tystare

Idag fick jag höra en historia berättad av en man som för längesedan slutat sova. Insomnia kallar man det. Jag mötte honom på Gracie's Corner på upper east side i New York. Han hade ingen hatt men ganska mycket skägg. En vigselring som hans ringfinger febrilt försöker bryta upp, antar att han var smalare förr i tiden. Ett par trötta glasögon som förmodligen såg sina bästa dagar någon gång under andra världskriget. Han drack kaffe och jag drack te, han talade och jag lyssnade:

Vi växte upp med varandra, såsom syskon gör. Hon är bara två år äldre än jag. Jag vet inte huruvida hon ville ha ett syskon när jag bestämde mig för att göra entré, men vår mor har alltid sagt att anledningen till att jag var två veckor för tidig var för att jag hörde någon leka utanför. Som unga syskon hatade vi varandra innerligt, naturligtvis. Jag var dum i huvudet och hon var ful. Jag var ful och hon var dum i huvudet. Jag skulle döda henne och hon skulle hugga av mig huvudet. ”Det gör ingenting, för det växer ändå ut ett nytt”, hade jag kontrat med, i hopp om att förstumma henne. Jag vet faktiskt inte om hon köpte det argumentet eller ej.

Det är så man gör som syskon, tror jag. Hatar varandra, annat vore konstigt. Men så fort man inte bor ihop längre händer det någonting. Kanske finner man att man har en god vän i varandra, kanske upptäcker man att man känner till varandras bakgrunder. Man delar blod och liv. Man hittar till varandra, helt enkelt.

Vi växte upp i ett 30-talshus i utkanten av staden. En villa precis vid en intilliggande park med den grönaste lövskog du kan tänka dig, bok, ek, lönn. Och en gran, en gran i hela parken. Jag vet inte varför, men kommunen fick för sig att en gran skulle planteras. Trädintegration. Huset hade två våningar, nedervåningen bestod av ett kök där de flesta minnesbilder av vår mor utspelar sig, ett huserande överhuvud med en träslev som spira och ett smaksinne av kungligaste blod. Det fanns också ett vardagsrum där de flesta minnesbilder av vår far utspelar sig, inte fullt så energisk som vår mor, lite mer tillbakalutad. Han försvann tidigt, vår far. Vi var fortfarande små, små, barn. Jag var fyra år gammal och min syster var sex. Han skulle komma tillbaka om några timmar, men någonstans på vägen tog han beslutet att inte återvända till oss. Vår mor tog det inte särskilt hårt, och vad jag kan minnas gjorde varken jag eller min syster det heller. Han var ingen bra far, och mig veterligen var han heller ingen bra make. Ingen verkar veta var han befinner sig eller vad han gör nu, men det skulle förvåna mig om han ens levde.

Vår mor försvann för bara ett år sedan, på en av årets finaste dagar, den första vårdagen. Dagen - som kommer varje år - då man vågar ta av sig tröjan och promenera i bara t-shirt, det kanske är lite för kallt, men man gör det ändå, för att man kan. Det är behagligt och luften är klar och frisk, inte som en sommardag. Marken doftar av årets första riktiga regn, inte ett vinterregn som ligger och lurar i flera veckor. Nej, ett ordentligt regn som varar i en timme och sköljer bort allt det gamla, allt det fula, och lämnar efter sig en känsla av lättnad och hopp som bara kan infinna sig när man är på väg mot någonting.

Vi var tillsammans alla tre den dagen, jag, min syster, och vår mor. Och jag tror vi alla kände att vi var på väg mot någonting, exakt var vi var på väg var det emellertid ingen av oss som vågade ana. Vi såg aldrig bilen komma, och föraren hann uppenbarligen aldrig att se oss. Det var vår mors ständiga strävan efter att leda vägen som tog livet av henne, det hade kunnat vara jag, men hon ville gå först, alltid. Hon låg på asfalten i ett kaos av blod, tårar, skrik och sirener, och jag har aldrig sett något så fridfullt. Jag höll henne i ena handen, min syster i hennes andra. När hon tittade upp på oss, först på min syster och sedan på mig, förstod jag att hon inte skulle stanna. Det var ett farväl utan ord. Jag såg vad hon menade i hennes ögon, hade hon haft orken hade hon sagt till mig att alltid vara varm mot min nästa och aldrig glömma min förra, det var något hon alltid manade om. Sedan slöt hon sina ögon av egen kraft och inväntade sin hemfärd.

Det var första gången jag såg en ängel. Ett väsen, nästan transparent, så ljus att hon nästan gjorde ont att se på. Hon beskådade oss med ögon av frid och bad mig och min syster att släppa taget, sedan lyfte hon vår mor och bar henne i sina armar mot sitt nya hem.

Min syster skrek, skrek som hon gjorde när hon bröt benet som barn. Själv satt jag stilla kvar på marken med handflatorna vända uppåt mot skyn, bärandes mina egna tårar som om de var det sista jag någonsin skulle få bära.

Vår mor begravdes en fredag, hennes favoritdag. Hela ceremonin hölls utomhus, hon älskade bar himmel. Det var först vid denna punkt i hennes liv jag och min syster förstod hur älskad hon var av sin omgivning, hur hon förtrollade och engagerade sina medmänniskor. I mitt huvud fanns det säkert 300 människor där för att ta farväl, men i verkligheten var det nog inte mer än kanske 50, jag vet inte, jag minns inte. Jag minns mina tårar, min systers tårar, min mormors tårar och hennes förtvivlan över att ha överlevt sitt enda barn. Jag vet inte vad någon av de andra besökarna tänkte på, själv tänkte jag på de vackra stunderna vi upplevt tillsammans. Hur vi skrattade åt samma saker på ett sätt som bara blodsbundna kan göra. Jag tänkte på hennes sätt att laga mat, hur hon använde ingredienser på samma sätt som en jazzgitarrist gör när han spelar ett lugnt parti, varje ton och ackord behandlas som sammet. Jag mindes hur hon läste för mig när jag var barn, och jag mindes saker hon lärde mig och historier hon berättade för mig lite senare i livet. Jag mindes hur hennes värme och sätt att beröra alltid – oavsett vilken ålder jag var vid – fick mig att vilja vara barn en gång till och för alltid.

Ingen som kände henne skulle någonsin kunna glömma min mor, men jag förstod vad han menade. Ceremonin avslutades med att lägga blommor på hennes kista, jag lade ett litet knyte med vitsippor, plockade vid det gamla huset. Jag brukade göra det som barn också, och ställa dem i ett litet vattenglas på köksbordet, där fick de stå tills de vissnade bortom allt hopp, sedan plockade jag nya.

Efteråt kom en kvinna i 40-årsåldern fram till mig och strök min kind, hon var lång och ståtlig och var helt klädd i vitt, som alla andra på begravningen, vår mor tyckte inte om svart, ”för begravningsaktikt” brukade hon säga. Hon log mot mig och sade åt mig att vara stark och lovade mig att jag skulle finna lycka även efter min mor. Det var andra gången jag såg en ängel.