tystare

Låt mig berätta om en ihopsjunken man.

 

När Howard Westmountain hade lämnat kupén och den unge mannen ensam i sin resa, funderade han vart han var på väg. "Italien" tänkte han, det är allt han vet.

 

I 15 år hade han väntat på den här dagen, i 15 år hade han drömt om hur han skulle kliva av på perrongen i Siena och möta henne, kanske sista gången, kanske första. Det var en solig oktobereftermiddag, den var kylig, för kylig för att vara Toscana i Oktober. Det var en av de där dagarna då allting smakar, doftar, känns bättre. ÄR bättre. Han visste hur han skulle hitta henne, han kände till det lilla cafét där hon arbetade, det skulle inte vara en lång promenad från stationen, kanske 15-20 minuter, med lite målmedvetenhet. Men den här dagen går inte fort, den har ingen plan på att hjälpa Howard med sina steg framåt, eller inåt. Han hinner inte långt, bara precis runt hörnet på stationen, då han ser en bänk som är alldeles för ledig och inbjudande för att motstå. En klassisk parkbänk, bara lite mer utsmyckad än vanligt. Så han sätter sig ner, tar fram sitt block, och en penna.

 

Jag är här i Siena nu, för att hitta henne igen, för att inte ge upp tanken om henne. För att inte sluta hoppas. Det är inte långt härifrån som jag först mötte henne. Det är heller inte långt härifrån jag först förstod vem både jag och hon är. Jag minns hennes händer väl. Jag minns hennes ögon och hennes luriga leende när hon funderade på någonting. Jag minns precis hur hon lät och hur hon talade till mig. Jag minns hur det kändes, jag minns alldeles precis hur det kändes. Jag lyssnar på Eros Ramazzotti, det kan man tycka mycket om, men den är så vacker, den där sången... "L'aurora". Den är som ett mantra för mig, varit sedan dagen då jag först mötte dig. Och textraden - "Forse un giorno tutto cambierà" - Kanske, en dag, förändras allt. Jag lever vid den, för den, den säger mig allt jag behöver veta. För att den är sann. Kanske förändras allting en dag, kanske blir saker bättre helt plötsligt, kanske faller bitar på sin plats, där de ska vara. Men, kanske blir det också sämre, och den tanken har lärt mig att hålla fast och älska det jag har. När som helst kan vad som helst försvinna, lika snabbt som det kom.

 

En äldre dam sätter sig bredvid Howard. Hon har en sjal som täcker större delen av huvudet, en form av vävd väska över axeln. Hon har trasiga händer, inte av trasiga av skador, men trasiga av tiden. Trasiga av känslor, av en toscansk sol som har fått skina lite för länge på henne, trasiga på ett sätt bara händer som har tappat alldeles för många saker genom åren kan vara. Härdade och bespottade, de ser sköra ut, men egentligen vet vi mycket bättre. Hennes ögon är gnistriga men knappt öppna. Man kan bara anta att det är så det blir med ögon efter några år, att man inte riktigt orkar öppna dem längre, man vet ju aldrig vad man kan få syn på. Hon är en stilla gammal dam, en nyfiken men stilla dam. Hon låter ögonen fastna på Howards penna och papper.

 

- "Förlåt att jag frågar och om jag stör, men vad skriver du?", Howard tittar upp mot henne, tänker att det är en ganska irriterande människa som är så påflugen och närgången. Han önskar integritet, men när han möter hennes blick förstår han med detsamma att han inte kommer att få det. Hon ler mot honom, ser så vänlig ut, och inte ens en berest man som Howard Westmountain kan hålla skölden uppe (det är väl, för övrigt, ungefär den effekten som gamla damer brukar ha på män som tror att de redan sett mesta).

 

- "Oh, bara lite tankar, om vad som pågår, och så...", krystar han fram, han tänker bemöta henne med artighet, åtminstone.

 

- "Jag förstår, om en flicka?"

 

- "En gång var hon det, såsom jag var en pojke, nu är hon väl en kvinna, såsom jag är en man", Howard vänder ner huvudet i sitt block igen.

 

- "Varför skriver du om henne? Vad har hon gjort för att förtjäna dina ord?", damen är exalterad, hon vill höra historian.

 

- "Det är komplicerat", menar Howard.

 

- "Det är det alltid, jag förväntade mig inget annat"

 

- "Jo så är det väl", Howard vill nog mest av allt bara fokusera på sin penna.

 

- "Och du har klamrat dig fast vid henne? Du vill inte släppa?"

 

- "För mig är det inte en fråga om vilja, du talar som om jag hade val att göra. Men det har jag inte, det har hjärtat aldrig".

 

Damen plockar upp ett knallrött äpple och erbjuder Howard ett likadant, han tackar vänligt nej. Hon tar en tugga och andetag i samma rörelse.

 

- "Snälla, fortsätt, unge man"

 

Howard är tveksam, men fortsätter tala.

 

- "För mig är det så enkelt, att jag har varit förälskad i samma kvinna i 15 år. Jag har vridit och vänt på alla begrepp jag känner till för att komma till sans. Jag har lärt mig dansa för att slippa tänka på henne. Jag har gift mig. Och jag älskar min fru, tro inget annat. Men hon forsätter dyka upp i mitt huvud, som om hon bosatt sig där. För att vi inte fick den tiden vi kanske behövde för att utforska vad vi hade kunnat bli. Allt blev för besvärligt. Hon var här, jag var inte här, hon med honom, jag med henne, kontinenter emellan oss... Vi fick aldrig en chans, vi fick aldrig den chans vi förtjänade och det äter upp mig varje dag. Jag måste veta vad som hade kunnat bli", Howard andas ut efter sin harang.

 

- "Förälskad i samma kvinna i 15 år? Det är väl vackert?"

 

- "Säkert så, jag önskar bara att hon också visste det, att jag berättade för henne"

 

- "Och du tror inte en kvinna vet det utan dina ord? Du underskattar nog både henne och dig själv. Ingenting skriker högre eller talar tydligare än kärleken. Ingenting är lika simpelt, hur komplicerat du än tror att det är", damen behåller sitt lugn och tyggar tryggt på sitt äpple.

 

- "Gå och möt henne, eller inte. Väljer du att inte göra det så hade jag inte oroat mig om jag var du. Du är säkert en god människa, och om det är någonting jag vet efter snart 100 år i livet, så är det att goda människor får gott tillbaka. Du behöver inte ens leta efter det, det kommer att hitta dig".

 

- "Jag vet inte om jag är en god människa...", Howard hinner inte längre innan han blir avbruten.

 

- "Varför? För att du gjort saker du upplevt som dåliga? Det gör dig inte till en dålig människa. Vi gör alla dåliga saker, vare sig vi vill eller inte. Men ditt hjärta är gott, ditt hjärta har aldrig menat ont, det har inget hjärta gjort. Gå till henne, eller vänd hemåt igen. Förr eller senare får ni er chans tillsammans. Var nu så vänlig och hjälp en gammal dam upp på fötterna igen, och var så god att ta ett äpple".

 

Howard hjälper damen upp från bänken och tar till slut emot ett äpple. Damen går sin väg, långsamt, men vänder sig om för att le mot honom.

 

- "Alla får vi vad vi förtjänar, och för de flesta av oss är det gott".

 

Howard lämnas ensam på bänken igen, med sitt block, sin penna, sin ryggsäck, och ett litet rött äpple han fått av en nästan 100 år gammal dam från Siena. Han stoppar ner äpplet i ryggsäcken, spar det till senare, man vet aldrig när man blir hungrig.

 

Han reser sig upp och börjar gå igen, han har ingen idé om vart han är på väg längre, och hinner inte långt den här gången heller. Han hittar en gammal stenmur under ett träd, där man kan sitta med höstsolen rakt i ansiktet, plocka upp ett äpple, och tänka "Kanske, en dag, förändras allt".