tystare

Ibland gör jag som du alltid sade åt mig att göra - väntar på ett ösregn, kastar av mig alla mina kläder och låtsas för allt jag är värd att jag faktiskt kan dansa.

När jag var ung, mycket yngre än jag är nu, tycktes allting så oerhört viktigt. Jag brukade stå längst fram i barrikaderna och blockera polisens batonger med ord och hud. Politik var centralt, avgörande. Jag gick på möten, demonstrationer, protesttåg och ockuperade hus, jag vet inte riktigt varför. Jag hungerstrejkade mot invasioner . Jag vet inte om det någonsin gjorde någon nytta, men jag tog ställning, jag kände mig tillhörig, betydande. Och som en ung och vilsen man tror jag inte man ska underskatta betydelsen av just tillhörighet. Idag - nästan sjuttio år senare - är jag inte lika rastlös.

Jag minns mycket väl när vi flyttade in i det här huset. Det var längesedan. Jag vet att vi firade din 30-årsdag här, och det kan inte gärna ha varit många veckor tidigare än så vi packade upp de första lådorna. Din 30-årsdag var en fantastisk tillställning, så vitt jag minns. Du hade din vita sommarklänning på dig, trots att det var en ganska kylig septemberdag, men det är ju som du brukade säga: ”Sommaren är inte över förrän man tillåter den att vara över”. Jag minns den fantastiska buffén du hade dukat upp på verandan (vilken otrolig mat du lagade), vår stora, underbara veranda. Det måste vara den plats där jag läst absolut flest böcker, vår, sommar, höst, vinter. Det spelade aldrig någon roll, det viktiga var att sitta där, och var det för kallt kunde vi alltid elda lite grann, vare sig du misstyckte på grund av ”en uppenbar brandrisk, fattar du väl?” eller inte.

Jag kommer ihåg när maten stod färdig, och hur du och dina väninnor åkallade fotbollsspelande pojkar och mäns uppmärksamhet. Vi kanske inte vara så vansinnigt intresserade (nog var männen något hungrigare än pojkarna) av mat just då, du avbröt ju trots allt en fotbollsmatch över generationer, men med den pondus som du hölls driven av, och med den skönhet du besatt– hur kunde man neka dig någonting av det du ville? Och som vi åt, sedan! Jag vidhåller fortfarande att den dagen var min mättaste dag rent fysiskt, men aldrig har jag varit hungrigare på livet, aldrig törstigare på att få uppleva fler dagar. Dagar med dig tog slut alldeles för fort, och även om kvällarna var fortsatt vackra, så är det alltid i solljus jag kommer att se dig, det är i soluppgången bakom den gamla eken där vi ristat in våra namn (helt utan självdistans) jag alltid kommer låta ditt leende fläkta mina minnen. Att vakna med dig var alltid ett äventyr, liksom det var att somna med dig. Kommer du ihåg hur vi brukade bråka om vem som skulle få säga det sista ordet? Det var innan vi kunde sova tillsammans. Det var ett problem vi slapp senare, eller ”Om man somnar tillsammans slipper någon säga det sista ordet”, ska jag vara helt ärlig förstod jag faktiskt aldrig fullt ut vad du menade med det, någon säger ju ändå det sista ordet, fast å andra sidan kanske du inte ansåg en konversation som avslutad bara för att man somnade ifrån den en stund. I så fall har du nog vunnit en hel del diskussioner utan att jag visst om det.

Vilken tur egentligen, att du alltid vägrade dessert, efter en måltid som den när du fyllde 30 hade du förmodligen tagit livet av åtminstone halva gästskaran. Då är det bättre att göra som vi gjorde den dagen: Släpa ner lite stolar från verandan för att fånga upp den sista kvällssolen med ansiktet, avnjuta en fin brandy (som du givetvis hade en historia om), kanske en cigarr, skratta med goda vänner – och bara förundras av den fantastiska känslan av inre frid och glädje som bara kan uppnås när man är i ett sällskap man verkligen tycker om, och när man en sen eftermiddag i September mjölkar det sista ur dagen och suktar ut över västra Iowas oförglömliga och ojämförligt vidsträckta estetik.

Jag tror att det var den bästa dagen någonsin. Och även om jag visste det långt innan, så var det den dag jag verkligen förstod att du och jag aldrig skulle sluta färdas tillsammans. Det blev en riktigt sen kväll till slut, så sen att den blev morgon, kommer du ihåg hur Henry’s hade somnat i hammocken? Din gamla blommiga och nära på dödsrostade hammock. Som du älskade den, förmodligen en aning mer än vad jag gjorde, men det fick du så gärna. Som den kunde gnissla! Jag vet inte hur många morgnar den väckte mig, speciellt när du hade din brorsdotter, Lynda, på besök. Hon kunde allt om att leka, den flickan. Hon hade något magiskt över sig, tror jag, hon slog an en ton i alla vuxna människor som fick oss att släppa de hämningar vi så försiktigt byggt upp under så många år. Herregud, hon fick ju till och med mig att lära mig att cykla enhjuling, bara för att hon tyckte det vore kul om jag kunde det. Och trädkojan jag tvingades bygga åt henne, den måste ha varit det mest avancerade jag byggt, snickaryrket till trots.

Hur som helst, vackra. Lynda fyller 60 år idag, det är därför vi alla är samlade här igen. Det är faktiskt bara du som saknas, till och med Henry’s är här, även om Thomas börjar bli lite trött i skallen, det kan han gott få vara i den åldern.

Jag ville bara berätta om en dag jag minns, och jag vet att du gör det också. Nu är det någon som kallar, det är säkert maten som står uppdukad, jag hör i alla fall ingen som skriker efter fotbollen längre, och det brukar ju betyda mat. Så jag måste bege mig upp mot verandan igen. Jag önskar du vore här, det gör vi alla, men allra mest jag. Om du bara hade en aning. Vi ses och hörs imorgon igen.

Sov vidare nu.