2008
Det tvåtusenåttonde året i vår tideräkning var sannerligen ett händelserikt sådant. Och det är svårt att veta var jag ska börja. Men jag väljer att börja i Chicago, Illinois, Amerikas Förenta Stater, den fjärde november. Barack Obama håller sitt segertal till nationen, och en hel värld håller andan. En svart man har blivit ledare för ett väldigt vitt land, och kanske en väldigt vit västvärld. Obama symboliserar inte bara en banbrytande politisk punkt i vår historia, han symboliserar också en seger för människan, den vanliga människan. Den unga och hoppfulla människan. Människan som, när ingenting verkar fungera, inte drar sig för att ställa sig upp och säga ifrån. Han symboliserar förändring i en värld där stagnation känns som ett alltför närvarande hot. Han symboliserar hopp. Huruvida det blir som han säger att det ska bli får framtiden utvisa, men hans tal i Chicago är bland det starkaste jag sett, och jag hoppas innerligt att han inte sviker folket som röstade på honom och som tror på honom, den vanliga människan. Obamas seger målar upp en allt livligare bild av visionen om en färgblind värld.
Medan Sverige under året har snyftat och misströstat över privatiseringar, utförsäljning av statliga bolag och arbetslöshet på 7%, kan jag, och många med mig, inte låta bli att blicka söderut. Till Afrika, en lite mer bortglömd kontinent. Det har varit skrämmande att se hur snabbt vi kan glömma, hur snabbt vi kan välja att inte se när andra saker kommer lite närmre. Det må vara både urvattnad och blasé, men det gör inte saken bättre. Mitt i en ekonomisk "kris" kändes helt plötsligt Darfur inte så viktigt längre, ingen verkade intresserad, FN sken med sin frånvaro, och efter 100 000-tals mer eller mindre statssanktionerade mord, vem kliver fram? Vem kliver fram och säger ifrån? Man kan tycka att USA, som mer än gärna spelar världspolis i många andra delar av världen, skulle finna det intressant, men man kunde också förstå att så inte var fallet. Ingen vill göra något, och vi verkar inte greppa hur lika händelserna har varit det som hände i Rwanda för snart 15 år sedan, eller det som hände i Europa för mer än 60 år sedan, för den delen. Människans oförmåga att se dessa mönster är skrämmande. Det känns som det krävs en Hollywood-film för att västvärlden ska inse vad som har hänt, och då passar det fint att skriva artiklar och blogginlägg, dikter och insändare som behandlar ämnet, "hur kunde detta få hända?". Samma sak varje gång, och svaret är enkelt; Det kunde få hända därför att ingen sade ifrån. Det är inget nytt fenomen, och det gör nog det hela ännu värre.
Inte bara Sudan är drabbat, naturligtvis. Vi blickar mot Zimbabwe, med en inflation på flera miljoner procent, svält och koleraepidemi. Mugabe sitter kvar. I Kongo pågår ett inbördeskrig som skördar 45 000 offer varje månad (eller ett helsingborg i kvartalet, om du så vill). I Somalia pågår ett 20-tal inbördeskrig iett regerings- och laglöst land. Listan kan göras längre, men frågan är densamma vilken plats det än gäller; Vem gör någonting?
Om vi ska ägna lite tid åt vår egen del av världen kan jag naturligtvis inte låta bli att nämna "finanskrisen". Jag har svårt att uppskatta skadornas omfattning, och sänder naturligtvis mina lyckönskningar till alla människor som blivit varslade eller förlorat. Men för mig har händelserna mest satt igång tankar. Tankar om en uppenbart fragil världsekonomis förfall, och tankar om hur sammanlänkade vi alla är, hur lite vissa av oss än tycks vilja det.
Jag vänder mig österut, mot Beijing och folkrepubliken Kina. Det är alltid kul med Olympiska spel. Ännu mer roande var det att återigen få exempel på västlig blindhet och okunskap. Några veckor innan OS-starten fick vi helt plötsligt se vilket förtryck som äger rum i dessa fjärran delar av världen. Och med detsamma var en bojkott aktuell, Sverige var inte sena att haka på trenden. Att det som var i full verkstad precis innan OS hade pågått under väldigt lång tid och med väldigt omfattande mått, det var det ingen som brydde sig om. Men helt plötsligt skulle vi ju själva titta på TV som var sänd från Kina, vissa skulle tillochmed åka dit, vi stod för ett moraliskt dilemma vi inte insåg existerade förrän vi själva var alldeles i närheten. Det är ganska äckligt. Vidare var det också roligt att läsa krönikor och artiklar om ett land som serverade konstig mat och där trafiken inte fungerade som hemma, vårt sätt att se ned på länder som inte är precis som hemma var återigen häpnadsväckande att beskåda, when in rome - act like home. Samtidigt var många besvikna över det nya Kina, det var inte lika genuint, inte lika gammalt och mystiskt, det är bara att acceptera. Kina ser ut som det gör nu och kommer att förändra ännu mer, lita på det. Själv tänker jag luta mig tillbaka och se på när vi helt plötsligt inser att vi blivit omsprungna av världen som vi anser står så långt under och bakom oss.
Det fanns givetvis även glädjeämnen under OS. Jag tar med mig två händelser, huvudsakligen. Den här. Och den här. Den senare bilden visar Michael Phelps med sina åtta guld, total dominans, behöver inte säga mer. Den första bilden visar Usain Bolt på väg mot OS-guld på 100 meter. Med blicken på TV-skärmen, avstannandes, och med ett oknutet skosnöre. Det är utan tvekan bland det största och mest överlägsna jag har bevittnat i idrotts-sammanhang. Lättheten i steget, den fantastiska glädjen och entusiasmen, det är egenskaper som besitts av en riktig vinnare, inte bara någon som kommer först i mål. 1996 tittate jag på OS i Atlanta och såg Michael Johnson springa 200 meter på 19.32 sekunder, hans överlägsenhet då överskuggas på många sätt av Usain Bolt´s överlägsenhet under Beijing-OS.
En annan viktigt sporthändelse under sommaren var givetvis Fotbolls-EM. Jag ser några bilder framför mig. Den första är Zlatan Ibrahimovic efter dennes mål mot Grekland. Den uppriktiga glädjen han visar är inte bara glädje, det är hjärta, det är viljan att vinna, det är lättnaden och det är kängan mot tvivlarna, allt på samma gång, inget annat än underbart att beskåda. En annan tanke som dyker upp är Henrik Larssons deltagande. Jag var tidig att hylla detta uttagningsval, det gör jag fortfarande, men såhär i backspegeln blev det kanske ingen lyckad insats, direkt. Tyvärr, ska sägas. Sveriges "fiasko" kändes tungt, och givetvis skulle landslaget och framförallt ledningen hängas. Jag vill slå ett slag för både laget och Lagerbäck, det är aldrig ett fiasko att vara ett av Europas 16 bästa fotbollslag. Sedan är det också tid för Sverige att inse våra begränsingar, svensk fotboll är inte bättre än såhär, även om vi gärna tror det. Seger mot EM´s sämsta lag, följt av två förluster, talar sitt tydliga språk. En positiv överraskning var Ryssland. Och den mest minnesvärda scenen var när spaniens förbundskapten Luis Aragonés skulle ta i hand med kung Juan Carlos, som då slår undan dennes hand och omfamnar honom. Spanien behövde det här guldet, på många sätt.
Det har varit ett år då tårar fällts. Det har varit ett år då kartor ritats om, ledare störtats. Det har varit ett år då vi på behagligt avstånd kunnat bevittna alla tänkbara sorters tyranni.
För mig, personligen, har det varit ett år då jag funnit nya vänner, och förlorat demsamma. Ett år då jag funnit vilka som verkligen finns där när de behövs. Ett år då jag sökt upp mitt blod för förståelse och tröst i stunder av mörker. Ett år då jag tagit avsked och ett år då jag återsett. Ett år då jag tvingats gå tillbaka till mig själv för att hitta några svar.
Huruvida jag hittat svar, vet jag inte. Men jag är inte rädd för att blicka framåt, även om det kan kännas svårt ibland.
Nu blickar jag mot 2009, och har inte en aning vad det kommer att innebära, faktiskt, inte en aning. Till dess jag vet det säger jag: Come what may, är jag inte redo nu så blir jag det då.
Annars lutar jag mig tillbaka och tittar på, på behörigt och bekvämt avstånd.
Medan Sverige under året har snyftat och misströstat över privatiseringar, utförsäljning av statliga bolag och arbetslöshet på 7%, kan jag, och många med mig, inte låta bli att blicka söderut. Till Afrika, en lite mer bortglömd kontinent. Det har varit skrämmande att se hur snabbt vi kan glömma, hur snabbt vi kan välja att inte se när andra saker kommer lite närmre. Det må vara både urvattnad och blasé, men det gör inte saken bättre. Mitt i en ekonomisk "kris" kändes helt plötsligt Darfur inte så viktigt längre, ingen verkade intresserad, FN sken med sin frånvaro, och efter 100 000-tals mer eller mindre statssanktionerade mord, vem kliver fram? Vem kliver fram och säger ifrån? Man kan tycka att USA, som mer än gärna spelar världspolis i många andra delar av världen, skulle finna det intressant, men man kunde också förstå att så inte var fallet. Ingen vill göra något, och vi verkar inte greppa hur lika händelserna har varit det som hände i Rwanda för snart 15 år sedan, eller det som hände i Europa för mer än 60 år sedan, för den delen. Människans oförmåga att se dessa mönster är skrämmande. Det känns som det krävs en Hollywood-film för att västvärlden ska inse vad som har hänt, och då passar det fint att skriva artiklar och blogginlägg, dikter och insändare som behandlar ämnet, "hur kunde detta få hända?". Samma sak varje gång, och svaret är enkelt; Det kunde få hända därför att ingen sade ifrån. Det är inget nytt fenomen, och det gör nog det hela ännu värre.
Inte bara Sudan är drabbat, naturligtvis. Vi blickar mot Zimbabwe, med en inflation på flera miljoner procent, svält och koleraepidemi. Mugabe sitter kvar. I Kongo pågår ett inbördeskrig som skördar 45 000 offer varje månad (eller ett helsingborg i kvartalet, om du så vill). I Somalia pågår ett 20-tal inbördeskrig iett regerings- och laglöst land. Listan kan göras längre, men frågan är densamma vilken plats det än gäller; Vem gör någonting?
Om vi ska ägna lite tid åt vår egen del av världen kan jag naturligtvis inte låta bli att nämna "finanskrisen". Jag har svårt att uppskatta skadornas omfattning, och sänder naturligtvis mina lyckönskningar till alla människor som blivit varslade eller förlorat. Men för mig har händelserna mest satt igång tankar. Tankar om en uppenbart fragil världsekonomis förfall, och tankar om hur sammanlänkade vi alla är, hur lite vissa av oss än tycks vilja det.
Jag vänder mig österut, mot Beijing och folkrepubliken Kina. Det är alltid kul med Olympiska spel. Ännu mer roande var det att återigen få exempel på västlig blindhet och okunskap. Några veckor innan OS-starten fick vi helt plötsligt se vilket förtryck som äger rum i dessa fjärran delar av världen. Och med detsamma var en bojkott aktuell, Sverige var inte sena att haka på trenden. Att det som var i full verkstad precis innan OS hade pågått under väldigt lång tid och med väldigt omfattande mått, det var det ingen som brydde sig om. Men helt plötsligt skulle vi ju själva titta på TV som var sänd från Kina, vissa skulle tillochmed åka dit, vi stod för ett moraliskt dilemma vi inte insåg existerade förrän vi själva var alldeles i närheten. Det är ganska äckligt. Vidare var det också roligt att läsa krönikor och artiklar om ett land som serverade konstig mat och där trafiken inte fungerade som hemma, vårt sätt att se ned på länder som inte är precis som hemma var återigen häpnadsväckande att beskåda, when in rome - act like home. Samtidigt var många besvikna över det nya Kina, det var inte lika genuint, inte lika gammalt och mystiskt, det är bara att acceptera. Kina ser ut som det gör nu och kommer att förändra ännu mer, lita på det. Själv tänker jag luta mig tillbaka och se på när vi helt plötsligt inser att vi blivit omsprungna av världen som vi anser står så långt under och bakom oss.
Det fanns givetvis även glädjeämnen under OS. Jag tar med mig två händelser, huvudsakligen. Den här. Och den här. Den senare bilden visar Michael Phelps med sina åtta guld, total dominans, behöver inte säga mer. Den första bilden visar Usain Bolt på väg mot OS-guld på 100 meter. Med blicken på TV-skärmen, avstannandes, och med ett oknutet skosnöre. Det är utan tvekan bland det största och mest överlägsna jag har bevittnat i idrotts-sammanhang. Lättheten i steget, den fantastiska glädjen och entusiasmen, det är egenskaper som besitts av en riktig vinnare, inte bara någon som kommer först i mål. 1996 tittate jag på OS i Atlanta och såg Michael Johnson springa 200 meter på 19.32 sekunder, hans överlägsenhet då överskuggas på många sätt av Usain Bolt´s överlägsenhet under Beijing-OS.
En annan viktigt sporthändelse under sommaren var givetvis Fotbolls-EM. Jag ser några bilder framför mig. Den första är Zlatan Ibrahimovic efter dennes mål mot Grekland. Den uppriktiga glädjen han visar är inte bara glädje, det är hjärta, det är viljan att vinna, det är lättnaden och det är kängan mot tvivlarna, allt på samma gång, inget annat än underbart att beskåda. En annan tanke som dyker upp är Henrik Larssons deltagande. Jag var tidig att hylla detta uttagningsval, det gör jag fortfarande, men såhär i backspegeln blev det kanske ingen lyckad insats, direkt. Tyvärr, ska sägas. Sveriges "fiasko" kändes tungt, och givetvis skulle landslaget och framförallt ledningen hängas. Jag vill slå ett slag för både laget och Lagerbäck, det är aldrig ett fiasko att vara ett av Europas 16 bästa fotbollslag. Sedan är det också tid för Sverige att inse våra begränsingar, svensk fotboll är inte bättre än såhär, även om vi gärna tror det. Seger mot EM´s sämsta lag, följt av två förluster, talar sitt tydliga språk. En positiv överraskning var Ryssland. Och den mest minnesvärda scenen var när spaniens förbundskapten Luis Aragonés skulle ta i hand med kung Juan Carlos, som då slår undan dennes hand och omfamnar honom. Spanien behövde det här guldet, på många sätt.
Det har varit ett år då tårar fällts. Det har varit ett år då kartor ritats om, ledare störtats. Det har varit ett år då vi på behagligt avstånd kunnat bevittna alla tänkbara sorters tyranni.
För mig, personligen, har det varit ett år då jag funnit nya vänner, och förlorat demsamma. Ett år då jag funnit vilka som verkligen finns där när de behövs. Ett år då jag sökt upp mitt blod för förståelse och tröst i stunder av mörker. Ett år då jag tagit avsked och ett år då jag återsett. Ett år då jag tvingats gå tillbaka till mig själv för att hitta några svar.
Huruvida jag hittat svar, vet jag inte. Men jag är inte rädd för att blicka framåt, även om det kan kännas svårt ibland.
Nu blickar jag mot 2009, och har inte en aning vad det kommer att innebära, faktiskt, inte en aning. Till dess jag vet det säger jag: Come what may, är jag inte redo nu så blir jag det då.
Annars lutar jag mig tillbaka och tittar på, på behörigt och bekvämt avstånd.
Kommentarer
Trackback
