andetag
I ett totalt sönderbombat rum utan väggar och tak sitter ett ungt par, 24 och 26 år gamla, och vet att de när som helst ska dö.
Han, en storslagen ung man: varm, rakryggad, kärleksfull och öm mot sina nära. En skomakare till yrket, men framförallt en människokännare. Hans yrke hade egentligen ingenting med honom att göra, det föll sig bara naturligt för att hans far var skomakare. Han har aldrig direkt älskat själva sysslorna hans arbete inneburit, men har utan problem kunnat bortse från dem, detta endast för att han varje dag fick träffa människor, glada människor, ledsna människor, alla människor. Han fick prata med dem och fråga hur det stod till. Det var det han brann för. Inga konversationer var för blyga för hans lilla hörnbutik, kärlek, politik, familj, vad som helst. Att varje dag få vandra den dryga kilometern från sin bostad till sin butik, känna gruset under sandalerna och möta leenden i en morgonsol som knappt vågat titta fram bakom morgondimman. Att varje dag få omfamna och skratta tillsammans med folk som aldrig ville honom något ont. Att varje dag få mötas av uppriktiga svar och omtänksamma frågor (på riktigt omtänksamma) var, för honom, det största som fanns. Det talades dock aldrig om pengar, inte för att det var uttalat förbjudet, utan för att det inte fanns någon anledning. Att varje kväll få komma hem till henne.
Hon, en för honom fulländad ung kvinna: sinnrik, begåvad, vacker naturligtvis. Om hon själv fick välja, och det fick hon alltid, så spenderade hon sina dagar i trädgården. En grandios trädgård precis intill huset. Frukt, nötter, bär, grönsaker, allt smakade givetvis gudomligt. Men bäst av allt smakade deras granatäpplen. Regionen hade alltid varit känd för sina granatäpple, och mest kända av alla var möjligen de som växte i "trädgården vid huset på hörnet, intill fotbollsplanen". Hennes mor hade arbetet i 30 år med trädgården, med rigorös omsorg och näst intill manisk kärlek. Modern menade alltid att det var i huset de bodde, men trädgården var deras hem. Så försvann modern och hon fick ta över omsorgen. Träden, rankorna, rötterna, hon såg dem som sin familj, talade med dem, log mot dem. Tog hand om dem och älskade dem som sin egen dotter eller son. Några gånger i veckan gick hon ner till marknaden, precis som modern hade gjort, för att sälja överflödet av frukt och grönsaker. Hon älskade det på samma sätt som han älskade att gå till sin butik. På marknaden kunde hon tala och skratta, le och gråta ibland. Sitta i timmar och lyssna på de gamla tala om hur det var förr, det gjorde hon gärna. Titta på barnen med sina händigt snickrade leksaker. Hon var där för att sälja frukt, men det var aldrig därför hon gick dit. Att känna dofterna när hon närmade sig. Att få sitta i solen de svala höstdagarna. Att skrattande sitta kvar när regnet kommer för att hon, som alla andra omkring henne, visste att det skulle sluta igen. Att varje kväll få komma hem till honom.
Det var en tisdag nu, det var de ganska säkra på. Och de hade tröttnat, tröttnat på att springa från hus till hus för att bara komma tillbaka till punkt A igen. De hade tröttnat på sin oro, sin ilska, sin oförståelse. Allt hade börjat en oktoberkväll när de båda skulle äta en fesenjan som kokat i nästan tre dagar, naturligtvis med hemodlade granatäpplen och valnötter (de var ju trots allt bäst i regionen, "min gud i vår himmel vad det doftar ljuvligt", hade grannarna sagt under dagarna den kokat). De hade tittat varandra djupt i ögonen och förstått att de alltid skulle älska varandra. Då, från ingenstans hade det börjat smälla.
Så, i nästan fjorton dagar hade de känt sig jagade nu, bestämt sig för att stanna i sitt hem, vare sig det hade väggar eller tak kvar. Alla grannar hade förvunnit. Barnskrik hade tystnat, plågade mödrar kvävts av sin egen klagosång, fäder lagt sig ned att dö efter att ha slitit sina stämband trasiga av blödande sorg. Gator spruckit i sin saknad av träden som en gång vakat över dem. Dagarna hade blivit knäpptysta. Bara de två fanns kvar, kändes det som. Så hade det varit i en vecka. Tillsammans hade de vaknat och somnat till öronbedövande meningslöshet som slagit ner i grannhusen och undrat när det var deras tur.
I ett hörn utan tak satt de nu, hand i hand med lite granatäpplen i sin gemensamma famn, och visste att de skulle dö. Hon frigjorde sin hand från hans, strök honom över armen och lade ett äpple i hans nu tomma handflata. Hon täckte över den blottade halvan av äpplet och tryckte det hårt mot honom. Långsamt kände de hur saften började rinna längs deras armar, kände trädgårdens röda tårar träffa träffa dammet under dem. Det fanns inte längre någonting att säga. Hon torkar bort en tår på hans kind och ser honom i ögonen, håller sin fria hand mot hans bröst och ser djupt in ögonen som hon förälskat sig i på nytt varje kväll; "sov", viskar hon.
Han, en storslagen ung man: varm, rakryggad, kärleksfull och öm mot sina nära. En skomakare till yrket, men framförallt en människokännare. Hans yrke hade egentligen ingenting med honom att göra, det föll sig bara naturligt för att hans far var skomakare. Han har aldrig direkt älskat själva sysslorna hans arbete inneburit, men har utan problem kunnat bortse från dem, detta endast för att han varje dag fick träffa människor, glada människor, ledsna människor, alla människor. Han fick prata med dem och fråga hur det stod till. Det var det han brann för. Inga konversationer var för blyga för hans lilla hörnbutik, kärlek, politik, familj, vad som helst. Att varje dag få vandra den dryga kilometern från sin bostad till sin butik, känna gruset under sandalerna och möta leenden i en morgonsol som knappt vågat titta fram bakom morgondimman. Att varje dag få omfamna och skratta tillsammans med folk som aldrig ville honom något ont. Att varje dag få mötas av uppriktiga svar och omtänksamma frågor (på riktigt omtänksamma) var, för honom, det största som fanns. Det talades dock aldrig om pengar, inte för att det var uttalat förbjudet, utan för att det inte fanns någon anledning. Att varje kväll få komma hem till henne.
Hon, en för honom fulländad ung kvinna: sinnrik, begåvad, vacker naturligtvis. Om hon själv fick välja, och det fick hon alltid, så spenderade hon sina dagar i trädgården. En grandios trädgård precis intill huset. Frukt, nötter, bär, grönsaker, allt smakade givetvis gudomligt. Men bäst av allt smakade deras granatäpplen. Regionen hade alltid varit känd för sina granatäpple, och mest kända av alla var möjligen de som växte i "trädgården vid huset på hörnet, intill fotbollsplanen". Hennes mor hade arbetet i 30 år med trädgården, med rigorös omsorg och näst intill manisk kärlek. Modern menade alltid att det var i huset de bodde, men trädgården var deras hem. Så försvann modern och hon fick ta över omsorgen. Träden, rankorna, rötterna, hon såg dem som sin familj, talade med dem, log mot dem. Tog hand om dem och älskade dem som sin egen dotter eller son. Några gånger i veckan gick hon ner till marknaden, precis som modern hade gjort, för att sälja överflödet av frukt och grönsaker. Hon älskade det på samma sätt som han älskade att gå till sin butik. På marknaden kunde hon tala och skratta, le och gråta ibland. Sitta i timmar och lyssna på de gamla tala om hur det var förr, det gjorde hon gärna. Titta på barnen med sina händigt snickrade leksaker. Hon var där för att sälja frukt, men det var aldrig därför hon gick dit. Att känna dofterna när hon närmade sig. Att få sitta i solen de svala höstdagarna. Att skrattande sitta kvar när regnet kommer för att hon, som alla andra omkring henne, visste att det skulle sluta igen. Att varje kväll få komma hem till honom.
Det var en tisdag nu, det var de ganska säkra på. Och de hade tröttnat, tröttnat på att springa från hus till hus för att bara komma tillbaka till punkt A igen. De hade tröttnat på sin oro, sin ilska, sin oförståelse. Allt hade börjat en oktoberkväll när de båda skulle äta en fesenjan som kokat i nästan tre dagar, naturligtvis med hemodlade granatäpplen och valnötter (de var ju trots allt bäst i regionen, "min gud i vår himmel vad det doftar ljuvligt", hade grannarna sagt under dagarna den kokat). De hade tittat varandra djupt i ögonen och förstått att de alltid skulle älska varandra. Då, från ingenstans hade det börjat smälla.
Så, i nästan fjorton dagar hade de känt sig jagade nu, bestämt sig för att stanna i sitt hem, vare sig det hade väggar eller tak kvar. Alla grannar hade förvunnit. Barnskrik hade tystnat, plågade mödrar kvävts av sin egen klagosång, fäder lagt sig ned att dö efter att ha slitit sina stämband trasiga av blödande sorg. Gator spruckit i sin saknad av träden som en gång vakat över dem. Dagarna hade blivit knäpptysta. Bara de två fanns kvar, kändes det som. Så hade det varit i en vecka. Tillsammans hade de vaknat och somnat till öronbedövande meningslöshet som slagit ner i grannhusen och undrat när det var deras tur.
I ett hörn utan tak satt de nu, hand i hand med lite granatäpplen i sin gemensamma famn, och visste att de skulle dö. Hon frigjorde sin hand från hans, strök honom över armen och lade ett äpple i hans nu tomma handflata. Hon täckte över den blottade halvan av äpplet och tryckte det hårt mot honom. Långsamt kände de hur saften började rinna längs deras armar, kände trädgårdens röda tårar träffa träffa dammet under dem. Det fanns inte längre någonting att säga. Hon torkar bort en tår på hans kind och ser honom i ögonen, håller sin fria hand mot hans bröst och ser djupt in ögonen som hon förälskat sig i på nytt varje kväll; "sov", viskar hon.
horisont
En chilensk skeppare med ett namn jag aldrig kommer lära mig att varken stava eller uttala hade spenderat 342 dagar till sjöss och i själlösa hamnstäder när han, cirka 17 mil utanför argentinas kust, bestämde sig för att stjäla en av fartygets motordrivna räddningsbåtar och bege sig till Viedma. Det är mitt i natten, ingen märker någonting. Han låter fartyget lämna honom innan han startar motorn, finns ingen poäng i att stressa, och det vore en onödig risk att föra väsen när hans lättsovande skepparkollegor fortfarande är i närheten. Han är väl införstådd med att det kommer att ta tid innan han når Viedma, en stad i mitten av Argentinas östkust, med en ljuvlig sjö omringad av berg (han har alltid intalat sig att det är vulkaner, det är det antagligen inte, bara vanliga berg) och med en luft lika klar som hans blick för verkligheten just nu är suddig.
Han är på väg mot sin kärlek, naturligtvis. En flicka (sjömän säger ofta flicka istället för kvinna) han träffade för några månader sedan. Ingen klassisk skönhet, kort och lite satt, vad många skulle kalla en "halvdålig kropp". Men "låt mig för evigt förbanna all världens poeter om kärlek är någonting som bara är vackert för ögat", som han själv skulle säga. Mötet var enormt, dem emellan. Det finns stunder då man ser två människor tillsammans och blir lycklig över energin de tillför varandra, allt verkar fungera. De hade spenderat några minuter i varandras sällskap när de insåg att det som fanns mellan dem var alldeles för perfekt för att det skulle kunna avvisas som "flörtig stämning". "Några minuter" var i det här fallet egentligen tre dagar, men ibland går tiden lite fortare beroende på hur högt upp man befinner sig. Och innan han visste ordet av var det dags att sätta fot på det förbannade fartyget igen. "Herregud, om jag bara funnit kraft att berätta för henne vad jag känner.", hade han tänkt när han for iväg mot evigt vatten än en gång.
Men, så hade han plötsligt bestämt sig. Bestämt sig för att besegra sig själv och ge vika för kärleken genom att söka upp henne. Det var omöjligt för honom att släppa henne, aldrig hade hade han mått som han gjorde när han var med henne. I timtal hade de suttit och pratat om ingenting och rökt "åt helvete för många cigaretter". I promenader som aldrig verkade leda någonstans hade de följt varandras steg med exakt samma tempo längs sjön. Några gånger hade han snuddat vid hennes hand med sin, och varit livrädd för att hon skulle tolka det som annat än misstag, även om det var precis det han ville. Hon också, faktiskt. En gång hade han tänkt kyssa henne, men låtit bli för att inte framstå som en sjöman med "en flicka i varje hamn". Dessutom fanns det hinder i vägen, en make hon inte älskade, och som inte älskade henne, men likväl en make.
Detta till trots sitter det en chilensk skeppare i en liten räddningsbåt på väg mot Argentina för att för en gångs skull faktiskt våga erkänna sin kärlek för någon. Han är lycklig nu, väl medveten om att han mycket väl skulle kunna kantra för att sedan, ensam och hopplöst utan hjälp, antingen drunkna eller också frysa ihjäl. Han anser att det är värt risken, och det är klart det är.
Hans båt slutar sitt eländiga puttrande och spottar kraftlöst ur sig lite dieseltårar i atlanten, tystnar helt, och glider försiktigt framåt i ett tiotal meter innan den bestämmer sig för att vila. Det är totalt stilla, lite skvalpande vågor, några tunga andetag. Man måste tanka en motorbåt.
En chilensk skeppare med ett namn jag aldrig kommer lära mig att varken stava eller uttala har spenderat 342 dagar till sjöss när hans stulna motorbåt slutar sin resa mot Argentina, cirka 16 mil från kusten. Men vår sjöman tappar inte modet, lägger sig ner på rygg i båten och tittar upp mot en himmel lika stjärnklar som oändlig.
"Jag har sett flaskpost färdas ett varv runt jorden utan att ha en förutbestämd destination. Det vore väl fan om jag, som vet precis vart jag är på väg, inte kan driva 16 mil i rätt riktning. Min älskade, vackra, jag kommer nu."
Han är på väg mot sin kärlek, naturligtvis. En flicka (sjömän säger ofta flicka istället för kvinna) han träffade för några månader sedan. Ingen klassisk skönhet, kort och lite satt, vad många skulle kalla en "halvdålig kropp". Men "låt mig för evigt förbanna all världens poeter om kärlek är någonting som bara är vackert för ögat", som han själv skulle säga. Mötet var enormt, dem emellan. Det finns stunder då man ser två människor tillsammans och blir lycklig över energin de tillför varandra, allt verkar fungera. De hade spenderat några minuter i varandras sällskap när de insåg att det som fanns mellan dem var alldeles för perfekt för att det skulle kunna avvisas som "flörtig stämning". "Några minuter" var i det här fallet egentligen tre dagar, men ibland går tiden lite fortare beroende på hur högt upp man befinner sig. Och innan han visste ordet av var det dags att sätta fot på det förbannade fartyget igen. "Herregud, om jag bara funnit kraft att berätta för henne vad jag känner.", hade han tänkt när han for iväg mot evigt vatten än en gång.
Men, så hade han plötsligt bestämt sig. Bestämt sig för att besegra sig själv och ge vika för kärleken genom att söka upp henne. Det var omöjligt för honom att släppa henne, aldrig hade hade han mått som han gjorde när han var med henne. I timtal hade de suttit och pratat om ingenting och rökt "åt helvete för många cigaretter". I promenader som aldrig verkade leda någonstans hade de följt varandras steg med exakt samma tempo längs sjön. Några gånger hade han snuddat vid hennes hand med sin, och varit livrädd för att hon skulle tolka det som annat än misstag, även om det var precis det han ville. Hon också, faktiskt. En gång hade han tänkt kyssa henne, men låtit bli för att inte framstå som en sjöman med "en flicka i varje hamn". Dessutom fanns det hinder i vägen, en make hon inte älskade, och som inte älskade henne, men likväl en make.
Detta till trots sitter det en chilensk skeppare i en liten räddningsbåt på väg mot Argentina för att för en gångs skull faktiskt våga erkänna sin kärlek för någon. Han är lycklig nu, väl medveten om att han mycket väl skulle kunna kantra för att sedan, ensam och hopplöst utan hjälp, antingen drunkna eller också frysa ihjäl. Han anser att det är värt risken, och det är klart det är.
Hans båt slutar sitt eländiga puttrande och spottar kraftlöst ur sig lite dieseltårar i atlanten, tystnar helt, och glider försiktigt framåt i ett tiotal meter innan den bestämmer sig för att vila. Det är totalt stilla, lite skvalpande vågor, några tunga andetag. Man måste tanka en motorbåt.
En chilensk skeppare med ett namn jag aldrig kommer lära mig att varken stava eller uttala har spenderat 342 dagar till sjöss när hans stulna motorbåt slutar sin resa mot Argentina, cirka 16 mil från kusten. Men vår sjöman tappar inte modet, lägger sig ner på rygg i båten och tittar upp mot en himmel lika stjärnklar som oändlig.
"Jag har sett flaskpost färdas ett varv runt jorden utan att ha en förutbestämd destination. Det vore väl fan om jag, som vet precis vart jag är på väg, inte kan driva 16 mil i rätt riktning. Min älskade, vackra, jag kommer nu."
