tystare

Vi är skuggor av oss själva, av våra forna jag, av våra framtida jag. De svaga, de sjuka, de trasiga. Vi har öppna sår och suddiga visioner om vad som borde vara. De svaga, de sjuka, de trasiga. Vi börjar med tunghäfta och blir tystare ju längre dagen lider, lider. Vi ser in i reflektionslösa speglar. De svaga, de sjuka, de trasiga.

Han vandrar längs foten på ett sörjande Killimanjaro med en bruten arm och bultande hjärta. Berget, in i förbannelse upptaget med sina egna sorgefloder till smältvatten, ger honom ingen tröst. Han är naken nu, lika naken som när han livlöst sattes till världen och direkt önskade att han vore någon annanstans. En vandringsstav - välsmord av tårar, blod och handsvett - byggd på det segaste av acacia-trä, vid hans sida. En sönderriven skjortärm runt pannan för att hindra den värsta svettsältan att, stickande, förgripa sig på hans rödgråtna ögon. En säck på ryggen och en kärleksrostig kniv i hjärtat.

Han lägger sig på rygg, lyssnar på himmelen, vilar sig mot berget, sluter sina ögon för att stänga inne smärtan.

"Det finns en tid för att dö. Det finns en tid för att sörja. En tid för stjärnlösa nätter utan slut, utan hopp och mening. Det finns en tid för smärta, en tid för eviga önskningar om att det var en mardröm. Det finns en tid för avslut, att säga tack för mig, och tack ska du ha, vi ses. Det finns en tid för storm. Det finns en tid för stiltje, en tid att kunna andas igen, att låta lungorna fyllas med syre. Det finns en tid för hjärtat att blöda. Det finns en tid för att be om hjälp. Det finns en tid för demoner att vända sina hästar om och åter rida in i sina vålnaders förtvivlade mörker. Det finns en tid för att låta glittriga ögon mötas igen. Det finns en tid för knäppta händer. Det finns en tid för att leva. Jag har tid, det finns en tid för att leva."

Han låter skjortärmen runt pannan glida av och vilar den mot sitt hjärtas plats. Lindar den runt den rostiga kniven. En värld och en kontinent, ett enormt berg och vid foten av det en man utan ljus - svettig greppandes ett själllöst blad och ivrig att rycka det ur sin blanka bröstkorg. Låt såret vara läkt bäst det vill, nu ska smärtan bort. En sällsynt kraftansträngning och allt ska vara över. Bladet finner sin plats i en bergsspricka dit den kastats i ilska över en värld som inte låter honom tro på det vackra, det ändlösa vackra.

En man, numera mer blodig än svettig, ligger och ser sitt liv förvandlas till röda floder mot en berggrund.

Det finns en tid för tårar, för ljudlösa skrik efter någonting alls. En tid för att söka nytt. En tid för att åter fylla själen. En tid för att läka.

En tid för allt.