tystare

Jag har säkert missat eller blundat för hur många grandiosa möten som helst i jakten på det fulländade, det klarast lysande, det slutgiltiga.

 

Kabinpersonal äcklar mig. Tiotusen meter upp i luften, åttahundra kilometer i timmen, och det enda den söndergnagda Mjölkhuden förmår sig att undra över är om jag vill köpa någon form av fullständigt värdelös skraplott eller inte. Mjölkhuden, det ser ut som att hennes hud är gjord av mjölk; konstigt mjuk, lite illaluktande, som om hon inte har gjort ett löpsteg eller lyft en hantel en enda gång under hela sitt liv. Hon har illa vårdat hår, kraxar som en försoven skata när hon skrattar. Hon är äcklig. Måhända att hon försöker dölja det under sin välputsade Norwegian-uniform, men hon lurar mig inte. Någonstans i hennes ansikte finns en historia som berättar om en numera mycket ensam kvinna, en kvinna som själv försatt sig i sin ensamhet.

 

Två rader framför mig och tvärs över gången sitter Mjölkhudens motsats: Olivträdet. Hela skapelsen har en färgton som jag närmast kan likna vid ett olivträd i trakterna kring Garda-sjön. Hon har perfekta tänder och gröna ögon men jag irriteras lite över att hon har en gitarr som hon prompt skulle knöka in i utrymmet för handbagage, ett slitet gitarrfodral som förmodligen har sett både en och två flighter för mycket. Mörkt och rakt hår. Jag antar att hon är tjugosju år ung. Hon ser ut att veta vem hon är, men inte på att påklistrat sätt som numera har blivit så vanligt. Jag kan inte annat än förmoda att hon doftar citron. Hon är, hursomhelst, ett högst välkommet inslag i den torra och tungt återvunna luften.

 

Det har inte alltid varit så här, en gång i tiden tyckte jag om att flyga. Jag gillade känslan av att sitta blickstilla men samtidigt röra mig blixtsnabbt. Jag kunde få en varm känsla inombords av att röra mig världsvant genom terminaler och väntsalar. Jag njöt av att vara en världsmedborgare. Nu är det inte så längre, nu är det bara en flight från Köpenhamn till Dublin, varken mer eller mindre. Alla som deltar i maskineriet som det är att transportera mig genom luften gör det av en och samma anledning, de vill ha mina pengar. Jag förstår, det är så den moderna världen snurrar. Men jag är mer än en plånbok, jag har värderingar, moral, vänner och fiender, drömmar, förlorade och vunna kärlekar. Jag har ett gott hjärta och jag tycker verkligen att jag själv är en väldigt snäll människa. Jag bryr mig om de jag har nära. Jag är alltid trevlig, och jag lägger stor vikt vid just det. Jag är i mångt och mycket en älskvärd man.

 

Men jag har mitt huvud, mitt huvud som ibland sätter stopp mer än det sätter igång min kropp. Vissa skulle kalla mig besatt, jag skulle kalla mig besatt. Jag är besatt av möten, jag vill uppleva det perfekta mötet. Det finns en idé om ett möte mellan två människor som är lika storslaget som det är i filmerna, det spontana mötet som bara verkar uppstå ur ingenting, när två personer bara börjar prata och sedan aldrig slutar. Det började redan i ung ålder för mig, dagdrömmar på skolgården om att våga gå fram till den där flickan och säga hej. Tonåren bjöd inte på förändringar, tvärt om. Fantasier började ta över, fantasier om att övervinna Den Stora Rädslan och våga besegra mig själv inifrån.

 

Sedan dess har det växt sig alltför stort. Nu är jag snart trettio år gammal och fullständigt förstörd av filmerna och litteraturen. Ingen verklighet kan mäta sig med visionen som fiktionen målar upp för mig. Så det har vänt till någonting annat, jag har slutat att hoppas på det perfekta mötet och har istället siktet inställt på att skapa det. Det är det som för mig hit, mitt uppe i luften på väg mot Dublin. Ofta har min idé kretsat kring romantik, jag kan vara väldigt koncis och praktisk i verkliga livet, men i mitt huvud kan jag låta ord och meningar flöda fritt. Poesin vet inga gränser och jag tillåts bygga upp hela världar som ingen förutom verkligheten förmår att riva ner. Inom mig har jag kunnat skapa ett liv med den kompletta kärleken. Vi har träffats under ett äppelträd mitt i ett ösregn, i Paris dessutom. Ingen har kunnat nypa mig i armen och säga att jag ska vakna. Ingen har kunnat sätta stopp för vad kärleken har kunnat föra med sig.

 

Problemet är bara det, att om jag ska lyckas med att transponera mina visioner till verkliga livet, om jag ska lyckas med mötet, då krävs en exceptionell mottagare. Jag kan inte skapa någonting fulländat om inte mottagaren är öppen för det, om hen inte är van vid att vandra i en värld som är skapad av just fantasi. Jag kan inte begära att den gudomligt vackra tjejen ska vara redo att kasta sig hejdlöst in en romantisk fälla bara för att jag i mitt huvud redan har byggt upp en bild av hur det kommer att utspela sig. Nej, jag behöver någon som vet hur den världen fungerar. Som vet vilka gränser som är möjliga att överskrida, vilka sociala regler vi egentligen inte behöver.

 

Jag är på väg mot Dublin för att möta John Irving, det vet inte John, givetvis. Det enda han vet är att han under några dagar kommer att befinna sig i Dublin för att lansera sin nya roman. Han vet inte att vi två redan har en ganska nära och intensiv relation. Han vet inte att jag läst vartenda ord han skrivit, han vet inte att han är utvald att agera huvudroll under min resa. Han vet inte att hans absurda fantasi är det perfekta underlaget för min plan.

                      - Du måste fälla upp stolsryggen, vi är på väg att landa. Mjölkhuden tvingar upp mig ur min dvala. Det är den tredje oktober 2014.

 

Jag har inte råd med tillfälligheter. Ingenting är en slump, det är ingen slump att John Irving är min mottagare, det är ingen slump att det är höst, det är ingen slump att det utlovats regn med eftermiddagssol. Och det är ingen slump att det är Dublin. Ingen stad i Europa kan skänka samma känsla som Dublin kan, det finns så mycket att ta på. Den ruffiga norra delen där man kan sitta i timmar på en trött gammal bänk och titta på när männen kommer hem från sina arbeten för att dricka lite för mycket, röka lite för mycket, och skrika lite för mycket på sina alldeles för många barn. De putsade regionerna precis kring floden Liffey, som egentligen ser ut som vilken europeisk huvudstad som helst, men ändå inte. Som om floden har sitt eget liv, sina egna hjärtslag och andas helt i sin egen takt. Fantastiska Trinity College, alla städer borde ha ett Trinity College. Grafton Street där man kan lyssna på envetna gatumusikanter som är alldeles för bra för att slita sina strängar på gatan men alltför lata eller inte tillräckligt drivna för att verkligen lyckas med sin konst. Ljuvliga St. Stephens Green, parken söder om Grafton som alltid bjuder in till kontemplation och syretillförsel. Dublin Castle och Christ Church Cathedral som ger möjlighet att smeka tusen år gamla väggar.

 

Det är till Dublin jag kommer hem. Vid tillfällen i livet då jag behöver luft, då jag behöver sänka pulsen, är det hit jag kommer. Ibland för att kärleken har kraschlandat, ibland för att jag sökt henne, ibland för att hon inte finns, ibland för att hon är död, ibland för att hon har fötts. Alltid reser jag ensam hit. Alltid återvänder jag med samma värme och med samma förhoppningar. Inte minst den här gången. Jag gör som jag alltid gör efter att jag checkat in på den fåniga ursäkt till hotell som är mitt boende för natten: Går direkt till the Celt, en ganska anspråkslös pub strax norr om Liffey, men tro mig när jag säger att det är en plats där magi skapas. Jag hukar mig genom dörren på väg in, egentligen tror jag inte att det behövs (öppningen är stor nog), men jag gillar känslan av att huka mig genom dörren. Det känns som hämtat ur en annan tid och det är precis den upplevelsen jag vill ha med mig in på the Celt. Här har jag fallit ner i och tagit mig upp från kärlek säkert tjugo gånger.

 

Bartendern, han kallas Coxy, hälsar på mig och kallar mig vid namn. Det har han gjort sedan tredje gången jag kom hit, även det ibland går år mellan besöken glömmer han aldrig. Ingen sund människa kan må dåligt här. Musiken är bättre och tonerna klarare, maten inte så våldsamt god men väldigt genuin. Ölen känns billigare men smakar bättre. Och vad som är viktigare än allt annat just nu, vad som till och med placerar Coxy i en fullständigt marginaliserad plats i periferin, är att John Irving om någon timme sitter i hotellobbyn i anslutning till the Celt och signerar sina felfria romaner.

 

Endast en dröm kan vara så enkel. New York, eftermiddag, höst (givetvis). Solen är precis på väg att lägga långa skuggor över ett Manhattan vars djupast liggande delar nästan aldrig nås av solens strålar. Mina fötter bär mig längs gatorna i the Village och precis innan jag hinner tänka att det är en underbar dag bestämmer sig skyarna för att öppna sig. Det är ett riktigt regn, inget litet tröttsamt sommarregn som håller igång sig själv i flera veckor, utan ett regn som vet vad det vill, ett regn som dränker ljudväggen i staden men också torkan som plågat oss allihop. Det dröjer bara sekunder innan jag finner mig själv genomblöt och småspringande mot vad som helst som råkar likna ett tak eller skydd. Jag hittar en plats under en balkong och precis när jag med dimmig blick sätter fötterna på en ljusare nyans av asfalt skymtar jag ett rött fantasiobjekt i ögonvrån. Hon kom från andra sidan gatan och har också bosatt sig under balkongen. Vi står blottade, vända mot varandra. Med ögonblicksprecision fäller vi båda ner våra huvor och tittar upp, vi är våta i våra kläder, armar, ben, huvud, själar och hela vägen in i hjärtat. Hennes ögon glittrar i kapp med mitt leende som är omöjligt att hålla tillbaka.

 

- ”Hej”, säger hon. I bakgrunden tonas sakta men säkert ”Ten Fifteen” med Perry O’Parson in. Inte för att den direkt säger någonting, utan för att den ger precis rätt känsla. Solen spricker åter igenom en av vatten och känslor översvämmad stad.

 

- ”Hej”, säger jag. Men ja, endast en dröm kan vara så enkel.

 

Det är givetvis oförsvarbart att förvänta sig att John Irving ska valsa in på the Celt efter att han har signerat färdigt sina böcker, skakat hand med sina publicister och ringt hem till sin fru Janet för att bekräfta att allt gått bra. Men efter att ha tolkat in hans beteende genom att jag har läst alla hans romaner minst fem gånger och gjort en karaktärsbedömning av honom genom de intervjuer han gett genom åren har jag kommit fram till att en entré på the Celt är det mest rimliga för honom att göra i den givna situationen.

                     

Bortsett från mig själv finns det ganska många andra pubbesökare som eventuellt kan visa sig vara ett distraherande moment för mig i min jakt på John Irving. Jag hoppas att de är upptagna med sina egna bestyr, sitt öldrickande och sitt socialiserande. Det är en oförarglig samling människor, de är glada, skrattar och skämtar med varandra. Två av besökarna är fullkomligt, bortom all sans, förälskade i varandra. Det vet de inte själva om ännu, men för utomstående är det tydligare än sanningen att en solnedgång är vacker. Hon är i tjugofemårsåldern, han kanske några år äldre, och deras blickar har dansat med varandra i timmar nu. Bara tiden bestämmer när de ska mötas. En grupp arbetskollegor beter sig som just arbetskollegor gör, det finns självklara nyckelpersoner och när någon av dessa nyckelpersoner lämnar gruppen blir stämningen genast mer försiktig och avvaktande. De sitter runt ett stort bord och samtalar samtidigt som kvällens trubadur sitter bredvid på en pall och går igenom sina sånger. Längre in i lokalen, i den mörkare delen, sitter ett äldre par och ser på varandra på ett sätt som säger att de har sett på varandra under väldigt många år.

 

Och som om jag skulle kunna glömma: Två platser till vänster om mig i baren, sitter Olivträdet med sitt naggade gitarrfodral. Det stör mig på två sätt, dels för att hon kanske känner igen mig från flighten och därigenom kanske tycker att det vore lämpligt att prata med mig. Men framför allt stör det mig därför att hon är ljuvlig att titta på, det stör mig att mitt hjärta VILL titta på henne. Det stör mig därför att det potentiellt kan omöjliggöra hela min plan. Jag sitter här i väntan på det perfekta mötet med John Irving, det ska ingenting kunna rasera. Klockan har hunnit bli sju på kvällen och enligt mina beräkningar ska han komma in genom dörren inom tjugo minuter.

                     

Självklart hade jag kunnat slippa ovissheten. Det är vanskligt att hoppas på att han ska anlända till the Celt. Istället hade jag kunnat låta mötet äga rum i hotellfoajén intill, men det skulle innebära för stora risker för hela projektet. Han skulle kunna missta mig för ett vanligt fan. Och det är jag ju inte, jag är en vän han inte mött ännu. John Irving och jag har vandrat långt tillsammans sedan jag först kom i kontakt med honom via En bön för Owen Meany. Egentligen är det ingen magnifik roman, och jag tycker sällan att det är särskilt skälvande att läsa den. Men det är en roman, precis som alla hans verk, som stannar kvar i kroppen. Det tog mig flera veckor efter det att jag slagit igen den för första gången innan jag insåg vilket fasansfullt omfattande och genomarbetat verk det är. Den ger mer i efterhand än vad den gör under själva läsandet, och jag tror att det är John Irvings främsta storhet. Om jag nu tvunget måste välja en. Jag bär alltid med mig den inledande meningen ur En bön för Owen Meany; ”Jag är dömd till att för evigt minnas en pojke med förstörd röst”. Jag vet inte ens hur man ska börja bearbeta den meningen, den säger precis allt som finns att säga. Enligt min åsikt den bästa inledningen på någon form av fiktivt verk, någonsin.

 

Själv är jag dömd till att för evigt våndas över tanken på att verkligheten aldrig kan överträffa fantasin. Jag är dömd till att ha handlingsplaner för exakt hur jag ska agera om jag av någon outgrundlig anledning skulle råka springa in i min favoritartist, Bon Iver. Jag är dömd till att alltid undra vad som skulle ha hänt om jag vågade prata med den söta tjejen i kassan på Konsum och jag är dömd till att aldrig precis våga göra just det. Jag är i förbannelse dömd till förhoppningen om att ett enda ögonblick i mitt liv skulle få vara lika perfekt som när huvudpersonen i (500) Days of Summer råkar träffa den förtrollande Autumn i slutet av filmen. Jag är dömd till att älska sångerna om drömmar som slår in och jag är dömd till att inte kunna skriva dem själv. Jag är inget offer, men jag är dömd.

 

Coxy är skallig och säkert sjuttio år gammal. En fin och enkel man. Jag kan med glädje minnas vårt första samtal som sträckte sig längre än till artighetsfraser. Han satt på bakgården av the Celt, som också fungerar som en inofficiell uteservering. Med fötterna på en pall, en irish coffee i ena handen och en cigarett i den andra (gud vad gott det är att röka i Dublin). Jag bestämde mig för att närma mig honom och berätta hur mycket jag uppskattade hans person. Han fick höra att han aldrig skulle sluta vara den han är, att han aldrig skulle sluta vara så vänlig och glad mot sina gäster. Det kan tyckas trivialt, men jag tror att han såg på mig att jag menade allvar bortom vad som anses vara standard i serviceyrket.

 

- Well, för mig är det ganska enkelt. För mig spelar det ingen roll om du är gud eller om du är rörläggare, om du har kostym eller om du kommer hit i dina arbetsbyxor, om du är högutbildad eller arbetslös, man eller kvinna, vit eller svart. Om du är vänlig är jag vänlig mot dig, om du inte orkar vara vänlig är jag ändå vänlig mot dig. Så länge vi alla är vänliga mot varandra är det svårt att vara ond.

 

Coxy talade med sådan självklarhet och lätthet att det var svårt att inte bli överrumplad av hans ärlighet. Vi log tillsammans och jag presenterade mig officiellt för första gången, så gjorde även han, ”Coxy, they call me.”. Jag har ingen aning om vad han heter egentligen, jag bryr mig inte heller. Och det tror jag inte att Coxy heller gör.

 

Olivträdet och Coxy verkar sinsemellan ha en ganska trevlig stund i ett samtal med varandra. Det är trevligt att lyssna på även om det ibland drunknar i resten av sorlet från the Celt. Jag hör att Olivträdet berättar att hon är från Sverige, och till min skräckblandade förtjusning ser jag hur Coxy nickar mot mig och hör hur han berättar för henne att även jag är svensk. Coxy har försökt med samma kort förr, han är något naiv i sin tro på att jag och alla söta tjejer från Sverige direkt ska ha något gemensamt och jag antar att hans förhoppning ligger i att han ska tända en gnista mellan två hjärtan. Jag har aldrig klandrat honom för det. Han menar allt gott och han vet att jag ibland under mina besök har törstat efter kärlek, eller åtminstone efter tanken på den. Men spontanitet har en tid och plats, och just ikväll är det inte rätt tid, och detta är inte rätt plats. Coxy kommer i min riktning för att hälla upp en öl åt någon, han tittar på mig, nickar mot Olivträdet och blinkar sådär som äldre män kan göra när de tycker att man ska agera. Jag bara nickar långsamt och ler mot honom, han rycker på axlarna. Jag panorerar över rummet och min blick möter hennes i vad som omöjligt kan vara i mer än tre tiondelar av en mycket, mycket långsam sekund. Klockan är sexton minuter över sju och John Irving har precis klivit in i lokalen.

 

Fördelen med att ha en författare som främsta mål för idolisering, till skillnad från film- och idrottsstjärnor, är att det är förhållandevis få som känner till hur de ser ut. På the Celt ikväll är det bara jag som verkar ta notis om att han har hängt sin kavaj på en stol och är på väg mot baren för att beställa. Coxy höjer lite på ögonbrynen och nickar för att erkänna John Irvings existens, men i övrigt är det ingen som reagerar på att superstjärnan är närvarande. NU är jag nervös, det är nu det är allvar, det är nu flera månaders planering ska nå sin naturliga kulmen. Men det enda som cirkulerar i mitt huvud, mitt ömma huvud, är absolut ingenting. Det råder en total blackout. Jag blir förstenad, apatisk, svettig. John Irving står precis intill mig, lätt hängande över baren för att påkalla uppmärksamhet. Han ser lite trött ut, det har nog varit en lång dag för honom. Han är ju trots allt sjuttiotre år gammal, John. Han får hjälp av Coxy som sin vana trogen hälsar John välkommen in och häller upp en öl åt honom. John blir tillfrågad om han vill starta en nota men avböjer, säger att han bara vill ha en öl och betalar kontant. Han lämnar en euro i dricks. Jag lyckas till min milda förvåning behålla mitt lugn och min kyla. John Irving går tillbaka till sitt bord och sätter sig med sin öl och slår upp en tidning. Nu börjar det.

 

Som jag ser det har jag två vägar att gå. Antingen så går jag helt sonika fram och presenterar mig mitt i hans tidningsläsande, ursäktar att jag stör och börjar prata om litteratur eller kanske om New Hampshire (där jag aldrig varit). Kanske godkänner han mitt försök och slukas upp av mitt kunnande och mitt engagemang, kanske tackar han för komplimanger och tittar menande åt mig som för att påpeka att han gärna skulle vilja läsa vidare i sin tidning. Detta kan jag såklart inte riskera. Den andra vägen att gå är att jag väntar tills han slår ihop sin tidning och blickar ut över rummet som för att söka efter kontakt. Det kan jag heller inte räkna med men mina kalkyler säger mig ändå att detta är det bästa tillvägagångssättet. Jag förbannar mig själv och svär åt att jag inte haft med i beräkningarna att John Irving kanske skulle ha en tidning med sig. Jag räknade ju med att han eventuellt skulle ha sällskap, men jag räknade inte med detta! Men ingen mästerplan är en mästerplan utan en plan b. Jag väljer att vänta ut honom, jag väljer att vänta på att han läst färdigt och viker ihop tidningen.

 

Olivträdet och Coxy fortsätter att samtala, hon sittande på sin barstol och han hängande över baren för att höra vad hon säger. Trubaduren har stämt färdigt sin gitarr och börjat spela. Gänget med kollegor börjar bli berusade på ett sätt som närmast påminner om en julfest, och jag har räknat ut att den långe mannen som har lyckats med sin frisyr idag men som egentligen är något för ful för tjejen i den gröna tröjan kommer att gå hem med just tjejen i den gröna tröjan. Det äldre paret i det mörka hörnet håller varandra om händerna och lyssnar intensivt på trubaduren, det går upp för mig att han måste vara deras barnbarn. De Dansande Ögonen har ännu inte funnit ro, han börjar bli orolig över att hon kanske har öppnat hjärtat för någon annan. Det har hon inte, och det oroar henne att hennes avvaktande och stundtals frånvarande beteende kan uppfattas just som att hon öppnat hjärtat för någon annan. The Celt har blivit ganska knökfullt, den blir gärna det framåt kvällen. Och det är då magin uppstår, för oavsett hur mycket folk som tvingas trängas på den lilla ytan så är och förblir det alltid vänligt, fredligt, varmt. Folk kan spilla öl på varandra, men alla är tyst överens om att det inte gör någonting, kläder är bara kläder och öl är bara öl.

 

John Irvings närvaro tar mig något närmre poesin. Mjölkhuden har förpassats till andra delar av hjärnan där hon inte längre betyder någonting, eller åtminstone inte stör mig. Det känns som att jag är en del av någonting större. Men jag behåller fokus, jag glömmer inte varför jag är här. John dricker sin öl långsamt, med andakt. Andakt över en öl. Det tas tacksamt emot av mig, dock. Min rygg är blöt av nervositetssvett och jag är enormt röksugen. Jag gör bedömningen att jag hinner gå ut för en cigarett utan att John Irving ska hinna avlägsna sig och ber Coxy att passa min plats i baren. Han tror att det är för att jag vill kunna fortsätta sitta nära Olivträdet och med sin sedvanliga blinkning lovar han att hålla uppsikt. Jag manövrerar mig genom lokalen för att ta mig ut på bakgården. Tänder en cigarett och blickar ut över en yta som sedan länge betyder väldigt mycket för mig. Jag har träffat många vänner här, inga vänner jag har kontakt med idag, men vänner för en kväll eller för en vecka. Längst bort på gården finns ett högt bord utan stolar där jag en gång hade ett vackert möte med en tjej från Wien. Vi hade fintat varandra under flera kvällar i följd och till slut kändes det dumt att inte ta kontakt (så det gjorde hon). Vi skrattade och umgicks i flera dagar och det tog aldrig mer fart än en kram och ett tack för en trevlig kväll. Vi lovade att höras av, att vi skulle ses igen. Det gjorde vi självklart inte. Hon försökte via mail, jag svarade aldrig. Vårt möte hade varit så fint och jag ville inte förstöra det med vardag och verklighet.

 

Oktoberkvällar är speciella, man är alltid för lätt klädd efter en solig och krispig höstdag, och när solen går och lägger sig blir det genast alldeles för kallt för en t-shirt och sin snyggaste höstjacka. Halsduken hjälper inte direkt och jag går in igen. Ivrig och spänd av förväntan. John Irving sitter kvar på sin plats, tyvärr fortfarande med in tidning vilande över ena knäet och med blicken fäst i texten. Men jag har tid, jag kan vänta.

 

Ibland kan jag förbluffas över de krafter som för människor samman. Överallt i hela världen spelas melodier och skrivs dikter som har sin bas i verkliga händelser, dock säkerligen hårt vässade. Han och hon ska mötas. Båda två ska vara på samma plats på samma tid. Ingen av dem ska ha någon annan i sitt liv som redan har fyllt tomrummet. Båda två ska ha vaknat upp och känt att någonting kan hända idag. Ingen av dem ska vara rädd. Båda två ska vilja söka ögonblick i vardagen som får dem att känna sig mer än vanlig. Tusen av öden som ska flätas ihop till ett enda möte. Långt många fler slumpartade händelser ska leda fram till det första leendet. Miljarder och åter miljarder sekunder som ska passera exakt i rätt symbios med motpartens. Trots det, trots all orimlighet som ligger till grund för mötet, trots att det är bortom all reson att det ska hända. Trots det händer det, miljontals gånger om dagen. Världen över, hela tiden.

 

Det är en skrämmande tanke, för jag ser inte mig själv som en av själarna som berörs av den välsignelsen.

 

Nu. Nu händer det grejer. Jag är tvungen att agera snabbt. John Irving har slagit igen sin tidning och har inte mer än tre klunkar öl kvar att hälla i sig. Hur ska jag göra? Jag blir handlingsförlamad igen men måste rikta min koncentration. Öl. Jag ska köpa en öl till honom. Trubaduren spelar, folk skålar, De Dansande Ögonen har äntligen hittat hem, kollegorna börjar bli mer än kollegor, det äldre paret tar fotografier av sitt gitarrklädda barnbarn, Coxy håller Olivträdet sysselsatt. Jag vänder mig mot baren, nickar åt Coxy och han är inte sen med att lyssna till mig. Två öl, tack. Coxy ler och blinkar igen, han tror att jag beställer en åt mig och en åt Olivträdet. Alla dessa människor runt omkring mig som lever sina egna liv, som är i full färd med att resa mot sina egna öden. Och ingen av dem har en aning om att jag står inför mitt livs största och viktigaste ögonblick. Det är nu och inte sen som allting ska falla på plats, det är nu filmerna och sångerna ska få sin mening.

 

Ljuset är dämpat, stämningen tät. Mitt hjärta dansar och min hjärna har gått hem. Det är den tredje oktober 2014. Jag greppar två öl, en till mig och en till John Irving. Jag ser hur han tömmer sitt glas och ser sig omkring, han är beredd att lämna. Han skjuter ut sin stol från bordet för att resa sig upp. Det är nu, eller också är det definitivt aldrig. Trubaduren skruvar upp volymen på gitarren, han slår an sina toner. Jag känner igen låten, det är ”Ten Fifteen”. Ännu lite högre, lite tydigare och jag samlar de sista dropparna mod som jag under hela livet lyckats samla på mig, sträcker på mig för att möta min hjälte, för att uppnå mitt mål. För att till slut få uppleva poesin. Jag tar ett trevande steg mot bordet som John Irving är på väg att lämna, timingen är perfekt, jag slipper tänka på det. Nu är jag på väg. Om fem sekunder är han borta.

 

En olivkvist på min axel hindrar min framfart, jag vänder mig om. ”Hej”, säger hon, ”du glömde din halsduk”. Kan inte annat än att titta på henne.

 

”Hej”, säger jag.

 

Jag har säkert missat eller blundat för hur många grandiosa möten som helst i jakten på det fulländade, det klarast lysande, det slutgiltiga.