hej
När jag ser henne i ögonen förstår jag , i samma stund som det sker, att det är sista gången jag ska få se henne på samma sätt. Jag förstår att det är slutet, och kanske också en början. Början på en ny resa.
Hon ser tillbaka på mig, men det är någonting som har förändrats i hennes blick. Det är inte samma ögon jag möter nu, som jag mött förut. Ögonen/själen som tittar på mig nu har ingenting att säga till mig. Hennes tysta, outtalade, språk har aldrig varit enklare att förstå. I en total stillhet skriker jag så högt jag kan, så högt att det är omöjligt att höra, ens för de skarpaste av öron. Min kropp fylls upp till bristningsgränsen av ord och meningar jag inte klarar att artikulera. Hon ser på mig en gång till, och vänder sig om. Kvar står jag, på knä i gruset, med händerna knutna på bakhuvudet. Salta floder strömmar nedåt, och mitt hjärta blöder kraftigt. Min skjorta är snart helt röd, blodet och saltvattnet bildar en mindre sjö i gruset under mig. Jag är bunden och dömd till att alltid försöka resa mig. Hennes silhuett försvinner så småningom, så också konturerna som bilder hennes fotspår. Utan dig, med mig själv, försöker jag ta mig upp på benen. Det är svårt, jag har tappat mycket blod.
Det börjar så småningom falla snö över allt som visar att du varit här. Och jag ska förbanna mig själv om jag någonsin skulle låta glömskans helvetiska krafter omsluta mig.
I blasé, nästan lite nonchalant, sitter jag i stillhet och ro på muren vid torget och blickar ut över dalarna kring Castroreale. Ett lugn sveper över mig på ett nästan omöjligt kraftfullt vis. Jag vill ta ett av mina djupaste andetag någonsin, men är rädd för att stygnen i mitt hjärta ska brista, så jag tar det försiktigt med syret just nu. Det är tyst, nästan så tyst att jag kan höra mitt nysydda hjärta slå. Träden nedanför mig har precis börjat knoppa och ser ut att brista ut i sång precis vilken sekund som helst. Totalt kaos. Jag blir omfamnad av den varmaste kraft jag någonsin bevittnat, jag sträcker upp mina armar som för att uppvisa min seger för hela världen, mitt ansikte är sargat, vått och uttorkat av salt. Min röst försvinner helt och hållet, mina ben börjar skaka. Mitt hjärta slår ett enda slag som med brutal kraft och precision spräcker stygnen, ett efter ett. Varmblod pumpas ut i hela min kropp med slående hastighet, mina händer blir varma. Det blåser till och det virvlar upp grus och damm från marken, vinden är så stark så den kastar mig bakåt. Den nyss blå himmelen är nu kolsvart. Jag ligger och tittar rakt uppåt, jag stannar så i några minuter innan jag, helt utan förvarning, kastas upp på muren igen. Vinden ger sig av åt något annat håll, himmelen tar åter sin blå färg, gruset lägger sig tillrätta igen.
Jag hoppar till inombords när jag ser en flicka stå bredvid mig, kanske har hon varit där hela tiden. Hon ser ut att vara 22-23 år gammal. Hon har långt, mörkt hår, lite lockigt ser det ut att kunna vara. Hon vilar sina händer på muren jag sitter på. Hon har ett hoppfullt leende på läpparna, som om hon vet att någonting fint kommar att hända snart. Ansiktet är stillsamt lyckligt på något sätt, som om hon precis har vunnit ett världsmästerskap och är för tagen av stunden för att kunna jubla. Hon har ett silversmycke runt halsen med detaljer i olika färger. hon skiftar vikten från sin ena fot till den andra och märker att jag tittar på henne.
"Hej", säger hon
Hennes ögon talar om smärta, men också om hopp, likt hennes leende. De är stora och mörka.
Och när jag ser henne i ögonen förstår jag , i samma stund som det sker, att det är sista gången jag ska få se henne på samma sätt. Jag förstår att det är slutet, och kanske också en början. Början på en ny resa.
"Hej", säger jag.
Hon ser tillbaka på mig, men det är någonting som har förändrats i hennes blick. Det är inte samma ögon jag möter nu, som jag mött förut. Ögonen/själen som tittar på mig nu har ingenting att säga till mig. Hennes tysta, outtalade, språk har aldrig varit enklare att förstå. I en total stillhet skriker jag så högt jag kan, så högt att det är omöjligt att höra, ens för de skarpaste av öron. Min kropp fylls upp till bristningsgränsen av ord och meningar jag inte klarar att artikulera. Hon ser på mig en gång till, och vänder sig om. Kvar står jag, på knä i gruset, med händerna knutna på bakhuvudet. Salta floder strömmar nedåt, och mitt hjärta blöder kraftigt. Min skjorta är snart helt röd, blodet och saltvattnet bildar en mindre sjö i gruset under mig. Jag är bunden och dömd till att alltid försöka resa mig. Hennes silhuett försvinner så småningom, så också konturerna som bilder hennes fotspår. Utan dig, med mig själv, försöker jag ta mig upp på benen. Det är svårt, jag har tappat mycket blod.
Det börjar så småningom falla snö över allt som visar att du varit här. Och jag ska förbanna mig själv om jag någonsin skulle låta glömskans helvetiska krafter omsluta mig.
I blasé, nästan lite nonchalant, sitter jag i stillhet och ro på muren vid torget och blickar ut över dalarna kring Castroreale. Ett lugn sveper över mig på ett nästan omöjligt kraftfullt vis. Jag vill ta ett av mina djupaste andetag någonsin, men är rädd för att stygnen i mitt hjärta ska brista, så jag tar det försiktigt med syret just nu. Det är tyst, nästan så tyst att jag kan höra mitt nysydda hjärta slå. Träden nedanför mig har precis börjat knoppa och ser ut att brista ut i sång precis vilken sekund som helst. Totalt kaos. Jag blir omfamnad av den varmaste kraft jag någonsin bevittnat, jag sträcker upp mina armar som för att uppvisa min seger för hela världen, mitt ansikte är sargat, vått och uttorkat av salt. Min röst försvinner helt och hållet, mina ben börjar skaka. Mitt hjärta slår ett enda slag som med brutal kraft och precision spräcker stygnen, ett efter ett. Varmblod pumpas ut i hela min kropp med slående hastighet, mina händer blir varma. Det blåser till och det virvlar upp grus och damm från marken, vinden är så stark så den kastar mig bakåt. Den nyss blå himmelen är nu kolsvart. Jag ligger och tittar rakt uppåt, jag stannar så i några minuter innan jag, helt utan förvarning, kastas upp på muren igen. Vinden ger sig av åt något annat håll, himmelen tar åter sin blå färg, gruset lägger sig tillrätta igen.
Jag hoppar till inombords när jag ser en flicka stå bredvid mig, kanske har hon varit där hela tiden. Hon ser ut att vara 22-23 år gammal. Hon har långt, mörkt hår, lite lockigt ser det ut att kunna vara. Hon vilar sina händer på muren jag sitter på. Hon har ett hoppfullt leende på läpparna, som om hon vet att någonting fint kommar att hända snart. Ansiktet är stillsamt lyckligt på något sätt, som om hon precis har vunnit ett världsmästerskap och är för tagen av stunden för att kunna jubla. Hon har ett silversmycke runt halsen med detaljer i olika färger. hon skiftar vikten från sin ena fot till den andra och märker att jag tittar på henne.
"Hej", säger hon
Hennes ögon talar om smärta, men också om hopp, likt hennes leende. De är stora och mörka.
Och när jag ser henne i ögonen förstår jag , i samma stund som det sker, att det är sista gången jag ska få se henne på samma sätt. Jag förstår att det är slutet, och kanske också en början. Början på en ny resa.
"Hej", säger jag.
Kommentarer
Trackback
