gloria
2006 besökte jag en katolsk präst i Galway, Irland. Jag var 25 år gammal och syftet med besöket var att få rätsida på en del huvudgnagande, en del frågor, en del meningslösa tårar.
Hans kyrka låg västerut från Galway, på väg mot Cliffs of Moher. En ganska anspråkslös liten kyrka, liten till storleken men med ett inre som skulle få alla riktiga män att tappa andan. Kyrkan uppfärdades redan för 900 år sedan, allt var i original, den enda skillnaden på byggnaden mellan nu och då var det vita kalklagret som slitits ut genom åren, nu var det grått.
Jag satte mig ned med prästen på den främsta bänkraden, snett framför altaret och flåsande kandelabrar. På ett stenbord låg en bönebok som besökande kunde skriva ned sina innersta viljor i. Jag skummade igenom någon sida eller två, "ge mig kärlek", "ge mig kraft att övervinna denna motgång", "låt mig ha hälsan", önskningar om lycka, hela tiden. Det doftade inte som det brukar göra i kyrkor, vill jag minnas, inga unkna stanker av etablissemang och välfärdspolitik, inga massbesökande svettbarn, inga elektronikångor från överhettade kamerablixtar. Bara den milda förnimmelsen av höstens intåg och en lätt vädran av stearin. Rent. Prästen hade ett mörkt skägg, små Lennon-flirtande glasögon, sargad hy runt ögonen efter år och år av bevittnade eländigheter. Han höll sitt radband i sina sammanslagna händer när han frågade mig vad jag ville tala om.
- För att fatta mig kort, varför jag nu vill göra det, så är jag trött. Jag är trött på att se människor ta skada, jag är trött på att lyssna till gråt som ingen annan hör, jag är trött på att brustna hjärtan aldrig får tid att läka, jag är trött på kärlek, jag är trött på att se drömmar tyna bort till ingenting, jag är trött på att onda ting drabbar goda människor, jag är trött på att folk förtjänar bättre än vad de får, och jag är trött på att människor som inte förtjänar någonting alls får precis allt, jag är trött på att viska ord som borde skrikas, jag är trött på sammanhang och omständigheter, jag är trött på sömn, jag är trött på att älska. Jag är trött på att älska.
Det är en märklig upplevelse att bli skrämd av sina egna ord, men just där och då blev jag det. Jag visste inte att jag kände så, jag visste inte vad jag ville säga. Det enda jag visste var att jag satt bredvid en människa, inget mer än en människa. En människa som ville lyssna på mitt sätt att se på världen, en människa som skulle sitta kvar och se mig vad jag än sade, som, om jag skulle lämna, alltid skulle stå där med öppna armar om jag ville återvända. Det var en trygg känsla.
Prästen satt en god stund i tystnad, som för att insupa och gå igenom i sitt huvud vad jag faktiskt sagt. Han nickade långsamt, vred lite på sig för att rikta sig mer mot mig. Han tog min hans i sina, nickade lugnt en gång till, släppta mina händer och började tala.
- Jag mötte en ung man precis som du en gång. Också han kom hit och var bekymrad. Också han på väg mot missunsamheten, på väg mot bitterheten, på väg att ge upp. När jag ser dig nu kommer jag att tänka på honom. Det var flera år sedan han var här, säkert femton, antagligen ännu fler, tiden går fortare när man blir äldre. Han måste ha varit i din ålder, 24, 25 kanske. Ni är varandras exakta kopior. Han sade till mig att han hade älskat för sista gången, att han hade givit upp. Det är en farlig väg att vandra. Jag ser i dig vem du är, du talar om dessa saker som om de vore världsliga ting, som om de vore saker vi valde. Jag tror, att vissa av oss, är kärleken självt. Vissa av oss kan inte välja bort den vägen, vi vill se personen mitt emot, vi vill hjälpa, vi vill drömma tillsammans. Vi kan se evigheter i de kortaste ögonblick. Vara beredda att ge upp precis allt för att uppnå lyckan med någon annan. Vi har en hjärna men vi använder inte den, vi låter hjärtat visa vägen, alltid.
- Jag brukar kalla er för kärlekskrigare, ni är inte så många kvar. När jag började mitt yrke var det vanligare med människor som du, men det är precis som att folk inte vågar hoppas på lyckan längre, att de inte vågar misslyckas. Låt mig säga som så, att om du följer ditt hjärta kan du aldrig misslyckas. Det kommer göra ont ibland, vid min herre, vad det kommer göra ont. Men precis som alla sår, läker även hjärtat. och precis som alla sår lämnas ärr. Ärr som påminner oss om skadan som skedde, som inte låter oss glömma. Vi ska aldrig glömma våra ärr, min vän.
Jag lyssnade till prästens ord, men att känna tröst var svårt. Det är ofta det när man inte vill ta emot den. Han fortsatte.
- Ert problem är oftast, att ni tror ni är ensamma. Ni tror ni är de enda i världen som känner just som ni gör. Det är ni inte, jag har träffat mängder av er. Kvinnor, män, flickor, pojkar, barn, mödrar, fädrar, hemlösa gatusovare, poliser, politiker, poeter såklart, sköterskor, lärare... Alla möjliga typer, ni finns bara utspridda, och jag tror inte det är av en slump. Ni finns på olika platser av en anledning, för att ni behövs där. Och tro mig, lova att du tror mig, när jag säger att ni kommer vinna. Ni kommer vinna allihopa. Ni kommer vinna mer än ni anar.
Jag ville inte ifrågasätta honom, jag ville tro honom men det var svårt där jag satt. Missnöjd, på gränsen mot cynism. Men jag uppskattade hans värme, jag uppskattade hans läkande händer. Och på något sätt kändes som om det han berättade och lovade var sant. Jag tog ett andetag för att samla mig och orka skjuta ur mig min nyfikenhet.
- Mannen du träffade, som påminde om mig, vad hände med honom?
Prästen log mot mig.
- Det var längesedan jag såg honom såsom jag ser dig nu, men sist jag hörde från honom hade han gjort några resor, inte bokstavligt talat men han hade rest långt som människa. Träffat sin kärlek som han visste fanns. Lärt sig att älska igen, lärt sig falla igen. Han valde att ägna sig åt människan, ägna sig åt hjälpen som medicin inte kan bidra med. Och om du måste veta, så sitter han alldeles bredvid dig just nu.
- Bredvid mig? Undrade jag.
- Alldeles bredvid dig. Människor som du gör oftast det, även om du inte alltid vet det. Glöm inte det när det gör ont. Glöm inte det när du behöver minnas det som mest.
Hans kyrka låg västerut från Galway, på väg mot Cliffs of Moher. En ganska anspråkslös liten kyrka, liten till storleken men med ett inre som skulle få alla riktiga män att tappa andan. Kyrkan uppfärdades redan för 900 år sedan, allt var i original, den enda skillnaden på byggnaden mellan nu och då var det vita kalklagret som slitits ut genom åren, nu var det grått.
Jag satte mig ned med prästen på den främsta bänkraden, snett framför altaret och flåsande kandelabrar. På ett stenbord låg en bönebok som besökande kunde skriva ned sina innersta viljor i. Jag skummade igenom någon sida eller två, "ge mig kärlek", "ge mig kraft att övervinna denna motgång", "låt mig ha hälsan", önskningar om lycka, hela tiden. Det doftade inte som det brukar göra i kyrkor, vill jag minnas, inga unkna stanker av etablissemang och välfärdspolitik, inga massbesökande svettbarn, inga elektronikångor från överhettade kamerablixtar. Bara den milda förnimmelsen av höstens intåg och en lätt vädran av stearin. Rent. Prästen hade ett mörkt skägg, små Lennon-flirtande glasögon, sargad hy runt ögonen efter år och år av bevittnade eländigheter. Han höll sitt radband i sina sammanslagna händer när han frågade mig vad jag ville tala om.
- För att fatta mig kort, varför jag nu vill göra det, så är jag trött. Jag är trött på att se människor ta skada, jag är trött på att lyssna till gråt som ingen annan hör, jag är trött på att brustna hjärtan aldrig får tid att läka, jag är trött på kärlek, jag är trött på att se drömmar tyna bort till ingenting, jag är trött på att onda ting drabbar goda människor, jag är trött på att folk förtjänar bättre än vad de får, och jag är trött på att människor som inte förtjänar någonting alls får precis allt, jag är trött på att viska ord som borde skrikas, jag är trött på sammanhang och omständigheter, jag är trött på sömn, jag är trött på att älska. Jag är trött på att älska.
Det är en märklig upplevelse att bli skrämd av sina egna ord, men just där och då blev jag det. Jag visste inte att jag kände så, jag visste inte vad jag ville säga. Det enda jag visste var att jag satt bredvid en människa, inget mer än en människa. En människa som ville lyssna på mitt sätt att se på världen, en människa som skulle sitta kvar och se mig vad jag än sade, som, om jag skulle lämna, alltid skulle stå där med öppna armar om jag ville återvända. Det var en trygg känsla.
Prästen satt en god stund i tystnad, som för att insupa och gå igenom i sitt huvud vad jag faktiskt sagt. Han nickade långsamt, vred lite på sig för att rikta sig mer mot mig. Han tog min hans i sina, nickade lugnt en gång till, släppta mina händer och började tala.
- Jag mötte en ung man precis som du en gång. Också han kom hit och var bekymrad. Också han på väg mot missunsamheten, på väg mot bitterheten, på väg att ge upp. När jag ser dig nu kommer jag att tänka på honom. Det var flera år sedan han var här, säkert femton, antagligen ännu fler, tiden går fortare när man blir äldre. Han måste ha varit i din ålder, 24, 25 kanske. Ni är varandras exakta kopior. Han sade till mig att han hade älskat för sista gången, att han hade givit upp. Det är en farlig väg att vandra. Jag ser i dig vem du är, du talar om dessa saker som om de vore världsliga ting, som om de vore saker vi valde. Jag tror, att vissa av oss, är kärleken självt. Vissa av oss kan inte välja bort den vägen, vi vill se personen mitt emot, vi vill hjälpa, vi vill drömma tillsammans. Vi kan se evigheter i de kortaste ögonblick. Vara beredda att ge upp precis allt för att uppnå lyckan med någon annan. Vi har en hjärna men vi använder inte den, vi låter hjärtat visa vägen, alltid.
- Jag brukar kalla er för kärlekskrigare, ni är inte så många kvar. När jag började mitt yrke var det vanligare med människor som du, men det är precis som att folk inte vågar hoppas på lyckan längre, att de inte vågar misslyckas. Låt mig säga som så, att om du följer ditt hjärta kan du aldrig misslyckas. Det kommer göra ont ibland, vid min herre, vad det kommer göra ont. Men precis som alla sår, läker även hjärtat. och precis som alla sår lämnas ärr. Ärr som påminner oss om skadan som skedde, som inte låter oss glömma. Vi ska aldrig glömma våra ärr, min vän.
Jag lyssnade till prästens ord, men att känna tröst var svårt. Det är ofta det när man inte vill ta emot den. Han fortsatte.
- Ert problem är oftast, att ni tror ni är ensamma. Ni tror ni är de enda i världen som känner just som ni gör. Det är ni inte, jag har träffat mängder av er. Kvinnor, män, flickor, pojkar, barn, mödrar, fädrar, hemlösa gatusovare, poliser, politiker, poeter såklart, sköterskor, lärare... Alla möjliga typer, ni finns bara utspridda, och jag tror inte det är av en slump. Ni finns på olika platser av en anledning, för att ni behövs där. Och tro mig, lova att du tror mig, när jag säger att ni kommer vinna. Ni kommer vinna allihopa. Ni kommer vinna mer än ni anar.
Jag ville inte ifrågasätta honom, jag ville tro honom men det var svårt där jag satt. Missnöjd, på gränsen mot cynism. Men jag uppskattade hans värme, jag uppskattade hans läkande händer. Och på något sätt kändes som om det han berättade och lovade var sant. Jag tog ett andetag för att samla mig och orka skjuta ur mig min nyfikenhet.
- Mannen du träffade, som påminde om mig, vad hände med honom?
Prästen log mot mig.
- Det var längesedan jag såg honom såsom jag ser dig nu, men sist jag hörde från honom hade han gjort några resor, inte bokstavligt talat men han hade rest långt som människa. Träffat sin kärlek som han visste fanns. Lärt sig att älska igen, lärt sig falla igen. Han valde att ägna sig åt människan, ägna sig åt hjälpen som medicin inte kan bidra med. Och om du måste veta, så sitter han alldeles bredvid dig just nu.
- Bredvid mig? Undrade jag.
- Alldeles bredvid dig. Människor som du gör oftast det, även om du inte alltid vet det. Glöm inte det när det gör ont. Glöm inte det när du behöver minnas det som mest.
Kommentarer
Trackback
