penna / skönhet
Jag har levt en dag bestående av dalar och toppar när jag sätter mig ned med en förödande kort pennstump och en bit halvskrynklat papper för att försöka finna någon form av skönhetsaktig och verklighetsföraktande kontinuitet att vila i. Det tar inte lång tid innan mina axlar sjunker och spänningarna i nacken släpper, det tar aldrig lång tid. Det eviga rispandet stumpen skapar mot pappret har samma effekt som en lugnt gungande sovkupé på ett tåg någonstans i östeuropa; sövande, lugnande, och så oerhört tryggt. Som det vore för en döv att för första gången höra musik, och som det vore för en blind att för första gången mötas av ett leende.
Det finns någonting storartat i att möta dig, och varje gång det sker få en injektion av liv. Det renaste av liv. Det finns ingen poäng i att kämpa mot dagen längre. Poesins som-liknelser räcker inte till, för det är ärligare och renare. Inga romantiseringar eller överdrivna metaforer. Det finns ingen aledning.
Det finns en skönhet i att få knyckla ihop ett litet blad och börja om på nytt, skapa från ingenting och bygga precis vad man vill. Det finns någonting drömlikt i att få låta händerna springa genom rader utan att tänka eller reflektera och sedan få uppleva vad man precis satt ord på, helt utan aning om vad det skulle bli. Genom bly eller bläck kan jag få vara pirat eller Shakespeare, ge mig ut på äventyr och segla över världens alla existerande och icke existerande vatten. Värmen kommer åter när jag fritt låter hjärtat sjunga milda sånger om precis vad det vill.
Jag håller din hand fast du inte vet om det och låter det vara så. Ditt ansiktes linjer berättar historier som gör det helt utan poäng för mig att fråga om någonting. Huvudet behöver inte vara med längre när du vidrör mig, må så vara om det är sällan.
Inte ens i ett personperfekt universum finns det anledning att söka vackrare stunder än de som bara består av ord.
Du skulle ta mig i dina armar och viska någonting fint i mitt högra öra, du skulle låta dina läppar lätt snudda vid min hals.
Marcus Birro skrev om litteratur att den har den effekten att den räddar liv. Och kanske, kanske.
Är det precis så enkelt.
Det finns någonting storartat i att möta dig, och varje gång det sker få en injektion av liv. Det renaste av liv. Det finns ingen poäng i att kämpa mot dagen längre. Poesins som-liknelser räcker inte till, för det är ärligare och renare. Inga romantiseringar eller överdrivna metaforer. Det finns ingen aledning.
Det finns en skönhet i att få knyckla ihop ett litet blad och börja om på nytt, skapa från ingenting och bygga precis vad man vill. Det finns någonting drömlikt i att få låta händerna springa genom rader utan att tänka eller reflektera och sedan få uppleva vad man precis satt ord på, helt utan aning om vad det skulle bli. Genom bly eller bläck kan jag få vara pirat eller Shakespeare, ge mig ut på äventyr och segla över världens alla existerande och icke existerande vatten. Värmen kommer åter när jag fritt låter hjärtat sjunga milda sånger om precis vad det vill.
Jag håller din hand fast du inte vet om det och låter det vara så. Ditt ansiktes linjer berättar historier som gör det helt utan poäng för mig att fråga om någonting. Huvudet behöver inte vara med längre när du vidrör mig, må så vara om det är sällan.
Inte ens i ett personperfekt universum finns det anledning att söka vackrare stunder än de som bara består av ord.
Du skulle ta mig i dina armar och viska någonting fint i mitt högra öra, du skulle låta dina läppar lätt snudda vid min hals.
Marcus Birro skrev om litteratur att den har den effekten att den räddar liv. Och kanske, kanske.
Är det precis så enkelt.
Kommentarer
Trackback
