tystare

Jag är 15 år gammal, 1916.

Det kommer alltid finnas människor i ditt liv som ger dig svar när de som mest behövs. Min morbror, Mr. Twain, var en sådan för mig. Jag kallade honom så, Mr. Twain, det gjorde alla runt omkring mig också. Jag skulle enkelt kunna hänvisa till att det var på sådant vis människor skulle tilltalas under denna tid, men så var det nog inte, ett "Mr." gav honom mer värdighet, och det skulle han ha. Jag minns den här stunden så väl: Jag och Mr. Twain satt i en park i utkanten av Southampton. Det var en av årets varmaste dagar, den 27:e Juli, 1916. Parken är på intet sätt vidare oas-lik, den var ganska nedgången redan innan kriget, och när det väl bröt ut antar jag att det inte fanns så mycket pengar eller kraft till övers för att rusta upp ett grönområde. Men det fanns en värdighet i parken, det fanns en stolthet i träden, det fanns hjärta i gräset, men framförallt fanns det en tröst i den lilla dammen längst in i parken. Dammen var en perfekt scen för känslospel. Inte mycket för världen, men med hängande grenar över sig, skyddande skugga (skugga kan ha den effekten, ibland är den farlig och ibland är den beskyddande), ibland en ensam svan, stillsamt guppande mitt på spegelytan. Under hela min uppväxt låg ett stormslaget träd och vilade vid kanten av dammen, jag vet inte vilken typ av träd det var, men det var ett bra träd. Trädet bildade en perfekt naturskapad bänk, och det är här jag har de flesta minnesbilderna av Mr. Twain. Vi gick ofta hit, oftare ju äldre jag blev, och ännu oftare när min mor ville flytta närmre sin släkting. Vi gick hit för att sitta ett tag, ibland för att skratta, ibland för att gråta, men alltid fann vi en tröst här. Alltid kunde vi andas här, vi kunde låta tårar falla. Mr. Twain hade nyss blivit inkallad till armén, han skulle ut i krig, män ska ofta det, på ett eller annat sätt. Han kunde inte förstå varför han skulle slåss för sitt land, "Jag vet inte vad jag kan tillföra", menade han. Men så igen, så måste vi ibland slåss fast vi inte vill. Det var en fredag, den bästa dagen.

Det skulle bli sista gången vi satt på vår trädstam. Och vi talade om kärlek, såsom män/pojkar gör. Hans älskade skulle sitta hemma och vänta på honom, de hade nästan nyss träffats och nu skulle de skiljas åt. Mr. Twain var sådär tårig som man kan vara när man talar om någon man tycker om väldigt mycket men som man inte riktigt orkar tänka på att lämna. Han rökte sin tobak som vanligt men det fanns en smärta i hans ansikte som jag aldrig sett förut. Spänningar i käkarna, mörka ögon, gnisslande tänder.

- "Är du arg, mister Twain? Du ser arg ut."
- "Nej, jag är inte arg."
- "OK. För du ser arg ut. Vem är du arg på?"
- "Jag säger ju att jag inte är arg."
- "Kan du inte bara berätta varför du är arg?", jag kände honom väl, och visste när han ville säga någonting.
- "Du verkar inte veta mycket om ilska. Jag har ont, ibland har man ont. Jag har ont i mitt hjärta och jag har ont i mitt huvud. Men visst, om det är ilska att förbanna ledarna som tvingar mig ifrån henne så är jag arg. Om det är ilska att inte kunna sova eller äta av ren förtvivlan, ja, då är jag arg. Men om ilska är att vilja någonting ont mot någon, då har jag aldrig varit arg. Jag hoppas att du en dag förstår vad riktig smärta är, inte för att jag vill att du ska bära sorg, men för att det är dina ärr som gör dig till vad du är. Jag hoppas att du någon gång får hålla hennes hand och att någon sedan tar den ifrån dig, för att du inte ska glömma hur det var. Jag hoppas att någon tar ifrån dig det du mest av allt vill ha."

Mr. Twain tappade kontrollen. Han satt framåtböjd med huvudet gömt i sina händer, tårarna träffade det upptrampade gruset under honom så kraftfullt som bara tårar kan göra. Detta var första gången jag förstod att tårar faller tyngre än vatten. Det var smärtsamt att se Mr. Twain i detta skick, det var som om någon eller något hade slitit ut hans glädje och hans enkelhet, hans syn på livet, hela hans själ, kastat allt mot marken och sedan tvingat honom att själv pussla ihop det igen. Han hade tagit av sig sina skor. Han stampade mot gruset med sina bara fötter. Svanen blev skrämd och flög iväg, om du aldrig sett en svan flyga så måste du göra det, majestätiskt.

Just då, när en förtvivlad och nedbruten man satt i sin mest patetiska hållning, med sitt ansikte gömt i händerna, med tårar strömmandes, med stampande fötter. Då förstod jag vad kärlek och saknad är. Han skulle åka iväg morgonen därpå, han hade valt att hålla sin kallelse hemlig för de flesta, och menade på att ingen skulle må bättre av att veta vad som komma skulle så långt i förväg. Vi satt i tystnad, förutom hans tårar, i nästan en timme. Vi tittade på vår damm, satt på vårt träd. När han hade samlat sig tog jag mod till mig.

- "Du är rädd att förlora henne, eller att hon ska förlora dig?"
- "Jag är rädd att jag förlorar henne, att hon glömmer mig, ja. Men jag är inte rädd att hon förlorar mig, hon skulle kunna ge allt hon hade för att förlora mig i tusen år, men hon hade inte klarat det, hur mycket hon än försökt. Hon kan aldrig förlora mig."
- "Men du kommer sakna henne?"
- "Jag kommer att sakna henne. Jag saknar henne redan, jag saknar precis allt med henne."
- "Men du glömmer inte?"
- "Omöjligt. Hjärtat är det starkaste vi har, det kommer du få lära dig. Det är där vi sparar allt det vackra vi har, och om ingen har svartmålat det, så kan vi plocka fram det när som helst."
- "Det har du nog rätt i, mister Twain."
- "Det kan du ge dig fan på."

Mr. Twain svor aldrig. Bara en enda gång.