hej
När jag ser henne i ögonen förstår jag , i samma stund som det sker, att det är sista gången jag ska få se henne på samma sätt. Jag förstår att det är slutet, och kanske också en början. Början på en ny resa.
Hon ser tillbaka på mig, men det är någonting som har förändrats i hennes blick. Det är inte samma ögon jag möter nu, som jag mött förut. Ögonen/själen som tittar på mig nu har ingenting att säga till mig. Hennes tysta, outtalade, språk har aldrig varit enklare att förstå. I en total stillhet skriker jag så högt jag kan, så högt att det är omöjligt att höra, ens för de skarpaste av öron. Min kropp fylls upp till bristningsgränsen av ord och meningar jag inte klarar att artikulera. Hon ser på mig en gång till, och vänder sig om. Kvar står jag, på knä i gruset, med händerna knutna på bakhuvudet. Salta floder strömmar nedåt, och mitt hjärta blöder kraftigt. Min skjorta är snart helt röd, blodet och saltvattnet bildar en mindre sjö i gruset under mig. Jag är bunden och dömd till att alltid försöka resa mig. Hennes silhuett försvinner så småningom, så också konturerna som bilder hennes fotspår. Utan dig, med mig själv, försöker jag ta mig upp på benen. Det är svårt, jag har tappat mycket blod.
Det börjar så småningom falla snö över allt som visar att du varit här. Och jag ska förbanna mig själv om jag någonsin skulle låta glömskans helvetiska krafter omsluta mig.
I blasé, nästan lite nonchalant, sitter jag i stillhet och ro på muren vid torget och blickar ut över dalarna kring Castroreale. Ett lugn sveper över mig på ett nästan omöjligt kraftfullt vis. Jag vill ta ett av mina djupaste andetag någonsin, men är rädd för att stygnen i mitt hjärta ska brista, så jag tar det försiktigt med syret just nu. Det är tyst, nästan så tyst att jag kan höra mitt nysydda hjärta slå. Träden nedanför mig har precis börjat knoppa och ser ut att brista ut i sång precis vilken sekund som helst. Totalt kaos. Jag blir omfamnad av den varmaste kraft jag någonsin bevittnat, jag sträcker upp mina armar som för att uppvisa min seger för hela världen, mitt ansikte är sargat, vått och uttorkat av salt. Min röst försvinner helt och hållet, mina ben börjar skaka. Mitt hjärta slår ett enda slag som med brutal kraft och precision spräcker stygnen, ett efter ett. Varmblod pumpas ut i hela min kropp med slående hastighet, mina händer blir varma. Det blåser till och det virvlar upp grus och damm från marken, vinden är så stark så den kastar mig bakåt. Den nyss blå himmelen är nu kolsvart. Jag ligger och tittar rakt uppåt, jag stannar så i några minuter innan jag, helt utan förvarning, kastas upp på muren igen. Vinden ger sig av åt något annat håll, himmelen tar åter sin blå färg, gruset lägger sig tillrätta igen.
Jag hoppar till inombords när jag ser en flicka stå bredvid mig, kanske har hon varit där hela tiden. Hon ser ut att vara 22-23 år gammal. Hon har långt, mörkt hår, lite lockigt ser det ut att kunna vara. Hon vilar sina händer på muren jag sitter på. Hon har ett hoppfullt leende på läpparna, som om hon vet att någonting fint kommar att hända snart. Ansiktet är stillsamt lyckligt på något sätt, som om hon precis har vunnit ett världsmästerskap och är för tagen av stunden för att kunna jubla. Hon har ett silversmycke runt halsen med detaljer i olika färger. hon skiftar vikten från sin ena fot till den andra och märker att jag tittar på henne.
"Hej", säger hon
Hennes ögon talar om smärta, men också om hopp, likt hennes leende. De är stora och mörka.
Och när jag ser henne i ögonen förstår jag , i samma stund som det sker, att det är sista gången jag ska få se henne på samma sätt. Jag förstår att det är slutet, och kanske också en början. Början på en ny resa.
"Hej", säger jag.
Hon ser tillbaka på mig, men det är någonting som har förändrats i hennes blick. Det är inte samma ögon jag möter nu, som jag mött förut. Ögonen/själen som tittar på mig nu har ingenting att säga till mig. Hennes tysta, outtalade, språk har aldrig varit enklare att förstå. I en total stillhet skriker jag så högt jag kan, så högt att det är omöjligt att höra, ens för de skarpaste av öron. Min kropp fylls upp till bristningsgränsen av ord och meningar jag inte klarar att artikulera. Hon ser på mig en gång till, och vänder sig om. Kvar står jag, på knä i gruset, med händerna knutna på bakhuvudet. Salta floder strömmar nedåt, och mitt hjärta blöder kraftigt. Min skjorta är snart helt röd, blodet och saltvattnet bildar en mindre sjö i gruset under mig. Jag är bunden och dömd till att alltid försöka resa mig. Hennes silhuett försvinner så småningom, så också konturerna som bilder hennes fotspår. Utan dig, med mig själv, försöker jag ta mig upp på benen. Det är svårt, jag har tappat mycket blod.
Det börjar så småningom falla snö över allt som visar att du varit här. Och jag ska förbanna mig själv om jag någonsin skulle låta glömskans helvetiska krafter omsluta mig.
I blasé, nästan lite nonchalant, sitter jag i stillhet och ro på muren vid torget och blickar ut över dalarna kring Castroreale. Ett lugn sveper över mig på ett nästan omöjligt kraftfullt vis. Jag vill ta ett av mina djupaste andetag någonsin, men är rädd för att stygnen i mitt hjärta ska brista, så jag tar det försiktigt med syret just nu. Det är tyst, nästan så tyst att jag kan höra mitt nysydda hjärta slå. Träden nedanför mig har precis börjat knoppa och ser ut att brista ut i sång precis vilken sekund som helst. Totalt kaos. Jag blir omfamnad av den varmaste kraft jag någonsin bevittnat, jag sträcker upp mina armar som för att uppvisa min seger för hela världen, mitt ansikte är sargat, vått och uttorkat av salt. Min röst försvinner helt och hållet, mina ben börjar skaka. Mitt hjärta slår ett enda slag som med brutal kraft och precision spräcker stygnen, ett efter ett. Varmblod pumpas ut i hela min kropp med slående hastighet, mina händer blir varma. Det blåser till och det virvlar upp grus och damm från marken, vinden är så stark så den kastar mig bakåt. Den nyss blå himmelen är nu kolsvart. Jag ligger och tittar rakt uppåt, jag stannar så i några minuter innan jag, helt utan förvarning, kastas upp på muren igen. Vinden ger sig av åt något annat håll, himmelen tar åter sin blå färg, gruset lägger sig tillrätta igen.
Jag hoppar till inombords när jag ser en flicka stå bredvid mig, kanske har hon varit där hela tiden. Hon ser ut att vara 22-23 år gammal. Hon har långt, mörkt hår, lite lockigt ser det ut att kunna vara. Hon vilar sina händer på muren jag sitter på. Hon har ett hoppfullt leende på läpparna, som om hon vet att någonting fint kommar att hända snart. Ansiktet är stillsamt lyckligt på något sätt, som om hon precis har vunnit ett världsmästerskap och är för tagen av stunden för att kunna jubla. Hon har ett silversmycke runt halsen med detaljer i olika färger. hon skiftar vikten från sin ena fot till den andra och märker att jag tittar på henne.
"Hej", säger hon
Hennes ögon talar om smärta, men också om hopp, likt hennes leende. De är stora och mörka.
Och när jag ser henne i ögonen förstår jag , i samma stund som det sker, att det är sista gången jag ska få se henne på samma sätt. Jag förstår att det är slutet, och kanske också en början. Början på en ny resa.
"Hej", säger jag.
Howard Westmountain
Jag var 23 år gammal när jag träffade Howard Westmountain första gången. Det var en solig vårdag, i en tågkupé på väg från Dublin mot Galway. Det är något speciellt med den irländska landsbygden, den kan tyckas och uppfattas som så oerhört grå, samtidigt som den spelar upp ett kulörskådespel inom den gröna skalan som saknar motstycke, så vitt jag vet. Det är inte bara grönt, det är grönare, djupare, varmare. Detta, tillsammans med det hypnotiska dunkandet i tågvagnen, varvat med känslan av att vagnen svävar precis ovanför rälsen, gör det i stort sett omöligt att känna sig som någonting annat än en lyckligt lottad människa.
Howard satt redan i kupén när jag klev in och slog mig till ro mitt emot honom. Han synade mig, kanske för att han ville att jag skulle lämna igen och kanske för att han helt enkelt var nyfiken på vem jag var. Jag tittade tillbaka på honom. Han såg ut att vara runt 40 år gammal. Hans ansikte vittnade om äventyr, om dagar på drift. Ögonen var djupare och mer förtrollande an någonting annat jag skådat. Hans axellånga hår var, längden till trots, välvårdat och smickrande när det nästan lite nonchalant dansade längs hans ansikte. Howard hade skäggstubb som talade om att ha inte rakat sig på åtminstone tre dagar, kanske fem, beroende på hur kraftig skäggväxt han hade. Han hade det mest perfekta leendet. Om jag idag skulle bli ombedd att beskriva ordet "vänlighet", skulle jag med hela mitt hjärta försöka måla upp en bild av Howard Westmountain.
Han hälsade på mig och tittade mig i ögonen, jag blev nästan lite tagen.
"Du ser lite ledsen ut". Han talade med sådan övertygelse och mod, att jag istället för att bli förnärmad över ett så privat påhopp bara kände mig tacksam över att han pratade med mig.
"Jo, jag har funnit kärleken, och förlorat densamma", svarade jag, jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig. Men Howard tycktes inte vara personen som var intresserad av kallprat.
"Jag förstod nästan det. Bara ett sargat hjärta kan återspeglas i ögonen, ett helt hjärta sätter sig på läpparna".
Det är svårt att beskriva hur Howard hade förmågan att trollbinda vad han än valde att säga. Varje ord han varsamt skjöt ut ur sin mun lät som en mer eller mindre universell sanning. Hade jag inte vetat bättre hade jag rekommenderat honom att bli diktator, eller åtminstone politiker. Idag vet jag dock att Howard hade varit synnerligen ointresserad av detta, politik var inte hans forum.
Jag satt tyst och begrundade hans ord, han talade om kärlek, om att vinna och förlora. Och jag lyssnade. Han tände en ny cigarett, blickade ut genom fönstret, och tittade sen tillbaka på mig. Hans ögon var så intensiva och ärliga att det var svårt att koncentrera sig på vad han egentligen berättade.
"Jag tror, att den mest kompletta kärleken är inte den vi bestämmer oss för att vilja stanna hos. Den mest kompletta och mest fulländade kärleken är den vi förlorar. Det är kärleken vi förlorar och sedan vägrar att glömma. Det är den kärlek som är den största. Kärleken som vi till sist känner oss tvingade att lämna efter oss, bara för att säga att vi aldrig kommer att sluta leta efter den, i andra människor, på andra platser, i andra ansikten. Det är den mest fulländade kärleken när vi letar efter densamma på andra platser. Och det är inte en dålig sak, det är vårt sätt ett begrava, och det är viktigt att begrava. Det är en del av sorgeprocessen."
Jag var vid denna tidpunkt inte säker på om han talade till mig eller till sig själv. Hans blick flackade då och då ut mot grönheten och de tillsynes eviga vidderna. Och emellanåt såg han mig rakt in i ögonen, rakt in i hjärtat. Det kan tyckas märkligt att en människa man precis mött för första gången kan sitta med sådant lugn och säga saker som dessa, men på något underligt vis så kände jag aldrig mig uthängd eller obekväm, det gjorde jag aldrig med Howard, och jag kan inte tänka mig att någon annan han mött gjorde det heller. Det var bara sådan han var.
Han slog av en bit aska på sin cigarett och såg på mig med ett leende.
"Och så är det med den saken". Och han hade så smärtsamt rätt.
Tåget hade kommit fram till en ny station, fråga mig inte vilken. Howard Westmountain reste sig från sin plats och öppnade dörren för att lämna tåget.
"Tack!", var allt jag lyckades få fram. Och Howard såg mig återigen, nickade lite för att säga "varsågod", och slängde upp sin ryggsäck på ryggen i en enda rörelse.
"Tack själv".
Howard satt redan i kupén när jag klev in och slog mig till ro mitt emot honom. Han synade mig, kanske för att han ville att jag skulle lämna igen och kanske för att han helt enkelt var nyfiken på vem jag var. Jag tittade tillbaka på honom. Han såg ut att vara runt 40 år gammal. Hans ansikte vittnade om äventyr, om dagar på drift. Ögonen var djupare och mer förtrollande an någonting annat jag skådat. Hans axellånga hår var, längden till trots, välvårdat och smickrande när det nästan lite nonchalant dansade längs hans ansikte. Howard hade skäggstubb som talade om att ha inte rakat sig på åtminstone tre dagar, kanske fem, beroende på hur kraftig skäggväxt han hade. Han hade det mest perfekta leendet. Om jag idag skulle bli ombedd att beskriva ordet "vänlighet", skulle jag med hela mitt hjärta försöka måla upp en bild av Howard Westmountain.
Han hälsade på mig och tittade mig i ögonen, jag blev nästan lite tagen.
"Du ser lite ledsen ut". Han talade med sådan övertygelse och mod, att jag istället för att bli förnärmad över ett så privat påhopp bara kände mig tacksam över att han pratade med mig.
"Jo, jag har funnit kärleken, och förlorat densamma", svarade jag, jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig. Men Howard tycktes inte vara personen som var intresserad av kallprat.
"Jag förstod nästan det. Bara ett sargat hjärta kan återspeglas i ögonen, ett helt hjärta sätter sig på läpparna".
Det är svårt att beskriva hur Howard hade förmågan att trollbinda vad han än valde att säga. Varje ord han varsamt skjöt ut ur sin mun lät som en mer eller mindre universell sanning. Hade jag inte vetat bättre hade jag rekommenderat honom att bli diktator, eller åtminstone politiker. Idag vet jag dock att Howard hade varit synnerligen ointresserad av detta, politik var inte hans forum.
Jag satt tyst och begrundade hans ord, han talade om kärlek, om att vinna och förlora. Och jag lyssnade. Han tände en ny cigarett, blickade ut genom fönstret, och tittade sen tillbaka på mig. Hans ögon var så intensiva och ärliga att det var svårt att koncentrera sig på vad han egentligen berättade.
"Jag tror, att den mest kompletta kärleken är inte den vi bestämmer oss för att vilja stanna hos. Den mest kompletta och mest fulländade kärleken är den vi förlorar. Det är kärleken vi förlorar och sedan vägrar att glömma. Det är den kärlek som är den största. Kärleken som vi till sist känner oss tvingade att lämna efter oss, bara för att säga att vi aldrig kommer att sluta leta efter den, i andra människor, på andra platser, i andra ansikten. Det är den mest fulländade kärleken när vi letar efter densamma på andra platser. Och det är inte en dålig sak, det är vårt sätt ett begrava, och det är viktigt att begrava. Det är en del av sorgeprocessen."
Jag var vid denna tidpunkt inte säker på om han talade till mig eller till sig själv. Hans blick flackade då och då ut mot grönheten och de tillsynes eviga vidderna. Och emellanåt såg han mig rakt in i ögonen, rakt in i hjärtat. Det kan tyckas märkligt att en människa man precis mött för första gången kan sitta med sådant lugn och säga saker som dessa, men på något underligt vis så kände jag aldrig mig uthängd eller obekväm, det gjorde jag aldrig med Howard, och jag kan inte tänka mig att någon annan han mött gjorde det heller. Det var bara sådan han var.
Han slog av en bit aska på sin cigarett och såg på mig med ett leende.
"Och så är det med den saken". Och han hade så smärtsamt rätt.
Tåget hade kommit fram till en ny station, fråga mig inte vilken. Howard Westmountain reste sig från sin plats och öppnade dörren för att lämna tåget.
"Tack!", var allt jag lyckades få fram. Och Howard såg mig återigen, nickade lite för att säga "varsågod", och slängde upp sin ryggsäck på ryggen i en enda rörelse.
"Tack själv".
