enkelhet
Endast en idiot kan förälska sig, endast världens vackraste idioter. Endast en idiot kan koka kärlekssoppa på den spik som är något så världsligt som fotboll. Vi vet ju vilka vi är, vi som älskar spelet. Allt i spelet. Det vackra och fula, upp eller ner. Vi väljer vår glädje när det finns möjlighet till det, vi rider på vågen våra krigare har skapat åt oss. Vi älskar och förundras, analyserar och hyllar. Men vi väljer också vårt förtret. Vi väljer, helt självmant, att gå insvepta i stora nattsvarta mantlar, bloddränkta och blytunga av tårdrypande sorg. Vi står och faller tillsammans med de våra. Det är det som alltid kommer vara det enkla och det vackraste i det hela, kollektivet. Känslan av att tillhöra. Så elementärt och så livsviktigt.
Det är precis som livet självt. Svårare än så är det inte. Hela livet, koncentrerat och filtrerat till ett slagfält med elva kamrater och elva fiender. Ibland anfall och ibland försvar, ibland i sidled och ibland bakåt. Ett steg fram, två steg tillbaka. Klockan stannar aldrig. Ibland blir det stolpträff, vi missar, slänger oss på knä, sliter i gräset. Alltid biter vi ihop och provar igen. Och ibland, ibland, vinner vi. Vi hissas av våra vänner, inför 75000 eller fyra ensamma lövträd och en sliten Volvo 240 spelar ingen roll. Just i det där ögonblicket, den där lilla lilla stunden då allting stämmer, då är vi bäst i världen.
Ibland är det orimligt.
Sverige - Holland, EM -04, ribba, stolpens insida. Tack och hej. Ingen logik.
Liverpool - Milan, CL -05, 0-3, 3-3. Prickskytte. Evig ära. Ingen logik.
Och ibland träffar vi rätt, ibland låter vi det gå som en välregisserad dröm.
Förr eller senare förlorar vi allihop. Men vi får aldrig glömma de där ögonblicken. Vi får aldrig placera dem i samma skrangliga gamla sköka till soptunna som vi tappar andra minnen i. Inte heller får vi glömma vår sorg, stunderna då vi låg i i mittcirkeln och våtkindade stirrade upp i en molntäckt och tröstlös sky. Då vi gnisslade våra tänder och slet vårt hår för att vi inte ville, för att vi verkligen inte ville förlora. Dessa stunder är minst lika viktiga för vår existens. Utan dem är vi tomma fodral och uttorkade fält. Vi får aldrig skämmas över att vi inte vann. Vi räknar förluster och vi räknar segrar, allt där emellan kan vi låta förgå in i evig glömska.
Det är livet, och det är så ändlöst vackert.
Det är precis som livet självt. Svårare än så är det inte. Hela livet, koncentrerat och filtrerat till ett slagfält med elva kamrater och elva fiender. Ibland anfall och ibland försvar, ibland i sidled och ibland bakåt. Ett steg fram, två steg tillbaka. Klockan stannar aldrig. Ibland blir det stolpträff, vi missar, slänger oss på knä, sliter i gräset. Alltid biter vi ihop och provar igen. Och ibland, ibland, vinner vi. Vi hissas av våra vänner, inför 75000 eller fyra ensamma lövträd och en sliten Volvo 240 spelar ingen roll. Just i det där ögonblicket, den där lilla lilla stunden då allting stämmer, då är vi bäst i världen.
Ibland är det orimligt.
Sverige - Holland, EM -04, ribba, stolpens insida. Tack och hej. Ingen logik.
Liverpool - Milan, CL -05, 0-3, 3-3. Prickskytte. Evig ära. Ingen logik.
Och ibland träffar vi rätt, ibland låter vi det gå som en välregisserad dröm.
Förr eller senare förlorar vi allihop. Men vi får aldrig glömma de där ögonblicken. Vi får aldrig placera dem i samma skrangliga gamla sköka till soptunna som vi tappar andra minnen i. Inte heller får vi glömma vår sorg, stunderna då vi låg i i mittcirkeln och våtkindade stirrade upp i en molntäckt och tröstlös sky. Då vi gnisslade våra tänder och slet vårt hår för att vi inte ville, för att vi verkligen inte ville förlora. Dessa stunder är minst lika viktiga för vår existens. Utan dem är vi tomma fodral och uttorkade fält. Vi får aldrig skämmas över att vi inte vann. Vi räknar förluster och vi räknar segrar, allt där emellan kan vi låta förgå in i evig glömska.
Det är livet, och det är så ändlöst vackert.
Kommentarer
Trackback
