackar till, och vem får ens idén att cykelsparka in sitt fjärde mål för kvällen från trettio meter? Ni har ju sett allt det där, läst vad alla har tyckt om det, men jag tycker ändå att ni ska tänka på det en gång till. Med en boll vid fötterna är allt möjligt, och det är väl vad det handlar om till slut. Hur ingenting annat spelar någon roll, så länge bollen bara finns i närheten.

Alla resor, alla odödliga kvällar som helt plötsligt har fått mening, alla ljus som skänkts när det annars har känts så becksvart. Alla de unika skratten, alla leenden, alla dessa citat. Skotten, passningarna, tacklingarna, genialiteten. Fantasin. Där fastnar jag. I fantasin. De levande bilderna han målar i huvudet, den sista tanken som skiljer honom från allt annat. Och betydelsen han har för det jag älskar kanske mest av allt. Allt som gjort honom till en enande kraft för ett helt land. Till en kanal och symbol för en hel stad.

Så var vi där. Jag tillsammans med miljoner och miljoner hemma i TV-soffan, tiotusen på Stortorget och tjugofemtusen vrålande kärleksfanatiker på Malmö stadion. Och i mitten av allt - Zlatan Ibrahimović. Alla skulle se när den stora sonen till sist fick chansen att komma hem. Nog kändes han lite tagen av stunden och kvällen, precis som alla andra. Så fick han göra det där målet. Så fick vi återigen en gåva av honom. Så fick vi en gång till berätta för honom vad han är för oss, vad vi är för honom.

Den där hästsparken mot Anderlecht började inte vid foten på Zlatan, och den slutade inte långt in nätet på Vanden Stock-stadion i Bryssel. Den började någonstans i pojkrummet i Malmö, for som en kärlekssökande rosmissil över skåne, Sverige, Europa och världen. Den dansade över kontinenter, dök djupt ner i oceaner av drömeldande tonårshjärtan. Den klättrade brant över lodräta bergsväggar och drack sig genom en öken av fantasi. Den smälte glaciärer och frös vulkaner till is innan den till slut laddade ur i en hundranittiotvå centimeter lång åskledare som alstrar energi tillräckligt stark för att sätta sju miljarder hjärtan i brand på en och samma gång.

                      Varje gång det viner i visselpipan tar den fart igen och börjar en ny resa. Än finns det drömmar att väcka. Och så länge vi låter den kommer den aldrig, aldrig, att sluta. 

När dammet lagt sig och solen åter orkar skina igenom ridåerna av mörker. Då är det alltid samma tankar vi tänker, samma känslor vi känner, samma våndor och plågor vi bär på, samma drömmar och samma hopp. Samma hjärta som slår.

Hon hade en färghink i ena handen och en pensel i den andra, som om hon var på väg hem för att måla om sitt kök - för att intala sig själv att allt var som vanligt.

          När hon hade nått Copley Square stannade hon, såg sig omkring och gick fram till första bästa tegelvägg, det såg ut som att den kallade på henne.

          Jag var tagen och golvad på två sätt, dels av modet som det måste inneburit för henne att obrytt på gatorna, dels av att det över huvud taget var möjligt utan att någon av de få människor hon mötte verkade vilja skada henne, och att någon till och med verkade le mot henne. Det var längesedan jag hade sett ett leende.

          Hon satte ner färgburken på marken och använde skaftet på penseln för att bryta upp locket. Försiktigt lät hon penseln sjunka ner. Hon rörde om.

Vi är inte många som minns hur det hände. Som faktiskt var vakna när det började. Ljuden, vi minns ljuden. Vidunderligt oväsen, som en åskstorm som rasade i rummet intill, på taket ovanför, i källaren under oss. Öronbedövande, så öronbedövande att många av oss började blöda ur våra hörselgångar. Eviga och brutala vindar av metall. Vi minns branden, hur allt som kunde brinna verkade fatta eld, och hur vi inte hade någon som helst rimlig chans att ändra på det. Vi minns stanken, odören, av människor i lågor och våra hem i aska.

          Det kändes som en oändlighet, kanske pågick det i någon vecka, kanske mer och kanske mindre.

          Och sedan var det tyst, otäckt tyst. Jag erinrar mig hur jag till sist vågade mig fram till fönstret efter att ha sett den första explosionen, hur jag bara kunde se två meter framför mig innan havet av aska och damm blev för tjockt för att kunna penetreras med ögat. Någon enslig låga kunde skymtas, ett ensamt billarm som inte själv visste varför det tjöt. Och kylan, den isande kylan. Som Boston-bor är vi inte främmande för kyla, men inte på det här viset, och definitivt inte i september.

          Till slut kom regnet. Jag minns att vi kände oss lättade, men också hur snabbt vi glömde hur viktigt regn var så fort det visade sig att det inte hade någon plan på att sluta.

Han är ensam nu. Det var han inte förut. De senaste fem åren har gjort honom tjugo år äldre. Hans blott trettioåriga tinningar har börjat falna i en övergiven grånad, på ett sätt som bara ensamhet kan åstadkomma. Hans ögon är trötta, hans fötter slitna.

          Det är därför jag bjöd in honom i min kyrka. Till en början som skydd mot omvärlden; mot nybildade mänskliga grupperingar med all världens olika agendor, mot kylan, mot sjukdomarna, mot hungern. Men senare även som skydd mot honom själv, för så som det ser ut nu, har han ingen större eller mäktigare fiende än så. Jag såg honom vandra omkring på ett blött och vintergrått Newbury street. Det är alltid vinter nu. Med sig hade han en ryggsäck utan innehåll och ett hjärta med alltför tung last att bära.

De första åren var kaotiska. De människor som överlevt drabbades av panik. Ligor bildades, vissa sökte svar genom att klandra Gud eller vem de nu ville klandra. Många sörjde. Andra försökte komma över så mycket de kunde för att skapa sig ett drägligt liv.

          Bränslet tog slut först, givetvis. Sedan elektriciteten. De reserver vi hade räckte i nästan ett år innan den generella försörjningen havererade. Några få hade privata, dieseldrivna generatorer, men bränslet att driva dem med var sedan länge förbrukat. Batterier och andra nödlösningar köpte oss ytterligare tid och ljus. Sedan slocknade det helt, ungefär ett år och tre månader efter att kaoset startade.

          Så blev de redan mörka kvällarna och nätterna om möjligt ännu mörkare, och ännu farligare. Kylan trängde sig ännu närmre inpå, letade sig in genom varje lite spricka i våra fasader. Sjukdomarna spred sig och botemedlen förbrukades eller förstördes. Sju miljarder var vi från början, ingen visste hur många som fanns kvar.

Hon satte färg mot pensel, pensel mot vägg, och började måla med stora, svepande, rörelser på väggen. Det pågick i säkert en halvtimme, det såg ut på henne som att hon var i färd med att fullborda ett mästerverk.

          Till sist satte hon ner penseln i burken igen, tog ett steg tillbaka och studerade sitt verk en bra stund innan hon vände sig om och gick tillbaka åt samma håll hon kom ifrån.

          Jag följde henne med blicken så långt jag kunde innan mina ögon svek mig och hon bara var en suddig prick någonstans långt, långt, bort i synfältet.

Vår strid pågick länge, för länge. Men, så hände någonting. Vi slutade. Inte samtidigt, allihop, men vi slutade. En efter en slutade vi mörda varandra, slutade dräpa det lilla hopp vi hade kvar, slutade tävla mot varandra.

          Till sist hade plundraren upptäckt att det inte fanns någonting kvar att plundra, och dessutom, det fanns ingen som försökte stoppa honom. Vi lyckades börja förvalta de små resurser vi hade kvar. En organisation bildades för att spara, tillverka och distribuera mat. Sjuka fick ingen vård, någon bot på epidemierna hade vi inte, men vi lyckades med viss grymhet begränsa spridningen.

Jag skyndade mig ut, sprang mot hennes konstverk för att se vad hon hade skapat. När jag kom fram till väggen stod det redan två andra personer och begrundade hennes målning. Jag kunde inte låta bli att låta min ena mungipa, den vänstra om jag minns rätt, dra sig något uppåt. Och någon form av lugn fann sig tillrätta hos mig.

          ”VILL DU SJUNGA? JAG VILL SJUNGA. KOM TILL TD GARDEN DEN 17e FEBRUARI. FRÅN SOLUPPGÅNG OCH FRAMÅT”.

          Hon var en kvist sprungen från en annan art av familjeträd. Istället för att sitta och förtvivlat vänta på att någon skulle ha orken att hälsa på henne eller åtminstone ringa henne fanns det nu inga hinder. Jorden låg som nyskapad framför hennes fötter.

          Bakom sig hade hon lämnat ensamheten det kan innebära att stå i centrum och känslan av att stå i mitten av en stor sal med kandelabrar på väggarna och kristallkronor i taket utan att på riktigt kunna möta ett enda ansikte, än mindre kunna tala med någon. För henne fanns det nu bara möjligheter, möjligheter att lämna något gammalt bakom sig, utan att egentligen ha förlorat någonting.

TD Garden, 17e februari. Soluppgång

Hon hade längtat länge efter den här dagen. Nu stod hon i mitten av en gigantisk arena som förut var istäckt för att stå värd för Bruins hemmamatcher. Nu var det ironiskt nog en av få platser i Boston som inte var frusen. Med sig hade hon den enda boken hon hade kvar, en sångbok med hitlåtar från nittiotalet.

          ”Undrar om det ens kommer en enda människa hit idag”, tänkte hon för sig själv, så högt att hon nästan trodde att hon hade uttalat det. Hon stod där ensam i en halvtimme, började bläddra förstrött i sin bok, nynnade på någon refräng då och då. Långt innan hon hinner tröttna hör hon grusiga fotsteg bortom vänster axel. I det svaga motljus som orkar tränga fram uppenbarar sig två silhuetter för henne. En man och en kvinna.

          Hon känner igen mannen. Hon har sett honom röra sig runt kyrkan, Old South Church, tillsammans med den gamle prästen. Hon tycker mycket om att titta på honom och lockas av hans grånade tinningar och hans osedda och sorgsna, nästan uppgivna, ögon.

Kvinnan är en bra bit äldre, henne har hon aldrig sett förut. Hon tycker genast ganska bra om henne. Hon tittar först på mannen, sedan på kvinnan.

          ”Hej, välkomna hit”.Hon försöker le sitt gladaste och uppriktigaste leende. ”Kom ni hit tillsammans? Förlåt, vad heter ni båda?”,fortsatte hon, orolig över att hon verkar alldeles för angelägen.

          ”Hej på dig”,kvittrade kvinnan ”Vi kom inte hit tillsammans, men nu är vi här alla tre, så himla roligt, visst är det roligt? Jag heter Mary, är det bara vi som kommit?”,hon lämnar mycket att önska i form av andrum och känsla för tempo.

          ”Ja, än så länge är det bara vi, men det kanske kommer fler. Kul att träffa dig, Mary”. Hon tittade upp på mannen som för att mena att det var hans tur att presentera sig.

          ”William heter jag, men jag kallas Will. Jag heter Will.” Hans lugn är överväldigande. Hans röst låter som en rocksångare genom en trasig högtalare, men han är värdig, han känns genuin.

          ”Trevligt att träffa dig också, William”

          ”Will”

          ”Förlåt, Will, trevligt att träffa dig också, Will”, hon ser sig omkring efter fler deltagare, men tänker att det är lika bra att sätta igång.

          ”Jo. Vi är ju här idag för att sjunga, så varför sjunger vi inte bara, som ett sätt att komma igång, liksom? Jag har en bok med mig med en massa sånger i, men jag tänkte att någon av er kanske har förslag på något speciellt som ni vill sjunga?”. Hon tittar på kvinnan som ser ut att spricka av förväntan, och sedan mot mannen som mest ser ut att tänka på någonting annat.

          Men ingen av dem säger ett ord. Det verkar som att de väntar på henne, som att de förväntar sig ledning, och det har de väl all rätt till, det var ju faktiskt hon som hade målat sin idé på tegelväggen.

Innan hon hinner komma med ett förslag på en sång blir hon abrupt avbruten av en röst som är alldeles för ung röst för omständigheterna.

          ”Ursäkta?”. Rösten hörs bakom henne. Hon kastar huvudet i riktningen den kommer ifrån.

          Ut ur skuggorna träder tre ungdomar. Två flickor och en pojke, ingen av dem kan vara äldre än femton. De båda flickorna ser ut som natt och dag, den ena mörkare än en skymning i januari, med stort, krulligt, svart hårt. Den andra lika rödlätt som en soluppgång i dimma, med hy ljusare än isen som en gång täckte golvet hon nu står på. Pojken håller sig i bakgrunden, han stirrar ner i marken under sin trasiga keps. Rösten tillhör den mörka flickan, hon tar ett steg framåt och fortsätter.

          ”Ursäkta om vi stör, men vi hörde vad du sade. Vi vill också gärna sjunga. Vi kommer från under jord. Marcus här hade sett dig när du målade”. Hon nickar lätt mot pojken som bara precis tar sig för att titta fram under kepsen.

          ”Jag heter Alicia, men kallas Ali, och detta är Rebecca, Bec”. Hon lägger ena handen på Rebeccas axel. Vi hade hört talas om att det skulle finnas barn som levde under jord, men ingen hade riktigt råd att tro på myter.

          ”Välkomna!”,Mary kan inte dölja sin entusiasm. ”Ni förstår säkert att det var jag som skrev på väggen, så välkomna hit”, hon gör vad hon kan för att dölja sin nervositet, ”har ni något önskemål?”.

          ”Marcus vill gärna sjunga Fix You med Coldplay”,säger Bec. Marcus verkar inte ha några problem med att låta henne föra hans talan, utan tittar bara signaturenligt fram under kepsen och nickar.

          ”Det är en bra låt”,tillägger Will.

          ”Det är en väldigt bra låt. Jag förstår inte hur ni känner till den, ni måste vara alldeles för unga för att ha hört den. Men det är en bra låt”.Hon väntar på att någon ska ta ton, men inser ganska snart att hon blir tvungen att göra det själv.

          Och så sjöng de.

Tears stream down your face

When you lose something you cannot replace

Tears stream down your face

I promise you I will learn from my mistakes

Lights will guide you home, and ignite your bones

And I will try to fix you.

Det lät inte särskilt bra, stundtals lät det till och med hemskt. Men alla sjöng. Hon själv sjöng, Bec, Ali och Marus sjöng. Mary sjöng högst av alla. Och Will sjöng med slutna ögon, hårt knäppta händer, och ännu hårdare kämpandes för att inte låta tårarna ta över tillfället helt och hållet.

De sjöng Fix you säkert tio gånger i rad. När det kändes som att de inte hade mer att ge tackade alla för sig och enades om att ses på samma plats en vecka senare. Will kom fram till henne innan han gick, hans ögon var varmare än förut.

          ”Tack för detta, det var trevligt. Du skulle haft ett instrument också, så vore det ännu bättre”

          ”Tack själv, du har en trevlig röst. Visst vore instrument härligt. Men du vet ju lika väl som jag att det inte finns några kvar. De som inte brann upp torkade sönder, de som inte torkade sönder svämmades över,”

          ”Spelar du något instrument?”Will har inte pratat på det här sättet på länge, inte varit intresserad av någonting på länge.

          ”Kanske, kanske spelade jag ett instrument”

          ”Men inte nu längre?”

          ”Det finns ingenting att spela på”,sa hon avvägt och stirrade på honom under lugg.

          ”Jag vet, men om det fanns, vad skulle du då spela?”

          ”Då skulle jag spela piano, jag hade en fantastisk flygel förut”

          ”Piano är fint… Men nu måste jag ge mig av. Tack för idag. Vi ses nästa vecka.”, Will vänder sig om, höjer en hand som för att hälsa, och börjar gå mot utgången.

          ”Ja, det hoppas jag att vi gör”. Hon känner sig nöjd men lite melankolisk eftersom hon har blivit påmind om sitt tidigare liv.. Förr var flygeln det enda hon hade. Hon hade varit konsertpianist, en väldigt duktig sådan. Hon hade spelat i alla de stora konserthusen i landet, på de bästa instrument som fanns att tillgå. Hon spelade helst på en Steinway. Hon minns gärna en majestätisk mellankrigs-Steinway i San Franciscos konserthus, och hennes bästa vän var en näst intill uttjänt Blüthner-flygel i Carnegie hall.

          Innan hon hinner sjunka alltför djupt i sina minnen vänder sig Will om igen.

          ”Du berättade aldrig vad du heter!”,hans röst ekar fram till henne genom en nu nästan tom gammal arena.

          ”Dawn, jag heter Dawn”.

          ”Dawn, så passande”,säger Will, ler, och fortsätter sin vandring bort från henne.

Han ser annorlunda ut när han kommer tillbaka. Hans steg är något livligare, hans rygg något rakare.

          Utanför är det lika kallt och torrt som det har varit så länge nu. Han sätter sig på bänkraden längst fram, nära elden vi tillsammans kommit överens om att aldrig låta slockna och tar av sig sina slitna vantar för att gnugga händerna varma mot de blyga flammorna. Jag går fram till honom och sätter mig. Låter bänkens knarrande dominera ljudbilden en stund.

          ”Så, hur var det? Var det trevligt? Gav det dig någonting? Hade jag rätt i att du borde gå dit?”

          ”Ja, det hade du”, säger han dröjande, ”Du hade rätt i det, det var fint, men vi var inte så många. Det var jag, en konstig men glad dam, och några ungdomar från under jord”

          ”Under jord? Så det stämmer alltså? Och hon? Hur var hon?”, fyller jag i med. Han skrattar till, nästan fnyser.

          ”Hon var fin, hon var väldigt fin, precis som du sade. Men mer än så vet jag inte. Hon var duktig på att sjunga, och hon spelade piano förut.”

          ”Piano?”

          ”Ja, jag vet, jag har redan tänkt vad du tänker nu, men jag tror inte att det är en bra idé, jag tror inte att hon är redo. Och jag tror inte att jag är redo heller.” Han tittar ner i golvet och blinkar långsamt genom smärtsamma minnen.

          ”Bjud hit henne. Det är det rätta att göra. Det vet både du och jag. Hur länge ska du gå här ensam?”

          ”Så länge det krävs. Ödet. Jag hade min kärlek, min sanna kärlek. Jag förlorade henne, det vet du. Hon är död. Men vår kärlek dog aldrig”, hade han kunnat hade han låtit tårar falla.

          ”Men du avskydde henne. Du berättade att du ville knuffa henne från en klippa och samtidigt springa till foten av den för att fånga henne”.

          ”Men jag kan inte bara glömma det som varit!” Hans röst brister. Ofrivilligt går han upp i falsett.

          ”Glömma? Vem fan har sagt att du ska glömma? Du ska bara gå vidare, det är inte alls samma sak. Gå nu dit, annars släpar jag dig dit för egen maskin!” Han blir förvånad över min ton, och det blir väl i ärlighetens namn jag med.

          ”För att vara präst svär du alldeles för mycket. Men jag går dit. Om det nu betyder så mycket för dig”

          ”Jag har inte varit präst på många år”.Han nickar motvilligt, reser sig från bänken och lämnar mig ensam kvar framme vid elden.

Han har svårt att tro att hon skulle vara kvar. När han kommer dit tar han en annan väg till arenagolvet. Passerar långa, svängda korridorer som en gång brukade vara scenen för en evig parad av människor med lagtröjor, famnar fyllda av popcorn, öl, korv, hamburgare. Han låter sin ena hand stryka över en disk där man sålde Sam Adams-öl, ett dammoln exploderar i hans ansikte och han måste täcka för munnen. Hostan, som om den kunde glömmas.

          Han fortsätter mot centrum av byggnaden, från taken hänger söndertrasade Bruins-flaggor och vinkar försiktigt med sina livs sista ansträngningar. Han går nedför en läktargång som leder rakt in mot det som tidigare var en mittpunkt.

          Där sitter hon fortfarande, ensam, på en aluminiumstol som ser ut att ge vika precis när som helst. Han hostar, frivilligt, för att ge sig tillkänna. Hon kastar sin blick åt hans håll och han håller upp en hand som för att visa att han är en vän, att han inte döljer någonting. Hennes röda kappa släpar i golvet.

          ”Will? Är det du? Det är väldigt mörkt där du står. Kom hit så jag ser dig”

          ”Hej, Dawn, det ÄR Will. Vänta där så kommer jag till dig”

          Han tar de sista stegen ut på golvet och promenerar fram till Dawn och hennes röda kappa. Han har ingen plan på vad han ska säga, och tänker att det är lika bra att attackera direkt.

          ”Jo, du vet att jag bor i Old South Church med prästen? Detta kanske låter konstigt, men jag skulle vilja att du följer med mig dit. Det finns någonting där som jag gärna vill visa dig, någonting som jag tror du tycker om att se”. Dawns ögon ser lite tvivlande ut, försiktiga, hon undrar om hon kan lite på honom.

          ”Ja jag vet att du bor i kyrkan. Jag har sett dig där.  Jag har sett dig vid biblioteket också. Vad är det du vill visa? Försöker du bjuda ut mig?”. Hon småskrattar lite.

          ”Nej, inte alls. Jag vill bara visa dig en sak som jag tror du tycker om. Men du kanske inte gillar överraskningar?”. Han är stressad, uppfattar inte att hon leker med honom. Hon samlar ihop de få saker hon har med sig. Slår ihop sin sångbok. Hon reser sig upp och sträcker på sig som en mallig flicka under första skoldagen ochler mot honom.

          ”Jo, jag gillar överraskningar, igen. Kom, så går vi.”

Porten in till vapenhuset dundrar och skriker.

          Han leder henne fram i mittgången mellan bänkraderna. Det är omöjligt för henne att låta bli att vissla på en bröllopsmelodi. Han kastar en förvånad blick mot henne. Det enda svar hon kan ge är att lägga en hand på hans arm, som för att berätta för honom att han ska slappna av, att hon bara skojar med honom. De tar höger framme vid elden och den omkullvälta predikstolen och går förbi den främsta bänkraden där han satt för bara någon timme sedan.

          Hennes blick vandrar uppåt mot de sönderslagna, blyinfattade fönstren. Hon häpnar över mosaiken på väggarna och de enorma, gotiska valven. Han pekar mot en liten trappa, menar att hon ska gå först. Den är så smal att de inte kan gå bredvid varandra. En järnkedja längs sidan får agera kompass i ett mörker som bara hålls undan av en försiktigt brinnande fackla han tog med sig från elden. Trappan går i en trång spiral rakt nedåt. På väggarna sitter lampetter utan ljus med speglar utan reflektioner.

I slutet av trappan öppnar sig en stor sal som hade varit väldigt vacker om de bara hade kunnat se den. Han håller facklan framför sig och tar hennes hand för att visa vägen. På andra sidan visar sig en liten dörr. Han sätter facklan i ett fäste på väggen precis intill.

          Hon är spänd, ser på honom när han måste använda all sin kvarvarande muskelkraft för att kämpa upp dörren. Storleken på dörren berättar ingenting om vikten. Den ger ifrån sig en hög smäll, järn mot sten. Precis när han får den i rörelse för att kunna avslöja vad som finns på andra sidan ber hon honom att vänta.

          ”Vad är det här för ställe? Vad är det här för plats?”

          ”Jag tror de höll stora möten här, kyrkliga saker. Men det är detta jag ville visa dig”, säger han, samtidigt som han ger dörren en sista knuff.

Hennes ögon söker sig uppåt mot taket som har en mycket högre höjd än salen de just lämnat. Decimeterstora hål leder små, små, strimmor av ljus utifrån. Hon betraktar öppningarna, från vilka ljuset sammanstrålar vid en enda punkt. Hennes ögon följer en av strålarna. Långsamt. Ljuset tvingar dammet på flykt, som eldflugor i mörker. Hon följer en annan strimma, en till, och en till och förstummas över symmetrin. Tillsammans bildar de ett sken starkt nog att kunna urskilja vad de vill visa. Tillsammans landar de som en strålkastare på det enda de är där för att hålla vid liv.

          ”En flygel!” flämtar hon.

          Hon går försiktigt fram och sätter sig på en stol av sten som tycks huggen direkt ur berggrunden. Hon stryker lugnt en hand över det torra träet. Hennes kalla händer öppnar trevande locket som skyddar tangenterna. Hon tar ett djupt andetag och låter fingrarna fördelas över det bredaste c-ackordet hon kan tänka sig. Hon sitter så i flera minuter, och väntar på någon sorts ingivelse. Will tittar spänt på henne.

          ”Spela någonting. Vad som helst. Det var längesedan någon spelade på det här pianot.”

          ”Tack för att du visade mig, men jag kan inte spela, det går inte”. Hennes röst är uppgiven och sorgsen.

          ”Klart du kan, du berättade ju att du spelade förr, bara spela, vad ska hända?”

          ”Ja jag kan spela, men jag KAN inte spela. Det har gått för lång tid. Jag har för många minnen kring detta, för många bilder av hur det ska vara, av hur det var. Nu skulle det inte låta som förr. Jag kanske spelar fel. Det kanske blir för svårt för mig. Jag vågar inte. Detta var hela mitt liv, och jag vill minnas det som någonting bra, för detta var en gång det enda jag hade. Så vill jag att det ska förbli. Risken är för stor, och det är inte värt det. Förlåt, jag är ledsen, jag förstår att du verkligen ville att jag skulle spela”.

Hennes tårar samlar upp lika delar damm som minnen på väg ner mot ett iskallt stengolv. De når stengolvet i ett crescendo av förlorade drömmar och vunnet hopp.

          Will är tyst, en lång stund. Han andas så försiktigt han kan för att inte låta den överväldigande akustiken i rummet göra hans andetag till ett skrik. Han ställer sig bakom henne. Han lägger en hand på hennes vänstra axel, en på hennes högra. Han lutar sig in mot henne, låter sin mun och sina ord vila en stund vid hennes öra, innan han har modet och orken att för första gången på länge våga utmana någon.

          ”Spela”.

          Hon skälver. Och tar ett djupt, djupt, andetag.

Och hon spelar. Först så trevande att hennes rädsla är det mest påtagliga. Sedan allt tryggare. Hennes händer faller som ett sommarregn över tangenterna. Ibland vilset, men de landar alltid rätt, som att de hittar hem. Chopin, så klart, det skulle alltid vara Chopin. Varje ton leker sig fram som att de har gömt sig under stenar av förkrossade hjärtan i tiotusen år. Varje ton smider vingar av glas och lyfter mot ljusstrålarna. Varje ton dansar till de hoppfulla strimmorna, upp genom alla meter av sten och tegel och ut över staden. Ovan gator, torg och bortglömda gränder. Över parker, förlorade hem och ännu livfulla själar. De fortsätter högt ovanför ängar, slätter, stränder, hav.

          När de kommit högt, högt singlar de sedan långsamt ner igen. Förbi ett gråsvart molntäckte, förbi den tunga stanken av förlust, förbi det lilla, lilla, liv som finns kvar, förbi ljusstrimmorna och alla dessa meter av väggar och tak. Och landar till sist i de djupaste delarna av två hjärtan som för längesedan glömt bort precis allt som inte händer just här, just nu. Stillsamt börjar de tystna. Tystare, tystare, tystare. Tills det enda som hörs är andetag och hjärtslag.

Hon vänder sig mot honom. Hans läppar darrar som av kyla. Hans ögon brinner som av värme.

                      ”Tack.”

När dammet lagt sig och solen åter orkar skina igenom ridåerna av mörker. Då är det alltid samma tankar vi tänker, samma känslor vi känner, samma våndor och plågor vi bär på, samma drömmar och samma hopp. Samma hjärta som slår.

Wake up, say good morning to the sleepy person lying next to you. And if there’s no one there, then there’s no one there. Well, at least, the war is over.

5 Februari, 2022.

Jag måste ha ätit samma frukost varje morgon i minst tio år. Det är en ganska enkel melodi. Börjar med mitt te, en liten sked honung i bara, ingen märkvärdigt med det. Lite yoghurt, gärna jordgubbar eller smultron om det finns att tillgå, annars duger även vanilj gott. Och sen mitt bröd, som jag bakat själv. Jag bakar gärna bröd, ingen doft fyller min gamla trävilla som den av nybakat bröd. Just detta bröd är lite speciellt, jag tror det är oliverna som gör skillnaden, kastar gärna i några hackade oliver i ett bröd. Från Sicilien ska de vara, svartare än natten själv. Oliverna sätter ingen stor klang över brödet, men när jag finner en liten bit av Italien på min tunga utan att egentligen vara beredd på det - då får jag samma känsla som när jag vaknar upp en arbetsmorgon och inser att klockan inte ringer förrän om två timmar, och det är en riktigt fin känsla. Brödet är centralt i min frukost, vad jag lägger på det är inte så noga. Sedan har vi ju apelsinjuice, egenpressad, givetvis. Jag läser aldrig tidningen på morgonen, men lyssnar gärna på radio, mest för att jag tycker om sällskapet medan du fortfarande ligger och sover. Det är fortfarande snö ute, ganska ovanligt för den här tiden på året, men kanske inte så ovanligt med tanke på omständigheterna. Men jag tycker om snö, speciellt så som den lägger sig över eken i trädgården, denna enorma ek. Fantastiskt hur ett så tjockt lager snö kan vila på en liten kvist, som om det aldrig blåser. Just denna stund är en av mina favoritstunder på dagen, det är frid, fridfullt. Jag har mitt te, jag har snö på min ek, och jag har radion som talar till mig. Nyheterna brukar börjar klockan åtta, punktligare än själva klockan, idag börjar telegrammen rulla 07.46. Brukar inte lyssna på nyheterna sådär väldigt noga, men just idag blir jag så illa tvungen att spetsa öronen; En extrainsatt sändning, med brådskande besked. Den annars så timide och lugne nyhetsuppläsaren Gary Blake har tappat fattningen och vrålar ut (med hela sitt hjärta, som om det glömt att pumpa blod bara för att ge utrymme åt hans extas) sitt budskap:

- “The war is over! The war is over!”

Jag hostar ut en munfull te, totala kaskader landar mot fönstret på samma sätt som jag inbillar mig att en mors tårar som träffar gruset precis efter det att hon förlorat sin enda son, eller dotter, gör. Kan det vara så? Kan kriget vara över? Är det slut? Har jag för sista gången hört om kapade lemmar och söndersprängda barnhem? Behöver jag inte längre vänta på min brors telefonsamtal från andra sidan som alltför sällan kommer? Är det nog med tyranni, missförstånd och intolerans? Gary Blake bekräftar mina förhoppningar. Ett fredsavtal har slutits, nationer och kulturer har skakat hand, religion, profit, och opportunism har lagts åt sidan. Alla, i kriget, deltagande länder har kommit överens. Nu väntar nytillsatta regeringar, fredsbevarande styrkor och reformer. Jag älskar det, Gary Blake har gjort min dag. Känslan är nästan utopisk, jag vågar inte riktigt tro att det är sant. Kontrollerar min källa genom att slå på min TV, och där rullas samma budskap ut. Jag ringer mina föräldrar, min mor har redan gråten i halsen.

- ”Får han komma hem nu? Får din bror komma hem nu?” Hon gråter av lycka, av lättnad.

- ”Ja, han får komma hem nu.”

Jag vill inte väcka dig riktigt ännu, jag vill låta dig sova, de goda nyheterna kan vänta - du har ingen glädje av dem i sömnen. Jag tar min tekopp och går ut på den altan jag en gång snickrade för hand. Sätter mig i en av rottingfåtöljerna, det är ganska kallt men jag har min varmaste kofta på mig, och dessutom är det svårt för termometern att kravla sig under nollstrecket en dag som denna. Snölyktan jag byggde igår står fortfarande stadig, men ljuset har slocknat, säkerligen för längesedan. Jag kan andas ut, för första gången sedan dagen då jag först började äta frukost på samma sätt jag gör idag, kan jag andas ut. Tio år, tio år har gått sedan beskedet om att vår jord är på väg att ätas upp och implodera av vår egen destruktivitet veks ut i världstäckande medier. De åren får ingen av oss tillbaka, de är för evigt förlorade, nedsmutsade och bortkastade, bespottade av maktbegär och fallfärdig politik.

Jag sitter här i nästan en timme, och bara andas. Jag fäller tårar, det gör jag. Men de landar mjukt. Bestämmer mig för att gå in igen, letar fram den champagneflaska som jag köpte för över 3000 dagar sedan, som jag lovade att vi skulle öppna idag, och korkar upp den. Den doftar ljuvligt, inte bara som champagne brukar göra, och inte riktigt lika ljuvligt som ett nybakat bröd, men ljuvligt likväl. Hämtar två glas, två av de vackra champagneglasen vi fick i bröllopspresent av din morbror, och häller upp. Jag vill provsmaka men låter bli, tänker att den här smakupplevelsen ska delas med dig.

Mina steg uppför trappan som för mig närmre dig är smygande, så försiktiga, jag vill inte väcka dig, inte med oljud. Inte en dag som denna. När min armbåge (mina händer är upptagna av champagne) knuffar till dörren för att öppna den förbannar jag mig själv för att jag inte oljat de där gångjärnen, trots att du bett mig säkert 15 gånger… i veckan… i tre år. Och så, plötsligt, ser jag dig. Du sover fortfarande, och jag är nöjd över att jag inte råkat väcka dig, varken med radion, champagnekorkens kamikaze-flykt rakt in i bokhyllan, eller med stegen i trappan. Du. I total harmoni med dig själv. Med hela rummet: Med täcket som knappt nuddar vid din kropp, som vilar över dig lättare än alvsteg mot snö, lättare än fjädrar mot vatten. Med de vita gardinerna som vajar lätt i den minimala bris som kommer åt dem, likt fredsflaggor som aldrig slutat hoppas. Med kudden du håller om, såsom om den var det sista du någonsin skulle få hålla om. Med dina andetag, med dina slutna ögon, med ditt alltid bultande hjärta.

Jag smyger fram till din sida av sängen, sidan närmst det stora fönstret som vätter ut mot trädgården och min älskade ek. Ställer försiktigt ner champagneglasen på ditt nattduksbord, intill John Irvings senaste roman, och smyger tillbaka till min sida. Kryper upp, tätt intill dig, och låter mina läppar vila mot din hals, den bästa platsen som finns för ett par läppar att vila sig mot. Du ger ifrån dig ditt signaturljud, ett mjukt ”mmm”, kantat av ett leende, det vet jag, även om jag inte ser det. Det låter som om du väntat på mig, som om du alltid väntat på mig. Jag viskar försiktigt till dig.

- ”Min ängel, vill du vakna?”

- ”Hmm, helst inte”, lyckas du få fram.

- ”Öppna dina ögon, du måste se en sak”. Jag syftar på champagnen, det är det första du kommer att se när du för första gången idag låter dina himmelska ögon möta världen.

- ”Men… varför? Jag vill sova.”

- ”Bara gör det. Snälla”. Jag känner att du egentligen är lite irriterad, men jag vill så gärna att du vaknar.

- Ååh! Ja jag ska.

Långsamt sträcker du lite på dig, gäspar, öppnar först försiktigt ditt ena öga, och sedan det andra.

- ”Vad är det jag ska se? Om du menar eken så vet jag hur den ser ut. Det är ju fortfarande jättetidigt… Vad är det? Champagne? Varför har du ställt fram champa…”

Du stannar upp, på samma sätt som du gjorde när jag friade till dig, förmodligen den enda gång jag någonsin sett dig mållös.

- ”Idag är en bra dag att dricka champagne, ängel”. Jag kommer inte ihåg när eller hur jag började kalla dig ängel, men det har alltid fallit sig väldigt naturligt.

- ”Försöker du säga att det är över? Är det över? Om du lurar mig nu så ska jag fan se ti…”

- ”Jag luras inte, inte idag”.

- ”Det är över? Är det verkligen över?”

- ”Det är över. Det är verkligen över.”

Ingenting har någonsin varit viktigare än just du, just här, just nu.

The war is over. Och precis allt annat - kan äntligen börja.

Jag sitter alldeles intill ett litet Café i utkanten av ett (av kärlek) sönderslitet Brest. Jag är alldeles strax framme efter att ha vandrat i vad som känns som minst 100 dagar. 100 dagar av blåsor, värkande ben, smärtande hjärta, dunkande huvud. Genom det mesta har jag satt den ena foten framför den andra, och så har jag också tagit mig framåt. Inga direkta ägodelar har fått följa med mig, bara en enkel ryggsäck innehållande ett par flaskor att fylla med källvatten, ett förtvivlat paket rulltobak, en och annan filt, och en bok. En bok jag läst varje kväll under hela min vandring, tummat blad för blad under varje solnedgång, och innan sömnen slagit till mot min själ har jag varje natt varsamt packat in den i sitt läderfodral, låtit den vila mot mitt hjärta i några minuter, och somnat med den under det som för natten har fungerat som huvudkudde. Det är boken som fört mig hit, det är boken som trotsat benhinneinflammationer och brustna vadmuskler.

Det var här jag fann den. Liggandes alldeles ensam i en trött gränd i Brest. Välanvänd, sliten. Och med en handskriven text på första uppslaget som jag inte längre behöver boken för att läsa, det finns skrivet överallt i mig:

"Har du hittat den här boken så är det för att det är meningen. Det är viktigt att du förstår detta redan nu. Det är viktigt att du ser att det inte fanns någon möjlighet för dig att inte komma över den här boken. Dina steg har lett dig hit. Och boken kommer leda dig hit igen. Var du än är på väg så är det rätt väg att gå. Läs boken."

Ett stycke som kan verka överdrivet pretentiöst och till och med kliché, men jag anser att en kliché inte är en kliché första gången den sägs. Och vem vet hur gammal boken är?. Det är en simpel bok i sig, en enkel historia om en pojke som blir bästa vän med en giraff. Giraffen lär pojken att nå högre punkter för att få en övergripande bild av ett sammanhang, och pojken lär giraffen att komma närmre marken för att se detaljer i det stora hela. En ganska billig sensmoral om perspektiv. Men det finns andra värden i boken. Det finns ett värde i att berätta en historia. Den förde mig hela vägen till Cabo da Roca, Portugal. Europas västligaste udde. Väl där kastade jag en sten ner i ett fullkomligt vilt atlanthav. Sen vände jag igen. Utan sten. Utan tyngden kvar i ryggsäcken. Och nu är jag alltså tillbaka där allting började.

Jag har fastnat här igen. Sitter vid det söta lilla café som heter någonting med "Fabiénne" i namnet. Det är inget märkvärdigt café, anspråkslöst i sin tafatthet, slitna gamla tegelstenar och klängväxter som mest ser ut som om de dött innan de ens började klättra. Men det som sker här kan knappt beskrivas med ord.

Vid ett bord sitter en ung kvinna, hon ser ut att vara 26-27 år gammal. Hon är vacker. Sitter tyst och smuttar på en kopp te. Vid bordet bredvid sitter en man i samma ålder. Han ser inte ut att vara från trakten, kanske en resande själ. Nästan ett sydamerikanskt utseende, glittriga ögon, lekfull. Kanske är han från Chile och heter Alejandro, jag vet inte.

De leker med varandra utan att ha en aning om det. Hon spiller te över sin hals och måste stressat hitta en servett, han ler åt henne, tycker hon är fin i sin tankspriddhet. Han tappar pennnan (som han använder för att skriva i sin bok, kanske skriver han om sina resor) på marken och måste plocka upp den. Hon tycker han är underhållande, ler för sig själv. Deras blickar har mötts tre gånger; två gånger av misstag och en gång för att de båda kände att tidpunkten var sådan att de skulle se på varandra. Det var ett fint möte att beskåda, en lång ögonkontakt. Ögonkontakter är sällan särskilt långa för utomstående, men för de som deltar varar de i evigheter. Det är i just sådana stunder som ögonblick blir till just evigheter. Och det är just i det ögonblicket de båda planterar sig själva i varandras hjärtan utan att någon av dem har en aning om det. Kanske ser dem inte varandra på riktigt, kanske behöver de hjälp. Kanske är hon en giraff och han en liten pojke.

Jag älskar detta café. Kan sitta här i timtal. Och bara titta. Det sitter en fin man vid bordet intill mitt, han skriver någonting, och jag är nyfiken på vad. Han tappade sin penna förut, fumligt men förtjusande. Han är stilig och någon del av mig önskar att han satt närmre, höll min hand och pratade med mig, om vad som helst. Visst är det väl så det ska vara? Visst ska man väl ha en hand i sin?

Herregud vad vacker hon är, jag undrar var hon kommer ifrån. Fast egentligen kunde jag inte bry mig mindre, det viktiga är att hon är här nu. Jag försöker möta hennes blick såsom jag mötte den för några minuter sedan, men det kräver att hon vänder sig om. Jag fortsätter låtsas skriva så länge.

Jag vill egentligen gå fram till de båda och säga att de borde presenteras för varandra, ibland får man en sådan känsla, en känsla av att saker och ting bara hör ihop. Ibland träffar man en sådan människa.

Jag kom hit för att lämna tillbaka den bok som en dag förändrade precis allt inom mig. Och det är vad jag ska göra. Jag ska inte störa deras dans. Jag vet att de kommer sammanföras så småningom, de har inget val. Precis som jag inte hade något val med hittandet av boken. Så jag lägger den här, på exakt samma plats där jag fann den för hundra dagar sedan. Och känner mig trygg i tanken på att både den och de kommer att bli funna idag.

Ibland gör jag som du alltid sade åt mig att göra - väntar på ett ösregn, kastar av mig alla mina kläder och låtsas för allt jag är värd att jag faktiskt kan dansa.

När jag var ung, mycket yngre än jag är nu, tycktes allting så oerhört viktigt. Jag brukade stå längst fram i barrikaderna och blockera polisens batonger med ord och hud. Politik var centralt, avgörande. Jag gick på möten, demonstrationer, protesttåg och ockuperade hus, jag vet inte riktigt varför. Jag hungerstrejkade mot invasioner . Jag vet inte om det någonsin gjorde någon nytta, men jag tog ställning, jag kände mig tillhörig, betydande. Och som en ung och vilsen man tror jag inte man ska underskatta betydelsen av just tillhörighet. Idag - nästan sjuttio år senare - är jag inte lika rastlös.

Jag minns mycket väl när vi flyttade in i det här huset. Det var längesedan. Jag vet att vi firade din 30-årsdag här, och det kan inte gärna ha varit många veckor tidigare än så vi packade upp de första lådorna. Din 30-årsdag var en fantastisk tillställning, så vitt jag minns. Du hade din vita sommarklänning på dig, trots att det var en ganska kylig septemberdag, men det är ju som du brukade säga: ”Sommaren är inte över förrän man tillåter den att vara över”. Jag minns den fantastiska buffén du hade dukat upp på verandan (vilken otrolig mat du lagade), vår stora, underbara veranda. Det måste vara den plats där jag läst absolut flest böcker, vår, sommar, höst, vinter. Det spelade aldrig någon roll, det viktiga var att sitta där, och var det för kallt kunde vi alltid elda lite grann, vare sig du misstyckte på grund av ”en uppenbar brandrisk, fattar du väl?” eller inte.

Jag kommer ihåg när maten stod färdig, och hur du och dina väninnor åkallade fotbollsspelande pojkar och mäns uppmärksamhet. Vi kanske inte vara så vansinnigt intresserade (nog var männen något hungrigare än pojkarna) av mat just då, du avbröt ju trots allt en fotbollsmatch över generationer, men med den pondus som du hölls driven av, och med den skönhet du besatt– hur kunde man neka dig någonting av det du ville? Och som vi åt, sedan! Jag vidhåller fortfarande att den dagen var min mättaste dag rent fysiskt, men aldrig har jag varit hungrigare på livet, aldrig törstigare på att få uppleva fler dagar. Dagar med dig tog slut alldeles för fort, och även om kvällarna var fortsatt vackra, så är det alltid i solljus jag kommer att se dig, det är i soluppgången bakom den gamla eken där vi ristat in våra namn (helt utan självdistans) jag alltid kommer låta ditt leende fläkta mina minnen. Att vakna med dig var alltid ett äventyr, liksom det var att somna med dig. Kommer du ihåg hur vi brukade bråka om vem som skulle få säga det sista ordet? Det var innan vi kunde sova tillsammans. Det var ett problem vi slapp senare, eller ”Om man somnar tillsammans slipper någon säga det sista ordet”, ska jag vara helt ärlig förstod jag faktiskt aldrig fullt ut vad du menade med det, någon säger ju ändå det sista ordet, fast å andra sidan kanske du inte ansåg en konversation som avslutad bara för att man somnade ifrån den en stund. I så fall har du nog vunnit en hel del diskussioner utan att jag visst om det.

Vilken tur egentligen, att du alltid vägrade dessert, efter en måltid som den när du fyllde 30 hade du förmodligen tagit livet av åtminstone halva gästskaran. Då är det bättre att göra som vi gjorde den dagen: Släpa ner lite stolar från verandan för att fånga upp den sista kvällssolen med ansiktet, avnjuta en fin brandy (som du givetvis hade en historia om), kanske en cigarr, skratta med goda vänner – och bara förundras av den fantastiska känslan av inre frid och glädje som bara kan uppnås när man är i ett sällskap man verkligen tycker om, och när man en sen eftermiddag i September mjölkar det sista ur dagen och suktar ut över västra Iowas oförglömliga och ojämförligt vidsträckta estetik.

Jag tror att det var den bästa dagen någonsin. Och även om jag visste det långt innan, så var det den dag jag verkligen förstod att du och jag aldrig skulle sluta färdas tillsammans. Det blev en riktigt sen kväll till slut, så sen att den blev morgon, kommer du ihåg hur Henry’s hade somnat i hammocken? Din gamla blommiga och nära på dödsrostade hammock. Som du älskade den, förmodligen en aning mer än vad jag gjorde, men det fick du så gärna. Som den kunde gnissla! Jag vet inte hur många morgnar den väckte mig, speciellt när du hade din brorsdotter, Lynda, på besök. Hon kunde allt om att leka, den flickan. Hon hade något magiskt över sig, tror jag, hon slog an en ton i alla vuxna människor som fick oss att släppa de hämningar vi så försiktigt byggt upp under så många år. Herregud, hon fick ju till och med mig att lära mig att cykla enhjuling, bara för att hon tyckte det vore kul om jag kunde det. Och trädkojan jag tvingades bygga åt henne, den måste ha varit det mest avancerade jag byggt, snickaryrket till trots.

Hur som helst, vackra. Lynda fyller 60 år idag, det är därför vi alla är samlade här igen. Det är faktiskt bara du som saknas, till och med Henry’s är här, även om Thomas börjar bli lite trött i skallen, det kan han gott få vara i den åldern.

Jag ville bara berätta om en dag jag minns, och jag vet att du gör det också. Nu är det någon som kallar, det är säkert maten som står uppdukad, jag hör i alla fall ingen som skriker efter fotbollen längre, och det brukar ju betyda mat. Så jag måste bege mig upp mot verandan igen. Jag önskar du vore här, det gör vi alla, men allra mest jag. Om du bara hade en aning. Vi ses och hörs imorgon igen.

Sov vidare nu.

Idag fick jag höra en historia berättad av en man som för längesedan slutat sova. Insomnia kallar man det. Jag mötte honom på Gracie's Corner på upper east side i New York. Han hade ingen hatt men ganska mycket skägg. En vigselring som hans ringfinger febrilt försöker bryta upp, antar att han var smalare förr i tiden. Ett par trötta glasögon som förmodligen såg sina bästa dagar någon gång under andra världskriget. Han drack kaffe och jag drack te, han talade och jag lyssnade:

Vi växte upp med varandra, såsom syskon gör. Hon är bara två år äldre än jag. Jag vet inte huruvida hon ville ha ett syskon när jag bestämde mig för att göra entré, men vår mor har alltid sagt att anledningen till att jag var två veckor för tidig var för att jag hörde någon leka utanför. Som unga syskon hatade vi varandra innerligt, naturligtvis. Jag var dum i huvudet och hon var ful. Jag var ful och hon var dum i huvudet. Jag skulle döda henne och hon skulle hugga av mig huvudet. ”Det gör ingenting, för det växer ändå ut ett nytt”, hade jag kontrat med, i hopp om att förstumma henne. Jag vet faktiskt inte om hon köpte det argumentet eller ej.

Det är så man gör som syskon, tror jag. Hatar varandra, annat vore konstigt. Men så fort man inte bor ihop längre händer det någonting. Kanske finner man att man har en god vän i varandra, kanske upptäcker man att man känner till varandras bakgrunder. Man delar blod och liv. Man hittar till varandra, helt enkelt.

Vi växte upp i ett 30-talshus i utkanten av staden. En villa precis vid en intilliggande park med den grönaste lövskog du kan tänka dig, bok, ek, lönn. Och en gran, en gran i hela parken. Jag vet inte varför, men kommunen fick för sig att en gran skulle planteras. Trädintegration. Huset hade två våningar, nedervåningen bestod av ett kök där de flesta minnesbilder av vår mor utspelar sig, ett huserande överhuvud med en träslev som spira och ett smaksinne av kungligaste blod. Det fanns också ett vardagsrum där de flesta minnesbilder av vår far utspelar sig, inte fullt så energisk som vår mor, lite mer tillbakalutad. Han försvann tidigt, vår far. Vi var fortfarande små, små, barn. Jag var fyra år gammal och min syster var sex. Han skulle komma tillbaka om några timmar, men någonstans på vägen tog han beslutet att inte återvända till oss. Vår mor tog det inte särskilt hårt, och vad jag kan minnas gjorde varken jag eller min syster det heller. Han var ingen bra far, och mig veterligen var han heller ingen bra make. Ingen verkar veta var han befinner sig eller vad han gör nu, men det skulle förvåna mig om han ens levde.

Vår mor försvann för bara ett år sedan, på en av årets finaste dagar, den första vårdagen. Dagen - som kommer varje år - då man vågar ta av sig tröjan och promenera i bara t-shirt, det kanske är lite för kallt, men man gör det ändå, för att man kan. Det är behagligt och luften är klar och frisk, inte som en sommardag. Marken doftar av årets första riktiga regn, inte ett vinterregn som ligger och lurar i flera veckor. Nej, ett ordentligt regn som varar i en timme och sköljer bort allt det gamla, allt det fula, och lämnar efter sig en känsla av lättnad och hopp som bara kan infinna sig när man är på väg mot någonting.

Vi var tillsammans alla tre den dagen, jag, min syster, och vår mor. Och jag tror vi alla kände att vi var på väg mot någonting, exakt var vi var på väg var det emellertid ingen av oss som vågade ana. Vi såg aldrig bilen komma, och föraren hann uppenbarligen aldrig att se oss. Det var vår mors ständiga strävan efter att leda vägen som tog livet av henne, det hade kunnat vara jag, men hon ville gå först, alltid. Hon låg på asfalten i ett kaos av blod, tårar, skrik och sirener, och jag har aldrig sett något så fridfullt. Jag höll henne i ena handen, min syster i hennes andra. När hon tittade upp på oss, först på min syster och sedan på mig, förstod jag att hon inte skulle stanna. Det var ett farväl utan ord. Jag såg vad hon menade i hennes ögon, hade hon haft orken hade hon sagt till mig att alltid vara varm mot min nästa och aldrig glömma min förra, det var något hon alltid manade om. Sedan slöt hon sina ögon av egen kraft och inväntade sin hemfärd.

Det var första gången jag såg en ängel. Ett väsen, nästan transparent, så ljus att hon nästan gjorde ont att se på. Hon beskådade oss med ögon av frid och bad mig och min syster att släppa taget, sedan lyfte hon vår mor och bar henne i sina armar mot sitt nya hem.

Min syster skrek, skrek som hon gjorde när hon bröt benet som barn. Själv satt jag stilla kvar på marken med handflatorna vända uppåt mot skyn, bärandes mina egna tårar som om de var det sista jag någonsin skulle få bära.

Vår mor begravdes en fredag, hennes favoritdag. Hela ceremonin hölls utomhus, hon älskade bar himmel. Det var först vid denna punkt i hennes liv jag och min syster förstod hur älskad hon var av sin omgivning, hur hon förtrollade och engagerade sina medmänniskor. I mitt huvud fanns det säkert 300 människor där för att ta farväl, men i verkligheten var det nog inte mer än kanske 50, jag vet inte, jag minns inte. Jag minns mina tårar, min systers tårar, min mormors tårar och hennes förtvivlan över att ha överlevt sitt enda barn. Jag vet inte vad någon av de andra besökarna tänkte på, själv tänkte jag på de vackra stunderna vi upplevt tillsammans. Hur vi skrattade åt samma saker på ett sätt som bara blodsbundna kan göra. Jag tänkte på hennes sätt att laga mat, hur hon använde ingredienser på samma sätt som en jazzgitarrist gör när han spelar ett lugnt parti, varje ton och ackord behandlas som sammet. Jag mindes hur hon läste för mig när jag var barn, och jag mindes saker hon lärde mig och historier hon berättade för mig lite senare i livet. Jag mindes hur hennes värme och sätt att beröra alltid – oavsett vilken ålder jag var vid – fick mig att vilja vara barn en gång till och för alltid.

Ingen som kände henne skulle någonsin kunna glömma min mor, men jag förstod vad han menade. Ceremonin avslutades med att lägga blommor på hennes kista, jag lade ett litet knyte med vitsippor, plockade vid det gamla huset. Jag brukade göra det som barn också, och ställa dem i ett litet vattenglas på köksbordet, där fick de stå tills de vissnade bortom allt hopp, sedan plockade jag nya.

Efteråt kom en kvinna i 40-årsåldern fram till mig och strök min kind, hon var lång och ståtlig och var helt klädd i vitt, som alla andra på begravningen, vår mor tyckte inte om svart, ”för begravningsaktikt” brukade hon säga. Hon log mot mig och sade åt mig att vara stark och lovade mig att jag skulle finna lycka även efter min mor. Det var andra gången jag såg en ängel.

Låt mig berätta om en ihopsjunken man.

När Howard Westmountain hade lämnat kupén och den unge mannen ensam i sin resa, funderade han vart han var på väg. "Italien" tänkte han, det är allt han vet.

I 15 år hade han väntat på den här dagen, i 15 år hade han drömt om hur han skulle kliva av på perrongen i Siena och möta henne, kanske sista gången, kanske första. Det var en solig oktobereftermiddag, den var kylig, för kylig för att vara Toscana i Oktober. Det var en av de där dagarna då allting smakar, doftar, känns bättre. ÄR bättre. Han visste hur han skulle hitta henne, han kände till det lilla cafét där hon arbetade, det skulle inte vara en lång promenad från stationen, kanske 15-20 minuter, med lite målmedvetenhet. Men den här dagen går inte fort, den har ingen plan på att hjälpa Howard med sina steg framåt, eller inåt. Han hinner inte långt, bara precis runt hörnet på stationen, då han ser en bänk som är alldeles för ledig och inbjudande för att motstå. En klassisk parkbänk, bara lite mer utsmyckad än vanligt. Så han sätter sig ner, tar fram sitt block, och en penna.

Jag är här i Siena nu, för att hitta henne igen, för att inte ge upp tanken om henne. För att inte sluta hoppas. Det är inte långt härifrån som jag först mötte henne. Det är heller inte långt härifrån jag först förstod vem både jag och hon är. Jag minns hennes händer väl. Jag minns hennes ögon och hennes luriga leende när hon funderade på någonting. Jag minns precis hur hon lät och hur hon talade till mig. Jag minns hur det kändes, jag minns alldeles precis hur det kändes. Jag lyssnar på Eros Ramazzotti, det kan man tycka mycket om, men den är så vacker, den där sången... "L'aurora". Den är som ett mantra för mig, varit sedan dagen då jag först mötte dig. Och textraden - "Forse un giorno tutto cambierà" - Kanske, en dag, förändras allt. Jag lever vid den, för den, den säger mig allt jag behöver veta. För att den är sann. Kanske förändras allting en dag, kanske blir saker bättre helt plötsligt, kanske faller bitar på sin plats, där de ska vara. Men, kanske blir det också sämre, och den tanken har lärt mig att hålla fast och älska det jag har. När som helst kan vad som helst försvinna, lika snabbt som det kom.

En äldre dam sätter sig bredvid Howard. Hon har en sjal som täcker större delen av huvudet, en form av vävd väska över axeln. Hon har trasiga händer, inte av trasiga av skador, men trasiga av tiden. Trasiga av känslor, av en toscansk sol som har fått skina lite för länge på henne, trasiga på ett sätt bara händer som har tappat alldeles för många saker genom åren kan vara. Härdade och bespottade, de ser sköra ut, men egentligen vet vi mycket bättre. Hennes ögon är gnistriga men knappt öppna. Man kan bara anta att det är så det blir med ögon efter några år, att man inte riktigt orkar öppna dem längre, man vet ju aldrig vad man kan få syn på. Hon är en stilla gammal dam, en nyfiken men stilla dam. Hon låter ögonen fastna på Howards penna och papper.

- "Förlåt att jag frågar och om jag stör, men vad skriver du?", Howard tittar upp mot henne, tänker att det är en ganska irriterande människa som är så påflugen och närgången. Han önskar integritet, men när han möter hennes blick förstår han med detsamma att han inte kommer att få det. Hon ler mot honom, ser så vänlig ut, och inte ens en berest man som Howard Westmountain kan hålla skölden uppe (det är väl, för övrigt, ungefär den effekten som gamla damer brukar ha på män som tror att de redan sett mesta).

- "Oh, bara lite tankar, om vad som pågår, och så...", krystar han fram, han tänker bemöta henne med artighet, åtminstone.

- "Jag förstår, om en flicka?"

- "En gång var hon det, såsom jag var en pojke, nu är hon väl en kvinna, såsom jag är en man", Howard vänder ner huvudet i sitt block igen.

- "Varför skriver du om henne? Vad har hon gjort för att förtjäna dina ord?", damen är exalterad, hon vill höra historian.

- "Det är komplicerat", menar Howard.

- "Det är det alltid, jag förväntade mig inget annat"

- "Jo så är det väl", Howard vill nog mest av allt bara fokusera på sin penna.

- "Och du har klamrat dig fast vid henne? Du vill inte släppa?"

- "För mig är det inte en fråga om vilja, du talar som om jag hade val att göra. Men det har jag inte, det har hjärtat aldrig".

Damen plockar upp ett knallrött äpple och erbjuder Howard ett likadant, han tackar vänligt nej. Hon tar en tugga och andetag i samma rörelse.

- "Snälla, fortsätt, unge man"

Howard är tveksam, men fortsätter tala.

- "För mig är det så enkelt, att jag har varit förälskad i samma kvinna i 15 år. Jag har vridit och vänt på alla begrepp jag känner till för att komma till sans. Jag har lärt mig dansa för att slippa tänka på henne. Jag har gift mig. Och jag älskar min fru, tro inget annat. Men hon forsätter dyka upp i mitt huvud, som om hon bosatt sig där. För att vi inte fick den tiden vi kanske behövde för att utforska vad vi hade kunnat bli. Allt blev för besvärligt. Hon var här, jag var inte här, hon med honom, jag med henne, kontinenter emellan oss... Vi fick aldrig en chans, vi fick aldrig den chans vi förtjänade och det äter upp mig varje dag. Jag måste veta vad som hade kunnat bli", Howard andas ut efter sin harang.

- "Förälskad i samma kvinna i 15 år? Det är väl vackert?"

- "Säkert så, jag önskar bara att hon också visste det, att jag berättade för henne"

- "Och du tror inte en kvinna vet det utan dina ord? Du underskattar nog både henne och dig själv. Ingenting skriker högre eller talar tydligare än kärleken. Ingenting är lika simpelt, hur komplicerat du än tror att det är", damen behåller sitt lugn och tyggar tryggt på sitt äpple.

- "Gå och möt henne, eller inte. Väljer du att inte göra det så hade jag inte oroat mig om jag var du. Du är säkert en god människa, och om det är någonting jag vet efter snart 100 år i livet, så är det att goda människor får gott tillbaka. Du behöver inte ens leta efter det, det kommer att hitta dig".

- "Jag vet inte om jag är en god människa...", Howard hinner inte längre innan han blir avbruten.

- "Varför? För att du gjort saker du upplevt som dåliga? Det gör dig inte till en dålig människa. Vi gör alla dåliga saker, vare sig vi vill eller inte. Men ditt hjärta är gott, ditt hjärta har aldrig menat ont, det har inget hjärta gjort. Gå till henne, eller vänd hemåt igen. Förr eller senare får ni er chans tillsammans. Var nu så vänlig och hjälp en gammal dam upp på fötterna igen, och var så god att ta ett äpple".

Howard hjälper damen upp från bänken och tar till slut emot ett äpple. Damen går sin väg, långsamt, men vänder sig om för att le mot honom.

- "Alla får vi vad vi förtjänar, och för de flesta av oss är det gott".

Howard lämnas ensam på bänken igen, med sitt block, sin penna, sin ryggsäck, och ett litet rött äpple han fått av en nästan 100 år gammal dam från Siena. Han stoppar ner äpplet i ryggsäcken, spar det till senare, man vet aldrig när man blir hungrig.

Han reser sig upp och börjar gå igen, han har ingen idé om vart han är på väg längre, och hinner inte långt den här gången heller. Han hittar en gammal stenmur under ett träd, där man kan sitta med höstsolen rakt i ansiktet, plocka upp ett äpple, och tänka "Kanske, en dag, förändras allt".