tystare

Wake up, say good morning to the sleepy person lying next to you. And if there’s no one there, then there’s no one there. Well, at least, the war is over.

---

 

5 Februari, 2022.

Jag måste ha ätit samma frukost varje morgon i minst tio år. Det är en ganska enkel melodi. Börjar med mitt te, en liten sked honung i bara, ingen märkvärdigt med det. Lite yoghurt, gärna jordgubbar eller smultron om det finns att tillgå, annars duger även vanilj gott. Och sen mitt bröd, som jag bakat själv. Jag bakar gärna bröd, ingen doft fyller min gamla trävilla som den av nybakat bröd. Just detta bröd är lite speciellt, jag tror det är oliverna som gör skillnaden, kastar gärna i några hackade oliver i ett bröd. Från Sicilien ska de vara, svartare än natten själv. Oliverna sätter ingen stor klang över brödet, men när jag finner en liten bit av Italien på min tunga utan att egentligen vara beredd på det - då får jag samma känsla som när jag vaknar upp en arbetsmorgon och inser att klockan inte ringer förrän om två timmar, och det är en riktigt fin känsla. Brödet är centralt i min frukost, vad jag lägger på det är inte så noga. Sedan har vi ju apelsinjuice, egenpressad, givetvis. Jag läser aldrig tidningen på morgonen, men lyssnar gärna på radio, mest för att jag tycker om sällskapet medan du fortfarande ligger och sover. Det är fortfarande snö ute, ganska ovanligt för den här tiden på året, men kanske inte så ovanligt med tanke på omständigheterna. Men jag tycker om snö, speciellt så som den lägger sig över eken i trädgården, denna enorma ek. Fantastiskt hur ett så tjockt lager snö kan vila på en liten kvist, som om det aldrig blåser. Just denna stund är en av mina favoritstunder på dagen, det är frid, fridfullt. Jag har mitt te, jag har snö på min ek, och jag har radion som talar till mig. Nyheterna brukar börjar klockan åtta, punktligare än själva klockan, idag börjar telegrammen rulla 07.46. Brukar inte lyssna på nyheterna sådär väldigt noga, men just idag blir jag så illa tvungen att spetsa öronen; En extrainsatt sändning, med brådskande besked. Den annars så timide och lugne nyhetsuppläsaren Gary Blake har tappat fattningen och vrålar ut (med hela sitt hjärta, som om det glömt att pumpa blod bara för att ge utrymme åt hans extas) sitt budskap:

 

- “The war is over! The war is over!”

Jag hostar ut en munfull te, totala kaskader landar mot fönstret på samma sätt som jag inbillar mig att en mors tårar som träffar gruset precis efter det att hon förlorat sin enda son, eller dotter, gör. Kan det vara så? Kan kriget vara över? Är det slut? Har jag för sista gången hört om kapade lemmar och söndersprängda barnhem? Behöver jag inte längre vänta på min brors telefonsamtal från andra sidan som alltför sällan kommer? Är det nog med tyranni, missförstånd och intolerans? Gary Blake bekräftar mina förhoppningar. Ett fredsavtal har slutits, nationer och kulturer har skakat hand, religion, profit, och opportunism har lagts åt sidan. Alla, i kriget, deltagande länder har kommit överens. Nu väntar nytillsatta regeringar, fredsbevarande styrkor och reformer. Jag älskar det, Gary Blake har gjort min dag. Känslan är nästan utopisk, jag vågar inte riktigt tro att det är sant. Kontrollerar min källa genom att slå på min TV, och där rullas samma budskap ut. Jag ringer mina föräldrar, min mor har redan gråten i halsen.

 

- ”Får han komma hem nu? Får din bror komma hem nu?” Hon gråter av lycka, av lättnad.

 

- ”Ja, han får komma hem nu.”

 

Jag vill inte väcka dig riktigt ännu, jag vill låta dig sova, de goda nyheterna kan vänta - du har ingen glädje av dem i sömnen. Jag tar min tekopp och går ut på den altan jag en gång snickrade för hand. Sätter mig i en av rottingfåtöljerna, det är ganska kallt men jag har min varmaste kofta på mig, och dessutom är det svårt för termometern att kravla sig under nollstrecket en dag som denna. Snölyktan jag byggde igår står fortfarande stadig, men ljuset har slocknat, säkerligen för längesedan. Jag kan andas ut, för första gången sedan dagen då jag först började äta frukost på samma sätt jag gör idag, kan jag andas ut. Tio år, tio år har gått sedan beskedet om att vår jord är på väg att ätas upp och implodera av vår egen destruktivitet veks ut i världstäckande medier. De åren får ingen av oss tillbaka, de är för evigt förlorade, nedsmutsade och bortkastade, bespottade av maktbegär och fallfärdig politik.

 

Jag sitter här i nästan en timme, och bara andas. Jag fäller tårar, det gör jag. Men de landar mjukt. Bestämmer mig för att gå in igen, letar fram den champagneflaska som jag köpte för över 3000 dagar sedan, som jag lovade att vi skulle öppna idag, och korkar upp den. Den doftar ljuvligt, inte bara som champagne brukar göra, och inte riktigt lika ljuvligt som ett nybakat bröd, men ljuvligt likväl. Hämtar två glas, två av de vackra champagneglasen vi fick i bröllopspresent av din morbror, och häller upp. Jag vill provsmaka men låter bli, tänker att den här smakupplevelsen ska delas med dig.

 

Mina steg uppför trappan som för mig närmre dig är smygande, så försiktiga, jag vill inte väcka dig, inte med oljud. Inte en dag som denna. När min armbåge (mina händer är upptagna av champagne) knuffar till dörren för att öppna den förbannar jag mig själv för att jag inte oljat de där gångjärnen, trots att du bett mig säkert 15 gånger… i veckan… i tre år. Och så, plötsligt, ser jag dig. Du sover fortfarande, och jag är nöjd över att jag inte råkat väcka dig, varken med radion, champagnekorkens kamikaze-flykt rakt in i bokhyllan, eller med stegen i trappan. Du. I total harmoni med dig själv. Med hela rummet: Med täcket som knappt nuddar vid din kropp, som vilar över dig lättare än alvsteg mot snö, lättare än fjädrar mot vatten. Med de vita gardinerna som vajar lätt i den minimala bris som kommer åt dem, likt fredsflaggor som aldrig slutat hoppas. Med kudden du håller om, såsom om den var det sista du någonsin skulle få hålla om. Med dina andetag, med dina slutna ögon, med ditt alltid bultande hjärta.

 

Jag smyger fram till din sida av sängen, sidan närmst det stora fönstret som vätter ut mot trädgården och min älskade ek. Ställer försiktigt ner champagneglasen på ditt nattduksbord, intill John Irvings senaste roman, och smyger tillbaka till min sida. Kryper upp, tätt intill dig, och låter mina läppar vila mot din hals, den bästa platsen som finns för ett par läppar att vila sig mot. Du ger ifrån dig ditt signaturljud, ett mjukt ”mmm”, kantat av ett leende, det vet jag, även om jag inte ser det. Det låter som om du väntat på mig, som om du alltid väntat på mig. Jag viskar försiktigt till dig.

 

- ”Min ängel, vill du vakna?”

- ”Hmm, helst inte”, lyckas du få fram.

 

- ”Öppna dina ögon, du måste se en sak”. Jag syftar på champagnen, det är det första du kommer att se när du för första gången idag låter dina himmelska ögon möta världen.

 

- ”Men… varför? Jag vill sova.”

- ”Bara gör det. Snälla”. Jag känner att du egentligen är lite irriterad, men jag vill så gärna att du vaknar.

 

- Ååh! Ja jag ska.

Långsamt sträcker du lite på dig, gäspar, öppnar först försiktigt ditt ena öga, och sedan det andra.

 

- ”Vad är det jag ska se? Om du menar eken så vet jag hur den ser ut. Det är ju fortfarande jättetidigt… Vad är det? Champagne? Varför har du ställt fram champa…”

Du stannar upp, på samma sätt som du gjorde när jag friade till dig, förmodligen den enda gång jag någonsin sett dig mållös.

 

- ”Idag är en bra dag att dricka champagne, ängel”. Jag kommer inte ihåg när eller hur jag började kalla dig ängel, men det har alltid fallit sig väldigt naturligt.

 

- ”Försöker du säga att det är över? Är det över? Om du lurar mig nu så ska jag fan se ti…”

- ”Jag luras inte, inte idag”.

- ”Det är över? Är det verkligen över?”

- ”Det är över. Det är verkligen över.”

Ingenting har någonsin varit viktigare än just du, just här, just nu.

 

The war is over. Och precis allt annat - kan äntligen börja.