tystare

Wake up, say good morning to the sleepy person lying next to you. And if there’s no one there, then there’s no one there. Well, at least, the war is over.

---

 

5 Februari, 2022.

Jag måste ha ätit samma frukost varje morgon i minst tio år. Det är en ganska enkel melodi. Börjar med mitt te, en liten sked honung i bara, ingen märkvärdigt med det. Lite yoghurt, gärna jordgubbar eller smultron om det finns att tillgå, annars duger även vanilj gott. Och sen mitt bröd, som jag bakat själv. Jag bakar gärna bröd, ingen doft fyller min gamla trävilla som den av nybakat bröd. Just detta bröd är lite speciellt, jag tror det är oliverna som gör skillnaden, kastar gärna i några hackade oliver i ett bröd. Från Sicilien ska de vara, svartare än natten själv. Oliverna sätter ingen stor klang över brödet, men när jag finner en liten bit av Italien på min tunga utan att egentligen vara beredd på det - då får jag samma känsla som när jag vaknar upp en arbetsmorgon och inser att klockan inte ringer förrän om två timmar, och det är en riktigt fin känsla. Brödet är centralt i min frukost, vad jag lägger på det är inte så noga. Sedan har vi ju apelsinjuice, egenpressad, givetvis. Jag läser aldrig tidningen på morgonen, men lyssnar gärna på radio, mest för att jag tycker om sällskapet medan du fortfarande ligger och sover. Det är fortfarande snö ute, ganska ovanligt för den här tiden på året, men kanske inte så ovanligt med tanke på omständigheterna. Men jag tycker om snö, speciellt så som den lägger sig över eken i trädgården, denna enorma ek. Fantastiskt hur ett så tjockt lager snö kan vila på en liten kvist, som om det aldrig blåser. Just denna stund är en av mina favoritstunder på dagen, det är frid, fridfullt. Jag har mitt te, jag har snö på min ek, och jag har radion som talar till mig. Nyheterna brukar börjar klockan åtta, punktligare än själva klockan, idag börjar telegrammen rulla 07.46. Brukar inte lyssna på nyheterna sådär väldigt noga, men just idag blir jag så illa tvungen att spetsa öronen; En extrainsatt sändning, med brådskande besked. Den annars så timide och lugne nyhetsuppläsaren Gary Blake har tappat fattningen och vrålar ut (med hela sitt hjärta, som om det glömt att pumpa blod bara för att ge utrymme åt hans extas) sitt budskap:

 

- “The war is over! The war is over!”

Jag hostar ut en munfull te, totala kaskader landar mot fönstret på samma sätt som jag inbillar mig att en mors tårar som träffar gruset precis efter det att hon förlorat sin enda son, eller dotter, gör. Kan det vara så? Kan kriget vara över? Är det slut? Har jag för sista gången hört om kapade lemmar och söndersprängda barnhem? Behöver jag inte längre vänta på min brors telefonsamtal från andra sidan som alltför sällan kommer? Är det nog med tyranni, missförstånd och intolerans? Gary Blake bekräftar mina förhoppningar. Ett fredsavtal har slutits, nationer och kulturer har skakat hand, religion, profit, och opportunism har lagts åt sidan. Alla, i kriget, deltagande länder har kommit överens. Nu väntar nytillsatta regeringar, fredsbevarande styrkor och reformer. Jag älskar det, Gary Blake har gjort min dag. Känslan är nästan utopisk, jag vågar inte riktigt tro att det är sant. Kontrollerar min källa genom att slå på min TV, och där rullas samma budskap ut. Jag ringer mina föräldrar, min mor har redan gråten i halsen.

 

- ”Får han komma hem nu? Får din bror komma hem nu?” Hon gråter av lycka, av lättnad.

 

- ”Ja, han får komma hem nu.”

 

Jag vill inte väcka dig riktigt ännu, jag vill låta dig sova, de goda nyheterna kan vänta - du har ingen glädje av dem i sömnen. Jag tar min tekopp och går ut på den altan jag en gång snickrade för hand. Sätter mig i en av rottingfåtöljerna, det är ganska kallt men jag har min varmaste kofta på mig, och dessutom är det svårt för termometern att kravla sig under nollstrecket en dag som denna. Snölyktan jag byggde igår står fortfarande stadig, men ljuset har slocknat, säkerligen för längesedan. Jag kan andas ut, för första gången sedan dagen då jag först började äta frukost på samma sätt jag gör idag, kan jag andas ut. Tio år, tio år har gått sedan beskedet om att vår jord är på väg att ätas upp och implodera av vår egen destruktivitet veks ut i världstäckande medier. De åren får ingen av oss tillbaka, de är för evigt förlorade, nedsmutsade och bortkastade, bespottade av maktbegär och fallfärdig politik.

 

Jag sitter här i nästan en timme, och bara andas. Jag fäller tårar, det gör jag. Men de landar mjukt. Bestämmer mig för att gå in igen, letar fram den champagneflaska som jag köpte för över 3000 dagar sedan, som jag lovade att vi skulle öppna idag, och korkar upp den. Den doftar ljuvligt, inte bara som champagne brukar göra, och inte riktigt lika ljuvligt som ett nybakat bröd, men ljuvligt likväl. Hämtar två glas, två av de vackra champagneglasen vi fick i bröllopspresent av din morbror, och häller upp. Jag vill provsmaka men låter bli, tänker att den här smakupplevelsen ska delas med dig.

 

Mina steg uppför trappan som för mig närmre dig är smygande, så försiktiga, jag vill inte väcka dig, inte med oljud. Inte en dag som denna. När min armbåge (mina händer är upptagna av champagne) knuffar till dörren för att öppna den förbannar jag mig själv för att jag inte oljat de där gångjärnen, trots att du bett mig säkert 15 gånger… i veckan… i tre år. Och så, plötsligt, ser jag dig. Du sover fortfarande, och jag är nöjd över att jag inte råkat väcka dig, varken med radion, champagnekorkens kamikaze-flykt rakt in i bokhyllan, eller med stegen i trappan. Du. I total harmoni med dig själv. Med hela rummet: Med täcket som knappt nuddar vid din kropp, som vilar över dig lättare än alvsteg mot snö, lättare än fjädrar mot vatten. Med de vita gardinerna som vajar lätt i den minimala bris som kommer åt dem, likt fredsflaggor som aldrig slutat hoppas. Med kudden du håller om, såsom om den var det sista du någonsin skulle få hålla om. Med dina andetag, med dina slutna ögon, med ditt alltid bultande hjärta.

 

Jag smyger fram till din sida av sängen, sidan närmst det stora fönstret som vätter ut mot trädgården och min älskade ek. Ställer försiktigt ner champagneglasen på ditt nattduksbord, intill John Irvings senaste roman, och smyger tillbaka till min sida. Kryper upp, tätt intill dig, och låter mina läppar vila mot din hals, den bästa platsen som finns för ett par läppar att vila sig mot. Du ger ifrån dig ditt signaturljud, ett mjukt ”mmm”, kantat av ett leende, det vet jag, även om jag inte ser det. Det låter som om du väntat på mig, som om du alltid väntat på mig. Jag viskar försiktigt till dig.

 

- ”Min ängel, vill du vakna?”

- ”Hmm, helst inte”, lyckas du få fram.

 

- ”Öppna dina ögon, du måste se en sak”. Jag syftar på champagnen, det är det första du kommer att se när du för första gången idag låter dina himmelska ögon möta världen.

 

- ”Men… varför? Jag vill sova.”

- ”Bara gör det. Snälla”. Jag känner att du egentligen är lite irriterad, men jag vill så gärna att du vaknar.

 

- Ååh! Ja jag ska.

Långsamt sträcker du lite på dig, gäspar, öppnar först försiktigt ditt ena öga, och sedan det andra.

 

- ”Vad är det jag ska se? Om du menar eken så vet jag hur den ser ut. Det är ju fortfarande jättetidigt… Vad är det? Champagne? Varför har du ställt fram champa…”

Du stannar upp, på samma sätt som du gjorde när jag friade till dig, förmodligen den enda gång jag någonsin sett dig mållös.

 

- ”Idag är en bra dag att dricka champagne, ängel”. Jag kommer inte ihåg när eller hur jag började kalla dig ängel, men det har alltid fallit sig väldigt naturligt.

 

- ”Försöker du säga att det är över? Är det över? Om du lurar mig nu så ska jag fan se ti…”

- ”Jag luras inte, inte idag”.

- ”Det är över? Är det verkligen över?”

- ”Det är över. Det är verkligen över.”

Ingenting har någonsin varit viktigare än just du, just här, just nu.

 

The war is over. Och precis allt annat - kan äntligen börja.

Jag sitter alldeles intill ett litet Café i utkanten av ett (av kärlek) sönderslitet Brest. Jag är alldeles strax framme efter att ha vandrat i vad som känns som minst 100 dagar. 100 dagar av blåsor, värkande ben, smärtande hjärta, dunkande huvud. Genom det mesta har jag satt den ena foten framför den andra, och så har jag också tagit mig framåt. Inga direkta ägodelar har fått följa med mig, bara en enkel ryggsäck innehållande ett par flaskor att fylla med källvatten, ett förtvivlat paket rulltobak, en och annan filt, och en bok. En bok jag läst varje kväll under hela min vandring, tummat blad för blad under varje solnedgång, och innan sömnen slagit till mot min själ har jag varje natt varsamt packat in den i sitt läderfodral, låtit den vila mot mitt hjärta i några minuter, och somnat med den under det som för natten har fungerat som huvudkudde. Det är boken som fört mig hit, det är boken som trotsat benhinneinflammationer och brustna vadmuskler.

 

Det var här jag fann den. Liggandes alldeles ensam i en trött gränd i Brest. Välanvänd, sliten. Och med en handskriven text på första uppslaget som jag inte längre behöver boken för att läsa, det finns skrivet överallt i mig:

 

"Har du hittat den här boken så är det för att det är meningen. Det är viktigt att du förstår detta redan nu. Det är viktigt att du ser att det inte fanns någon möjlighet för dig att inte komma över den här boken. Dina steg har lett dig hit. Och boken kommer leda dig hit igen. Var du än är på väg så är det rätt väg att gå. Läs boken."

 

Ett stycke som kan verka överdrivet pretentiöst och till och med kliché, men jag anser att en kliché inte är en kliché första gången den sägs. Och vem vet hur gammal boken är?. Det är en simpel bok i sig, en enkel historia om en pojke som blir bästa vän med en giraff. Giraffen lär pojken att nå högre punkter för att få en övergripande bild av ett sammanhang, och pojken lär giraffen att komma närmre marken för att se detaljer i det stora hela. En ganska billig sensmoral om perspektiv. Men det finns andra värden i boken. Det finns ett värde i att berätta en historia. Den förde mig hela vägen till Cabo da Roca, Portugal. Europas västligaste udde. Väl där kastade jag en sten ner i ett fullkomligt vilt atlanthav. Sen vände jag igen. Utan sten. Utan tyngden kvar i ryggsäcken. Och nu är jag alltså tillbaka där allting började.

 

Jag har fastnat här igen. Sitter vid det söta lilla café som heter någonting med "Fabiénne" i namnet. Det är inget märkvärdigt café, anspråkslöst i sin tafatthet, slitna gamla tegelstenar och klängväxter som mest ser ut som om de dött innan de ens började klättra. Men det som sker här kan knappt beskrivas med ord.

 

Vid ett bord sitter en ung kvinna, hon ser ut att vara 26-27 år gammal. Hon är vacker. Sitter tyst och smuttar på en kopp te. Vid bordet bredvid sitter en man i samma ålder. Han ser inte ut att vara från trakten, kanske en resande själ. Nästan ett sydamerikanskt utseende, glittriga ögon, lekfull. Kanske är han från Chile och heter Alejandro, jag vet inte.

 

De leker med varandra utan att ha en aning om det. Hon spiller te över sin hals och måste stressat hitta en servett, han ler åt henne, tycker hon är fin i sin tankspriddhet. Han tappar pennnan (som han använder för att skriva i sin bok, kanske skriver han om sina resor) på marken och måste plocka upp den. Hon tycker han är underhållande, ler för sig själv. Deras blickar har mötts tre gånger; två gånger av misstag och en gång för att de båda kände att tidpunkten var sådan att de skulle se på varandra. Det var ett fint möte att beskåda, en lång ögonkontakt. Ögonkontakter är sällan särskilt långa för utomstående, men för de som deltar varar de i evigheter. Det är i just sådana stunder som ögonblick blir till just evigheter. Och det är just i det ögonblicket de båda planterar sig själva i varandras hjärtan utan att någon av dem har en aning om det. Kanske ser dem inte varandra på riktigt, kanske behöver de hjälp. Kanske är hon en giraff och han en liten pojke.

 

Jag älskar detta café. Kan sitta här i timtal. Och bara titta. Det sitter en fin man vid bordet intill mitt, han skriver någonting, och jag är nyfiken på vad. Han tappade sin penna förut, fumligt men förtjusande. Han är stilig och någon del av mig önskar att han satt närmre, höll min hand och pratade med mig, om vad som helst. Visst är det väl så det ska vara? Visst ska man väl ha en hand i sin?

 

Herregud vad vacker hon är, jag undrar var hon kommer ifrån. Fast egentligen kunde jag inte bry mig mindre, det viktiga är att hon är här nu. Jag försöker möta hennes blick såsom jag mötte den för några minuter sedan, men det kräver att hon vänder sig om. Jag fortsätter låtsas skriva så länge.

 

Jag vill egentligen gå fram till de båda och säga att de borde presenteras för varandra, ibland får man en sådan känsla, en känsla av att saker och ting bara hör ihop. Ibland träffar man en sådan människa.

 

Jag kom hit för att lämna tillbaka den bok som en dag förändrade precis allt inom mig. Och det är vad jag ska göra. Jag ska inte störa deras dans. Jag vet att de kommer sammanföras så småningom, de har inget val. Precis som jag inte hade något val med hittandet av boken. Så jag lägger den här, på exakt samma plats där jag fann den för hundra dagar sedan. Och känner mig trygg i tanken på att både den och de kommer att bli funna idag.