tystare

Jag sitter alldeles intill ett litet Café i utkanten av ett (av kärlek) sönderslitet Brest. Jag är alldeles strax framme efter att ha vandrat i vad som känns som minst 100 dagar. 100 dagar av blåsor, värkande ben, smärtande hjärta, dunkande huvud. Genom det mesta har jag satt den ena foten framför den andra, och så har jag också tagit mig framåt. Inga direkta ägodelar har fått följa med mig, bara en enkel ryggsäck innehållande ett par flaskor att fylla med källvatten, ett förtvivlat paket rulltobak, en och annan filt, och en bok. En bok jag läst varje kväll under hela min vandring, tummat blad för blad under varje solnedgång, och innan sömnen slagit till mot min själ har jag varje natt varsamt packat in den i sitt läderfodral, låtit den vila mot mitt hjärta i några minuter, och somnat med den under det som för natten har fungerat som huvudkudde. Det är boken som fört mig hit, det är boken som trotsat benhinneinflammationer och brustna vadmuskler.

Det var här jag fann den. Liggandes alldeles ensam i en trött gränd i Brest. Välanvänd, sliten. Och med en handskriven text på första uppslaget som jag inte längre behöver boken för att läsa, det finns skrivet överallt i mig:

"Har du hittat den här boken så är det för att det är meningen. Det är viktigt att du förstår detta redan nu. Det är viktigt att du ser att det inte fanns någon möjlighet för dig att inte komma över den här boken. Dina steg har lett dig hit. Och boken kommer leda dig hit igen. Var du än är på väg så är det rätt väg att gå. Läs boken."

Ett stycke som kan verka överdrivet pretentiöst och till och med kliché, men jag anser att en kliché inte är en kliché första gången den sägs. Och vem vet hur gammal boken är?. Det är en simpel bok i sig, en enkel historia om en pojke som blir bästa vän med en giraff. Giraffen lär pojken att nå högre punkter för att få en övergripande bild av ett sammanhang, och pojken lär giraffen att komma närmre marken för att se detaljer i det stora hela. En ganska billig sensmoral om perspektiv. Men det finns andra värden i boken. Det finns ett värde i att berätta en historia. Den förde mig hela vägen till Cabo da Roca, Portugal. Europas västligaste udde. Väl där kastade jag en sten ner i ett fullkomligt vilt atlanthav. Sen vände jag igen. Utan sten. Utan tyngden kvar i ryggsäcken. Och nu är jag alltså tillbaka där allting började.

Jag har fastnat här igen. Sitter vid det söta lilla café som heter någonting med "Fabiénne" i namnet. Det är inget märkvärdigt café, anspråkslöst i sin tafatthet, slitna gamla tegelstenar och klängväxter som mest ser ut som om de dött innan de ens började klättra. Men det som sker här kan knappt beskrivas med ord.

Vid ett bord sitter en ung kvinna, hon ser ut att vara 26-27 år gammal. Hon är vacker. Sitter tyst och smuttar på en kopp te. Vid bordet bredvid sitter en man i samma ålder. Han ser inte ut att vara från trakten, kanske en resande själ. Nästan ett sydamerikanskt utseende, glittriga ögon, lekfull. Kanske är han från Chile och heter Alejandro, jag vet inte.

De leker med varandra utan att ha en aning om det. Hon spiller te över sin hals och måste stressat hitta en servett, han ler åt henne, tycker hon är fin i sin tankspriddhet. Han tappar pennnan (som han använder för att skriva i sin bok, kanske skriver han om sina resor) på marken och måste plocka upp den. Hon tycker han är underhållande, ler för sig själv. Deras blickar har mötts tre gånger; två gånger av misstag och en gång för att de båda kände att tidpunkten var sådan att de skulle se på varandra. Det var ett fint möte att beskåda, en lång ögonkontakt. Ögonkontakter är sällan särskilt långa för utomstående, men för de som deltar varar de i evigheter. Det är i just sådana stunder som ögonblick blir till just evigheter. Och det är just i det ögonblicket de båda planterar sig själva i varandras hjärtan utan att någon av dem har en aning om det. Kanske ser dem inte varandra på riktigt, kanske behöver de hjälp. Kanske är hon en giraff och han en liten pojke.

Jag älskar detta café. Kan sitta här i timtal. Och bara titta. Det sitter en fin man vid bordet intill mitt, han skriver någonting, och jag är nyfiken på vad. Han tappade sin penna förut, fumligt men förtjusande. Han är stilig och någon del av mig önskar att han satt närmre, höll min hand och pratade med mig, om vad som helst. Visst är det väl så det ska vara? Visst ska man väl ha en hand i sin?

Herregud vad vacker hon är, jag undrar var hon kommer ifrån. Fast egentligen kunde jag inte bry mig mindre, det viktiga är att hon är här nu. Jag försöker möta hennes blick såsom jag mötte den för några minuter sedan, men det kräver att hon vänder sig om. Jag fortsätter låtsas skriva så länge.

Jag vill egentligen gå fram till de båda och säga att de borde presenteras för varandra, ibland får man en sådan känsla, en känsla av att saker och ting bara hör ihop. Ibland träffar man en sådan människa.

Jag kom hit för att lämna tillbaka den bok som en dag förändrade precis allt inom mig. Och det är vad jag ska göra. Jag ska inte störa deras dans. Jag vet att de kommer sammanföras så småningom, de har inget val. Precis som jag inte hade något val med hittandet av boken. Så jag lägger den här, på exakt samma plats där jag fann den för hundra dagar sedan. Och känner mig trygg i tanken på att både den och de kommer att bli funna idag.