tystare

 

 

När dammet lagt sig och solen åter orkar skina igenom ridåerna av mörker. Då är det alltid samma tankar vi tänker, samma känslor vi känner, samma våndor och plågor vi bär på, samma drömmar och samma hopp. Samma hjärta som slår.

 

Hon hade en färghink i ena handen och en pensel i den andra, som om hon var på väg hem för att måla om sitt kök - för att intala sig själv att allt var som vanligt.

          När hon hade nått Copley Square stannade hon, såg sig omkring och gick fram till första bästa tegelvägg, det såg ut som att den kallade på henne.

          Jag var tagen och golvad på två sätt, dels av modet som det måste inneburit för henne att obrytt på gatorna, dels av att det över huvud taget var möjligt utan att någon av de få människor hon mötte verkade vilja skada henne, och att någon till och med verkade le mot henne. Det var längesedan jag hade sett ett leende.

          Hon satte ner färgburken på marken och använde skaftet på penseln för att bryta upp locket. Försiktigt lät hon penseln sjunka ner. Hon rörde om.

 

Vi är inte många som minns hur det hände. Som faktiskt var vakna när det började. Ljuden, vi minns ljuden. Vidunderligt oväsen, som en åskstorm som rasade i rummet intill, på taket ovanför, i källaren under oss. Öronbedövande, så öronbedövande att många av oss började blöda ur våra hörselgångar. Eviga och brutala vindar av metall. Vi minns branden, hur allt som kunde brinna verkade fatta eld, och hur vi inte hade någon som helst rimlig chans att ändra på det. Vi minns stanken, odören, av människor i lågor och våra hem i aska.

          Det kändes som en oändlighet, kanske pågick det i någon vecka, kanske mer och kanske mindre.

          Och sedan var det tyst, otäckt tyst. Jag erinrar mig hur jag till sist vågade mig fram till fönstret efter att ha sett den första explosionen, hur jag bara kunde se två meter framför mig innan havet av aska och damm blev för tjockt för att kunna penetreras med ögat. Någon enslig låga kunde skymtas, ett ensamt billarm som inte själv visste varför det tjöt. Och kylan, den isande kylan. Som Boston-bor är vi inte främmande för kyla, men inte på det här viset, och definitivt inte i september.

          Till slut kom regnet. Jag minns att vi kände oss lättade, men också hur snabbt vi glömde hur viktigt regn var så fort det visade sig att det inte hade någon plan på att sluta.

 

Han är ensam nu. Det var han inte förut. De senaste fem åren har gjort honom tjugo år äldre. Hans blott trettioåriga tinningar har börjat falna i en övergiven grånad, på ett sätt som bara ensamhet kan åstadkomma. Hans ögon är trötta, hans fötter slitna.

          Det är därför jag bjöd in honom i min kyrka. Till en början som skydd mot omvärlden; mot nybildade mänskliga grupperingar med all världens olika agendor, mot kylan, mot sjukdomarna, mot hungern. Men senare även som skydd mot honom själv, för så som det ser ut nu, har han ingen större eller mäktigare fiende än så. Jag såg honom vandra omkring på ett blött och vintergrått Newbury street. Det är alltid vinter nu. Med sig hade han en ryggsäck utan innehåll och ett hjärta med alltför tung last att bära.

 

De första åren var kaotiska. De människor som överlevt drabbades av panik. Ligor bildades, vissa sökte svar genom att klandra Gud eller vem de nu ville klandra. Många sörjde. Andra försökte komma över så mycket de kunde för att skapa sig ett drägligt liv.

          Bränslet tog slut först, givetvis. Sedan elektriciteten. De reserver vi hade räckte i nästan ett år innan den generella försörjningen havererade. Några få hade privata, dieseldrivna generatorer, men bränslet att driva dem med var sedan länge förbrukat. Batterier och andra nödlösningar köpte oss ytterligare tid och ljus. Sedan slocknade det helt, ungefär ett år och tre månader efter att kaoset startade.

          Så blev de redan mörka kvällarna och nätterna om möjligt ännu mörkare, och ännu farligare. Kylan trängde sig ännu närmre inpå, letade sig in genom varje lite spricka i våra fasader. Sjukdomarna spred sig och botemedlen förbrukades eller förstördes. Sju miljarder var vi från början, ingen visste hur många som fanns kvar.

 

Hon satte färg mot pensel, pensel mot vägg, och började måla med stora, svepande, rörelser på väggen. Det pågick i säkert en halvtimme, det såg ut på henne som att hon var i färd med att fullborda ett mästerverk.

          Till sist satte hon ner penseln i burken igen, tog ett steg tillbaka och studerade sitt verk en bra stund innan hon vände sig om och gick tillbaka åt samma håll hon kom ifrån.

          Jag följde henne med blicken så långt jag kunde innan mina ögon svek mig och hon bara var en suddig prick någonstans långt, långt, bort i synfältet.

 

Vår strid pågick länge, för länge. Men, så hände någonting. Vi slutade. Inte samtidigt, allihop, men vi slutade. En efter en slutade vi mörda varandra, slutade dräpa det lilla hopp vi hade kvar, slutade tävla mot varandra.

          Till sist hade plundraren upptäckt att det inte fanns någonting kvar att plundra, och dessutom, det fanns ingen som försökte stoppa honom. Vi lyckades börja förvalta de små resurser vi hade kvar. En organisation bildades för att spara, tillverka och distribuera mat. Sjuka fick ingen vård, någon bot på epidemierna hade vi inte, men vi lyckades med viss grymhet begränsa spridningen.

 

Jag skyndade mig ut, sprang mot hennes konstverk för att se vad hon hade skapat. När jag kom fram till väggen stod det redan två andra personer och begrundade hennes målning. Jag kunde inte låta bli att låta min ena mungipa, den vänstra om jag minns rätt, dra sig något uppåt. Och någon form av lugn fann sig tillrätta hos mig.

          ”VILL DU SJUNGA? JAG VILL SJUNGA. KOM TILL TD GARDEN DEN 17e FEBRUARI. FRÅN SOLUPPGÅNG OCH FRAMÅT”.

          Hon var en kvist sprungen från en annan art av familjeträd. Istället för att sitta och förtvivlat vänta på att någon skulle ha orken att hälsa på henne eller åtminstone ringa henne fanns det nu inga hinder. Jorden låg som nyskapad framför hennes fötter.

          Bakom sig hade hon lämnat ensamheten det kan innebära att stå i centrum och känslan av att stå i mitten av en stor sal med kandelabrar på väggarna och kristallkronor i taket utan att på riktigt kunna möta ett enda ansikte, än mindre kunna tala med någon. För henne fanns det nu bara möjligheter, möjligheter att lämna något gammalt bakom sig, utan att egentligen ha förlorat någonting.

 

TD Garden, 17e februari. Soluppgång

Hon hade längtat länge efter den här dagen. Nu stod hon i mitten av en gigantisk arena som förut var istäckt för att stå värd för Bruins hemmamatcher. Nu var det ironiskt nog en av få platser i Boston som inte var frusen. Med sig hade hon den enda boken hon hade kvar, en sångbok med hitlåtar från nittiotalet.

          ”Undrar om det ens kommer en enda människa hit idag”, tänkte hon för sig själv, så högt att hon nästan trodde att hon hade uttalat det. Hon stod där ensam i en halvtimme, började bläddra förstrött i sin bok, nynnade på någon refräng då och då. Långt innan hon hinner tröttna hör hon grusiga fotsteg bortom vänster axel. I det svaga motljus som orkar tränga fram uppenbarar sig två silhuetter för henne. En man och en kvinna.

          Hon känner igen mannen. Hon har sett honom röra sig runt kyrkan, Old South Church, tillsammans med den gamle prästen. Hon tycker mycket om att titta på honom och lockas av hans grånade tinningar och hans osedda och sorgsna, nästan uppgivna, ögon.

 

Kvinnan är en bra bit äldre, henne har hon aldrig sett förut. Hon tycker genast ganska bra om henne. Hon tittar först på mannen, sedan på kvinnan.

          ”Hej, välkomna hit”.Hon försöker le sitt gladaste och uppriktigaste leende. ”Kom ni hit tillsammans? Förlåt, vad heter ni båda?”,fortsatte hon, orolig över att hon verkar alldeles för angelägen.

          ”Hej på dig”,kvittrade kvinnan ”Vi kom inte hit tillsammans, men nu är vi här alla tre, så himla roligt, visst är det roligt? Jag heter Mary, är det bara vi som kommit?”,hon lämnar mycket att önska i form av andrum och känsla för tempo.

          ”Ja, än så länge är det bara vi, men det kanske kommer fler. Kul att träffa dig, Mary”. Hon tittade upp på mannen som för att mena att det var hans tur att presentera sig.

          ”William heter jag, men jag kallas Will. Jag heter Will.” Hans lugn är överväldigande. Hans röst låter som en rocksångare genom en trasig högtalare, men han är värdig, han känns genuin.

          ”Trevligt att träffa dig också, William”

          ”Will”

          ”Förlåt, Will, trevligt att träffa dig också, Will”, hon ser sig omkring efter fler deltagare, men tänker att det är lika bra att sätta igång.

          ”Jo. Vi är ju här idag för att sjunga, så varför sjunger vi inte bara, som ett sätt att komma igång, liksom? Jag har en bok med mig med en massa sånger i, men jag tänkte att någon av er kanske har förslag på något speciellt som ni vill sjunga?”. Hon tittar på kvinnan som ser ut att spricka av förväntan, och sedan mot mannen som mest ser ut att tänka på någonting annat.

          Men ingen av dem säger ett ord. Det verkar som att de väntar på henne, som att de förväntar sig ledning, och det har de väl all rätt till, det var ju faktiskt hon som hade målat sin idé på tegelväggen.

 

Innan hon hinner komma med ett förslag på en sång blir hon abrupt avbruten av en röst som är alldeles för ung röst för omständigheterna.

          ”Ursäkta?”. Rösten hörs bakom henne. Hon kastar huvudet i riktningen den kommer ifrån.

          Ut ur skuggorna träder tre ungdomar. Två flickor och en pojke, ingen av dem kan vara äldre än femton. De båda flickorna ser ut som natt och dag, den ena mörkare än en skymning i januari, med stort, krulligt, svart hårt. Den andra lika rödlätt som en soluppgång i dimma, med hy ljusare än isen som en gång täckte golvet hon nu står på. Pojken håller sig i bakgrunden, han stirrar ner i marken under sin trasiga keps. Rösten tillhör den mörka flickan, hon tar ett steg framåt och fortsätter.

          ”Ursäkta om vi stör, men vi hörde vad du sade. Vi vill också gärna sjunga. Vi kommer från under jord. Marcus här hade sett dig när du målade”. Hon nickar lätt mot pojken som bara precis tar sig för att titta fram under kepsen.

          ”Jag heter Alicia, men kallas Ali, och detta är Rebecca, Bec”. Hon lägger ena handen på Rebeccas axel. Vi hade hört talas om att det skulle finnas barn som levde under jord, men ingen hade riktigt råd att tro på myter.

          ”Välkomna!”,Mary kan inte dölja sin entusiasm. ”Ni förstår säkert att det var jag som skrev på väggen, så välkomna hit”, hon gör vad hon kan för att dölja sin nervositet, ”har ni något önskemål?”.

          ”Marcus vill gärna sjunga Fix You med Coldplay”,säger Bec. Marcus verkar inte ha några problem med att låta henne föra hans talan, utan tittar bara signaturenligt fram under kepsen och nickar.

          ”Det är en bra låt”,tillägger Will.

          ”Det är en väldigt bra låt. Jag förstår inte hur ni känner till den, ni måste vara alldeles för unga för att ha hört den. Men det är en bra låt”.Hon väntar på att någon ska ta ton, men inser ganska snart att hon blir tvungen att göra det själv.

          Och så sjöng de.

 

Tears stream down your face

When you lose something you cannot replace

Tears stream down your face

I promise you I will learn from my mistakes

Lights will guide you home, and ignite your bones

And I will try to fix you.

 

Det lät inte särskilt bra, stundtals lät det till och med hemskt. Men alla sjöng. Hon själv sjöng, Bec, Ali och Marus sjöng. Mary sjöng högst av alla. Och Will sjöng med slutna ögon, hårt knäppta händer, och ännu hårdare kämpandes för att inte låta tårarna ta över tillfället helt och hållet.

 

De sjöng Fix you säkert tio gånger i rad. När det kändes som att de inte hade mer att ge tackade alla för sig och enades om att ses på samma plats en vecka senare. Will kom fram till henne innan han gick, hans ögon var varmare än förut.

          ”Tack för detta, det var trevligt. Du skulle haft ett instrument också, så vore det ännu bättre”

          ”Tack själv, du har en trevlig röst. Visst vore instrument härligt. Men du vet ju lika väl som jag att det inte finns några kvar. De som inte brann upp torkade sönder, de som inte torkade sönder svämmades över,”

          ”Spelar du något instrument?”Will har inte pratat på det här sättet på länge, inte varit intresserad av någonting på länge.

          ”Kanske, kanske spelade jag ett instrument”

          ”Men inte nu längre?”

          ”Det finns ingenting att spela på”,sa hon avvägt och stirrade på honom under lugg.

          ”Jag vet, men om det fanns, vad skulle du då spela?”

          ”Då skulle jag spela piano, jag hade en fantastisk flygel förut”

          ”Piano är fint… Men nu måste jag ge mig av. Tack för idag. Vi ses nästa vecka.”, Will vänder sig om, höjer en hand som för att hälsa, och börjar gå mot utgången.

          ”Ja, det hoppas jag att vi gör”. Hon känner sig nöjd men lite melankolisk eftersom hon har blivit påmind om sitt tidigare liv.. Förr var flygeln det enda hon hade. Hon hade varit konsertpianist, en väldigt duktig sådan. Hon hade spelat i alla de stora konserthusen i landet, på de bästa instrument som fanns att tillgå. Hon spelade helst på en Steinway. Hon minns gärna en majestätisk mellankrigs-Steinway i San Franciscos konserthus, och hennes bästa vän var en näst intill uttjänt Blüthner-flygel i Carnegie hall.

          Innan hon hinner sjunka alltför djupt i sina minnen vänder sig Will om igen.

          ”Du berättade aldrig vad du heter!”,hans röst ekar fram till henne genom en nu nästan tom gammal arena.

          ”Dawn, jag heter Dawn”.

          ”Dawn, så passande”,säger Will, ler, och fortsätter sin vandring bort från henne.

 

Han ser annorlunda ut när han kommer tillbaka. Hans steg är något livligare, hans rygg något rakare.

          Utanför är det lika kallt och torrt som det har varit så länge nu. Han sätter sig på bänkraden längst fram, nära elden vi tillsammans kommit överens om att aldrig låta slockna och tar av sig sina slitna vantar för att gnugga händerna varma mot de blyga flammorna. Jag går fram till honom och sätter mig. Låter bänkens knarrande dominera ljudbilden en stund.

          ”Så, hur var det? Var det trevligt? Gav det dig någonting? Hade jag rätt i att du borde gå dit?”

          ”Ja, det hade du”, säger han dröjande, ”Du hade rätt i det, det var fint, men vi var inte så många. Det var jag, en konstig men glad dam, och några ungdomar från under jord”

          ”Under jord? Så det stämmer alltså? Och hon? Hur var hon?”, fyller jag i med. Han skrattar till, nästan fnyser.

          ”Hon var fin, hon var väldigt fin, precis som du sade. Men mer än så vet jag inte. Hon var duktig på att sjunga, och hon spelade piano förut.”

          ”Piano?”

          ”Ja, jag vet, jag har redan tänkt vad du tänker nu, men jag tror inte att det är en bra idé, jag tror inte att hon är redo. Och jag tror inte att jag är redo heller.” Han tittar ner i golvet och blinkar långsamt genom smärtsamma minnen.

          ”Bjud hit henne. Det är det rätta att göra. Det vet både du och jag. Hur länge ska du gå här ensam?”

          ”Så länge det krävs. Ödet. Jag hade min kärlek, min sanna kärlek. Jag förlorade henne, det vet du. Hon är död. Men vår kärlek dog aldrig”, hade han kunnat hade han låtit tårar falla.

          ”Men du avskydde henne. Du berättade att du ville knuffa henne från en klippa och samtidigt springa till foten av den för att fånga henne”.

          ”Men jag kan inte bara glömma det som varit!” Hans röst brister. Ofrivilligt går han upp i falsett.

          ”Glömma? Vem fan har sagt att du ska glömma? Du ska bara gå vidare, det är inte alls samma sak. Gå nu dit, annars släpar jag dig dit för egen maskin!” Han blir förvånad över min ton, och det blir väl i ärlighetens namn jag med.

          ”För att vara präst svär du alldeles för mycket. Men jag går dit. Om det nu betyder så mycket för dig”

          ”Jag har inte varit präst på många år”.Han nickar motvilligt, reser sig från bänken och lämnar mig ensam kvar framme vid elden.

 

Han har svårt att tro att hon skulle vara kvar. När han kommer dit tar han en annan väg till arenagolvet. Passerar långa, svängda korridorer som en gång brukade vara scenen för en evig parad av människor med lagtröjor, famnar fyllda av popcorn, öl, korv, hamburgare. Han låter sin ena hand stryka över en disk där man sålde Sam Adams-öl, ett dammoln exploderar i hans ansikte och han måste täcka för munnen. Hostan, som om den kunde glömmas.

          Han fortsätter mot centrum av byggnaden, från taken hänger söndertrasade Bruins-flaggor och vinkar försiktigt med sina livs sista ansträngningar. Han går nedför en läktargång som leder rakt in mot det som tidigare var en mittpunkt.

          Där sitter hon fortfarande, ensam, på en aluminiumstol som ser ut att ge vika precis när som helst. Han hostar, frivilligt, för att ge sig tillkänna. Hon kastar sin blick åt hans håll och han håller upp en hand som för att visa att han är en vän, att han inte döljer någonting. Hennes röda kappa släpar i golvet.

          ”Will? Är det du? Det är väldigt mörkt där du står. Kom hit så jag ser dig”

          ”Hej, Dawn, det ÄR Will. Vänta där så kommer jag till dig”

          Han tar de sista stegen ut på golvet och promenerar fram till Dawn och hennes röda kappa. Han har ingen plan på vad han ska säga, och tänker att det är lika bra att attackera direkt.

          ”Jo, du vet att jag bor i Old South Church med prästen? Detta kanske låter konstigt, men jag skulle vilja att du följer med mig dit. Det finns någonting där som jag gärna vill visa dig, någonting som jag tror du tycker om att se”. Dawns ögon ser lite tvivlande ut, försiktiga, hon undrar om hon kan lite på honom.

          ”Ja jag vet att du bor i kyrkan. Jag har sett dig där.  Jag har sett dig vid biblioteket också. Vad är det du vill visa? Försöker du bjuda ut mig?”. Hon småskrattar lite.

          ”Nej, inte alls. Jag vill bara visa dig en sak som jag tror du tycker om. Men du kanske inte gillar överraskningar?”. Han är stressad, uppfattar inte att hon leker med honom. Hon samlar ihop de få saker hon har med sig. Slår ihop sin sångbok. Hon reser sig upp och sträcker på sig som en mallig flicka under första skoldagen ochler mot honom.

          ”Jo, jag gillar överraskningar, igen. Kom, så går vi.”

 

Porten in till vapenhuset dundrar och skriker.

          Han leder henne fram i mittgången mellan bänkraderna. Det är omöjligt för henne att låta bli att vissla på en bröllopsmelodi. Han kastar en förvånad blick mot henne. Det enda svar hon kan ge är att lägga en hand på hans arm, som för att berätta för honom att han ska slappna av, att hon bara skojar med honom. De tar höger framme vid elden och den omkullvälta predikstolen och går förbi den främsta bänkraden där han satt för bara någon timme sedan.

          Hennes blick vandrar uppåt mot de sönderslagna, blyinfattade fönstren. Hon häpnar över mosaiken på väggarna och de enorma, gotiska valven. Han pekar mot en liten trappa, menar att hon ska gå först. Den är så smal att de inte kan gå bredvid varandra. En järnkedja längs sidan får agera kompass i ett mörker som bara hålls undan av en försiktigt brinnande fackla han tog med sig från elden. Trappan går i en trång spiral rakt nedåt. På väggarna sitter lampetter utan ljus med speglar utan reflektioner.

 

I slutet av trappan öppnar sig en stor sal som hade varit väldigt vacker om de bara hade kunnat se den. Han håller facklan framför sig och tar hennes hand för att visa vägen. På andra sidan visar sig en liten dörr. Han sätter facklan i ett fäste på väggen precis intill.

          Hon är spänd, ser på honom när han måste använda all sin kvarvarande muskelkraft för att kämpa upp dörren. Storleken på dörren berättar ingenting om vikten. Den ger ifrån sig en hög smäll, järn mot sten. Precis när han får den i rörelse för att kunna avslöja vad som finns på andra sidan ber hon honom att vänta.

          ”Vad är det här för ställe? Vad är det här för plats?”

          ”Jag tror de höll stora möten här, kyrkliga saker. Men det är detta jag ville visa dig”, säger han, samtidigt som han ger dörren en sista knuff.

 

Hennes ögon söker sig uppåt mot taket som har en mycket högre höjd än salen de just lämnat. Decimeterstora hål leder små, små, strimmor av ljus utifrån. Hon betraktar öppningarna, från vilka ljuset sammanstrålar vid en enda punkt. Hennes ögon följer en av strålarna. Långsamt. Ljuset tvingar dammet på flykt, som eldflugor i mörker. Hon följer en annan strimma, en till, och en till och förstummas över symmetrin. Tillsammans bildar de ett sken starkt nog att kunna urskilja vad de vill visa. Tillsammans landar de som en strålkastare på det enda de är där för att hålla vid liv.

          ”En flygel!” flämtar hon.

          Hon går försiktigt fram och sätter sig på en stol av sten som tycks huggen direkt ur berggrunden. Hon stryker lugnt en hand över det torra träet. Hennes kalla händer öppnar trevande locket som skyddar tangenterna. Hon tar ett djupt andetag och låter fingrarna fördelas över det bredaste c-ackordet hon kan tänka sig. Hon sitter så i flera minuter, och väntar på någon sorts ingivelse. Will tittar spänt på henne.

          ”Spela någonting. Vad som helst. Det var längesedan någon spelade på det här pianot.”

          ”Tack för att du visade mig, men jag kan inte spela, det går inte”. Hennes röst är uppgiven och sorgsen.

          ”Klart du kan, du berättade ju att du spelade förr, bara spela, vad ska hända?”

          ”Ja jag kan spela, men jag KAN inte spela. Det har gått för lång tid. Jag har för många minnen kring detta, för många bilder av hur det ska vara, av hur det var. Nu skulle det inte låta som förr. Jag kanske spelar fel. Det kanske blir för svårt för mig. Jag vågar inte. Detta var hela mitt liv, och jag vill minnas det som någonting bra, för detta var en gång det enda jag hade. Så vill jag att det ska förbli. Risken är för stor, och det är inte värt det. Förlåt, jag är ledsen, jag förstår att du verkligen ville att jag skulle spela”.

 

Hennes tårar samlar upp lika delar damm som minnen på väg ner mot ett iskallt stengolv. De når stengolvet i ett crescendo av förlorade drömmar och vunnet hopp.

          Will är tyst, en lång stund. Han andas så försiktigt han kan för att inte låta den överväldigande akustiken i rummet göra hans andetag till ett skrik. Han ställer sig bakom henne. Han lägger en hand på hennes vänstra axel, en på hennes högra. Han lutar sig in mot henne, låter sin mun och sina ord vila en stund vid hennes öra, innan han har modet och orken att för första gången på länge våga utmana någon.

          ”Spela”.

          Hon skälver. Och tar ett djupt, djupt, andetag.

 

Och hon spelar. Först så trevande att hennes rädsla är det mest påtagliga. Sedan allt tryggare. Hennes händer faller som ett sommarregn över tangenterna. Ibland vilset, men de landar alltid rätt, som att de hittar hem. Chopin, så klart, det skulle alltid vara Chopin. Varje ton leker sig fram som att de har gömt sig under stenar av förkrossade hjärtan i tiotusen år. Varje ton smider vingar av glas och lyfter mot ljusstrålarna. Varje ton dansar till de hoppfulla strimmorna, upp genom alla meter av sten och tegel och ut över staden. Ovan gator, torg och bortglömda gränder. Över parker, förlorade hem och ännu livfulla själar. De fortsätter högt ovanför ängar, slätter, stränder, hav.

          När de kommit högt, högt singlar de sedan långsamt ner igen. Förbi ett gråsvart molntäckte, förbi den tunga stanken av förlust, förbi det lilla, lilla, liv som finns kvar, förbi ljusstrimmorna och alla dessa meter av väggar och tak. Och landar till sist i de djupaste delarna av två hjärtan som för längesedan glömt bort precis allt som inte händer just här, just nu. Stillsamt börjar de tystna. Tystare, tystare, tystare. Tills det enda som hörs är andetag och hjärtslag.

 

Hon vänder sig mot honom. Hans läppar darrar som av kyla. Hans ögon brinner som av värme.

 

                      ”Tack.”

 

När dammet lagt sig och solen åter orkar skina igenom ridåerna av mörker. Då är det alltid samma tankar vi tänker, samma känslor vi känner, samma våndor och plågor vi bär på, samma drömmar och samma hopp. Samma hjärta som slår.