tystare

Jag hittade ett brev igår. På en parkbänk över sjön mot Tacoma med kraftfulla Mount Rainier i bakgrunden. En plats uteslutande menad för romantik. Brevet var i gott skick, antagligen aldrig skickat, aldrig mottaget, bara författat av ett svidande hjärta med förhoppning om att det någon gång skulle finnas mod att skicka det. Det brukar dock visa sig, åtminstone enligt min ringa erfarenhet, att mod sällan kommer av sig självt. Det är någonting man måste finna på egen hand. Brevet var skrivet för hand, jag gissar att författaren är en man, dels på grund av den taffliga handstilen, men också just för att brevet inte skickats. Det är omöjligt att veta om mina antaganden är sanna.

Jag sitter tvärs över sjön vid Tacoma, min gamla barndomsstad, och kan inte förmå mig att resonera kring mina känslor. Har suttit är i över två timmar nu, tror jag, och mina cigaretter är dessutom slut. Allt vore så enkelt om du var här och jag faktiskt kunde prata med dig. Å andra sidan hade jag inte kunnat prata med dig även om du var här, inte på riktigt, inte som jag vill. Mina fingrar är frusna och min hjärna är dimmig, mitt hjärta suddigt och mina ben vägrar bära. Det är nog dags att ta till pennan.

"Jag skriver detta till dig för att jag inte finner mod att möta dig öga mot öga, det kostar för mycket och jag kan inte andas, kan knappt se. Kommer du ihåg när vi möttes här? Jag kommer ihåg, du hade dina favoritjeans (de är egentligen ganska fula, men det kan jag ju inte säga till dig rakt ut) och tröjan du hittade när vi åkte till New York i höstas, hela gänget, det var fint. Jag kommer ihåg första gången vi möttes, hur jag slogs till marken av hur bekväm du var, ditt leende, hur jag tänkte när vi skiljdes åt en tidig gryning; "Vad fan hände nu? Detta kommer sluta illa". Illa på det sättet du uppenbarligen skulle sätta spår i mig. Hur jag väntade på att få utagera någon form av ärlighet eller tafatt hyllning av dig.

Men så minns jag också hur jag fick förklarat för mig att det inte är som på film, ingenting är som på film. Du vände dig inte om och ropade mitt namn när vi gick åt varsitt håll, man kan inte hålla varandra i handen hur länge som helst utan att det blir obekvämt, människor förstår inte alltid kärlek om den inte uttalas, eller människan kan inte läsa tankar. Det är en märklig känsla att blöda utan att spilla blod.

Fråga mig inte om syftet med brevet jag skriver till dig, antagligen är det mest för min egen del. Eller kanske ett försök att få mig själv att förstå. Hursomhelst så vet jag att aldrig kommer sluta drömma om dig, ibland vackra drömmar, och ibland även mardrömmar.

Och för det tackar jag dig."

Så, det får duga. Vet inte hur jag ska skicka det till dig. Jag kan inte din adress och jag vet inte ens om änglar kan läsa. Men jag hoppas att du kanske förstår ändå, sov nu vidare.

Det är bestämt så att brevet är skrivet till en förlorad kärlek, eller nej, en vacker flicka som aldrig fick veta vad han kände, så måste det vara. En känsla av obehag och frustration sköljer över mig, författaren borde ha berättat för henne. Hon kände säkert likadant men sedan flyttade hon från staden, kanske till... Denver! Ja, Denver, det känns som en stad dit en flicka som inte får veta att det finns någon som är förälskad i henne skulle kunna flytta. Hon flyttade till Denver, av alla jävla städer. Och han bor kvar i Tacoma, så oerhört dumt. Varför berättade du inte för henne? Idiot.

Jag blir arg och går hem, låter brevet ligga. "Denver", muttrar jag. Så typiskt.