tystare

- Blunda, slut dina ögon.

 

Gaspedalen är tryckt i botten och hans hastighet pendlar någonstans mellan 215 och 220 kilometer i timmen, lite beroende av väglag och lutning. Hela bilen skakar och han ligger på fel sida av motorvägen med mötande bilar i ett konstant men livshotande flöde. Han försöker beräkna med vilken kraft en eventuell krock kommer att innebära.

 

     "Min bil väger kanske runt två ton, men så är jag ju heller ingen bilkännare. Hursomhelst så kan jag ju räkna med att mötande bil håller ungefär samma vikt. Det är alltså fyra ton totalt. Om jag färdas i cirka tvåhundra kilometer i timmen och mötande bil i ungefär hundra kilometer i timmen så blir det ju trehundra kilometer i timmen. Alltså fyra tusen kilo gånger trehundra kilometer. Fast ska jag omvandla ton så måste jag ju omvandla kilometer också, så blir det istället fyratusen kilo gånger trehundratusenmeter? Vad blir det? Typ någonting med tolv. Vi kan säga tolv miljarder. Tolv miljarder kilo då eller tolv miljarder meter? Jag är inte bra på matematik. Hur som helst så låter det som en jävla smäll." Nej, han är inte bra på matematik.

 

Med sig i bilen har han några saker han känner att han alltid behöver ha med sig; Några stearinljus, gitarren, tre oanvända skrivblock och ett påbörjat, ordentligt med pennor, en sorgsen bensinmacksmörgås, rikligt med vatten, och en röst. En röst han alltid bär med sig. En röst som hjälper honom när han inte behöver hjälp och som gör det mycket svårare för honom när han verkligen behöver hjälp. Han har burit den med sig i femton år, allt sedan han bjöd in den. Han kan hålla långa, långa konversationer med den. Den har inget ansikte, ingen doft, den har ingen känsel, han kan inte ta på den, han kan inte stryka den över kinden och be den att försvinna, han kan inte kyssa den, inte laga mat till den, han kan inte stänga ute den, han kan inte älska den, han kan inte sjunga för den så den blir nöjd, han kan inte bädda sängen åt den, Han kan bara önska att den en enda gång skulle knuffa honom i rätt riktning istället för fel.

 

Han tänker att den har ett utseende, ett abstrakt utseende, men ändå ett utseende, Den har konstigt hår, långt och konstigt hår, som liksom flyter omkring men ändå är helt stilla, som inte doftar gott men ännu värre heller inte doftar alls. Den har ögon som inte berättar någonting, en drabbande tomhet, bara ett evigt och mörkt djup av ingenting. Obehagligt. Den har en gänglig kropp som kan böja sig på alla omöjliga sätt, knä som går åt fel håll, axlar utan begränsningar, käkar som kan gapa stort nog att svälja hela honom, fötter som knappt sitter fast i benen. Han borde vara rädd för den bara av själva uppsynen, men det är han inte. Han har lärt sig, han har varit tvungen att lära sig, hur de ska kunna leva med varandra. Han försöker att inte börja prata med den, men det är omöjligt. Det är ett slag han är dömd att förlora.

 

     "Du borde förmodligen inte köra såhär fort med mötande trafik, förmodligen kommer du att dö", den pratar med honom som om det vore en nyhet.

     "Jasså det säger du!? Tack för hjälpen! Jag uppskattar det verkligen! Du ser verkligen alltid till att hålla utkik för mig så jag inte hamnar i trubbel".

     "Nej, det är väl klart som fan jag inte tycker! Jag tycker du är det sämsta som någonsin har hänt mig, du är förmodligen det sämsta som någonsin har hänt någon alls! Det faktum att du inte förstår dig på en sarkastisk kommentar styrker ju bara att du är helt jävla dum i huvudet". Han kastar en flaska vatten på den. 

     "Aj! Sluta, vad håller du på med?"

     "Jag är trött på dig, du bara förstör, jag önskar att jag aldrig träffade dig, jag vill att du ska dö". Han känner sig elak, som att han är elak mot en vän, men kan inte behörska sig.

Det kanske låter som en märklig tanke för utomstående. Det måste väl finnas enklare sätt att träna kontroll än att köra för fort på fel sida motorvägen? Helt säkert. Men planen är inte bara att ta kontroll, att få kontroll. Planen är ett mord. Han ska döda den. Och den vet inte om att den ska bli dödad. Enda sättet för honom att hålla fast vid planen är att fortsätta låtsas som att han vill uppnå någonting annat med dådet. Han känner att han kommer lyckas. Han har kämpat hårt för att hålla det hemligt för den i flera veckor. 

 

     "Tror du inte att jag vet att du låtsas som ingenting men att du egentligen ska försöka döda mig?". Fan.