horisont
En chilensk skeppare med ett namn jag aldrig kommer lära mig att varken stava eller uttala hade spenderat 342 dagar till sjöss och i själlösa hamnstäder när han, cirka 17 mil utanför argentinas kust, bestämde sig för att stjäla en av fartygets motordrivna räddningsbåtar och bege sig till Viedma. Det är mitt i natten, ingen märker någonting. Han låter fartyget lämna honom innan han startar motorn, finns ingen poäng i att stressa, och det vore en onödig risk att föra väsen när hans lättsovande skepparkollegor fortfarande är i närheten. Han är väl införstådd med att det kommer att ta tid innan han når Viedma, en stad i mitten av Argentinas östkust, med en ljuvlig sjö omringad av berg (han har alltid intalat sig att det är vulkaner, det är det antagligen inte, bara vanliga berg) och med en luft lika klar som hans blick för verkligheten just nu är suddig.
Han är på väg mot sin kärlek, naturligtvis. En flicka (sjömän säger ofta flicka istället för kvinna) han träffade för några månader sedan. Ingen klassisk skönhet, kort och lite satt, vad många skulle kalla en "halvdålig kropp". Men "låt mig för evigt förbanna all världens poeter om kärlek är någonting som bara är vackert för ögat", som han själv skulle säga. Mötet var enormt, dem emellan. Det finns stunder då man ser två människor tillsammans och blir lycklig över energin de tillför varandra, allt verkar fungera. De hade spenderat några minuter i varandras sällskap när de insåg att det som fanns mellan dem var alldeles för perfekt för att det skulle kunna avvisas som "flörtig stämning". "Några minuter" var i det här fallet egentligen tre dagar, men ibland går tiden lite fortare beroende på hur högt upp man befinner sig. Och innan han visste ordet av var det dags att sätta fot på det förbannade fartyget igen. "Herregud, om jag bara funnit kraft att berätta för henne vad jag känner.", hade han tänkt när han for iväg mot evigt vatten än en gång.
Men, så hade han plötsligt bestämt sig. Bestämt sig för att besegra sig själv och ge vika för kärleken genom att söka upp henne. Det var omöjligt för honom att släppa henne, aldrig hade hade han mått som han gjorde när han var med henne. I timtal hade de suttit och pratat om ingenting och rökt "åt helvete för många cigaretter". I promenader som aldrig verkade leda någonstans hade de följt varandras steg med exakt samma tempo längs sjön. Några gånger hade han snuddat vid hennes hand med sin, och varit livrädd för att hon skulle tolka det som annat än misstag, även om det var precis det han ville. Hon också, faktiskt. En gång hade han tänkt kyssa henne, men låtit bli för att inte framstå som en sjöman med "en flicka i varje hamn". Dessutom fanns det hinder i vägen, en make hon inte älskade, och som inte älskade henne, men likväl en make.
Detta till trots sitter det en chilensk skeppare i en liten räddningsbåt på väg mot Argentina för att för en gångs skull faktiskt våga erkänna sin kärlek för någon. Han är lycklig nu, väl medveten om att han mycket väl skulle kunna kantra för att sedan, ensam och hopplöst utan hjälp, antingen drunkna eller också frysa ihjäl. Han anser att det är värt risken, och det är klart det är.
Hans båt slutar sitt eländiga puttrande och spottar kraftlöst ur sig lite dieseltårar i atlanten, tystnar helt, och glider försiktigt framåt i ett tiotal meter innan den bestämmer sig för att vila. Det är totalt stilla, lite skvalpande vågor, några tunga andetag. Man måste tanka en motorbåt.
En chilensk skeppare med ett namn jag aldrig kommer lära mig att varken stava eller uttala har spenderat 342 dagar till sjöss när hans stulna motorbåt slutar sin resa mot Argentina, cirka 16 mil från kusten. Men vår sjöman tappar inte modet, lägger sig ner på rygg i båten och tittar upp mot en himmel lika stjärnklar som oändlig.
"Jag har sett flaskpost färdas ett varv runt jorden utan att ha en förutbestämd destination. Det vore väl fan om jag, som vet precis vart jag är på väg, inte kan driva 16 mil i rätt riktning. Min älskade, vackra, jag kommer nu."
Han är på väg mot sin kärlek, naturligtvis. En flicka (sjömän säger ofta flicka istället för kvinna) han träffade för några månader sedan. Ingen klassisk skönhet, kort och lite satt, vad många skulle kalla en "halvdålig kropp". Men "låt mig för evigt förbanna all världens poeter om kärlek är någonting som bara är vackert för ögat", som han själv skulle säga. Mötet var enormt, dem emellan. Det finns stunder då man ser två människor tillsammans och blir lycklig över energin de tillför varandra, allt verkar fungera. De hade spenderat några minuter i varandras sällskap när de insåg att det som fanns mellan dem var alldeles för perfekt för att det skulle kunna avvisas som "flörtig stämning". "Några minuter" var i det här fallet egentligen tre dagar, men ibland går tiden lite fortare beroende på hur högt upp man befinner sig. Och innan han visste ordet av var det dags att sätta fot på det förbannade fartyget igen. "Herregud, om jag bara funnit kraft att berätta för henne vad jag känner.", hade han tänkt när han for iväg mot evigt vatten än en gång.
Men, så hade han plötsligt bestämt sig. Bestämt sig för att besegra sig själv och ge vika för kärleken genom att söka upp henne. Det var omöjligt för honom att släppa henne, aldrig hade hade han mått som han gjorde när han var med henne. I timtal hade de suttit och pratat om ingenting och rökt "åt helvete för många cigaretter". I promenader som aldrig verkade leda någonstans hade de följt varandras steg med exakt samma tempo längs sjön. Några gånger hade han snuddat vid hennes hand med sin, och varit livrädd för att hon skulle tolka det som annat än misstag, även om det var precis det han ville. Hon också, faktiskt. En gång hade han tänkt kyssa henne, men låtit bli för att inte framstå som en sjöman med "en flicka i varje hamn". Dessutom fanns det hinder i vägen, en make hon inte älskade, och som inte älskade henne, men likväl en make.
Detta till trots sitter det en chilensk skeppare i en liten räddningsbåt på väg mot Argentina för att för en gångs skull faktiskt våga erkänna sin kärlek för någon. Han är lycklig nu, väl medveten om att han mycket väl skulle kunna kantra för att sedan, ensam och hopplöst utan hjälp, antingen drunkna eller också frysa ihjäl. Han anser att det är värt risken, och det är klart det är.
Hans båt slutar sitt eländiga puttrande och spottar kraftlöst ur sig lite dieseltårar i atlanten, tystnar helt, och glider försiktigt framåt i ett tiotal meter innan den bestämmer sig för att vila. Det är totalt stilla, lite skvalpande vågor, några tunga andetag. Man måste tanka en motorbåt.
En chilensk skeppare med ett namn jag aldrig kommer lära mig att varken stava eller uttala har spenderat 342 dagar till sjöss när hans stulna motorbåt slutar sin resa mot Argentina, cirka 16 mil från kusten. Men vår sjöman tappar inte modet, lägger sig ner på rygg i båten och tittar upp mot en himmel lika stjärnklar som oändlig.
"Jag har sett flaskpost färdas ett varv runt jorden utan att ha en förutbestämd destination. Det vore väl fan om jag, som vet precis vart jag är på väg, inte kan driva 16 mil i rätt riktning. Min älskade, vackra, jag kommer nu."
Kommentarer
Trackback
