tystare

Vatten är källan till allt liv.

Morgonen ger mig inget hopp, inget liv, inget ljus. Min dusch är för kall. Ett regn över en (på alla sätt) medelsvensk, genomblöt, upptagen, halvstad i jävla sverige. Trubbig. Avtrubbad. Höga skulderblad på väg till en plats jag inte ens vill vara. Så ofattbart grått och, herregud, det blåser också. Ett Birroskt paradis och jag kan inte förstå vad han säger när han berättar om "flyktsoda". De sade på radion att kärleken är död och romantiken är förlegad, förtappad, bortglömt och nerpissad, jag valde att pissa på radion istället. Vid min gud som jag inte ens tror på vad det regnar. Morgon fortfarande. Och så kommer du, med orimlig energi, och du säger hej och du ler och vid min gud som jag kanske borde börja tro på: jag kan inte slåss mot dagen längre. Nu måste jag andas. Mina axlar sjunker, lugn nu. Och sen accelererar jag igen, jag kan inte hjälpa det, det är ditt fel. Det är din energi, den är omöjlig att motstå, jag blir ju likadan själv. Sådär glad och lättsam och allt är fint.

Vatten fryser vid noll grader celcius.

Sen är du borta ett litet tag, jag vet inte varför. Och jag blir sådär kall som jag var när jag vaknade. Det är så tråkigt och jag har ingen att prata med. Min mun är torr så jag tar en klunk vatten, så vansinnigt äckligt vatten kan smaka ibland. Väntar på att du ska komma tillbaka, kom igen, lyft mig en gång till.

Vatten kokar vid hundra grader celcius.

Och ja, du återvänder och jag får flyga en gång till idag, tack så mycket, tack. Ska vi berätta lite roliga anekdoter för varandra? Det ska vi nog. Det är kul. Och nej men jag vill inte lämna detta nu, det är alldeles för tidigt och nu har det dessutom slutat regna. Solen skiner inte men det gör ingenting. Det regnar ju inte och jag tror tillochmed det har mojnat lite. Snälla be mig att stanna. Kan inte tyvärr. Klart jag kan, egentligen. Och nu säger vi hej då och du tror att allt är över men vid min gud som jag inte vet vad jag ska tro om: du har så fel.

Det är nu det börjar.