tystare

Jag var 24 år gammal när jag, under en promenad längs stranden en solig höstkvällning, träffade en man på en bänk utan sorg i ögonen men med hatt på huvudet. Jag satte mig bredvid honom för en rökpaus och blickade ut över ett frostigt hav, skadeskjutet av hösten och bortglömt av sommaren. Kastade mitt ansikte upp mot en sol som var på god väg att säga farväl för dagen, försökte värmas av strålar som knappt orkade fram till molnen. Mannen med hatt fortsatte röka sin pipa (jag älskar när män i hatt röker pipa) utan att vända på sig för att identifiera mig, totalt obrydd, eller kanske totalt uppslukad av tankar. Jag knäpper mina händer för att hålla värmen, sluter mina ögon, försöker se inåt, försöker hitta någonting att hoppas på, någonting att tro på, någonting att älska. Mannen knackar sin pipa mot bänkens stålben. Han tittar fortfarande rakt ut i luften när han börjar prata.

"Unge man, det gör mig lycklig att du sitter här just nu. På en bänk och tittar på en solnedgång. Och jag hoppas du lyssnar på mig. Jag tänker inte försöka lära dig någonting, bara berätta vad jag tror. Anledningen till att jag blir lycklig över att du sitter här är att jag förstår att det är någonting som gnager dig, och att du därför har satt saker och ting åt sidan för ögonblicket och tagit dig hit, kanske för att rensa huvudet från onödiga och stressande tankar, kanske bara för att känna efter inifrån. Vad det än är så tror jag att du mår bättre ikväll. För hur ofta tittar du på en solnedgång? Solen sjunker varje kväll, men hur ofta tittar du verkligen på den? Hur ofta låter du dig helt och hållet tömmas? Jag vill inte höra ditt svar, för det skulle antagligen oroa mig. Jag har suttit på den här platsen varje kväll i sju år, två kvällar av dessa har någon suttit bredvid mig, du är den andra. Det gör mig rädd, rädd för att folk har slutat bry sig om det enkla, det stora. Vad gör de som är så viktigt? Det har jag aldrig förstått, jag sitter här en timme varje dag, ändå finns det ingenting jag inte hinner med. Kanske är de rädda, rädda för att finna någonting de inte skulle våga jaga. Rädda för en frihet de inte visste de hade. Rädda för att de helt plötsligt ska inse att de har spenderat sina friskare år av livet åt att jaga förströelse, framgång, lycka, arbete. Till vilken nytta? När slutade vi förstå att det vackraste i livet och världen finns överallt? I en solnedgång, i en köldslagen höstdag, i ögonen hos någon annan. Jag menar, det är ju ingen hemlighet, poeter och författare har predikat det i tusentals år, men hur ofta ser du någon som bara stannar upp tar in intrycken? Hur ofta ser du två människor bara sitta och vara hos varandra? Två gånger under sju år, två gånger."

En tår rinner längs hans ena kind, hans ögon är röda och hans käkben spända.

"Jag är gammal, kommer säkert att dö när som helst. Det gör mig ledsen att se unga, vackra människor springa som besatta för att hinna med allt. Som om de skulle missa någonting. Jag lovar dig att ni hinner, det enda jag kan ångra är att jag inte tog mig tid att gå hit som ung. Det är det enda, lag lovar dig. Allt annat hann jag med, med tid över, jag hade massor av tid över. Ni missar ingenting. Ni måste förstå att det är stunder som dessa man sparar på. När jag försvinner är det dessa stunder jag vill ta med mig, känslan av regn i ansiktet, sol i ögonen, av att få vara med när solen går till vila varje kväll. När min dag kommer bryr jag mig inte om någonting annat. Krafter utan likvärde och möten människor emellan. Det är allt som räknas."

Han har tappat lite av sin kontroll, han smärtar.

"Det är allt jag har att säga, allt jag vill berätta."