glitter
Jag har dansat med vargar och fäktats med gamar alldeles för länge nu.
Jag är 29 år gammal när jag kliver av bussen ett par eller tre stenkast från där jag växte upp. Sätter ner mina skavda fötter mot en dyblöt dyblöt. Jag glömde skor idag, typiskt. Det var längesedan jag var här, och det var längesedan jag växte upp, kanske alldeles för länge sedan för att kunna minnas, tänker jag. Mina fötter värker redan av kylan, jag skulle verkligen inte glömt skor. Min promenad börjar nedför den där lilla backen som leder från busshållplatsen, om man valde att inte gå genom radhuslängan istället, det gick nog snabbare egentligen, men var ganska mycket tråkigare. Den här backen är mycket härligare, grönare, även om den är frostad till förbannelse just idag. I slutet av backen kommer en fyrvägskorsning, fortsätter man rakt fram går man mot skolan, till vänster mot kyrkan, och till höger leder vägen hem. Jag stannar ett tag här, i den lilla korsningen, låter kylan äta upp mig och tittar upp i en tom (karg) himmel.
2000. Du säger att du måste hinna med bussen. Och jag önskar att du missar den. Livet kan aldrig bli större än att hålla din hand. Jag vet att jag kommer få se dig i skolan imorgon igen, men det är inte samma sak. Jag är jag, och kommer bli nervös bara av att veta att du är i samma byggnad, sen kanske vi springer in i varandra och jag försöker vara härlig men cool samtidigt för att inte bli skrattad åt. Jag blir alldeles för kort mot dig för jag inte vet hur jag ska agera. Sen kanske du tycker att jag är taskig som inte kramade dig men jag hade för fan alla kompisar där, och helvete också nu tror du säkert att vi inte är ihop längre och att jag är dum i huvudet. Jag visste att det skulle bli såhär. Buss nummer fem kommer om max en minut och det är världens sämsta buss, du ser trött ut och det är du säkert också. Jävla bussjävel du är fan sämst av alla, det fanns fångtransporter till Auschwitz som var bättre än du. Hej då vi ses imorgon och jag vågade inte ens pussa dig. Fuck.
Jag måste damma av mig alla känslor härifrån och fortsätta gå. Väljer vägen mot fotbollsplanen där jag ägnade tillräckligt många timmar för att hinna drömma mig bort dagligen men långt ifrån tillräckligt många timmar för att skilja mig från mängden. Svänger höger mot butiken där vi snattade ett daim and ran. Inte bara daim, vi stal väl i stort sett allt vi kom över, tillochmed isglassar i byxlinningen om det krävdes. Det var ju inte glassen eller godiset, eller ens ciggen, som var grejen. Det vara bara så kul. En sport. Kanske ingen OS-gren, men ändå en sport. Ställer mig utanför butiken (den är igenbommad nu, sedan länge), och ser ett ensamt litet ljus tändas i ett fönster där vi spenderade så många kvällar, så många nätter, och tjuvrökte alldeles för mycket.
2001. Jag älskar filmkvällar när jag vet att du är där. Jag hatar filmkvällar när jag vet att du är där. Jag sätter mig här borta så länge, innan vi är riktigt redo att interagera. Låter andra, bättre lämpade ta hand om de första artigheterna medan jag darrar som ett litet höstlöv bara för att du säger hej till mig och frågar hur det är. Du är så jävla sprudlande och jag undrar om inte han är lite kär i dig också, eller det är han nog inte men om du skulle vara kär i honom så skulle han ju skita i vilket och säkert hångla med dig ändå. Ah, skitsamma jag sätter mig bredvid dig. herregud det gick och nu är allting igång och det är mörkt och innan filmen är slut så ska jag våga sätta mig tätare intill dig och kanske hålla din hand. Fast nej ok, det blev ingenting med det, fan det där måste vara världens kortaste film, har för mig att Titanic var längre. Rökpaus, hoppas någon bjuder. Marlboro, vem fan röker Marlboro? Ge mig en Prince light. Du frågar hur det är och jag svamlar i säkert fyra minuter om hur Titanic är väldigt realistisk, men tänker att jag inte har någon som helst aning om vad jag säger. Alla andra har gått in, det är kallt och blött som alltid i december och jag ja, det vore alldeles perfekt att kyssa dig nu, men det kan jag inte göra. Vi går in och ser en film till, äter lite ostbågar och låtsas som att ingen av oss anade hur nära någonting var. Jag lyckas till slut ta din hand den kvällen, och sen går jag hem.
Jag kan inte svara på om jag älskade eller hatade att växa upp här. Jag älskade att planlöst vandra omkring här, med alla vi kände. vi var hur många som helst och såg säkert ut som ett gäng ligister, när vi i verkligen bara var ett gäng vilsna ungdomar som skrattade, hoppades och drömde tillsammans. Men jag hatade utanförskapet i att vara för uddlös för de som inte brydde sig och för intellektuell för dem som brydde sig för mycket. Mina blodiga fötter tar mig in i parken, parken där så många vintrar försvunnit in i förtvinade snöänglar och så många somrar torkat in som två inristade namn på vilken trädstam som helst. Det var här allt skapades, alla idéer föddes och dog, alla planer som som förblev just planer. Här kunde vi sitta i timmar, dagar, och gräva ner oss fullständigt i oss själva eller varandra. Diskutera oss fram till hur vi ska agera när jorden går under. Recitera filosofer som vi egentligen inte förstod.
2002. Tänk att om några timmar så är det 2003. Undrar vad som kommer hända då. Förmodligen precis allt. Du är så sjukt fin ikväll i din klänning och jag känner mig alldeles underklädd även om jag har skjorta för en gångs skull. Jag älskar den här låten men skulle aldrig erkänna det öppet inför alla. Och jag älskar nyår. Jag älskar hur kvällen har en förmåga att glittra, jag älskar att vi känner oss lite vuxna bara för en stund, jag älskar att festen är en massa olika stationer av känslor; fest i köket, lite lugnare i soffan, känslor i den snötäckta trädgården, kräk i badrummet. Både du och jag vet att tolvslaget är vår stund, det är bara en fråga om vem som vet det mest, och vem som vågar mest. Kommer du ihåg för några timmar sedan när jag och mina kompisar kom hit och vi kramades? Det var fint. Klockan är mer stressad än någonsin och innan jag förstår vikten av tid exploderar både du, jag och stjärnhimmelen i ett crescendo av av kaosartade stormar bestående av att bara vara precis här, bara precis nu. Bara precis jag, bara precis du.
Det som inte har hänt i den här parken är inte värt att tänka på. Ingen plats på jorden har sett så många stelfrusna fingrar som strävar mot värme i någonting som vi redan då skulle kalla för kärlek. Ingen annanstans går dagarna så fort och kvällarna så långsamt, och jag har alltid tyckt om kvällarna mycket mer. Här kunde vi sakta ner tiden, försvinna in i en evig dimma av tonårsaktighet och småsinta upphakningar. Kanske kunde vi gråta ibland, men oftast skratta. Kanske grät vi inte tillräckligt tillsammans. Kanske sköt vi för få leenden mot dem vi tyckte om eller uppskattade. Kanske borde vi spenderat mindre tid åt att misstro oss själva och mer tid på att tro på andra, men kanske hade vi inte varit dem vi är idag då. Kanske borde vi tagit fler steg, kanske borde vi stått stilla oftare. Vi kanske borde ha levt.
2003. Julen är fortfarande fantastisk och december är vit just idag. Det snöar och vi står där i änden av parken, precis innan parkeringen, du vet. Jag kan drunkna i timtal av dina ögon under din lite för stora mössa, jag kan vagga dina lovikahänder fram och tillbaka i evigheter, jag kan förtrollas av ditt leende igen och igen, du kanske tror att det är samma leende. Det är det inte, varje gång jag ser det berättar det en ny historia. Jag kan förundras över hur det blev såhär, hur jag hittade dig eller hur du hittade mig. Jag kan dansa tillsammans med snöflingorna som är lika unika för varandra som sekunderna är mellan oss. Jag tänker inte göra någonting av det, jag tänker bara stå här med dig, ett tag till. Hålla om dig och förenas i en känsla av att det alltid kommer att vara du och jag. Även om vi båda vet att det inte är sant, så är det precis så det känns. Jag tänker låta ditt hår kittla mitt ansikte och jag tänker inte bry mig om att jag har en alldeles för tunn jacka på mig. Jag tänker inte drömma eller sväva iväg om inte du följer med mig, om så bara för en liten, liten stund.
Jag tror jag vänder tillbaka nu, jag vet inte vad den här promenaden ska ge mig och mina fötter är alldeles förstörda. Så, tack för den här gången. Hoppas du låter lika många tonåringar förlora eller vinna sig själva idag som för elva år sedan.
2015. Tänk att det kunde vara så här enkelt.
Jag är färdig, jag väntar. Jag har dansat med vargar och fäktats med gamar alldeles för länge nu.
Kommentarer
Trackback
