kryptonit
Jag kan inte annat än häpnas över människans förmågor. Goda eller onda.
Långsamt häller jag upp en liten kärleksfull whiskey åt mig själv, långsamt långsamt, nästan droppe för droppe. Jag bevakar hur glaset färgas och doftar på ångorna som dansar för mig. Jag väntar på att någonting ska slå mig, att någon ska välta omkull mig, att någonting ska hända, som om jag inte själv har makten att kunna styra över händelser i min omedelbara närhet. Ingenting händer, ingen magisk insikt om livets stora frågor uppenbarar sig framför mig. Och det känns tomt. Jag hade hoppats på det.
Jag hade hoppats på svar, på anledning, på syfte och på åtgärd. Inte inifrån, men utifrån. Plötsligt slår det mig att det är en omöjlighet. Det som händer inom mig kan bara lösas inom mig, jag tror det är det enda sättet, den enda vägen. Ja, ibland känner jag att det enda jag vill ha är någons hand mot min, en djup blick, och ord som stavar "allting kommer att ordna sig, oroa dig inte, allt ordnar sig med tiden". Det hjälper för stunden.
Jag låter drycken leka med min mun, med tunga och med gom. Det är en liten klunk jag unnat mig själv, så liten så vätskan nästan dunstar, men det räcker. Människan är ett underligt djur. Vi kan leva så tätt inpå varandra, och plötsligt bestämma oss/sig för att vi inte vill det längre. Då är det meningen att vi ska gå vidare, välja en annan väg i livet, hur fel det än känns.
Det gör ont att förlora, i livet, i fotboll, i schack. Det är samma sak till slut. Tomhet, ilska, frustration, desperation, sorg, acceptans, tårar, inte nödvändigtvis i den ordningen förstås. Ännu ondare gör det att förlora en annan människa. Det är då vi sätts på prov på riktigt. Det är då vi blir upplyfta i bödelns nypor, får en spänd blick i oss och tvingas lystra till:
"nu då? vad ska du göra nu, din sorgliga lilla skit? ta dig ur det här om du kan!"
Sedan blir vi nerkastade i en kittel bestående av våra egna tårar, vårt eget förtret, vår förtvivlan, vår ilska, vår ånger och i slutändan... vår kärlek. Det sistnämnda är det som biter dig hårdast, tror jag. Du kan ta dig igenom tårar och tillochmed må bättre efteråt, du kan sublimera förtvivlan och hantera ilska, du kan projicera över din ånger i meningslösa projekt så du slipper tänka på det. Men din kärlek, kärleken du känner för någon annan, den finns kvar. Kärleken du tidigare kunde få besvarad av personen du älskar, genom blickar, kyssar, ord och handlingar. Den kärleken står du ensam kvar med. Och den har ingenstans att ta vägen. Den försvinner inte bara för att personen gör det. Likt bojor håller den dig fast i den förtvivlan du trodde du kunde hantera, likt törntaggar sliter den isär dig och allt det du trodde var sant om kärlek. Kärleken du nyss trodde var det bästa som någonsin hänt dig, är helt plötsligt det värsta. Som en kniv hugger den dig i ryggen så fort du tror att du är färdig, djupt djupt in i ryggen, och vrider om, sliter och drar tills det att du slänger dig på din mentala asfalt och skriker, lika högt som tyst, "jag orkar inte mer".
Den där känslan av att vara proppfull av tomhet, det är kärlek som inte har någonstans att ta vägen.
Min whiskey är nästan slut, och samtidigt som de sista dropparna letar sig nedåt i strupen, då förstår jag:
Vi orkar alltid mer. När vi blivit trampade på, bespottade av den mest underbara känsla som finns. Det är, på något fantastiskt märkligt underbart vis, då vi reser oss igen. När vi är klara för den gången. När vi rest oss på nio och vingligt står i vårt hörn och knappt kan andas, det är då vi stolt blickar ut över stridsfältet igen och med tårar i ögonen och gråten i halsen säger: "Kom igen kärleken, jag är redo för en ny omgång, bring it on". Varför? Inte för att vi gillar vår misär. Varför? För att när allt är över, när det slutat regna och stormarna mojnat, när jorden börjar snurra igen och vi åter kan växa, då förstår vi att det är värt det.
Ingen mer whiskey. Och jag är inte där ännu. Men jag kommer dit någon gång, kanske med någon annan men förhoppningsvis med dig. Till dess bär jag med mig min tomhet, min underbara känsla av proppfylld tomhet. För att en dag vara redo när det är dags att se det underbaraste som finns och det mest skrämmande vi vet i vitögat och säga:
"Jag är redo igen".
Långsamt häller jag upp en liten kärleksfull whiskey åt mig själv, långsamt långsamt, nästan droppe för droppe. Jag bevakar hur glaset färgas och doftar på ångorna som dansar för mig. Jag väntar på att någonting ska slå mig, att någon ska välta omkull mig, att någonting ska hända, som om jag inte själv har makten att kunna styra över händelser i min omedelbara närhet. Ingenting händer, ingen magisk insikt om livets stora frågor uppenbarar sig framför mig. Och det känns tomt. Jag hade hoppats på det.
Jag hade hoppats på svar, på anledning, på syfte och på åtgärd. Inte inifrån, men utifrån. Plötsligt slår det mig att det är en omöjlighet. Det som händer inom mig kan bara lösas inom mig, jag tror det är det enda sättet, den enda vägen. Ja, ibland känner jag att det enda jag vill ha är någons hand mot min, en djup blick, och ord som stavar "allting kommer att ordna sig, oroa dig inte, allt ordnar sig med tiden". Det hjälper för stunden.
Jag låter drycken leka med min mun, med tunga och med gom. Det är en liten klunk jag unnat mig själv, så liten så vätskan nästan dunstar, men det räcker. Människan är ett underligt djur. Vi kan leva så tätt inpå varandra, och plötsligt bestämma oss/sig för att vi inte vill det längre. Då är det meningen att vi ska gå vidare, välja en annan väg i livet, hur fel det än känns.
Det gör ont att förlora, i livet, i fotboll, i schack. Det är samma sak till slut. Tomhet, ilska, frustration, desperation, sorg, acceptans, tårar, inte nödvändigtvis i den ordningen förstås. Ännu ondare gör det att förlora en annan människa. Det är då vi sätts på prov på riktigt. Det är då vi blir upplyfta i bödelns nypor, får en spänd blick i oss och tvingas lystra till:
"nu då? vad ska du göra nu, din sorgliga lilla skit? ta dig ur det här om du kan!"
Sedan blir vi nerkastade i en kittel bestående av våra egna tårar, vårt eget förtret, vår förtvivlan, vår ilska, vår ånger och i slutändan... vår kärlek. Det sistnämnda är det som biter dig hårdast, tror jag. Du kan ta dig igenom tårar och tillochmed må bättre efteråt, du kan sublimera förtvivlan och hantera ilska, du kan projicera över din ånger i meningslösa projekt så du slipper tänka på det. Men din kärlek, kärleken du känner för någon annan, den finns kvar. Kärleken du tidigare kunde få besvarad av personen du älskar, genom blickar, kyssar, ord och handlingar. Den kärleken står du ensam kvar med. Och den har ingenstans att ta vägen. Den försvinner inte bara för att personen gör det. Likt bojor håller den dig fast i den förtvivlan du trodde du kunde hantera, likt törntaggar sliter den isär dig och allt det du trodde var sant om kärlek. Kärleken du nyss trodde var det bästa som någonsin hänt dig, är helt plötsligt det värsta. Som en kniv hugger den dig i ryggen så fort du tror att du är färdig, djupt djupt in i ryggen, och vrider om, sliter och drar tills det att du slänger dig på din mentala asfalt och skriker, lika högt som tyst, "jag orkar inte mer".
Den där känslan av att vara proppfull av tomhet, det är kärlek som inte har någonstans att ta vägen.
Min whiskey är nästan slut, och samtidigt som de sista dropparna letar sig nedåt i strupen, då förstår jag:
Vi orkar alltid mer. När vi blivit trampade på, bespottade av den mest underbara känsla som finns. Det är, på något fantastiskt märkligt underbart vis, då vi reser oss igen. När vi är klara för den gången. När vi rest oss på nio och vingligt står i vårt hörn och knappt kan andas, det är då vi stolt blickar ut över stridsfältet igen och med tårar i ögonen och gråten i halsen säger: "Kom igen kärleken, jag är redo för en ny omgång, bring it on". Varför? Inte för att vi gillar vår misär. Varför? För att när allt är över, när det slutat regna och stormarna mojnat, när jorden börjar snurra igen och vi åter kan växa, då förstår vi att det är värt det.
Ingen mer whiskey. Och jag är inte där ännu. Men jag kommer dit någon gång, kanske med någon annan men förhoppningsvis med dig. Till dess bär jag med mig min tomhet, min underbara känsla av proppfylld tomhet. För att en dag vara redo när det är dags att se det underbaraste som finns och det mest skrämmande vi vet i vitögat och säga:
"Jag är redo igen".
Kommentarer
Trackback
