tystare

När våren kommer känner jag alltid likadant. Smaker börjar gömma sig, dofter orkar inte riktigt tränga fram.

New York är inte riktigt min stad vid den här tiden på året, jag har aldrig riktigt sett storheten i knoppar som slår ut, isar som smälter eller trädfärger som återigen skymmer sikten. Hösten och vintern är så mycket renare. Hösten och vintern är tider som låter människor se klart igen och öppnar ögon för annat än kvasikärlek och till förbannelse urvattnade drömmar om hur underbar en sommar ska vara. Hösten och vintern ger oss utrymme att se varandra, och inte nödvändigtvis allt annat som finns runt omkring, i första hand. Jag kan inte minnas hur länge jag har känt som jag gör nu, men jag antar att det började för exakt fjorton år sedan. Precis 5110 dagar, eller ja, lägg till något skottår här och där.

Jag minns den dagen som om den vore idag, min absolut första dag som paramedic, lika grön som träden jag föraktar och lika rädd som en nybliven far. Jargongen bland nyfunna kollegor gjorde inte dagen lättare. Som den färskaste medarbetaren på hela Beth Israel skulle det givetvis drivas med mig, ibland fyndigt och kärnfullt, ibland inte fullt lika genomtänkt. Det fanns bad guys och det fanns good guys på min arbetsplats. Idag förstår jag att de alla ville väl och att de alla var goda människor, men när man ska rädda liv på egen hand för första dagen i sitt liv är det ganska svårt att se att det finns gruppdynamik som är livsviktig, och som inte vore den samma om det inte vore just för att vissa människor beter sig på ett sätt, och vissa på ett annat.

Jag minns den absolut bästa, han som skulle bli min vän, min mentor, min bror. Julian Mills. Eller Mills, kort och gott. Det var oftast så vi kallade varandra på fält, jag tror till och med att många av oss inte ens visste varandras tilltalsnamn, jag vet inte varför. Kanske för att yrket kan vara så krävande att vi inte kan blanda in personliga relationer. Kanske för att när man tillsammans med en kollega försöker stoppa en blödning på en sjuårig flicka som precis har fått sitt vänstra ben avslitet av en skolbuss för att hon skulle rädda en påkörd ekorre, helt enkelt inte har tid eller råd att ens överväga att personen man arbetar med faktiskt har ett privatliv han också. Kanske för att, när man ser saker som vi ser, när man ser döden varje dag, så vågar man inte ens tänka på hur den skulle påverka om den kom för nära. Så, han var Mills, jag var Cameron. Där fanns Cole, Jackson, Dorian, O’Shea, Panzardi, Menez, Jorgensen, Bradley, Williams, Gonzalez, Clark, Evans, Feilhaber, Brown, White, Black… De tre sistnämnda arbetade lustigt nog i samma ”team”, och för att göra det lite mer komplicerat än vad det egentligen var, så var White svart och Black vit. Browns förfäder var några av de sista Sioux-indianerna som överlämnade sig till den amerikanske armén, många av hans släktingar deltog till och med i slaget vid Wounded Knee. De tre utgjorde ett härligt lag, perfekt dynamik och en symbol för den kulturella smältdegel som för mig alltid kommer att cementera och aktualisera det som är gott med en stad som New York.

Varje team bestod på den tiden av tre personer, två som huvudsakligen var sjukvårdare, jag och Mills, och en som huvudsakligen var förare och kommunikatör. I vårt team var detta Amy Menez. Menez helt enkelt. Menez förnamn kanske inte låter direkt latinamerikanskt, till skillnad från hennes efternamn. Detta var en produkt av två faktorer, dels av faktumet att hennes mor ville ge henne ett kort namn som inte kunde felstavas, men framförallt var det en produkt präglad av en amerikansk rasism som plågat familjen Menez i omgångar. Hennes far valde därför till slut att ge vika för illdåden och gav sin dotter ett amerikanskt namn (detta var vad Amys far själv trodde, i själva verket var det hennes mor som bestämde). Vi blev en sammansvetsad grupp, Mills, Menez, och jag.

Menez var vid den här tiden bara 25 år gammal. Jag minns min första bild av henne mycket väl. Hur hon kommer fram till mig med utsträckt högerhand och säger ”du måste vara Cameron”, och ja, det måste jag ju. Hennes långa, mörka hår var väl instoppat i en marinblå keps med Beth Israel-logotypen broderad på framsidan, hennes leende hade fått krigsherrar att sluta fred bara för möjligheten att få uppleva det igen, hennes ögon glittrade som tusen och åter tusen sjöar i gryningsljus, hennes ord dansade ut ur hennes mun, så mjuka och så enkla. Hon var inte särskilt lång, runt 1.60 skulle jag gissa, men hennes hållning och hennes pondus fick mig att känna mig trygg, saker, omhändertagen. Jag kan bara anta att ordet ”perfektion” är det närmsta man kan använda för att beskriva Menez, och både jag och Mills borde självklart blivit kära i henne, men vi lät bli.

                      Jag såg alltid Menez som navet i vår grupp, utan henne hade vi inte kommit överens om någonting. Hon tog blixtsnabba beslut, alltid, vare sig det handlade om var vi skulle äta lunch eller hur man på snabbast möjliga sätt tar sig från en sida av Central Park till den andra mitt i den mest kaosartade av New York-rusningar. Hon kommunicerade med akutmottagningen, med brandkår och med polis på ett sätt som hade gjort en flygledare med ett militärt förflutet avundsjuk. När jag och Mills var lite för upprymda tog hon ner oss på jorden. När våra fötter släpade lite för tungt ryckte hon upp oss, så som bara en kvinna kan, för att få oss att bli precis allt det vi kunde vara. Hon talade äkta New York-dialekt, född och fostrad i the Bronx, och hälsade alltid glatt åt vaktmästaren på Beth Israel.

Mills och jag var redan då varandras egentliga motsatser, han var mörk, jag var ljus. Han var född i Philadelphia vilket gjorde honom till ett Eagles-fan, själv var jag genom arv fostrad att sympatisera med Giants, och för den som kan football är dessa två stammar av sporttyckare inte alltid så gångbara tillsammans. Men Mills och jag fick det att fungera, ibland undvek vi helt enkelt ämnet, och ibland satt vi i total tystnad och tittade när våra lag slogs mot varandra. Då och då var konfrontationer givetvis oundvikliga, och det var speciellt i sådana stunder som jag var väldigt tacksam för att vi hade Menez i förarsätet. Hon var själv inte så intresserad av football, men när hon tröttnade på oss kunde hon, eftersom hennes familj stammade från San Francisco, alltid nämna Jerry Rice, och på så viss föra både mina och Mills många argument till ganska abrupta slut. 

Mills blev lätt exalterad och jag ansågs ofta vara lugnet själv. Han kunde missbruka termer som ”oh my god”, ”Jesus Christ” och ”holy shit”. För mig krävdes det mer för att ta ton. Det var inte det att jag inte brydde mig eller att jag inte blev påverkad, det var bara det att jag tog till mig information på ett annat sätt. Mills uttryckte den, jag bearbetade den. Han var en kvinnornas man, inte på så vis att han hade fler än en samtidigt, men han hade sin charm och han visste precis hur han skulle använda den. När vi var ute på barer tillsammans gick han aldrig därifrån med mindre än två olika telefonnummer, jag antar att hans fördelaktiga utseende (som en ung Brad Pitt, fast med mer värdighet) och faktumet att han gärna beskrev sitt yrke ganska ingående för de som ville lyssna, underlättade hans jakt på tillfällig kärlek. Jag tog mig alltid en mer beaktande hållning i barmiljöer, träffade gärna nya människor och givetvis vackra damer, men var aldrig den som tog för mig av konversationer eller gav inviter till mig själv. Mills ville alltid få mig att utmana mig själv, ”Ser du brunetten där borta? Hon tittade på dig, hon har gjort det hela kvällen, gå dit och presentera dig” försökte han ofta. Men jag var svår att få igång emellanåt, och det kunde ibland leda till att Mills, helt utan förvarning istället bjöd in brunetten i fråga och hennes väninnor till vårt bord, vilket alltid satte mig i en fruktansvärd social situation. Jag var inte beredd och jag hade ingen plan på vad jag skulle säga, jag behövde alltid en plan, fylld av alkohol eller inte. Mills behövde det aldrig. Men trots min tafatthet måste jag ge honom en hel del heder, han ställde mig då och då inför möten som faktiskt ledde någonstans, och många år senare presenterade han mig också för den kvinna som fick mig att aldrig någonsin ens vilja titta åt något annat håll än rakt in i hennes ögon.

Mills, Menez, och jag spenderade mycket tid tillsammans, inte bara i tjänst. De tidigare åren i vår vänskap, innan vi skaffade familj på varsitt håll, firade vi alltid fjärde Juli tillsammans. Ibland med respektive om sådana fanns, och ibland bara vi tre. Oftast hyrde vi ett fantastiskt litet hus i Virginia, alldeles intill en liten sjö, lika anspråkslös som vacker. Där kunde vi spendera hela helgen, grilla, fiska, dricka en och annan öl. Varken Mills eller Menez var några storfiskare, och brukade därför insistera på att ta med tillräckligt med kött för att vi skulle klara helgen, men jag ville alltid låta en måltid vara oplanerad, på så vis fick jag känna mig riktigt vildfödd. Det gick oftast bra, för det mesta fick jag upp tillräckligt med fisk för att mätta våra magar.

Den fjärde juli 2004 var vi dock i tjänst. Fjärde juli anses av i stort sett hela sektorn - brandkår, ambulans, sjukvård, polis – vara den absolut värsta dagen på hela året. Alkohol, fyrverkerier, folksamlingar och hetta är sällan en bra kombination. Men ingen av oss hade kunnat föreställa oss vad som skulle hända den här dagen.

                      Sommardagar i New York kan bli olidligt varma, så varma så att asfalten börjar smälta, så varma så att turister måste gå in i varenda butik för att utnyttja luftkonditioneringen och dra på sig lunginflammationer, så varma så att det är fullkomligt omöjligt att göra någonting annat än att sitta still i skuggan, kanske dricka en kall öl, och titta på när någon annan sköter grillen. Den fjärde juli 2004 var en sådan dag. Det finns ingenstans att fly när det blir så hett i en stad som New York, inga stränder eller öar att vila på, och för de som inte har råd, tid eller möjlighet att exempelvis ta tåget ut till Montauk för att fläkta sig finns inte så mycket annat att göra än att bara precis härda ut. Och det var precis det som Mills, Menez och jag fick göra den här dagen:

Klockan börjar precis närma sig två på eftermiddagen, solen står i zenit och bränner besinningslöst sönder redan trasiga människor. Vi är på väg till Gracie’s Corner, vårt stamställe för eftermiddagsfika. Egentligen lite för up-town för min smak, men hon som driver stället, Kelly, dotter till Gracie’s-Corner-Gracie (som hon än idag kallas) har sedan länge fångat mina ögon. Inte för annat än att titta på, men det räcker ju gott och väl på en arbetsdag som alla andra. Menez radio tjuter till, vi lyssnar, vi blir alltid till döden seriösa när vi får ett anrop, ingen av oss vet någonsin vad som kan ha hänt. Ibland är det en skottskada, oftast är det en trafikolycka, ibland är det slagsmål eller gänguppgörelser som kallar på vår uppmärksamhet. Idag är det en busskrasch. Inte alls långt härifrån. Menez stampar på gaspedalen samtidigt som hon sköter sina andra uppgifter, underrättar mig och Mills om vad som gäller, kommunicerar med akutmottagningen, och ser till att inte köra på någon på vägen. Våra sirener drar till oss blickar som alltid, folk vänder sig om, undrar vad som har hänt, vissa fotograferar med sina mobiltelefonkameror och alltför få tänker ”vilken tur att det inte har hänt MIG någonting”.

Vi åker bara några kvarter innan vi är framme vid olycksplatsen. Jag känner själv hur mina ögon spärras upp, hur hela min kropp blir paralyserad, hur mitt blod fryser till is i mina vener. Bussen är totalförstörd, tillintetgjord. Brandchefen som redan är på plats underrättar mig om att cirka fyrtio barn och ungdomar fanns ombord, bussen var abonnerad av en gymnastikförening som var på väg till en uppvisning i sann nationaldagsanda. Brandchefen hinner berätta att bromsarna förmodligen slutat fungera, och säger att det kan ha haft någonting med värmen att göra. Varken jag eller Mills hinner lyssna klart innan vi springer mot vraket, vi hör inte skriken runt omkring oss, vi kan inte se de förtvivlade föräldrarna som åkte i bussen strax bakom sina barn. Bussen har börjat brinna, det är ganska ovanligt av bara en krasch, men ibland händer det. Brandmännen försöker febrilt få kontroll över lågorna för att förhindra en överantändning, men det är svårt, och ibland vill inte gudarna spela samma spel som du. De barn som inte har tagit sig ut från bussen bankar panikartad på allt som finns runt omkring dem. Plötsligt exploderar det, röken som fylld de utrymmen i bussen som inte är tillintetgjorda självantänder. Jag står still. I vad som känns som flera timmar står jag still. Ingenting finns runt om mig, förutom panik. Sirener, gråt, skrik, förtvivlan. Fruktansvärda dofter av skumgummi och vad jag hoppas inte är bränt kött, sprider sig i en av änglar sedan länge bortglömd sommardag. Jag försöker räkna hur många barn som tagit sig ut, jag ser fem där, kanske fem till, inga fler. Hur många finns kvar? Eldklotet är omöjligt att rå sig på, och ingen av oss kan göra annat än att se på när New Yorks brandkår hopplöst försöker släcka eldar som får barn efter barn att tystna.

Det är inte som på film, det finns ingen som träder ur den tunga, svarta röken med ett barn i famnen, det hörs inga hoppfulla stråkar i bakgrunden, inga hjältar finns och inga hjältar hade kunnat göra någonting. Det enda som syns är uppgivenhet, sorg, och panik. Till slut blir det tyst, alldeles tyst, som att folk förstår vad som nyss har hänt.

Tjugosju barn i åldrarna elva till arton år miste livet den dagen. Och jag kommer aldrig att glömma det. Jag kommer aldrig att glömma uttrycken i de ansikten som försökte få veta om just deras barn hade överlevt. Jag kommer aldrig glömma ljuden som barnen gav ifrån sig, ljud som inte kom från stämband eller som bildades av munnar, utan ljud som kom direkt från hjärtat. Direkt från kroppens absolut djupaste avgrunder, ljud som lät för att få överleva. Jag kommer aldrig glömma de horribla stanker som spred sig i luften den dagen, stanker som än idag hemsöker mig. Men framförallt kommer jag aldrig glömma den kvinna som sprang fram till mig, bankade mig på bröstet i ren livsvilja och skrek åt mig ”Varför gör ni ingenting!? Varför låter ni människor dö!?”. Hennes uttryck var oförstående, och jag skulle aldrig förvänta mig någonting annat, hon förstod inte varför det enda som gjordes var att spruta vatten på den brinnande bussen. Hon förstod inte att ingen kunde göra mer än så utan att mista ännu fler liv.

                      Det var ingen som lät någon dö den dagen. Ingen brandman, tekniker, eller sjukvårdare kan säga annorlunda. Alla var överens om att det som kunde göras blev gjort. En sådan eldsvåda når en temperatur på mellan sjuhundra och åttahundra grader inom två minuter. De barn som befann sig i bussen när den antände blev för evigt förpassade till andra världar innan halva den tidsrymden, många av dem ännu fortare. Men det kändes längre, för mig, för Mills, för Menez, och framförallt för de själar som fick se sina egna barn försvinna. En kvinna förlorade alla sina tre barn, två tvillingdöttrar på tolv år, och deras äldre bror, femton år gammal.

Den fjärde juli 2004 är mitt livs längsta dag hittills. Jag har aldrig känt mig mer hjälplös än just då. Resten av den dagen spenderade vi total tystnad på en bänk i Central Park, ingen av oss hade någonting att tillägga eller berätta om det vi just sett. Vi har inte heller pratat om det mer än under utredningen som följde.

Lite mer än ett år senare, den sjätte november 2005, sprang jag och Mills New York City Marathon tillsammans. Löpningen var resultatet av ett projekt som hade sin start i slutet av augusti 2004, då vi båda ansåg att vi var fullt kapabla att springa ett maraton. Därför slog vi vad om en symbolisk summa bestående av hundra dollar samt en middag på Peter Luger, New Yorks absolut bästa steak house. Och så började träningen. Ingen av oss var egentligen designade att löpa långdistans, och i vårt yrke har vi tvingat oss själva att hålla våra kroppar ganska muskulösa snarare än uthålliga. Därför var den första tidens träning ganska smärtsam, kantad av benhinneinflammationer, ömmande knä, såriga fötter och trasiga psyken. När man börjar springa förbättrar man sig nämligen väldigt fort, och att springa fem kilometer på tjugofyra minuter, som var vårt första mål, lärde vi oss tämligen kvickt. Men sedan började det gå i motvind för oss. Vi började springa tio kilometer som standard, och där fastnade vi på tider runt femtiofem minuter, och vi siktade på att standardisera tio kilometer på femtiotre minuter innan vi ökade distansen. I takt med att våra kroppar blev alltmer slimmade ökade vi också träningsmängden. Från tre löpdagar i veckan till fyra, till fem. I slutet av maj 2005 sprang vi sex gånger i veckan, endast söndagar ansågs lämpliga att vila på. I samband med att vi sprang oftare och oftare blev också målen alltmer luddiga, och att springa tio kilometer på just femtiotre minuter hade vi utan vår vetskap gjort för ganska längesedan. Nu handlade det mer om att springa så långt vi orkade utan att tappa tempo. Som längst brukade vi springa tjugo kilometer, ibland fort och ibland långsamt, bara för att vänja kroppen. Oftast sprang vi i Central Park, och jag vet inte hur många varv vi avverkade runt the Reservoir, men jag vet hur löpningen påverkade mig, hur den gav mig en helt ny form av självförtroende. Jag vet hur mitt lugn fick utlopp, det kan kanske tyckas märkligt att man behöver utagera sitt lugn, men det behöver man faktiskt.

                      Mina favoritlöprundor var de som vi sprang tidiga morgnar. Ibland så tidigt som klockan fem, när morgondimman fortfarande låg som ett fluffigt, vitt, omfamnande täcke över hela parken. Känslan när de första solstrålarna tvingar sig igenom det som en gång var natt är tätt på obeskrivlig, hur de värmer frusna fingrar och av tårar nedkylda kinder, hur dofter vaknar till liv och hur fåglar börjar ordna med frukost. Tystnaden, den så nära på totala tystnaden. Det enda som hörs är de rytmiska stegen, symbiosen mellan fötter som landar på grus och slår i takt med andningen och hjärtslag. Fenomenalt. Fulländat.

När hösten på allvar gjorde intåg det året, den sjunde oktober 2005, bestämde vi oss för att vi är nöjda om vi klarar att springa ett maraton på under fyra timmar, fyrtiotvåtusenetthundranittiofem meter på fyra timmar, det kunde vi anse både rimligt och hedervärt. Vår löpning hade blivit en del av vår vänskap på ett lika naturligt sätt som vi kompletterade varandra.

Den sjätte november 2005 var det så dags för oss för det ultimata eldprovet. Känslan som bodde i mig den morgonen var enorm. Aldrig har jag känt mig så stolt och stor. Jag skulle springa över fyra mil, någonting som de flesta faktiskt inte ens kan. Rent fysiskt kände jag mig väl förberedd, en vecka tidigare hade jag och Mills sprungit tjugosju kilometer utan några större besvär, sedan dess hade vi vilat och laddat med kolhydrater. Mentalt var jag om möjligt än mer redo, jag hade läst så mycket jag kunde om de mentala påfrestningarna ett maratonlopp kan innebära, om att gå in i väggen och om känslosvallningar som kunde få en att börja gråta utan förvarning, om vad som krävs för att övervinna de hinder man själv sätter upp i sitt inre. Det var en kall morgon, morgnar i november är oftast det, men jag tillät inte mig själv att frysa. Mills tänkte springa med mössa, men jag envisades med att inte göra det. Något jag ångrade de första tio minuterna av loppet, innan jag hade fått upp värmen.

                      Av själva loppet har jag ärligt talat inte särskilt många minnesbilder. Jag kommer ihåg den första milen, alla musiker som stod längs vägarna, alla människor som hejade fram okända löpare, meter för meter. Jag tappade bort Mills redan efter tre kilometer. Efter det gick jag in i mig själv, och befann mig på en plats någonstans mitt emellan eufori och trans. Jag sprang fyra komma två mil med suddig blick, brinnande ben och smärtande lungor, med eld i hjärtat, med en själ som skrek av längtan efter skönhet, och föll ihop på millinjen efter tre timmar och fyrtionio minuter. Jag grät, jag grät av lycka på samma sätt som jag grät av smärta när jag bröt armen som liten pojke. Jag var lättad, stolt, varm, fylld till bredden av den kärlek som omsvepte mig och som var unison för alla de cirka fyrtiotusen löpare som sprang i varandras fotspår. Jag hade sprungit samma lopp som den fenomenale Paul Tergat. Långt, långt efter honom, men ändå tävlat mot honom, slagits mot samma smärtor som honom, sett samma saker som honom, känt samma känslor som honom.

                      Mills kom i mål bara fyra minuter senare, också han i tårar. Han berättade att han sprungit strax bakom mig nästan hela tiden, och att han tyckte att jag såg lycklig ut, som att jag nästan flöt fram två centimeter ovanför marken. Vi låg tillsammans på rygg vid målgången i Central Park, samma plats där vi under mer än ett år plåstrat om varandras skoskav och klappat varandras axlar, och bara andades. Vi låg så i säkert en kvart, stirrandes upp i en klarblå himmel, med det vildaste av Manhattan precis runt omkring oss, innan Mills tog ett djupt andetag, som för att samla krafter eller mod för att säga de mest ångestladdade ord jag någonsin fått höra:

                      ”Cameron, jag är sjuk, jag kommer att dö”.

Efter den dagen blev ingenting sig likt. Verkligheten kastade omkull oss båda, kanske allra mest mig. Mills hade fått diagnosen leukemi bara någon vecka tidigare. Han berättade att han blivit misstänksam av sina värkande leder, som han antagit berodde på löpningen, men när smärtorna inte gav vika tog han beslutet att kontakta en läkare, tillika en god vän till oss båda: Dr. Bale. Dr. Bale undersökte honom, tog blod- och benmärgsprover innan han kunde konstatera Mills tillstånd: Akut myeloisk leukemi. Sjukdomen skulle gå att behandla med cellgifter, åtminstone i ett initialt skede, men även om detta skulle bromsa sjukdomens utbredning så visste både jag, Mills och Dr. Bale att den enda utvägen till slut skulle vara en benmärgstransplantation, och detta förutsatte att en passande donator skulle stå att finna. Jag kunde ibland tänka på hur trött jag var efter att ha sprungit ett maraton, men också hur stolt jag kände mig. Vad som dock aldrig slog mig förrän många år senare, var hur Mills måste ha känt sig, smärtorna han måste ha genomlevt under de fyrtiotvå kilometerna. Han hade sprungit ett maraton bärandes på en dödlig sjukdom, och han hade gjort det på en ganska hyfsad tid.

                      Året som följde förändrades allt, Mills var givetvis tvungen att sluta sitt arbete som paramedic, något som åt upp honom inifrån, förmodligen ännu mer än cancern gjorde. Han älskade sitt yrke, han älskade sin roll i samhället, han älskade känslan han fick av att hjälpa någon annan, vare sig det handlade om en gammal dam som snubblat i en trappa, eller en liten pojke som förlorat sina föräldrar i en bilolycka. Han älskade värmen som yrket gav honom, han älskade hoppet som fyllde hans kropp när han befann sig i kritiska situationer, hur människor alltid verkade komma tillsammans för att skapa någonting gott eller för att hjälpa, snarare än att trampa över lik för att nå det de vill. Mills brukade tala om vårt yrke som om det vore så mycket mer än bara ett yrke, mer än bara ett kall. Jag minns när vi satt på en takterass i Brooklyn, samma dag som vi hade räddat livet på en ung motorcyklist som kraschat rakt in i en parkerad bil, han sitter i rullstol idag, men han lever. Det var en tidig junikväll, och om det finns en bästa plats att spendera en tidig junikväll på så måste en takterass i Brooklyn åtminstone vara med och slåss om utmärkelsen. Dela den med en god vän så är kvällen perfekt. Dela den med Mills så är kvällen fulländad. Jag skulle ljuga om jag sade att Mills var en stor talare, eller en poet för den delen, orden var inte riktigt hans bästa vän. Men när det handlade om hans yrke, vårt yrke, hade han en förmåga att få saker att verka lite vackrare än de egentligen var. Just ikväll var han på ett sådant humör, och jag kommer aldrig att glömma hans anförande:

”Cameron, ibland tänker jag på vad vi gör varje dag. Vi räddar liv, det är vad vi gör. Vi väntar på att djävulen försöker dräpa, och då försöker vi hindra honom. Vi får betalt för att se till att inte lika många människor dör. Det är vår uppgift i livet. Vi skänker våra egna liv åt att låta andra få behålla sina. Kan du tänka dig något vackrare? Gör det oss till änglar? Det vet jag inte, men jag vet att jag själv aldrig tvivlat på vad jag vill göra, aldrig ställt mig frågan varför jag gör det jag gör. Kanske just för att det aldrig funnits ett alternativ för mig, eller för dig. Kanske har vi varit menade att vara just på en viss plats vid ett visst tillfälle. Och är det inte en behaglig tanke så säg, att vi inte kan bestämma själva, att det finns en plan. För allt och alla. Behaglig tycker jag, skrämmande, men behaglig.”

Cameron tog en klunk ur sin Pabst Blue Ribbon, en klassisk ”arbetar-öl”. Jag hade själv inte så mycket mer att tillägga till det han nyss hade sagt.

                     I samband med att Mills slutade sitt arbete splittrades också gruppen. Menez, som hade träffat en man, flyttade till ett nytt arbete i Chicago, och även om vi lovade varandra att ses så visste vi ju hur det skulle bli. Även jag sade upp min tjänst på Beth Israel och började arbeta som instruktör istället, dels för att vår grupp inte var intakt, men framförallt för att jag skulle kunna hjälpa Mills igenom sjukdomen utan att bli störd av skiftarbete och eviga nätter. Detta sade jag aldrig till Mills, så klart, han hade aldrig accepterat det. Jag sade istället att jobbet som instruktör gav bättre betalt och att jag kände mig hedrad av uppdraget, speciellt eftersom jag var så ung. Instruktörsjobbet sköttes förvisso tillsammans med en mer rutinerad kollega, men jag kände mig ändå stolt.

I samma veva som Menez flydde New York blev två saker mycket mer intensiva; dels Mills och mitt umgänge, dels Mills leukemi. Sjukdomen gav inte vika för cellgiftsbehandlingarna, och vi visste vad som väntade; en jakt och väntan på en donator som matchade Mills egna stamceller. Tyvärr var jag inte en sådan, och Mills egna stamceller var redan för djupt påverkade. Vi gjorde så många roliga saker som hans sjukdom tillät oss att göra, men med tiden blev det svårare och svårare. För det mesta satt vi på hans balkong och drack te, och under de mest intensiva perioderna satt jag bredvid honom och hans sjukhussäng. Ibland spenderade jag flera dygn i sträck på en alltför hård stol i en sal som luktade jodtvätt och uppgivenhet, evigt mötandes en blick från sköterskor som efter ett tag lärde sig att konceptet ”besökstid” inte riktigt kunde appliceras på mig. Månaderna som följde skulle jag bli ett alltmer bekant ansikte i lokalerna. Ibland orkade han prata om allt möjligt, Mills, och ibland var han så trött att han knappt orkade sova. Då och då försökte han be mig att gå, men han tyckte nog egentligen om att jag var med honom. Han frågade mig ofta om hur jag hade det, så jag ljög för honom och sade att jag trivdes som instruktör, sedan ljög jag ännu mer när jag sade att jag inte saknade att vara på fält. Vi spenderade nyårsafton 2006 tillsammans, han djupt insvept i filtar av samma typ som han en gång räddat liv med, och jag sittandes bredvid i en stol som för längesedan förstått att jag inte tänkte resa mig.

I februari 2007 hade fortfarande ingen donator hittats, men Mills sade sig må bättre och fick tillstånd att åka hem. Jag besökte honom ofta, men han var sig inte lik, en människa som vet om att han ska dö är nog sällan det. Hans glöd var borta. Han ville inte längre prata om enkla ting, inte ens en stundande Super Bowl kunde lyfta upp honom. Hans ord var tunga och släpiga, hans kropp var härjad och tunn, men det som sökte mig absolut mest var hans blick. Hans blick som en gång vittnade om att det fanns liv i allt, att det fanns gott i det mesta. Den blicken var lika utdöd och sönderbränd som en bortglömd öken. Kvar fanns två ögon som inte riktigt ville leva, som inte riktigt orkade, som inte riktigt brydde sig. Det hade gått ett och ett halvt år sedan han fick diagnosen, det tog ett och ett halvt år för Mills att ge upp.

                      Det är en hopplös känsla att vittna sin bäste väns uppgivenhet, sin brors nederlag. Det är min starkaste tro att en människa är kapabel att övervinna de mest brutala sjukdomar, så länge hon tror att hon faktiskt kan. Mills trodde inte längre att han kunde. Det som en gång var min kollega och min mentor hade förpassats till en grå sörja som jag närmast kan beskriva som apatisk, eller åtminstone helt tömd på lycka. Det var en tragisk syn. Jag grät ofta under den här perioden, och jag kan inte ens föreställa mig hur ont det gjorde Mills själv.

Den sjuttonde mars 2007, St. Patricks Day, fann jag honom insomnad för gott i sin lägenhet. Med sin sista vilja att leva hade han valt att ta sitt eget liv genom de sömnpiller han hade fått utskrivna för att kunna sova sig igenom sina smärtor. I hans hand, vilandes på hans bröst, låg ett kuvert märkt ”Cameron – att läsa efter begravningen”. Jag vet inte hur han visste att jag var den skulle hitta honom, men jag antar att det inte krävdes någon vidare avancerad matematik.

                    Mills begravning ägde rum en vecka senare, den tjugofjärde mars 2007. Nästan hela Beth Israel var närvarande, tillsammans med de få släktingar som fanns kvar i Mills liv. Sina släktingar och sin familj var ämnen han sällan pratade om, det enda jag hade en känsla av var att hans familjeförhållande på något vis var brokiga och inte något han gärna mindes. Alla deltagare på begravningen var klädda helt i vitt på Mills egna order, ironiskt nog tyckte han alltid att svart var ”för begravningsaktigt”. White, Dorian och O’Shea sjöng Bridge Over Troubled Water helt á capella, de tre hade länge utgjort kärnan av det som var Beth Israels kör, och som de sjöng den. Menez var där, och vi höll varandras händer under hela ceremonin. Efter begravningen skiljdes vi åt, och sedan dess har jag varken sett eller hört från henne.

Jag tog en promenad den dagen, vandrade i samma löparspår som jag förut hade delat med min bäste vän. Tittade efter våra fotspår som om de fortfarande skulle synas. Jag stod länge kvar vid the Reservoir och blickade ut över staden som vi tillsammans hade skyddat från ondska, och som nu fått sin hämnd. Som nu till slut hade stampat sönder det sandslott som det är att försöka rädda liv som kanske inte alltid är menade att räddas. Jag tänkte på om det fanns en större mening i Mills död. Om det fanns en poetisk rättvisa i att just han blev sjuk, för även om det var han själv som tog sitt liv så var det inte det som dödade honom. Jag tänkte att, kanske är världen inte rättvis, kanske händer onda ting goda människor. Jag tänkte på alla människor som Mills hade hjälpt, och när han behövde samma assistans så fanns det ingen som kunde eller kanske inte ens ville hjälpa honom. Jag tänkte att… kanske var det därför han gav upp.

                      Tiden som gick kändes som flera timmar, men förmodligen rörde det inte sig om så länge, tidsuppfattningen kan bli lite vimmelkantig när man inte riktigt vet vad som händer. Jag bestämde mig för att öppna kuvertet, märkt med mitt namn, som jag fann hemma hos Mills. Jag vet inte vad jag förväntade mig, förmodligen någonting riktigt smäktande, ett avskedsbrev med visdomsord som skulle leda mig på vägen mot ett rikt liv, kanske några ord om saker man inte inser innan man står inför döden, någonting om hur fragilt livet är och om hur viktigt det är att ta vara på varje sekund. Men det är inte som på film.

”Cameron. Jag kan inte tacka dig nog, för allt. Den nittonde mars 2012, gå då till Kelly på Gracie’s Corner, hon har någonting till dig. Allt gott. / Julian.”

Och det är det som för mig hit idag, nästan precis fyra år sedan Mills begravning, och exakt fjorton år sedan min första dag på Beth Israel och mitt första möte med Mills och Menez. Jag vet inte varför han vill att jag går hit precis efter just fjorton år, har alltid tänkt att tio eller femton vore mer logiskt. Kanske ville han bara att jag skulle hinna få lite distans till honom, kanske hade han räknat fel och trodde det var femton år sedan vi träffades första gången. Eller också hade han helt enkelt inte en specifik anledning, kanske tyckte han bara att fjorton kändes bra.

Jag har gått hit till Gracie’s Corner på eftermiddagen. Jag ville slippa den värsta lunchrusningen. Kelly ser mig redan när jag kommer in genom dörren. Hon ser ut att vara glad att se mig, och jag är faktiskt glad att se henne, det var ju ett tag sedan jag var här senast. Hennes guldiga lockar är lika välkomnande idag som de brukade vara när vi kom in för vår dagliga eftermiddagsfika, Menez, Mills, och jag. Hon vinkar till mig att komma.

                      ”Kul att se dig, Cameron, du ser ut att må bra”

                      ”Kul att se dig med”, är allt jag förmår mig att säga.

                      ”Mills ville att jag skulle ge dig någonting.”

                      ”Ja, han ville väl det, va?”

                      ”Vänta här”, säger Kelly, som om jag tänkte gå. Hon försvinner bak till vad jag bara kan tänka mig är någon form av personalutrymme. Jag kan höra hur hon gräver eller letar efter någonting. Det tar någon minut innan hon kommer tillbaka med ett kuvert i ena handen och en kopp kaffe i den andra.

                      ”Här, detta är till dig”

                      ”En kopp kaffe?”

Kelly rycker på axlarna som för att säga ”jag vet inte, det var det Mills sade till mig att göra”. Hon är exalterad, kan inte riktigt dölja sin nyfikenhet.

                      ”Jag har inte öppnat kuvertet, jag förstår att du säkert tror att jag har det, men det har jag inte. Men tro mig när jag säger att jag har varit nära många gånger. Jag har längtat efter den här dagen länge. Jag är så nyfiken så jag kan dö. Och jag kan inte låta bli att undra hur det måste kännas för dig, det måste ju vara ännu värre! Har du inte undrat vad som finns i kuvertet?

                      ”Varje dag”, säger jag, ”varje dag.”

Jag tar en klunk av den kopp kaffe som väntat på mig i fyra år, och öppnar med fingrar lika trevande som en tonårspojkes första möte med en flicka det kuvert som Mills lämnat till mig. I kuvertet ligger tre saker: En hundradollarsedel, ett presentkort för en middag för två på Peter Luger, och en anmälan till New York City Marathon. Jag har inte sprungit på allvar sedan Mills dog, jag har inte förmått mig att ta samma steg som vi en gång tog tillsammans.

                      ”Tack, Kelly”, jag ler mot henne, tar min kopp kaffe och mitt kuvert, och går. Men jag hinner inte många meter innan Kelly frågar mig

                      ”Men! Vad var det för något i kuvertet?”

                      ”Ungefär det jag hade väntat mig.”

Jag lämnar Gracie’s Corner för den här gången men tänker att jag ska återvända ganska snart för att berätta för Kelly om innehållet. Just nu vill jag bara tänka på en vän som i sina sista stunder i livet hade hjärta nog att tänka på någon annan, som hade tankar nog att förgylla någon annans liv. Jag har en kopp kaffe i handen som han har betalat för, och den tänker jag njuta av så länge det överhuvudtaget är möjligt. Och jag tänker göra det med solen i ansiktet.

Jag bestämmer mig för att besöka Mills grav. Det var längesedan jag gjorde det, det kanske kan låta märkligt, men ibland har jag helt enkelt inte modet att göra det, ibland känner jag mig bara otillräcklig och tänker att det inte gör någon skillnad för Mills om jag åker dit eller inte. Men kanske är det inte någonting jag borde göra oftare för hans del, utan för min egen.

                      Jag sitter vid honom en bra stund, låter det ta sin tid, och undrar vad han vill ha sagt med sitt kuvert. Känner jag Mills rätt, och det gör jag, så ville han inte ha sagt någonting. Han ville bara betala en skuld, och han ville att jag skulle fortsätta springa. Kanske ville han presentera mig för en vacker dam, bara en sista gång. Jag tänker att jag ska köpa ett par nya löparskor för pengarna han gav mig, eller åtminstone låta honom stå för en del av betalningen. Jag tittar ner på hans gravsten, och tänker att jag saknar min vän, det kommer jag aldrig att sluta med. Men jag tänker också att i höst, då ska jag springa maraton igen. Men nu är det vår.

Och när våren kommer känner jag alltid likadant. Smaker börjar gömma sig, dofter orkar inte riktigt tränga fram.