andetag
I ett totalt sönderbombat rum utan väggar och tak sitter ett ungt par, 24 och 26 år gamla, och vet att de när som helst ska dö.
Han, en storslagen ung man: varm, rakryggad, kärleksfull och öm mot sina nära. En skomakare till yrket, men framförallt en människokännare. Hans yrke hade egentligen ingenting med honom att göra, det föll sig bara naturligt för att hans far var skomakare. Han har aldrig direkt älskat själva sysslorna hans arbete inneburit, men har utan problem kunnat bortse från dem, detta endast för att han varje dag fick träffa människor, glada människor, ledsna människor, alla människor. Han fick prata med dem och fråga hur det stod till. Det var det han brann för. Inga konversationer var för blyga för hans lilla hörnbutik, kärlek, politik, familj, vad som helst. Att varje dag få vandra den dryga kilometern från sin bostad till sin butik, känna gruset under sandalerna och möta leenden i en morgonsol som knappt vågat titta fram bakom morgondimman. Att varje dag få omfamna och skratta tillsammans med folk som aldrig ville honom något ont. Att varje dag få mötas av uppriktiga svar och omtänksamma frågor (på riktigt omtänksamma) var, för honom, det största som fanns. Det talades dock aldrig om pengar, inte för att det var uttalat förbjudet, utan för att det inte fanns någon anledning. Att varje kväll få komma hem till henne.
Hon, en för honom fulländad ung kvinna: sinnrik, begåvad, vacker naturligtvis. Om hon själv fick välja, och det fick hon alltid, så spenderade hon sina dagar i trädgården. En grandios trädgård precis intill huset. Frukt, nötter, bär, grönsaker, allt smakade givetvis gudomligt. Men bäst av allt smakade deras granatäpplen. Regionen hade alltid varit känd för sina granatäpple, och mest kända av alla var möjligen de som växte i "trädgården vid huset på hörnet, intill fotbollsplanen". Hennes mor hade arbetet i 30 år med trädgården, med rigorös omsorg och näst intill manisk kärlek. Modern menade alltid att det var i huset de bodde, men trädgården var deras hem. Så försvann modern och hon fick ta över omsorgen. Träden, rankorna, rötterna, hon såg dem som sin familj, talade med dem, log mot dem. Tog hand om dem och älskade dem som sin egen dotter eller son. Några gånger i veckan gick hon ner till marknaden, precis som modern hade gjort, för att sälja överflödet av frukt och grönsaker. Hon älskade det på samma sätt som han älskade att gå till sin butik. På marknaden kunde hon tala och skratta, le och gråta ibland. Sitta i timmar och lyssna på de gamla tala om hur det var förr, det gjorde hon gärna. Titta på barnen med sina händigt snickrade leksaker. Hon var där för att sälja frukt, men det var aldrig därför hon gick dit. Att känna dofterna när hon närmade sig. Att få sitta i solen de svala höstdagarna. Att skrattande sitta kvar när regnet kommer för att hon, som alla andra omkring henne, visste att det skulle sluta igen. Att varje kväll få komma hem till honom.
Det var en tisdag nu, det var de ganska säkra på. Och de hade tröttnat, tröttnat på att springa från hus till hus för att bara komma tillbaka till punkt A igen. De hade tröttnat på sin oro, sin ilska, sin oförståelse. Allt hade börjat en oktoberkväll när de båda skulle äta en fesenjan som kokat i nästan tre dagar, naturligtvis med hemodlade granatäpplen och valnötter (de var ju trots allt bäst i regionen, "min gud i vår himmel vad det doftar ljuvligt", hade grannarna sagt under dagarna den kokat). De hade tittat varandra djupt i ögonen och förstått att de alltid skulle älska varandra. Då, från ingenstans hade det börjat smälla.
Så, i nästan fjorton dagar hade de känt sig jagade nu, bestämt sig för att stanna i sitt hem, vare sig det hade väggar eller tak kvar. Alla grannar hade förvunnit. Barnskrik hade tystnat, plågade mödrar kvävts av sin egen klagosång, fäder lagt sig ned att dö efter att ha slitit sina stämband trasiga av blödande sorg. Gator spruckit i sin saknad av träden som en gång vakat över dem. Dagarna hade blivit knäpptysta. Bara de två fanns kvar, kändes det som. Så hade det varit i en vecka. Tillsammans hade de vaknat och somnat till öronbedövande meningslöshet som slagit ner i grannhusen och undrat när det var deras tur.
I ett hörn utan tak satt de nu, hand i hand med lite granatäpplen i sin gemensamma famn, och visste att de skulle dö. Hon frigjorde sin hand från hans, strök honom över armen och lade ett äpple i hans nu tomma handflata. Hon täckte över den blottade halvan av äpplet och tryckte det hårt mot honom. Långsamt kände de hur saften började rinna längs deras armar, kände trädgårdens röda tårar träffa träffa dammet under dem. Det fanns inte längre någonting att säga. Hon torkar bort en tår på hans kind och ser honom i ögonen, håller sin fria hand mot hans bröst och ser djupt in ögonen som hon förälskat sig i på nytt varje kväll; "sov", viskar hon.
Han, en storslagen ung man: varm, rakryggad, kärleksfull och öm mot sina nära. En skomakare till yrket, men framförallt en människokännare. Hans yrke hade egentligen ingenting med honom att göra, det föll sig bara naturligt för att hans far var skomakare. Han har aldrig direkt älskat själva sysslorna hans arbete inneburit, men har utan problem kunnat bortse från dem, detta endast för att han varje dag fick träffa människor, glada människor, ledsna människor, alla människor. Han fick prata med dem och fråga hur det stod till. Det var det han brann för. Inga konversationer var för blyga för hans lilla hörnbutik, kärlek, politik, familj, vad som helst. Att varje dag få vandra den dryga kilometern från sin bostad till sin butik, känna gruset under sandalerna och möta leenden i en morgonsol som knappt vågat titta fram bakom morgondimman. Att varje dag få omfamna och skratta tillsammans med folk som aldrig ville honom något ont. Att varje dag få mötas av uppriktiga svar och omtänksamma frågor (på riktigt omtänksamma) var, för honom, det största som fanns. Det talades dock aldrig om pengar, inte för att det var uttalat förbjudet, utan för att det inte fanns någon anledning. Att varje kväll få komma hem till henne.
Hon, en för honom fulländad ung kvinna: sinnrik, begåvad, vacker naturligtvis. Om hon själv fick välja, och det fick hon alltid, så spenderade hon sina dagar i trädgården. En grandios trädgård precis intill huset. Frukt, nötter, bär, grönsaker, allt smakade givetvis gudomligt. Men bäst av allt smakade deras granatäpplen. Regionen hade alltid varit känd för sina granatäpple, och mest kända av alla var möjligen de som växte i "trädgården vid huset på hörnet, intill fotbollsplanen". Hennes mor hade arbetet i 30 år med trädgården, med rigorös omsorg och näst intill manisk kärlek. Modern menade alltid att det var i huset de bodde, men trädgården var deras hem. Så försvann modern och hon fick ta över omsorgen. Träden, rankorna, rötterna, hon såg dem som sin familj, talade med dem, log mot dem. Tog hand om dem och älskade dem som sin egen dotter eller son. Några gånger i veckan gick hon ner till marknaden, precis som modern hade gjort, för att sälja överflödet av frukt och grönsaker. Hon älskade det på samma sätt som han älskade att gå till sin butik. På marknaden kunde hon tala och skratta, le och gråta ibland. Sitta i timmar och lyssna på de gamla tala om hur det var förr, det gjorde hon gärna. Titta på barnen med sina händigt snickrade leksaker. Hon var där för att sälja frukt, men det var aldrig därför hon gick dit. Att känna dofterna när hon närmade sig. Att få sitta i solen de svala höstdagarna. Att skrattande sitta kvar när regnet kommer för att hon, som alla andra omkring henne, visste att det skulle sluta igen. Att varje kväll få komma hem till honom.
Det var en tisdag nu, det var de ganska säkra på. Och de hade tröttnat, tröttnat på att springa från hus till hus för att bara komma tillbaka till punkt A igen. De hade tröttnat på sin oro, sin ilska, sin oförståelse. Allt hade börjat en oktoberkväll när de båda skulle äta en fesenjan som kokat i nästan tre dagar, naturligtvis med hemodlade granatäpplen och valnötter (de var ju trots allt bäst i regionen, "min gud i vår himmel vad det doftar ljuvligt", hade grannarna sagt under dagarna den kokat). De hade tittat varandra djupt i ögonen och förstått att de alltid skulle älska varandra. Då, från ingenstans hade det börjat smälla.
Så, i nästan fjorton dagar hade de känt sig jagade nu, bestämt sig för att stanna i sitt hem, vare sig det hade väggar eller tak kvar. Alla grannar hade förvunnit. Barnskrik hade tystnat, plågade mödrar kvävts av sin egen klagosång, fäder lagt sig ned att dö efter att ha slitit sina stämband trasiga av blödande sorg. Gator spruckit i sin saknad av träden som en gång vakat över dem. Dagarna hade blivit knäpptysta. Bara de två fanns kvar, kändes det som. Så hade det varit i en vecka. Tillsammans hade de vaknat och somnat till öronbedövande meningslöshet som slagit ner i grannhusen och undrat när det var deras tur.
I ett hörn utan tak satt de nu, hand i hand med lite granatäpplen i sin gemensamma famn, och visste att de skulle dö. Hon frigjorde sin hand från hans, strök honom över armen och lade ett äpple i hans nu tomma handflata. Hon täckte över den blottade halvan av äpplet och tryckte det hårt mot honom. Långsamt kände de hur saften började rinna längs deras armar, kände trädgårdens röda tårar träffa träffa dammet under dem. Det fanns inte längre någonting att säga. Hon torkar bort en tår på hans kind och ser honom i ögonen, håller sin fria hand mot hans bröst och ser djupt in ögonen som hon förälskat sig i på nytt varje kväll; "sov", viskar hon.
Kommentarer
Postat av: Einar
Love it
Trackback
