2009/2010
Jag ville skriva om 2009, om tid som gått. Om vad som hänt, om viktiga och aktuella rubriker. Jag ville skriva om saker som berört och kanske kommentera, argumentera, reagera. Jag ville skriva om sand från timglas som letat sig ner genom spruckna växthus. Om solstrålar som sänkt sig över en ibland gudsförgäten värld. Jag ville skriva om vågor som vaskat bort det fula, om stormar som blåst omkull. Jag ville skriva om hjul som slutat snurra och om segel som äntligen funnit vind att kasta sig mot eviga horisonter tillsammans med. Jag ville berätta om vem jag varit, om vad som varit. Jag ville skildra det vackra så vackert som det bara går. Jag ville dansa med orden och välja bort det onda. Jag ville tala om hjältar, om sagor som faktiskt varit sanna.
Men vi vet vad som hänt, det vet vi alla. Vi vet om konungar som abdikerat från tronen. Vi vet allt om förbannelse och elände. Vi vet vem som vunnit och vi vet vem som förlorat. Vi vet vem som har kastat ankar och vi vet vem som tagit sig framåt. Och vi vet vem som tagit kliv tillbaka. Vi vet vem som varit i rymden, vem som skådat universum. Vi vet allt som finns att veta om tyranni, om hjärtlöshet. Vi vet allt om förfrusna själar och vilsna barn. Vi vet om hungrande magar och tomma händer. Vi vet hur människor som knappt kommit till livet valt att ta det tillbaka igen. Vi vet hur illa vi kan behandla varandra, och vi vet hur illa det kan sluta. Vi vet om småpojkar med snaror runt halsen likt en förvriden, pervers mardröm av hopplös ensamhet. Vi vet om sinande livslust. Vi vet om vattniga drömmar som aldrig blir av. Vi vet om fäder som aldrig fick se sina döttrar, vi vet om mödrar som aldrig fick se sina söner. Vi vet om hon och han som valde att släppa varandras hjärtan. Och vi vet om de som fick sina förstörda. Vi vet om spruckna läppar och sargade ansikten. Vi vet om glasaktiga tårar, vi vet allt om bristande röster. Vi vet om skrik på hjälp som inte kommer och vi vet om saknade famnar. Vi vet om moln som aldrig vill skingras. Vi vet om stjärnor som valt att förfalla in i glömska. Vi vet redan.
En gammal lärare berättade för mig att det kan vara onödigt dumt att välja att se tillbaka på det som varit, att man inte alltid ska se bakåt för att finna vem man är. Jag håller inte med henne helt och hållet, men hon hade en poäng. Ibland är det bättre att drömma om vad som komma skall. Därför vill jag hellre se framåt.
Jag hoppas att 2010 blir året då vi finner tillbaka till varandra, då vi vågar se människan mitt emot återigen. Då vi vågar ta varandras händer och bjuda upp till dans, golvet må vara knarrigt, men ibland måste det låta lite om vill röra på fötterna. Jag hoppas att 2010 blir året då vi säger hej lite oftare, vågar bjuda på ett leende åt en främling, och kanske på en öl emellanåt. Jag hoppas att 2010 blir året då fler av oss hittar tillbaka till det lite enklare, och ibland kan förmå oss att förstå eller åtminstone uppskatta hur mycket en fin blick kan betyda. Jag hoppas att vi tittar på fler solnedgångar. Jag hoppas att de flesta av oss åter finner lyckan i poesin, i kraften som ord kan ha, i det storslagna att kunna beskriva livets alla mirakel med några få ord. Jag hoppas att vi lyssnar på mer musik, ser på fler vackra filmer och färre fula. Jag hoppas att vi då och då kan vända andra kinden till när vi blir attackerade, men jag hoppas också att vi då och då vågar slå tillbaka tyranniet. Jag hoppas att 2010 blir året då vi blir riktigt kära, sådär som på mellanstadiet, när man inte kunde bry sig om någonting annat än hennes leende, när man inte ville bry sig om någonting annat. Jag hoppas att vi välkomnar en omfamning med mer värme, och låter den vara mycket längre. Jag hoppas att vi vågar sjunga mer, sjunga högt och få med varandra i toner. Jag hoppas att vi inser att vi inte alltid behöver prata, utan att det ibland räcker med tystnad mellan ögon, och att det ibland tillochmed är ännu större. Jag hoppas att 2010 blir året då vi stressar mindre över oviktiga saker, att vi inser att även om mjölken är slut så måste vi inte springa iväg och köpa den nu, vi kan göra det sen. Det går precis lika bra och vi får några stunder över till att vila oss, till att göra ingenting, till att titta på en klarblå eller becksvart himmel, om än bara för några minuter. Vi har alla några minuter över.
Jag hoppas givetvis också att 2010 blir året då alla finner någon form av frid, någon form av ro, och någon form av kärlek. Jag hoppas att vi alla finner vår ängel att söka skydd eller svalkande skugga under. Jag hoppas att vi vågar ropa "vänta" till någon som är på väg bort oftare, för att säga det vi vill ha sagt. Jag hoppas att vi alla hinner andas.
Marcus Birro (den evigt så underbara och litterärt magiskt vackra Marcus Birro) skrev att en människa aldrig kan degraderas till en arbetsmaskin, hon är alltid någonting mer. Jag håller med. Hon är alltid människa, hon har alltid annat, om det så är en bok hon älskar eller en stund varje kväll då hon väljer att sjunga för sina barn, kan kvitta. Huvudsaken är att hon alltid är någonting mer, någonting större, någonting viktigare än det som de flesta i hennes närhet oftast ser.
För mig personligen, hoppas jag att jag finner fler stunder för ord och sagor, för vackra historier om evig förälskelse. Jag hoppas att jag och pennan fortsätter vår romans. Jag hoppas att jag får leva i många ögonblick jag helst skulle vilja stanna i, för jag tror det är det som räknas när man ska summera alla poäng. De där små stunderna man inte vill lämna, nätter då man aldrig vill somna, dagar i vilka man alltid vill stanna, ögonblick av evigheter och oslagbar skönhet. Stunder då jag blir berörd i hjärtat, det är de jag lever för. Stunder jag får falla helt fritt, stunder då jag får försvinna i en blick eller en famn.
Och med hopp, då kan vi komma långt, det vågar jag lova.
All kärek, all värme.
Men vi vet vad som hänt, det vet vi alla. Vi vet om konungar som abdikerat från tronen. Vi vet allt om förbannelse och elände. Vi vet vem som vunnit och vi vet vem som förlorat. Vi vet vem som har kastat ankar och vi vet vem som tagit sig framåt. Och vi vet vem som tagit kliv tillbaka. Vi vet vem som varit i rymden, vem som skådat universum. Vi vet allt som finns att veta om tyranni, om hjärtlöshet. Vi vet allt om förfrusna själar och vilsna barn. Vi vet om hungrande magar och tomma händer. Vi vet hur människor som knappt kommit till livet valt att ta det tillbaka igen. Vi vet hur illa vi kan behandla varandra, och vi vet hur illa det kan sluta. Vi vet om småpojkar med snaror runt halsen likt en förvriden, pervers mardröm av hopplös ensamhet. Vi vet om sinande livslust. Vi vet om vattniga drömmar som aldrig blir av. Vi vet om fäder som aldrig fick se sina döttrar, vi vet om mödrar som aldrig fick se sina söner. Vi vet om hon och han som valde att släppa varandras hjärtan. Och vi vet om de som fick sina förstörda. Vi vet om spruckna läppar och sargade ansikten. Vi vet om glasaktiga tårar, vi vet allt om bristande röster. Vi vet om skrik på hjälp som inte kommer och vi vet om saknade famnar. Vi vet om moln som aldrig vill skingras. Vi vet om stjärnor som valt att förfalla in i glömska. Vi vet redan.
En gammal lärare berättade för mig att det kan vara onödigt dumt att välja att se tillbaka på det som varit, att man inte alltid ska se bakåt för att finna vem man är. Jag håller inte med henne helt och hållet, men hon hade en poäng. Ibland är det bättre att drömma om vad som komma skall. Därför vill jag hellre se framåt.
Jag hoppas att 2010 blir året då vi finner tillbaka till varandra, då vi vågar se människan mitt emot återigen. Då vi vågar ta varandras händer och bjuda upp till dans, golvet må vara knarrigt, men ibland måste det låta lite om vill röra på fötterna. Jag hoppas att 2010 blir året då vi säger hej lite oftare, vågar bjuda på ett leende åt en främling, och kanske på en öl emellanåt. Jag hoppas att 2010 blir året då fler av oss hittar tillbaka till det lite enklare, och ibland kan förmå oss att förstå eller åtminstone uppskatta hur mycket en fin blick kan betyda. Jag hoppas att vi tittar på fler solnedgångar. Jag hoppas att de flesta av oss åter finner lyckan i poesin, i kraften som ord kan ha, i det storslagna att kunna beskriva livets alla mirakel med några få ord. Jag hoppas att vi lyssnar på mer musik, ser på fler vackra filmer och färre fula. Jag hoppas att vi då och då kan vända andra kinden till när vi blir attackerade, men jag hoppas också att vi då och då vågar slå tillbaka tyranniet. Jag hoppas att 2010 blir året då vi blir riktigt kära, sådär som på mellanstadiet, när man inte kunde bry sig om någonting annat än hennes leende, när man inte ville bry sig om någonting annat. Jag hoppas att vi välkomnar en omfamning med mer värme, och låter den vara mycket längre. Jag hoppas att vi vågar sjunga mer, sjunga högt och få med varandra i toner. Jag hoppas att vi inser att vi inte alltid behöver prata, utan att det ibland räcker med tystnad mellan ögon, och att det ibland tillochmed är ännu större. Jag hoppas att 2010 blir året då vi stressar mindre över oviktiga saker, att vi inser att även om mjölken är slut så måste vi inte springa iväg och köpa den nu, vi kan göra det sen. Det går precis lika bra och vi får några stunder över till att vila oss, till att göra ingenting, till att titta på en klarblå eller becksvart himmel, om än bara för några minuter. Vi har alla några minuter över.
Jag hoppas givetvis också att 2010 blir året då alla finner någon form av frid, någon form av ro, och någon form av kärlek. Jag hoppas att vi alla finner vår ängel att söka skydd eller svalkande skugga under. Jag hoppas att vi vågar ropa "vänta" till någon som är på väg bort oftare, för att säga det vi vill ha sagt. Jag hoppas att vi alla hinner andas.
Marcus Birro (den evigt så underbara och litterärt magiskt vackra Marcus Birro) skrev att en människa aldrig kan degraderas till en arbetsmaskin, hon är alltid någonting mer. Jag håller med. Hon är alltid människa, hon har alltid annat, om det så är en bok hon älskar eller en stund varje kväll då hon väljer att sjunga för sina barn, kan kvitta. Huvudsaken är att hon alltid är någonting mer, någonting större, någonting viktigare än det som de flesta i hennes närhet oftast ser.
För mig personligen, hoppas jag att jag finner fler stunder för ord och sagor, för vackra historier om evig förälskelse. Jag hoppas att jag och pennan fortsätter vår romans. Jag hoppas att jag får leva i många ögonblick jag helst skulle vilja stanna i, för jag tror det är det som räknas när man ska summera alla poäng. De där små stunderna man inte vill lämna, nätter då man aldrig vill somna, dagar i vilka man alltid vill stanna, ögonblick av evigheter och oslagbar skönhet. Stunder då jag blir berörd i hjärtat, det är de jag lever för. Stunder jag får falla helt fritt, stunder då jag får försvinna i en blick eller en famn.
Och med hopp, då kan vi komma långt, det vågar jag lova.
All kärek, all värme.
Kommentarer
Trackback
