it feels so good, but damn, it makes me hurt
Jim Quinn var 34 år gammal när han fann en av sina gamla dagböcker ligga och samla dödsgrått damm i en lika bortglömd som smärtfylld flyttlåda längst in i källarförrådet. Han lät tummen landa slumpmässigt på ett av de välhundörade bladen. Långsamt sjönk han ner på golvet och började läsa sina tio år gamla ord.
Jag tror inte att alla människor förstår hur man ser varandra, hur man uppfattar varandra. Vilka krafter som kan uppstå när man möts. Ibland tror jag att jag är den enda som förstår det. Att jag är den enda som vet vad förälskelse är, att ingen annan låter sig gripas tag i på samma sätt, med samma hänsynslösa brutalitet. Det är när jag ser dig som jag vet att det är så, för jag tror inte att du ser mig på samma sätt. Jag tror också att det är en förtvivlad sanning att ingen känner till hjärtat på en ung man. Att ingen vet vad han försöker säga genom sin tystnad. Så har tiden fått det att bli. Att ingen förstår sina egna tårar längre, för att de helt enkelt inte tar sig tid att lyssna. När hjärtat dunkar kraftfullt mot bröstkorgen försöker det säga någonting.
Jag har landsförvisats bort från min egen ringmur och du står innanför och hoppar hopprep med mina nerver, utan att förstå att du håller mig i din hand. Jag sitter lutad mot ett träd precis utanför och vattnar mossan med saltvatten. Jag väntar bara på att bli precis lika besviken som jag blev när det visade sig att Ryan Adams "La Cienega Just Smiled" handlade om en gata. Ingen long gone förlorad kärlek, ingen poesi om förälskelse som tåls att paddla över ogenomträngbara forsar. Bara en gata. Bara en jävla gata.
Men det är ju i denna väntan jag kan finna någonting att hoppas på. Någonting att tro på. För det är ju in förbannelse så enkelt att din hand på min axel är det vackraste som finns. Hittills.
Jim Quinn tänker att ingenting har förändrats sedan dess, att saker och ting är likadana nu som då. Musiken är lika vacker, poesin lika hopplös, förälskelsen lika outgrundlig. Det är svårt för honom att behålla modet, och det har det varit förut, i väntan på det evigt drömlika. Han samlar sina känslor och lägger tillbaka dagboken i lådan, han tänker att det är lika bra att den förvaras där. Så kan han plocka fram den ibland när det känns som att känslan av kärlek har förändrats.
"La Cienega Just Smiled" är fortfarande underbar, låt den vara menad att handla om vad den vill, Jim Quinn målar sin egen bild. Och han tänker:
"Det är ju givetvis så, att din hand på min axel fortfarande är det vackraste som finns. Hittills."
Jag tror inte att alla människor förstår hur man ser varandra, hur man uppfattar varandra. Vilka krafter som kan uppstå när man möts. Ibland tror jag att jag är den enda som förstår det. Att jag är den enda som vet vad förälskelse är, att ingen annan låter sig gripas tag i på samma sätt, med samma hänsynslösa brutalitet. Det är när jag ser dig som jag vet att det är så, för jag tror inte att du ser mig på samma sätt. Jag tror också att det är en förtvivlad sanning att ingen känner till hjärtat på en ung man. Att ingen vet vad han försöker säga genom sin tystnad. Så har tiden fått det att bli. Att ingen förstår sina egna tårar längre, för att de helt enkelt inte tar sig tid att lyssna. När hjärtat dunkar kraftfullt mot bröstkorgen försöker det säga någonting.
Jag har landsförvisats bort från min egen ringmur och du står innanför och hoppar hopprep med mina nerver, utan att förstå att du håller mig i din hand. Jag sitter lutad mot ett träd precis utanför och vattnar mossan med saltvatten. Jag väntar bara på att bli precis lika besviken som jag blev när det visade sig att Ryan Adams "La Cienega Just Smiled" handlade om en gata. Ingen long gone förlorad kärlek, ingen poesi om förälskelse som tåls att paddla över ogenomträngbara forsar. Bara en gata. Bara en jävla gata.
Men det är ju i denna väntan jag kan finna någonting att hoppas på. Någonting att tro på. För det är ju in förbannelse så enkelt att din hand på min axel är det vackraste som finns. Hittills.
Jim Quinn tänker att ingenting har förändrats sedan dess, att saker och ting är likadana nu som då. Musiken är lika vacker, poesin lika hopplös, förälskelsen lika outgrundlig. Det är svårt för honom att behålla modet, och det har det varit förut, i väntan på det evigt drömlika. Han samlar sina känslor och lägger tillbaka dagboken i lådan, han tänker att det är lika bra att den förvaras där. Så kan han plocka fram den ibland när det känns som att känslan av kärlek har förändrats.
"La Cienega Just Smiled" är fortfarande underbar, låt den vara menad att handla om vad den vill, Jim Quinn målar sin egen bild. Och han tänker:
"Det är ju givetvis så, att din hand på min axel fortfarande är det vackraste som finns. Hittills."
Kommentarer
Trackback
