tystare

Jag var 23 år gammal när jag träffade Howard Westmountain första gången. Det var en solig vårdag, i en tågkupé på väg från Dublin mot Galway. Det är något speciellt med den irländska landsbygden, den kan tyckas och uppfattas som så oerhört grå, samtidigt som den spelar upp ett kulörskådespel inom den gröna skalan som saknar motstycke, så vitt jag vet. Det är inte bara grönt, det är grönare, djupare, varmare. Detta, tillsammans med det hypnotiska dunkandet i tågvagnen, varvat med känslan av att vagnen svävar precis ovanför rälsen, gör det i stort sett omöligt att känna sig som någonting annat än en lyckligt lottad människa.

Howard satt redan i kupén när jag klev in och slog mig till ro mitt emot honom. Han synade mig, kanske för att han ville att jag skulle lämna igen och kanske för att han helt enkelt var nyfiken på vem jag var. Jag tittade tillbaka på honom. Han såg ut att vara  runt 40 år gammal. Hans ansikte vittnade om äventyr, om dagar på drift. Ögonen var djupare och mer förtrollande an någonting annat jag skådat. Hans axellånga hår var, längden till trots, välvårdat och smickrande när det nästan lite nonchalant dansade längs hans ansikte. Howard hade skäggstubb som talade om att ha inte rakat sig på åtminstone tre dagar, kanske fem, beroende på hur kraftig skäggväxt han hade. Han hade det mest perfekta leendet. Om jag idag skulle bli ombedd att beskriva ordet "vänlighet", skulle jag med hela mitt hjärta försöka måla upp en bild av Howard Westmountain.

Han hälsade på mig och tittade mig i ögonen, jag blev nästan lite tagen.
     "Du ser lite ledsen ut". Han talade med sådan övertygelse och mod, att jag istället för att bli förnärmad över ett så privat påhopp bara kände mig tacksam över att han pratade med mig.
     "Jo, jag har funnit kärleken, och förlorat densamma", svarade jag, jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig. Men Howard tycktes inte vara personen som var intresserad av kallprat.
     "Jag förstod nästan det. Bara ett sargat hjärta kan återspeglas i ögonen, ett helt hjärta sätter sig på läpparna".
Det är svårt att beskriva hur Howard hade förmågan att trollbinda vad han än valde att säga. Varje ord han varsamt skjöt ut ur sin mun lät som en mer eller mindre universell sanning. Hade jag inte vetat bättre hade jag rekommenderat honom att bli diktator, eller åtminstone politiker. Idag vet jag dock att Howard hade varit synnerligen ointresserad av detta, politik var inte hans forum.

Jag satt tyst och begrundade hans ord, han talade om kärlek, om att vinna och förlora. Och jag lyssnade. Han tände en ny cigarett, blickade ut genom fönstret, och tittade sen tillbaka på mig. Hans ögon var så intensiva och ärliga att det var svårt att koncentrera sig på vad han egentligen berättade.
     "Jag tror, att den mest kompletta kärleken är inte den vi bestämmer oss för att vilja stanna hos. Den mest kompletta och mest fulländade kärleken är den vi förlorar. Det är kärleken vi förlorar och sedan vägrar att glömma. Det är den kärlek som är den största. Kärleken som vi till sist känner oss tvingade att lämna efter oss, bara för att säga att vi aldrig kommer att sluta leta efter den, i andra människor, på andra platser, i andra ansikten. Det är den mest fulländade kärleken när vi letar efter densamma på andra platser. Och det är inte en dålig sak, det är vårt sätt ett begrava, och det är viktigt att begrava. Det är en del av sorgeprocessen."
     Jag var vid denna tidpunkt inte säker på om han talade till mig eller till sig själv. Hans blick flackade då och då ut mot grönheten och de tillsynes eviga vidderna. Och emellanåt såg han mig rakt in i ögonen, rakt in i hjärtat. Det kan tyckas märkligt att en människa man precis mött för första gången kan sitta med sådant lugn och säga saker som dessa, men på något underligt vis så kände jag aldrig mig uthängd eller obekväm, det gjorde jag aldrig med  Howard, och jag kan inte tänka mig att någon annan han mött gjorde det heller. Det var bara sådan han var.

Han slog av en bit aska på sin cigarett och såg på mig med ett leende.
     "Och så är det med den saken". Och han hade så smärtsamt rätt.
Tåget hade kommit fram till en ny station, fråga mig inte vilken. Howard Westmountain reste sig från sin plats och öppnade dörren för att lämna tåget.
     "Tack!", var allt jag lyckades få fram. Och Howard såg mig återigen, nickade lite för att säga "varsågod", och slängde upp sin ryggsäck på ryggen i en enda rörelse.
     "Tack själv".