tystare

Ingenting faller tyngre än höstens sista löv. Att ensam singla mot marken, som väntar med lera och kärleksbespottade gruskorn, är det slutgiltiga avskedet. Ingenting landar med djupare avtryck, ingenting är mer desperat.

Jag är 32 år gammal, och rannsakar mig själv. Rensar ut kunskaper jag inte behöver, greppar fast vid de känslor som får mig att leva, att på riktigt leva. Går igenom vad jag lärt mig. Trycker upp hjärtat i halsgropen för att släppa fram de tårar som envetet och ivrigt väntat på mig alldeles för länge.

Jag har lärt mig mycket, tusentals saker. Kanske miljontals. Cykla, äta, tala, skriva, gå, springa, gråta, lyssna, sjunga, spela, dricka, leka, dansa, italienska, vila, läsa, skrika, släppa, vinna, förlora, damma, krama, kyssa, hälsa, försvinna, öppna, stänga, driva, drömma, falla, klättra. Jag kan skriva i evigheter. Men ingenting av detta har jag någon nytta av, ingenting gör mig till en större människa, ingenting får mig att bli mer än jag är, om jag inte kan älska.

Och jag har, vid gudarna, lärt mig att älska. Jag har lärt mig vad det är att förfalla i kärlek, i förälskelse. Jag vet hur det är att vakna upp tätt intill och aldrig vilja lämna. Jag vet hur det är att somna nära och aldrig vilja försvinna därifrån. Fantomer och demoner har jag slagits mot, mot cyniker och idioter har jag predikat, jag har tagit till svärd när det behövs och jag har skrikit åt dem att de aldrig kommer segra över mig. Och jag har försökt att tro på mina egna ord. När folk har höjt yxan för att halshugga mig har jag stått rakryggad och stirrat ner dem i helvetet, fördömt deras tyranni och svurit att jag aldrig ska bli som dem.

Fan, jag har tagit kampen varje dag, för något renare, något äkta. Och dessa satans mördare börja sänka sina skuggor över mig för sista gången. Jag står obeväpnad och är redo att byta sida, kasta mitt hjärta in i skärselden och låta det vackra för alltid falla in i all djävulsgrundad glömska. När en iskall verklighet sköljer över skönheten med en kraft av tusen och åter tusen tsunamivågor, då har inte poesin och drömmarna mycket att sätta emot.

Men jag har ju lärt mig att älska, kan det någonsin försvinna? Jag följer det fallande lövet och inser att jag inte vet.

Men jag har ju lärt mig att älska. Jag vet vad det är att försvinna i en blick, att se drömmar i ett leende, att berusas av dofter. Jag vet vad hjärtans beröring kan välta omkull. Jag vet hur det känns när själar möts. Och jag vet vad det är att förlora. Alldeles för väl. Ändå fortsätter hjärtat att kriga.

Ända in i förbannelse, jag har ju lärt mig att älska.

Ingenting faller tyngre än höstens sista löv. Och ingenting brister ut starkare än vårens första skott. Ingenting är mer öronbedövande. Ingenting sjunger så högt. Ingenting är mer desperat.

Och vid allting som är någonting värt: Ingenting är vackrare.