Chilavert
Det gör ont ibland.
VM 1998, Frankrike mot Paraguay. Målvakten Chilavert gör en av de mest imponerande individuella insatserna i modern idrottshistoria. Han räddade allt. Det spelade ingen roll vad Frankrike slängde på honom, han tog emot och tackade. En akrobat och en hjälte, en vinnare och ett krigarhjärta. Förlust var inget alternativ. Han räddade allt, och om Simon Bank hade fått säga sitt: "Hade man tagit alla afrikas svältande barn och kastat på honom hade han antagligen räddat dem också". Han stod stolt vid sitt fort, vägrade släppa något bakom sig, som för att säga "Du kommer hit, men nu ska du vända, åk hem till dina domäner, det här är mitt land". Pressen mot Paraguays mål var oerhörd, Chilavert stod kvar. Sade till sina lagkamrater att han inte tänkte förlora idag.
I förlängningen gör Laurent Blanc ett noll till Frankrike. Chilavert har blivit skjuten, rakt i bröstet, huggen av den mest välslipade klinga. Jag varken vill eller kan föreställa mig hans smärta. Chilavert och Paraguay hade förlorat. Ibland gör man det trots att man är bäst i världen.
Efter matchen ligger hela Paraguay utslaget och nedslaget på rygg spritt över planen. Alla utom Chilavert. Han går runt, rakryggad, till sina kamrater och lyfter upp dem. Säger "ställ dig upp, du är inte död". Det är rörande bilder att få se hans engagemang, hans glöd och hans passion, hans stolthet mitt i förlusten, hur han hjälper en hel nation på fötter igen.
Världen är full av människor som Chilavert. De flesta av oss har hans vilja i oss. Det handlar bara om att plocka fram den i rätt läge. När den som mest behövs. Vi känner ofta att det är enklare att falla ihop, som om korthuset vi byggt upp inte skulle vara värt någonting längre. Men vi måste alltid resa oss. Vi måste alltid resa oss och, herregud, vi får aldrig ge upp.
En thaiboxare tränar upp sina smalben genom att i åratal sparka på hårda material. På benets yttersta hölje uppstår hundratals minifrakturer, dem stärker benet efterhand. Till slut har de smalben dubbelt så hållbara som dina och mina. Det är så vi fungerar, vi slutar inte. Människan är inte byggd för att ge upp. Hon är byggd för att kämpa, byggd för att hoppas.
Det är så vi blir mer än vad vi är, det är så vi blir större.
Det är så Chilavert blev den han är.
Och ibland, ibland, måste man vänta.
Så.
Jag väntar.
VM 1998, Frankrike mot Paraguay. Målvakten Chilavert gör en av de mest imponerande individuella insatserna i modern idrottshistoria. Han räddade allt. Det spelade ingen roll vad Frankrike slängde på honom, han tog emot och tackade. En akrobat och en hjälte, en vinnare och ett krigarhjärta. Förlust var inget alternativ. Han räddade allt, och om Simon Bank hade fått säga sitt: "Hade man tagit alla afrikas svältande barn och kastat på honom hade han antagligen räddat dem också". Han stod stolt vid sitt fort, vägrade släppa något bakom sig, som för att säga "Du kommer hit, men nu ska du vända, åk hem till dina domäner, det här är mitt land". Pressen mot Paraguays mål var oerhörd, Chilavert stod kvar. Sade till sina lagkamrater att han inte tänkte förlora idag.
I förlängningen gör Laurent Blanc ett noll till Frankrike. Chilavert har blivit skjuten, rakt i bröstet, huggen av den mest välslipade klinga. Jag varken vill eller kan föreställa mig hans smärta. Chilavert och Paraguay hade förlorat. Ibland gör man det trots att man är bäst i världen.
Efter matchen ligger hela Paraguay utslaget och nedslaget på rygg spritt över planen. Alla utom Chilavert. Han går runt, rakryggad, till sina kamrater och lyfter upp dem. Säger "ställ dig upp, du är inte död". Det är rörande bilder att få se hans engagemang, hans glöd och hans passion, hans stolthet mitt i förlusten, hur han hjälper en hel nation på fötter igen.
Världen är full av människor som Chilavert. De flesta av oss har hans vilja i oss. Det handlar bara om att plocka fram den i rätt läge. När den som mest behövs. Vi känner ofta att det är enklare att falla ihop, som om korthuset vi byggt upp inte skulle vara värt någonting längre. Men vi måste alltid resa oss. Vi måste alltid resa oss och, herregud, vi får aldrig ge upp.
En thaiboxare tränar upp sina smalben genom att i åratal sparka på hårda material. På benets yttersta hölje uppstår hundratals minifrakturer, dem stärker benet efterhand. Till slut har de smalben dubbelt så hållbara som dina och mina. Det är så vi fungerar, vi slutar inte. Människan är inte byggd för att ge upp. Hon är byggd för att kämpa, byggd för att hoppas.
Det är så vi blir mer än vad vi är, det är så vi blir större.
Det är så Chilavert blev den han är.
Och ibland, ibland, måste man vänta.
Så.
Jag väntar.
Kommentarer
Trackback
