strid
Det är så enkelt att tala om glädje med varandra, det har jag fått lära mig. Lika enkelt är det att skämta bort det vi inte riktigt orka ta i. Det som stinker. Det som är fult, som har möglat i en bortglömd container. Vi vill inte tala om våra plåster när vi redan ryckt bort dem, och ingen vill fråga under tiden de sitter kvar. Det är i sådan enkelhet människan fungerar. Vi får aldrig, aldrig, skämmas över vår sorg. Vi får aldrig försöka måla över det svarta med en halvtransparent och ihopkastad vitnad.
Neil Moore, född i Bristol, förlorade sina föräldrar och sina två systrar i en bilkrasch, julafton 1997. Han var ensam i bilen om att överleva. Hela familjen var på väg hem från firandet med släkten, Neil var 19 år gammal, hans systrar 17 och 14. Neil bodde inte i sina föräldrars hus, och lät livet ha sin gilla gång efter tragedin. Han nekade terapi, vägrade prata, träffade kärleken, skaffade två barn. Förlusten av hans familj verkade inte bekomma honom, "det är så livet är, jag vinner ingenting på att gräva ner mig", brukade han säga. Människor i hans omgivning lät honom gå sin egen väg.
Förra veckan hittades Neil död i sitt hem, han hade tagit sitt liv. Bredvid honom låg ett brev där han skrivit att han saknade sin familj, "så mycket att tårar inte längre bränner, de skär mig rakt in i själen". Efter sig lämnade han sin kärlek till sin fru, sin treåriga dotter, och sin femåriga son. På begravningen berättade hans fru om hur sår inte läks om de inte tillåts blöda, om att tårar inte slutar falla om de inte tillåts vattna.
Neils berättelse är viktig för hela människan.
Vi får aldrig låta det mörka i oss få gömma sig. Demoner finner alltid sin väg tillbaka. Det är demonerna som gör oss till dem vi är. Vi måste ta kampen, vi måste våga slåss, vi måste våga vinna. Demonerna ger sig alltid så småningom, även om det ser hopplöst ojämnt ut från början. Vi kommer förlora några ronder, då och då. Och tro mig, det kommer att göra ont. Det kommer att kännas. Det kommer svida som tusen och åter tusen saltkorn i våra sår. Det kommer att smärta som sand i våra trötta ögon. Det kommer knäcka våra ben så vi inte kan gå längre. Det kommer punktera våra lungor, få oss att kippa efter andan. Men jag lovar att vi till slut får blicka ut över slagfältet, rakryggade, stolta, segrande.
Det är det som är storheten i människan, att vi orkar. Det är det som är det vackraste i oss, hur vi gång på gång går segrande ur våra strider. Hur vi inte blir rädda. Hur vi inser att vi behöver ta till svärd och klingor för att kunna växa.
Vid min gud, vi behöver växa.
Och för att det ska ske.
Måste det regna, ibland.
Neil Moore, född i Bristol, förlorade sina föräldrar och sina två systrar i en bilkrasch, julafton 1997. Han var ensam i bilen om att överleva. Hela familjen var på väg hem från firandet med släkten, Neil var 19 år gammal, hans systrar 17 och 14. Neil bodde inte i sina föräldrars hus, och lät livet ha sin gilla gång efter tragedin. Han nekade terapi, vägrade prata, träffade kärleken, skaffade två barn. Förlusten av hans familj verkade inte bekomma honom, "det är så livet är, jag vinner ingenting på att gräva ner mig", brukade han säga. Människor i hans omgivning lät honom gå sin egen väg.
Förra veckan hittades Neil död i sitt hem, han hade tagit sitt liv. Bredvid honom låg ett brev där han skrivit att han saknade sin familj, "så mycket att tårar inte längre bränner, de skär mig rakt in i själen". Efter sig lämnade han sin kärlek till sin fru, sin treåriga dotter, och sin femåriga son. På begravningen berättade hans fru om hur sår inte läks om de inte tillåts blöda, om att tårar inte slutar falla om de inte tillåts vattna.
Neils berättelse är viktig för hela människan.
Vi får aldrig låta det mörka i oss få gömma sig. Demoner finner alltid sin väg tillbaka. Det är demonerna som gör oss till dem vi är. Vi måste ta kampen, vi måste våga slåss, vi måste våga vinna. Demonerna ger sig alltid så småningom, även om det ser hopplöst ojämnt ut från början. Vi kommer förlora några ronder, då och då. Och tro mig, det kommer att göra ont. Det kommer att kännas. Det kommer svida som tusen och åter tusen saltkorn i våra sår. Det kommer att smärta som sand i våra trötta ögon. Det kommer knäcka våra ben så vi inte kan gå längre. Det kommer punktera våra lungor, få oss att kippa efter andan. Men jag lovar att vi till slut får blicka ut över slagfältet, rakryggade, stolta, segrande.
Det är det som är storheten i människan, att vi orkar. Det är det som är det vackraste i oss, hur vi gång på gång går segrande ur våra strider. Hur vi inte blir rädda. Hur vi inser att vi behöver ta till svärd och klingor för att kunna växa.
Vid min gud, vi behöver växa.
Och för att det ska ske.
Måste det regna, ibland.
Kommentarer
Trackback
