ögon
En klassiskt vithårig man sitter och talar med sitt barnbarn, 16 år. Mannen, sargad av väder och vind genom hela livet, har nyss avslutat firandet av sin 91-årsdag i sitt hem. Barnbarnet valde att stanna kvar för att spendera lite tid med sin farfar. De båda sitter i en till döds sliten soffa, sliten på så vis att den för många årtionden sedan passerat sin egentliga livslängd, men fullt bekväm på så vis att den har varit med för länge för att begravas.
Farfar röker sin cigarr så som han gjort på sin födelsedag i alla år, åtminstone "så länge han själv kan minnas" (han började röka sin födelsedagscigarr dagen då han fyllde 25). Bilden av honom med sin cigarr har med tiden blivit synonym med att jag stannar kvar efter firandet, vet inte varför jag gör det, men jag tror både han och jag behöver det. Det är en plats och tid för gamla och unga tårar att förenas. Han slår av en lång cigarrpelare och jag bestämmer mig i samma ögonblick att fråga honom vad jag aldrig vågat fråga honom förut.
"Hur blev du blind?", jag frågar honom rakt ut, finns ingen idé att dansa rundor. Han skrockar till lite i sin rökhosta.
"Har jag inte berättat det? Och har ingen annan berättat det för dig?", han verkar uppriktigt förvånad över min fråga, så som man kan bli förvånad ibland när man besitter en egenskap man trodde att alla i sin närhet var medvetna om. Men så helt plötsligt en dag så visar det sig att en vän eller en kollega eller en främling inte vet vad man heter i efternamn.
"Nej, ingen har berättat, men jag har nog aldrig frågat heller. Det är liksom som att du, ja... alltid har varit blind, i mina ögon, liksom", det är faktiskt sant, jag har nog aldrig övervägt möjligheten att han en gång i tiden faktiskt kunde se. Han tar en liten klunk whiskey, någonting jag är övertygad om att han gör bara för att ge intrycket av han snart ska göra en poäng.
"Då ska jag berätta för dig", säger han på ett sätt som får mig att förstå att detta kommer ta en del tid, men det gör ingenting.
Jag var en av de amerikanska soldater som landsteg vid Normandies stränder 1944, det kan faktiskt vara så att min grupp var den absolut första som kände den mjuka sanden under våra enorma kängor. Detta var innan denna benvita kustremsa hade förpestats av tappra mäns unga blod. Jag var 24 år gammal då och ansågs vara en av "the old guys". Jag kände mig aldrig gammal, dock, för varje enstaka kula som ven förbi mitt framför mina ögon kändes det som att jag tog ett steg tillbaka mot min mors famn.
Ögonblicket då vi steg i land verkade allt så oerhört fridfullt, Normandie var en europeiskt strand bland alla andra. Men naturligtvis dröjde det inte länge innan det började smälla runt omkring oss. Min bäste vän, Stephen Morepleasant, förlorade båda sina ben efter att ha blivit träffad av en granat, han tog sitt liv sekunder senare, jag antar att han inte ville leva utan sina ben. Några minuter innan han lämnade världen hade vi suttit i båten tillsammans med knäppta händer och lovat att vi skulle ses på andra sidan, varken Stephen eller jag var religiösa personer, det är märkligt vad panik och ångest kan göra med människan. När man ser filmer från andra världskriget regnar det nästan alltid, speciellt under scener från Normandie, men det regnade inte den dagen, det var en av årets klaraste dagar. Vi hade fått i uppdrag att "rasera det tyranni som utan empati eller någon form av hjärta låtit vår värld bländas av omänsklig ondska och för evigt dragit en stor bäckmörk skugga över våra bästa år här på jorden". Det var inget vi tänkte på, det tror jag alla som någon gång har varit i krig kan vara överens om, man tänker aldrig på motiv eller politik när ens bästa väns blod förpassats till en lerig sörja och man knappt kan se sin hand framför sig för alla tårar.
Min egen vistelse i Normandie blev inte mycket längre än Stephens, cirka en timme efter att vi landstigit blev jag träffad av granatsplitter. Jag såg soldaten som kastade den, han kan inte ha varit äldre än jag. Och jag vet att det inte var hans eget val att försöka ta mitt liv, han låg under samma order som jag själv, och hans enda motiv var antagligen att också han precis sett sin bästa vän blivit tagen av det vi kallade djävulen. Nu vet jag dock att djävulen inte hade någonting att göra med vad som hände, det var endast människans dåd. Splittret träffade mig över hela kroppen, en stor metallbit i högra ögat, en stor metallbit i vänstra ögat, och en ännu större metallbit bara någon centimeter från mitt hjärta. Jag blev snabbt medvetslös och vaknade upp någon vecka senare, hemma i New Hampshire igen. Man ansåg att mitt läge nu var stabilt nog att flyga hem mig, men att det var bäst att jag förblev sövd innan omgivningarna var bekanta. Jag hade svävat mellan det vi kallar liv och det vi kallar död ganska länge, men man sade till mig att jag hade ett otroligt starkt hjärta, en sköterska kallade mig "ett mirakel". Själv tror jag att jag överlevde för att jag helt enkelt ville leva tillräckligt mycket.
Det är en märklig känsla att vakna upp utan att kunna se. Men man vänjer sig snart, lär sig att känna istället, att andas och att dofta. Jag har aldrig sörjt att jag förlorade synen, jag hade sett så mycket vackert innan den försvann, nu kunde jag dessutom minnas allt det fina utan att någon gång riskera att bli besviken då jag skulle se det igen. Och jag tror synen är överskattad, att den ofta snarare blockerar den verkliga uppfattningen av saker och ting. Jag har aldrig sett din farmor, inte heller din far, men jag vet precis hur de ser ut, det är inte alls svårt. Jag har fått känna mer än någon annan, fått leka med dofter ingen annan känt, jag har kunnat bygga allting runt omkring mig precis så vackert som jag har önskat att det skulle vara.
Jag sitter tyst ett tag, lite tagen av farfars berättelse. Han har tårar på kinderna, och hans cigarr har låtits brinna i sin frid.
"Hur träffade du farmor då?, jag har blivit ivrig.
"Henne träffade jag bara någon månad efteråt, och jag förstod direkt när vi såg på varandra att det skulle bli jag och hon. Svårare än så var det inte, och svårare än så blev det aldrig."
Han tar ett djupt andetag, och för första gången ser jag mig själv i honom.
"Det är nämligen så, mitt barnbarn, att även de blindaste ögon förstår en blick av kärlek."
Farfar röker sin cigarr så som han gjort på sin födelsedag i alla år, åtminstone "så länge han själv kan minnas" (han började röka sin födelsedagscigarr dagen då han fyllde 25). Bilden av honom med sin cigarr har med tiden blivit synonym med att jag stannar kvar efter firandet, vet inte varför jag gör det, men jag tror både han och jag behöver det. Det är en plats och tid för gamla och unga tårar att förenas. Han slår av en lång cigarrpelare och jag bestämmer mig i samma ögonblick att fråga honom vad jag aldrig vågat fråga honom förut.
"Hur blev du blind?", jag frågar honom rakt ut, finns ingen idé att dansa rundor. Han skrockar till lite i sin rökhosta.
"Har jag inte berättat det? Och har ingen annan berättat det för dig?", han verkar uppriktigt förvånad över min fråga, så som man kan bli förvånad ibland när man besitter en egenskap man trodde att alla i sin närhet var medvetna om. Men så helt plötsligt en dag så visar det sig att en vän eller en kollega eller en främling inte vet vad man heter i efternamn.
"Nej, ingen har berättat, men jag har nog aldrig frågat heller. Det är liksom som att du, ja... alltid har varit blind, i mina ögon, liksom", det är faktiskt sant, jag har nog aldrig övervägt möjligheten att han en gång i tiden faktiskt kunde se. Han tar en liten klunk whiskey, någonting jag är övertygad om att han gör bara för att ge intrycket av han snart ska göra en poäng.
"Då ska jag berätta för dig", säger han på ett sätt som får mig att förstå att detta kommer ta en del tid, men det gör ingenting.
Jag var en av de amerikanska soldater som landsteg vid Normandies stränder 1944, det kan faktiskt vara så att min grupp var den absolut första som kände den mjuka sanden under våra enorma kängor. Detta var innan denna benvita kustremsa hade förpestats av tappra mäns unga blod. Jag var 24 år gammal då och ansågs vara en av "the old guys". Jag kände mig aldrig gammal, dock, för varje enstaka kula som ven förbi mitt framför mina ögon kändes det som att jag tog ett steg tillbaka mot min mors famn.
Ögonblicket då vi steg i land verkade allt så oerhört fridfullt, Normandie var en europeiskt strand bland alla andra. Men naturligtvis dröjde det inte länge innan det började smälla runt omkring oss. Min bäste vän, Stephen Morepleasant, förlorade båda sina ben efter att ha blivit träffad av en granat, han tog sitt liv sekunder senare, jag antar att han inte ville leva utan sina ben. Några minuter innan han lämnade världen hade vi suttit i båten tillsammans med knäppta händer och lovat att vi skulle ses på andra sidan, varken Stephen eller jag var religiösa personer, det är märkligt vad panik och ångest kan göra med människan. När man ser filmer från andra världskriget regnar det nästan alltid, speciellt under scener från Normandie, men det regnade inte den dagen, det var en av årets klaraste dagar. Vi hade fått i uppdrag att "rasera det tyranni som utan empati eller någon form av hjärta låtit vår värld bländas av omänsklig ondska och för evigt dragit en stor bäckmörk skugga över våra bästa år här på jorden". Det var inget vi tänkte på, det tror jag alla som någon gång har varit i krig kan vara överens om, man tänker aldrig på motiv eller politik när ens bästa väns blod förpassats till en lerig sörja och man knappt kan se sin hand framför sig för alla tårar.
Min egen vistelse i Normandie blev inte mycket längre än Stephens, cirka en timme efter att vi landstigit blev jag träffad av granatsplitter. Jag såg soldaten som kastade den, han kan inte ha varit äldre än jag. Och jag vet att det inte var hans eget val att försöka ta mitt liv, han låg under samma order som jag själv, och hans enda motiv var antagligen att också han precis sett sin bästa vän blivit tagen av det vi kallade djävulen. Nu vet jag dock att djävulen inte hade någonting att göra med vad som hände, det var endast människans dåd. Splittret träffade mig över hela kroppen, en stor metallbit i högra ögat, en stor metallbit i vänstra ögat, och en ännu större metallbit bara någon centimeter från mitt hjärta. Jag blev snabbt medvetslös och vaknade upp någon vecka senare, hemma i New Hampshire igen. Man ansåg att mitt läge nu var stabilt nog att flyga hem mig, men att det var bäst att jag förblev sövd innan omgivningarna var bekanta. Jag hade svävat mellan det vi kallar liv och det vi kallar död ganska länge, men man sade till mig att jag hade ett otroligt starkt hjärta, en sköterska kallade mig "ett mirakel". Själv tror jag att jag överlevde för att jag helt enkelt ville leva tillräckligt mycket.
Det är en märklig känsla att vakna upp utan att kunna se. Men man vänjer sig snart, lär sig att känna istället, att andas och att dofta. Jag har aldrig sörjt att jag förlorade synen, jag hade sett så mycket vackert innan den försvann, nu kunde jag dessutom minnas allt det fina utan att någon gång riskera att bli besviken då jag skulle se det igen. Och jag tror synen är överskattad, att den ofta snarare blockerar den verkliga uppfattningen av saker och ting. Jag har aldrig sett din farmor, inte heller din far, men jag vet precis hur de ser ut, det är inte alls svårt. Jag har fått känna mer än någon annan, fått leka med dofter ingen annan känt, jag har kunnat bygga allting runt omkring mig precis så vackert som jag har önskat att det skulle vara.
Jag sitter tyst ett tag, lite tagen av farfars berättelse. Han har tårar på kinderna, och hans cigarr har låtits brinna i sin frid.
"Hur träffade du farmor då?, jag har blivit ivrig.
"Henne träffade jag bara någon månad efteråt, och jag förstod direkt när vi såg på varandra att det skulle bli jag och hon. Svårare än så var det inte, och svårare än så blev det aldrig."
Han tar ett djupt andetag, och för första gången ser jag mig själv i honom.
"Det är nämligen så, mitt barnbarn, att även de blindaste ögon förstår en blick av kärlek."
Kommentarer
Trackback
