tystare

Jag är 15 år gammal, 1916.

Det kommer alltid finnas människor i ditt liv som ger dig svar när de som mest behövs. Min morbror, Mr. Twain, var en sådan för mig. Jag kallade honom så, Mr. Twain, det gjorde alla runt omkring mig också. Jag skulle enkelt kunna hänvisa till att det var på sådant vis människor skulle tilltalas under denna tid, men så var det nog inte, ett "Mr." gav honom mer värdighet, och det skulle han ha. Jag minns den här stunden så väl: Jag och Mr. Twain satt i en park i utkanten av Southampton. Det var en av årets varmaste dagar, den 27:e Juli, 1916. Parken är på intet sätt vidare oas-lik, den var ganska nedgången redan innan kriget, och när det väl bröt ut antar jag att det inte fanns så mycket pengar eller kraft till övers för att rusta upp ett grönområde. Men det fanns en värdighet i parken, det fanns en stolthet i träden, det fanns hjärta i gräset, men framförallt fanns det en tröst i den lilla dammen längst in i parken. Dammen var en perfekt scen för känslospel. Inte mycket för världen, men med hängande grenar över sig, skyddande skugga (skugga kan ha den effekten, ibland är den farlig och ibland är den beskyddande), ibland en ensam svan, stillsamt guppande mitt på spegelytan. Under hela min uppväxt låg ett stormslaget träd och vilade vid kanten av dammen, jag vet inte vilken typ av träd det var, men det var ett bra träd. Trädet bildade en perfekt naturskapad bänk, och det är här jag har de flesta minnesbilderna av Mr. Twain. Vi gick ofta hit, oftare ju äldre jag blev, och ännu oftare när min mor ville flytta närmre sin släkting. Vi gick hit för att sitta ett tag, ibland för att skratta, ibland för att gråta, men alltid fann vi en tröst här. Alltid kunde vi andas här, vi kunde låta tårar falla. Mr. Twain hade nyss blivit inkallad till armén, han skulle ut i krig, män ska ofta det, på ett eller annat sätt. Han kunde inte förstå varför han skulle slåss för sitt land, "Jag vet inte vad jag kan tillföra", menade han. Men så igen, så måste vi ibland slåss fast vi inte vill. Det var en fredag, den bästa dagen.

Det skulle bli sista gången vi satt på vår trädstam. Och vi talade om kärlek, såsom män/pojkar gör. Hans älskade skulle sitta hemma och vänta på honom, de hade nästan nyss träffats och nu skulle de skiljas åt. Mr. Twain var sådär tårig som man kan vara när man talar om någon man tycker om väldigt mycket men som man inte riktigt orkar tänka på att lämna. Han rökte sin tobak som vanligt men det fanns en smärta i hans ansikte som jag aldrig sett förut. Spänningar i käkarna, mörka ögon, gnisslande tänder.

- "Är du arg, mister Twain? Du ser arg ut."
- "Nej, jag är inte arg."
- "OK. För du ser arg ut. Vem är du arg på?"
- "Jag säger ju att jag inte är arg."
- "Kan du inte bara berätta varför du är arg?", jag kände honom väl, och visste när han ville säga någonting.
- "Du verkar inte veta mycket om ilska. Jag har ont, ibland har man ont. Jag har ont i mitt hjärta och jag har ont i mitt huvud. Men visst, om det är ilska att förbanna ledarna som tvingar mig ifrån henne så är jag arg. Om det är ilska att inte kunna sova eller äta av ren förtvivlan, ja, då är jag arg. Men om ilska är att vilja någonting ont mot någon, då har jag aldrig varit arg. Jag hoppas att du en dag förstår vad riktig smärta är, inte för att jag vill att du ska bära sorg, men för att det är dina ärr som gör dig till vad du är. Jag hoppas att du någon gång får hålla hennes hand och att någon sedan tar den ifrån dig, för att du inte ska glömma hur det var. Jag hoppas att någon tar ifrån dig det du mest av allt vill ha."

Mr. Twain tappade kontrollen. Han satt framåtböjd med huvudet gömt i sina händer, tårarna träffade det upptrampade gruset under honom så kraftfullt som bara tårar kan göra. Detta var första gången jag förstod att tårar faller tyngre än vatten. Det var smärtsamt att se Mr. Twain i detta skick, det var som om någon eller något hade slitit ut hans glädje och hans enkelhet, hans syn på livet, hela hans själ, kastat allt mot marken och sedan tvingat honom att själv pussla ihop det igen. Han hade tagit av sig sina skor. Han stampade mot gruset med sina bara fötter. Svanen blev skrämd och flög iväg, om du aldrig sett en svan flyga så måste du göra det, majestätiskt.

Just då, när en förtvivlad och nedbruten man satt i sin mest patetiska hållning, med sitt ansikte gömt i händerna, med tårar strömmandes, med stampande fötter. Då förstod jag vad kärlek och saknad är. Han skulle åka iväg morgonen därpå, han hade valt att hålla sin kallelse hemlig för de flesta, och menade på att ingen skulle må bättre av att veta vad som komma skulle så långt i förväg. Vi satt i tystnad, förutom hans tårar, i nästan en timme. Vi tittade på vår damm, satt på vårt träd. När han hade samlat sig tog jag mod till mig.

- "Du är rädd att förlora henne, eller att hon ska förlora dig?"
- "Jag är rädd att jag förlorar henne, att hon glömmer mig, ja. Men jag är inte rädd att hon förlorar mig, hon skulle kunna ge allt hon hade för att förlora mig i tusen år, men hon hade inte klarat det, hur mycket hon än försökt. Hon kan aldrig förlora mig."
- "Men du kommer sakna henne?"
- "Jag kommer att sakna henne. Jag saknar henne redan, jag saknar precis allt med henne."
- "Men du glömmer inte?"
- "Omöjligt. Hjärtat är det starkaste vi har, det kommer du få lära dig. Det är där vi sparar allt det vackra vi har, och om ingen har svartmålat det, så kan vi plocka fram det när som helst."
- "Det har du nog rätt i, mister Twain."
- "Det kan du ge dig fan på."

Mr. Twain svor aldrig. Bara en enda gång.

Det är så enkelt att tala om glädje med varandra, det har jag fått lära mig. Lika enkelt är det att skämta bort det vi inte riktigt orka ta i. Det som stinker. Det som är fult, som har möglat i en bortglömd container. Vi vill inte tala om våra plåster när vi redan ryckt bort dem, och ingen vill fråga under tiden de sitter kvar. Det är i sådan enkelhet människan fungerar. Vi får aldrig, aldrig, skämmas över vår sorg. Vi får aldrig försöka måla över det svarta med en halvtransparent och ihopkastad vitnad.

Neil Moore, född i Bristol, förlorade sina föräldrar och sina två systrar i en bilkrasch, julafton 1997. Han var ensam i bilen om att överleva. Hela familjen var på väg hem från firandet med släkten, Neil var 19 år gammal, hans systrar 17 och 14. Neil bodde inte i sina föräldrars hus, och lät livet ha sin gilla gång efter tragedin. Han nekade terapi, vägrade prata, träffade kärleken, skaffade två barn. Förlusten av hans familj verkade inte bekomma honom, "det är så livet är, jag vinner ingenting på att gräva ner mig", brukade han säga. Människor i hans omgivning lät honom gå sin egen väg.

Förra veckan hittades Neil död i sitt hem, han hade tagit sitt liv. Bredvid honom låg ett brev där han skrivit att han saknade sin familj, "så mycket att tårar inte längre bränner, de skär mig rakt in i själen". Efter sig lämnade han sin kärlek till sin fru, sin treåriga dotter, och sin femåriga son. På begravningen berättade hans fru om hur sår inte läks om de inte tillåts blöda, om att tårar inte slutar falla om de inte tillåts vattna.

Neils berättelse är viktig för hela människan.

Vi får aldrig låta det mörka i oss få gömma sig. Demoner finner alltid sin väg tillbaka. Det är demonerna som gör oss till dem vi är. Vi måste ta kampen, vi måste våga slåss, vi måste våga vinna. Demonerna ger sig alltid så småningom, även om det ser hopplöst ojämnt ut från början. Vi kommer förlora några ronder, då och då. Och tro mig, det kommer att göra ont. Det kommer att kännas. Det kommer svida som tusen och åter tusen saltkorn i våra sår. Det kommer att smärta som sand i våra trötta ögon. Det kommer knäcka våra ben så vi inte kan gå längre. Det kommer punktera våra lungor, få oss att kippa efter andan. Men jag lovar att vi till slut får blicka ut över slagfältet, rakryggade, stolta, segrande.

Det är det som är storheten i människan, att vi orkar. Det är det som är det vackraste i oss, hur vi gång på gång går segrande ur våra strider. Hur vi inte blir rädda. Hur vi inser att vi behöver ta till svärd och klingor för att kunna växa.

Vid min gud, vi behöver växa.

Och för att det ska ske.

Måste det regna, ibland.

Det gör ont ibland.

VM 1998, Frankrike mot Paraguay. Målvakten Chilavert gör en av de mest imponerande individuella insatserna i modern idrottshistoria. Han räddade allt. Det spelade ingen roll vad Frankrike slängde på honom, han tog emot och tackade. En akrobat och en hjälte, en vinnare och ett krigarhjärta. Förlust var inget alternativ. Han räddade allt, och om Simon Bank hade fått säga sitt: "Hade man tagit alla afrikas svältande barn och kastat på honom hade han antagligen räddat dem också". Han stod stolt vid sitt fort, vägrade släppa något bakom sig, som för att säga "Du kommer hit, men nu ska du vända, åk hem till dina domäner, det här är mitt land". Pressen mot Paraguays mål var oerhörd, Chilavert stod kvar. Sade till sina lagkamrater att han inte tänkte förlora idag.

I förlängningen gör Laurent Blanc ett noll till Frankrike. Chilavert har blivit skjuten, rakt i bröstet, huggen av den mest välslipade klinga. Jag varken vill eller kan föreställa mig hans smärta. Chilavert och Paraguay hade förlorat. Ibland gör man det trots att man är bäst i världen.

Efter matchen ligger hela Paraguay utslaget och nedslaget på rygg spritt över planen. Alla utom Chilavert. Han går runt, rakryggad, till sina kamrater och lyfter upp dem. Säger "ställ dig upp, du är inte död". Det är rörande bilder att få se hans engagemang, hans glöd och hans passion, hans stolthet mitt i förlusten, hur han hjälper en hel nation på fötter igen.

Världen är full av människor som Chilavert. De flesta av oss har hans vilja i oss. Det handlar bara om att plocka fram den i rätt läge. När den som mest behövs. Vi känner ofta att det är enklare att falla ihop, som om korthuset vi byggt upp inte skulle vara värt någonting längre. Men vi måste alltid resa oss. Vi måste alltid resa oss och, herregud, vi får aldrig ge upp.

En thaiboxare tränar upp sina smalben genom att i åratal sparka på hårda material. På benets yttersta hölje uppstår hundratals minifrakturer, dem stärker benet efterhand. Till slut har de smalben dubbelt så hållbara som dina och mina. Det är så vi fungerar, vi slutar inte. Människan är inte byggd för att ge upp. Hon är byggd för att kämpa, byggd för att hoppas.

Det är så vi blir mer än vad vi är, det är så vi blir större.

Det är så Chilavert blev den han är.

Och ibland, ibland, måste man vänta.

Så.

Jag väntar.

Endast en idiot kan förälska sig, endast världens vackraste idioter. Endast en idiot kan koka kärlekssoppa på den spik som är något så världsligt som fotboll. Vi vet ju vilka vi är, vi som älskar spelet. Allt i spelet. Det vackra och fula, upp eller ner. Vi väljer vår glädje när det finns möjlighet till det, vi rider på vågen våra krigare har skapat åt oss. Vi älskar och förundras, analyserar och hyllar. Men vi väljer också vårt förtret. Vi väljer, helt självmant, att gå insvepta i stora nattsvarta mantlar, bloddränkta och blytunga av tårdrypande sorg. Vi står och faller tillsammans med de våra. Det är det som alltid kommer vara det enkla och det vackraste i det hela, kollektivet. Känslan av att tillhöra. Så elementärt och så livsviktigt.

Det är precis som livet självt. Svårare än så är det inte. Hela livet, koncentrerat och filtrerat till ett slagfält med elva kamrater och elva fiender. Ibland anfall och ibland försvar, ibland i sidled och ibland bakåt. Ett steg fram, två steg tillbaka. Klockan stannar aldrig. Ibland blir det stolpträff, vi missar, slänger oss på knä, sliter i gräset. Alltid biter vi ihop och provar igen. Och ibland, ibland, vinner vi. Vi hissas av våra vänner, inför 75000 eller fyra ensamma lövträd och en sliten Volvo 240 spelar ingen roll. Just i det där ögonblicket, den där lilla lilla stunden då allting stämmer, då är vi bäst i världen.

Ibland är det orimligt.
Sverige - Holland, EM -04, ribba, stolpens insida. Tack och hej. Ingen logik.
Liverpool - Milan, CL -05, 0-3, 3-3. Prickskytte. Evig ära. Ingen logik.

Och ibland träffar vi rätt, ibland låter vi det gå som en välregisserad dröm.

Förr eller senare förlorar vi allihop. Men vi får aldrig glömma de där ögonblicken. Vi får aldrig placera dem i samma skrangliga gamla sköka till soptunna som vi tappar andra minnen i. Inte heller får vi glömma vår sorg, stunderna då vi låg i i mittcirkeln och våtkindade stirrade upp i en molntäckt och tröstlös sky. Då vi gnisslade våra tänder och slet vårt hår för att vi inte ville, för att vi verkligen inte ville förlora. Dessa stunder är minst lika viktiga för vår existens. Utan dem är vi tomma fodral och uttorkade fält. Vi får aldrig skämmas över att vi inte vann. Vi räknar förluster och vi räknar segrar, allt där emellan kan vi låta förgå in i evig glömska.

Det är livet, och det är så ändlöst vackert.

Har du någon gång dansat med änglar? Har du låtit pudervita vingar fläkta ditt brända ansikte?

Jag kan inte ha varit mer än tio år gammal när jag fick höra de orden första gången, fjorton år senare hade de blivit något av ett mantra för min vän, innan han försvann. Han brukade ställa frågorna som ett svar, jag behövde aldrig kontra, det var ingen fråga. Det var mer förklarande ord. Oftast talade han med frågor, som om han menade att det alltid fanns mer att veta, mer att förundras över. Inte på så vis att han ville ifrågasätta saker, det ville han inte. Han ville bara understryka skönheten i stunder. Tänk dig att du sitter och blickar ut över irländska kullar en sensommarkväll, böljande grönska så långt ögonen kan se, det doftar höst, det är alldeles stilla och du vill aldrig vara någon annanstans, bredvid dig sitter din bästa vän och han tittar på dig för att fråga "är det inte vackert?". Det är klart det är vackert, ingen tycker annorlunda. Det var precis så han ställde sina frågor. Han konstaterade.

"Människan kommer aldrig vara kompatibel med den fulländade skönheten, hoppas jag, om inte annat. Jag vill inte att vi ska försöka förstå varför saker och ting känns bra. Jag vill inte att vi ska motivera varför det kittlar när hon håller våra händer, jag vill bara att vi ska låta det kittlas. Jag vill inte att vi ska hålla tillbaka skratt för rädslan av att det kan störa någon. Jag vill att vi förstår att ett skratt aldrig får störa någon, att det aldrig kan störa någon. Jag vill att vi ofta kastar oss in i mörka rum, i tron på att det värsta som kan hända är att vi får tända lampan."

Orden kommer från avslutningstalet han höll när han tog examen. Jag minns det så tydligt: Hans stolta hållning, hans eviga cigarett, studentmössan som krona på hans leukemikala kungahuvud, de borttvinade armarna, hans skakiga ben, förmiddagssolen i ansiktet, ridåernas handlösa fall bakom honom. Och leenden, tusentals leenden. Han visste att han skulle dö, det visste nog alla. Och ändå alla dessa leenden. Han kunde inte göra annat än att le, en man med hans inställning kan inte det.

Jag satt bredvid honom varje dag, klockan halv fyra tills dess att han hade somnat, ibland somnade han vid niotiden, ibland vid två på natten. Ibland satt jag där till soluppgången och väntade ut den med honom, evigt lyssnandes till hans "du borde gå hem", och evigt förklarandes att "det borde jag inte alls det". Han förstod, han förstod att jag var så nära ett hem jag kunde komma.

Han kunde prata om allt när han låg på sin säng. Men när jag inte frågade honom något speciellt talade han alltid om henne, kärleken som försvann. Timslånga historier om några få veckor tillsammans, om det storslagna i att låta ögon tala med varandra, om promenader och om någon kopp te emellanåt. Fantastiska historier. Jag kunde ibland fråga honom hur det kändes i hjärtat när han var med henne, han gav alltid samma svar, jag vet inte om han var medveten om det eller om det var mediciner och gifter i blodet som fick honom att glömma, men han gav alltid samma svar. Alltid med samma glöd i ögonen, alltid med samma ärlighet och smärtsamma kärlek; "Vet du vad längtan är? Har du någon gång haft ont i hela kroppen för att hon inte är dig nära just nu? Har dina händer någonsin värkt för att de under en timme inte har fått hålla hennes? Vet du vad längtan är?"

Sista gången jag såg honom vid liv var egentligen inte annorlunda jämfört med andra gånger jag satt med honom. Inga stora uppenbarelser, inga förändrade blickar eller världssanningar. Bara samma vänliga ansikte, samma varma hjärta, samma röst och samma fråga, som om han inte alls var färdig:

"Har du någon gång dansat med änglar? Har du låtit pudervita vingar fläkta ditt brända ansikte?"

Jag ville skriva om 2009, om tid som gått. Om vad som hänt, om viktiga och aktuella rubriker. Jag ville skriva om saker som berört och kanske kommentera, argumentera, reagera. Jag ville skriva om sand från timglas som letat sig ner genom spruckna växthus. Om solstrålar som sänkt sig över en ibland gudsförgäten värld. Jag ville skriva om vågor som vaskat bort det fula, om stormar som blåst omkull. Jag ville skriva om hjul som slutat snurra och om segel som äntligen funnit vind att kasta sig mot eviga horisonter tillsammans med. Jag ville berätta om vem jag varit, om vad som varit. Jag ville skildra det vackra så vackert som det bara går. Jag ville dansa med orden och välja bort det onda. Jag ville tala om hjältar, om sagor som faktiskt varit sanna.

Men vi vet vad som hänt, det vet vi alla. Vi vet om konungar som abdikerat från tronen. Vi vet allt om förbannelse och elände. Vi vet vem som vunnit och vi vet vem som förlorat. Vi vet vem som har kastat ankar och vi vet vem som tagit sig framåt. Och vi vet vem som tagit kliv tillbaka. Vi vet vem som varit i rymden, vem som skådat universum. Vi vet allt som finns att veta om tyranni, om hjärtlöshet. Vi vet allt om förfrusna själar och vilsna barn. Vi vet om hungrande magar och tomma händer. Vi vet hur människor som knappt kommit till livet valt att ta det tillbaka igen. Vi vet hur illa vi kan behandla varandra, och vi vet hur illa det kan sluta. Vi vet om småpojkar med snaror runt halsen likt en förvriden, pervers mardröm av hopplös ensamhet. Vi vet om sinande livslust. Vi vet om vattniga drömmar som aldrig blir av. Vi vet om fäder som aldrig fick se sina döttrar, vi vet om mödrar som aldrig fick se sina söner. Vi vet om hon och han som valde att släppa varandras hjärtan. Och vi vet om de som fick sina förstörda. Vi vet om spruckna läppar och sargade ansikten. Vi vet om glasaktiga tårar, vi vet allt om bristande röster. Vi vet om skrik på hjälp som inte kommer och vi vet om saknade famnar. Vi vet om moln som aldrig vill skingras. Vi vet om stjärnor som valt att förfalla in i glömska. Vi vet redan.

En gammal lärare berättade för mig att det kan vara onödigt dumt att välja att se tillbaka på det som varit, att man inte alltid ska se bakåt för att finna vem man är. Jag håller inte med henne helt och hållet, men hon hade en poäng. Ibland är det bättre att drömma om vad som komma skall. Därför vill jag hellre se framåt.

Jag hoppas att 2010 blir året då vi finner tillbaka till varandra, då vi vågar se människan mitt emot återigen. Då vi vågar ta varandras händer och bjuda upp till dans, golvet må vara knarrigt, men ibland måste det låta lite om vill röra på fötterna. Jag hoppas att 2010 blir året då vi säger hej lite oftare, vågar bjuda på ett leende åt en främling, och kanske på en öl emellanåt. Jag hoppas att 2010 blir året då fler av oss hittar tillbaka till det lite enklare, och ibland kan förmå oss att förstå eller åtminstone uppskatta hur mycket en fin blick kan betyda. Jag hoppas att vi tittar på fler solnedgångar. Jag hoppas att de flesta av oss åter finner lyckan i poesin, i kraften som ord kan ha, i det storslagna att kunna beskriva livets alla mirakel med några få ord. Jag hoppas att vi lyssnar på mer musik, ser på fler vackra filmer och färre fula. Jag hoppas att vi då och då kan vända andra kinden till när vi blir attackerade, men jag hoppas också att vi då och då vågar slå tillbaka tyranniet. Jag hoppas att 2010 blir året då vi blir riktigt kära, sådär som på mellanstadiet, när man inte kunde bry sig om någonting annat än hennes leende, när man inte ville bry sig om någonting annat. Jag hoppas att vi välkomnar en omfamning med mer värme, och låter den vara mycket längre. Jag hoppas att vi vågar sjunga mer, sjunga högt och få med varandra i toner. Jag hoppas att vi inser att vi inte alltid behöver prata, utan att det ibland räcker med tystnad mellan ögon, och att det ibland tillochmed är ännu större. Jag hoppas att 2010 blir året då vi stressar mindre över oviktiga saker, att vi inser att även om mjölken är slut så måste vi inte springa iväg och köpa den nu, vi kan göra det sen. Det går precis lika bra och vi får några stunder över till att vila oss, till att göra ingenting, till att titta på en klarblå eller becksvart himmel, om än bara för några minuter. Vi har alla några minuter över.

Jag hoppas givetvis också att 2010 blir året då alla finner någon form av frid, någon form av ro, och någon form av kärlek. Jag hoppas att vi alla finner vår ängel att söka skydd eller svalkande skugga under. Jag hoppas att vi vågar ropa "vänta" till någon som är på väg bort oftare, för att säga det vi vill ha sagt. Jag hoppas att vi alla hinner andas.

Marcus Birro (den evigt så underbara och litterärt magiskt vackra Marcus Birro) skrev att en människa aldrig kan degraderas till en arbetsmaskin, hon är alltid någonting mer. Jag håller med. Hon är alltid människa, hon har alltid annat, om det så är en bok hon älskar eller en stund varje kväll då hon väljer att sjunga för sina barn, kan kvitta. Huvudsaken är att hon alltid är någonting mer, någonting större, någonting viktigare än det som de flesta i hennes närhet oftast ser.

För mig personligen, hoppas jag att jag finner fler stunder för ord och sagor, för vackra historier om evig förälskelse. Jag hoppas att jag och pennan fortsätter vår romans. Jag hoppas att jag får leva i många ögonblick jag helst skulle vilja stanna i, för jag tror det är det som räknas när man ska summera alla poäng. De där små stunderna man inte vill lämna, nätter då man aldrig vill somna, dagar i vilka man alltid vill stanna, ögonblick av evigheter och oslagbar skönhet. Stunder då jag blir berörd i hjärtat, det är de jag lever för. Stunder jag får falla helt fritt, stunder då jag får försvinna i en blick eller en famn.

Och med hopp, då kan vi komma långt, det vågar jag lova.

All kärek, all värme.

En klassiskt vithårig man sitter och talar med sitt barnbarn, 16 år. Mannen, sargad av väder och vind genom hela livet, har nyss avslutat firandet av sin 91-årsdag i sitt hem. Barnbarnet valde att stanna kvar för att spendera lite tid med sin farfar. De båda sitter i en till döds sliten soffa, sliten på så vis att den för många årtionden sedan passerat sin egentliga livslängd, men fullt bekväm på så vis att den har varit med för länge för att begravas.

Farfar röker sin cigarr så som han gjort på sin födelsedag i alla år, åtminstone "så länge han själv kan minnas" (han började röka sin födelsedagscigarr dagen då han fyllde 25). Bilden av honom med sin cigarr har med tiden blivit synonym med att jag stannar kvar efter firandet, vet inte varför jag gör det, men jag tror både han och jag behöver det. Det är en plats och tid för gamla och unga tårar att förenas. Han slår av en lång cigarrpelare och jag bestämmer mig i samma ögonblick att fråga honom vad jag aldrig vågat fråga honom förut.

"Hur blev du blind?", jag frågar honom rakt ut, finns ingen idé att dansa rundor. Han skrockar till lite i sin rökhosta.

"Har jag inte berättat det? Och har ingen annan berättat det för dig?", han verkar uppriktigt förvånad över min fråga, så som man kan bli förvånad ibland när man besitter en egenskap man trodde att alla i sin närhet var medvetna om. Men så helt plötsligt en dag så visar det sig att en vän eller en kollega eller en främling inte vet vad man heter i efternamn.

"Nej, ingen har berättat, men jag har nog aldrig frågat heller. Det är liksom som att du, ja... alltid har varit blind, i mina ögon, liksom", det är faktiskt sant, jag har nog aldrig övervägt möjligheten att han en gång i tiden faktiskt kunde se. Han tar en liten klunk whiskey, någonting jag är övertygad om att han gör bara för att ge intrycket av han snart ska göra en poäng.

"Då ska jag berätta för dig", säger han på ett sätt som får mig att förstå att detta kommer ta en del tid, men det gör ingenting.

Jag var en av de amerikanska soldater som landsteg vid Normandies stränder 1944, det kan faktiskt vara så att min grupp var den absolut första som kände den mjuka sanden under våra enorma kängor. Detta var innan denna benvita kustremsa hade förpestats av tappra mäns unga blod. Jag var 24 år gammal då och ansågs vara en av "the old guys". Jag kände mig aldrig gammal, dock, för varje enstaka kula som ven förbi mitt framför mina ögon kändes det som att jag tog ett steg tillbaka mot min mors famn.

Ögonblicket då vi steg i land verkade allt så oerhört fridfullt, Normandie var en europeiskt strand bland alla andra. Men naturligtvis dröjde det inte länge innan det började smälla runt omkring oss. Min bäste vän, Stephen Morepleasant, förlorade båda sina ben efter att ha blivit träffad av en granat, han tog sitt liv sekunder senare, jag antar att han inte ville leva utan sina ben. Några minuter innan han lämnade världen hade vi suttit i båten tillsammans med knäppta händer och lovat att vi skulle ses på andra sidan, varken Stephen eller jag var religiösa personer, det är märkligt vad panik och ångest kan göra med människan. När man ser filmer från andra världskriget regnar det nästan alltid, speciellt under scener från Normandie, men det regnade inte den dagen, det var en av årets klaraste dagar. Vi hade fått i uppdrag att "rasera det tyranni som utan empati eller någon form av hjärta låtit vår värld bländas av omänsklig ondska och för evigt dragit en stor bäckmörk skugga över våra bästa år här på jorden". Det var inget vi tänkte på, det tror jag alla som någon gång har varit i krig kan vara överens om, man tänker aldrig på motiv eller politik när ens bästa väns blod förpassats till en lerig sörja och man knappt kan se sin hand framför sig för alla tårar.

Min egen vistelse i Normandie blev inte mycket längre än Stephens, cirka en timme efter att vi landstigit blev jag träffad av granatsplitter. Jag såg soldaten som kastade den, han kan inte ha varit äldre än jag. Och jag vet att det inte var hans eget val att försöka ta mitt liv, han låg under samma order som jag själv, och hans enda motiv var antagligen att också han precis sett sin bästa vän blivit tagen av det vi kallade djävulen. Nu vet jag dock att djävulen inte hade någonting att göra med vad som hände, det var endast människans dåd. Splittret träffade mig över hela kroppen, en stor metallbit i högra ögat, en stor metallbit i vänstra ögat, och en ännu större metallbit bara någon centimeter från mitt hjärta. Jag blev snabbt medvetslös och vaknade upp någon vecka senare, hemma i New Hampshire igen. Man ansåg att mitt läge nu var stabilt nog att flyga hem mig, men att det var bäst att jag förblev sövd innan omgivningarna var bekanta. Jag hade svävat mellan det vi kallar liv och det vi kallar död ganska länge, men man sade till mig att jag hade ett otroligt starkt hjärta, en sköterska kallade mig "ett mirakel". Själv tror jag att jag överlevde för att jag helt enkelt ville leva tillräckligt mycket.

Det är en märklig känsla att vakna upp utan att kunna se. Men man vänjer sig snart, lär sig att känna istället, att andas och att dofta. Jag har aldrig sörjt att jag förlorade synen, jag hade sett så mycket vackert innan den försvann, nu kunde jag dessutom minnas allt det fina utan att någon gång riskera att bli besviken då jag skulle se det igen. Och jag tror synen är överskattad, att den ofta snarare blockerar den verkliga uppfattningen av saker och ting. Jag har aldrig sett din farmor, inte heller din far, men jag vet precis hur de ser ut, det är inte alls svårt. Jag har fått känna mer än någon annan, fått leka med dofter ingen annan känt, jag har kunnat bygga allting runt omkring mig precis så vackert som jag har önskat att det skulle vara.

Jag sitter tyst ett tag, lite tagen av farfars berättelse. Han har tårar på kinderna, och hans cigarr har låtits brinna i sin frid.

"Hur träffade du farmor då?, jag har blivit ivrig.

"Henne träffade jag bara någon månad efteråt, och jag förstod direkt när vi såg på varandra att det skulle bli jag och hon. Svårare än så var det inte, och svårare än så blev det aldrig."

Han tar ett djupt andetag, och för första gången ser jag mig själv i honom.

"Det är nämligen så, mitt barnbarn, att även de blindaste ögon förstår en blick av kärlek."

Jag hittade ett brev igår. På en parkbänk över sjön mot Tacoma med kraftfulla Mount Rainier i bakgrunden. En plats uteslutande menad för romantik. Brevet var i gott skick, antagligen aldrig skickat, aldrig mottaget, bara författat av ett svidande hjärta med förhoppning om att det någon gång skulle finnas mod att skicka det. Det brukar dock visa sig, åtminstone enligt min ringa erfarenhet, att mod sällan kommer av sig självt. Det är någonting man måste finna på egen hand. Brevet var skrivet för hand, jag gissar att författaren är en man, dels på grund av den taffliga handstilen, men också just för att brevet inte skickats. Det är omöjligt att veta om mina antaganden är sanna.

Jag sitter tvärs över sjön vid Tacoma, min gamla barndomsstad, och kan inte förmå mig att resonera kring mina känslor. Har suttit är i över två timmar nu, tror jag, och mina cigaretter är dessutom slut. Allt vore så enkelt om du var här och jag faktiskt kunde prata med dig. Å andra sidan hade jag inte kunnat prata med dig även om du var här, inte på riktigt, inte som jag vill. Mina fingrar är frusna och min hjärna är dimmig, mitt hjärta suddigt och mina ben vägrar bära. Det är nog dags att ta till pennan.

"Jag skriver detta till dig för att jag inte finner mod att möta dig öga mot öga, det kostar för mycket och jag kan inte andas, kan knappt se. Kommer du ihåg när vi möttes här? Jag kommer ihåg, du hade dina favoritjeans (de är egentligen ganska fula, men det kan jag ju inte säga till dig rakt ut) och tröjan du hittade när vi åkte till New York i höstas, hela gänget, det var fint. Jag kommer ihåg första gången vi möttes, hur jag slogs till marken av hur bekväm du var, ditt leende, hur jag tänkte när vi skiljdes åt en tidig gryning; "Vad fan hände nu? Detta kommer sluta illa". Illa på det sättet du uppenbarligen skulle sätta spår i mig. Hur jag väntade på att få utagera någon form av ärlighet eller tafatt hyllning av dig.

Men så minns jag också hur jag fick förklarat för mig att det inte är som på film, ingenting är som på film. Du vände dig inte om och ropade mitt namn när vi gick åt varsitt håll, man kan inte hålla varandra i handen hur länge som helst utan att det blir obekvämt, människor förstår inte alltid kärlek om den inte uttalas, eller människan kan inte läsa tankar. Det är en märklig känsla att blöda utan att spilla blod.

Fråga mig inte om syftet med brevet jag skriver till dig, antagligen är det mest för min egen del. Eller kanske ett försök att få mig själv att förstå. Hursomhelst så vet jag att aldrig kommer sluta drömma om dig, ibland vackra drömmar, och ibland även mardrömmar.

Och för det tackar jag dig."

Så, det får duga. Vet inte hur jag ska skicka det till dig. Jag kan inte din adress och jag vet inte ens om änglar kan läsa. Men jag hoppas att du kanske förstår ändå, sov nu vidare.

Det är bestämt så att brevet är skrivet till en förlorad kärlek, eller nej, en vacker flicka som aldrig fick veta vad han kände, så måste det vara. En känsla av obehag och frustration sköljer över mig, författaren borde ha berättat för henne. Hon kände säkert likadant men sedan flyttade hon från staden, kanske till... Denver! Ja, Denver, det känns som en stad dit en flicka som inte får veta att det finns någon som är förälskad i henne skulle kunna flytta. Hon flyttade till Denver, av alla jävla städer. Och han bor kvar i Tacoma, så oerhört dumt. Varför berättade du inte för henne? Idiot.

Jag blir arg och går hem, låter brevet ligga. "Denver", muttrar jag. Så typiskt.

Jim Quinn var 34 år gammal när han fann en av sina gamla dagböcker ligga och samla dödsgrått damm i en lika bortglömd som smärtfylld flyttlåda längst in i källarförrådet. Han lät tummen landa slumpmässigt på ett av de välhundörade bladen. Långsamt sjönk han ner på golvet och började läsa sina tio år gamla ord.

Jag tror inte att alla människor förstår hur man ser varandra, hur man uppfattar varandra. Vilka krafter som kan uppstå när man möts. Ibland tror jag att jag är den enda som förstår det. Att jag är den enda som vet vad förälskelse är, att ingen annan låter sig gripas tag i på samma sätt, med samma hänsynslösa brutalitet. Det är när jag ser dig som jag vet att det är så, för jag tror inte att du ser mig på samma sätt. Jag tror också att det är en förtvivlad sanning att ingen känner till hjärtat på en ung man. Att ingen vet vad han försöker säga genom sin tystnad. Så har tiden fått det att bli. Att ingen förstår sina egna tårar längre, för att de helt enkelt inte tar sig tid att lyssna. När hjärtat dunkar kraftfullt mot bröstkorgen försöker det säga någonting.

Jag har landsförvisats bort från min egen ringmur och du står innanför och hoppar hopprep med mina nerver, utan att förstå att du håller mig i din hand. Jag sitter lutad mot ett träd precis utanför och vattnar mossan med saltvatten. Jag väntar bara på att bli precis lika besviken som jag blev när det visade sig att Ryan Adams "La Cienega Just Smiled" handlade om en gata. Ingen long gone förlorad kärlek, ingen poesi om förälskelse som tåls att paddla över ogenomträngbara forsar. Bara en gata. Bara en jävla gata.

Men det är ju i denna väntan jag kan finna någonting att hoppas på. Någonting att tro på. För det är ju in förbannelse så enkelt att din hand på min axel är det vackraste som finns. Hittills.

Jim Quinn tänker att ingenting har förändrats sedan dess, att saker och ting är likadana nu som då. Musiken är lika vacker, poesin lika hopplös, förälskelsen lika outgrundlig. Det är svårt för honom att behålla modet, och det har det varit förut, i väntan på det evigt drömlika. Han samlar sina känslor och lägger tillbaka dagboken i lådan, han tänker att det är lika bra att den förvaras där. Så kan han plocka fram den ibland när det känns som att känslan av kärlek har förändrats.

"La Cienega Just Smiled" är fortfarande underbar, låt den vara menad att handla om vad den vill, Jim Quinn målar sin egen bild. Och han tänker:

"Det är ju givetvis så, att din hand på min axel fortfarande är det vackraste som finns. Hittills."

Jag har levt en dag bestående av dalar och toppar när jag sätter mig ned med en förödande kort pennstump och en bit halvskrynklat papper för att försöka finna någon form av skönhetsaktig och verklighetsföraktande kontinuitet att vila i. Det tar inte lång tid innan mina axlar sjunker och spänningarna i nacken släpper, det tar aldrig lång tid. Det eviga rispandet stumpen skapar mot pappret har samma effekt som en lugnt gungande sovkupé på ett tåg någonstans i östeuropa; sövande, lugnande, och så oerhört tryggt. Som det vore för en döv att för första gången höra musik, och som det vore för en blind att för första gången mötas av ett leende.

Det finns någonting storartat i att möta dig, och varje gång det sker få en injektion av liv. Det renaste av liv. Det finns ingen poäng i att kämpa mot dagen längre. Poesins som-liknelser räcker inte till, för det är ärligare och renare. Inga romantiseringar eller överdrivna metaforer. Det finns ingen aledning.

Det finns en skönhet i att få knyckla ihop ett litet blad och börja om på nytt, skapa från ingenting och bygga precis vad man vill. Det finns någonting drömlikt i att få låta händerna springa genom rader utan att tänka eller reflektera och sedan få uppleva vad man precis satt ord på, helt utan aning om vad det skulle bli. Genom bly eller bläck kan jag få vara pirat eller Shakespeare, ge mig ut på äventyr och segla över världens alla existerande och icke existerande vatten. Värmen kommer åter när jag fritt låter hjärtat sjunga milda sånger om precis vad det vill.

Jag håller din hand fast du inte vet om det och låter det vara så. Ditt ansiktes linjer berättar historier som gör det helt utan poäng för mig att fråga om någonting. Huvudet behöver inte vara med längre när du vidrör mig, må så vara om det är sällan.

Inte ens i ett personperfekt universum finns det anledning att söka vackrare stunder än de som bara består av ord.

Du skulle ta mig i dina armar och viska någonting fint i mitt högra öra, du skulle låta dina läppar lätt snudda vid min hals.

Marcus Birro skrev om litteratur att den har den effekten att den räddar liv. Och kanske, kanske.

Är det precis så enkelt.

Över en klagosjungande atlant faller ett fullsatt passagerarplan mot sin grav. 334 själar ombord, 334 hjärtan. På den 27:e raden sitter Cameron Lucky, 19 år gammal, med sin mor. Han har tagit av sig sina glasögon, skjutit tillbaka sin 90-tals-glömda page bakom öronen, och varsamt tagit av sig sina svarta converse-skor, bara för bekvämlighetens skull. Mitt i ett öronbedövande kaos har han funnit ett lugn och en stillhet. No Smoking-skylten bekommer honom inte, och inte heller någon annan. Han håller sin mor i handen, en ensamstående kvinna i sina sämre år, av tid och smärta förtvinad på samma sätt som solen haft en våldsam effekt på en tidigare perfekt oljemålning. Hon är äldre än vad åren säger. En skrynklig och näst intill sagolik korsning av skönhet och fabelaktig fulhet har bosatt sig i hennes ansikte. Vackra ögon men tänder med gluggar stora som grand canyon. Syrgasmasken hänger från flygplanstaket och slår henne i ansiktet efter att hon vägrat ta den på sig trots flertalet uppmaningar från kabinpersonalen, "vad ska jag med friskt syre i lungorna till om vi alla ändå ska dö!?", hade hon irriterat undrat, och efter många om och men blivit lämnad i fred (detta kan man förvisso ifrågasätta, hade jag varit på väg att dö hade jag nog varit ganska angelägen om att ha frisk luft att andas åtminstone, men hon var ju som hon var). Hennes vägran satte igång en ganska ordentlig kedjereaktion, och antalet passagerare som nu bar syrgasmask var tämligen enkelt räknade.

I sätet framför Cameron sitter en svartklädd man i 25-årsåldern med sin gitarr i sitt knä. Bredvid sig har han vad som verkar vara hans flickvän, hon har valt att sova under sina sista minuter. Mannen med gitarren stirrar tomt ut i kabinen, evigt plinkandes på sina silvertrådar och tyst hummandes på vackra sånger som jag skulle anta handlar om kärlek och fina drömmar. Vid fönstret på samma rad sitter en gammal man med knäppta händer, troende som han är väljer han att tacka för sig. Han är vithårig och sargad, på hans kind finns tårar som talar om kommande saknad och brustet hjärta. Mellan sina handflator håller han ett fotografi på en romans som aldrig blev mer än just en romans. Fotografiet är taget 1964 i ett högtidligt höstigt Ljubljana, och visar en bild av två unga människor i varandras armar. Kvinnan som tog bilden är sedan länge död. Bilden är så nära sönderfallet någonting kan vara utan att förvittra i all glömska för evigt, hårt tummade kanter, brännmärken, buckliga märken av sorg.

Kabinpersonalen sitter längst fram i planet, hållandes varandras händer. Förvånade över att de inte längre behöver försöka upprätthålla ett lugn och emotionellt gripna av vilken kärlek vägen mot ett säkert slut kan framkalla stannar de i sin stillhet och sänder sina sista "tack för idag" till varandra. En av dem går fram till piloten och stryker honom över kinden, förenar sig med hans famn och torkar sina ögon mot hans axel. Piloten är 53 år gammal och sedan länge ensam i världen, en vän med skyarna, och nu förrådd även av dem. Hans kollega röker en cigarr i hopp om att känna sig som en vinnare. Mannen med de knäppta händerna öppnar sina ögon och väcker den sovande flickan bredvid, tittar henne djupt i ögonen och berättar för henne; "Du är så vacker. Jag blir så lycklig just nu, för nu ser jag att ni unga inte ännu har förkastat kärleken, att ni ännu inte slutat tro på romantiken. Med den vetskapen kan jag förgå som en hel människa. För det är det största, och kanske det enda, vi har kvar." Han visar upp fotografiet för henne, hon blinkar långsamt mot honom, ler, och faller åter in i sin vila.

Den svartklädda mannen med gitarr har börjat sjunga högt, inga ord, bara toner skjuter ur hans lungor. Perfekta harmonier skär fulländat genom orkanvindar och fönsterkross. Smärtsalt vatten vräker in i kabinen och han sjunger bara högre, hans melodi är det enda som uppfattas. Högre nu, och högre. Tills han stämband nästan brister av skönhet. Ännu högre, våldsamt rent. Tills han för evigt tystnar.

Det är i denna stund Cameron Lucky förstår att kärleken är det sista som lämnar kroppen.

Vi är skuggor av oss själva, av våra forna jag, av våra framtida jag. De svaga, de sjuka, de trasiga. Vi har öppna sår och suddiga visioner om vad som borde vara. De svaga, de sjuka, de trasiga. Vi börjar med tunghäfta och blir tystare ju längre dagen lider, lider. Vi ser in i reflektionslösa speglar. De svaga, de sjuka, de trasiga.

Han vandrar längs foten på ett sörjande Killimanjaro med en bruten arm och bultande hjärta. Berget, in i förbannelse upptaget med sina egna sorgefloder till smältvatten, ger honom ingen tröst. Han är naken nu, lika naken som när han livlöst sattes till världen och direkt önskade att han vore någon annanstans. En vandringsstav - välsmord av tårar, blod och handsvett - byggd på det segaste av acacia-trä, vid hans sida. En sönderriven skjortärm runt pannan för att hindra den värsta svettsältan att, stickande, förgripa sig på hans rödgråtna ögon. En säck på ryggen och en kärleksrostig kniv i hjärtat.

Han lägger sig på rygg, lyssnar på himmelen, vilar sig mot berget, sluter sina ögon för att stänga inne smärtan.

"Det finns en tid för att dö. Det finns en tid för att sörja. En tid för stjärnlösa nätter utan slut, utan hopp och mening. Det finns en tid för smärta, en tid för eviga önskningar om att det var en mardröm. Det finns en tid för avslut, att säga tack för mig, och tack ska du ha, vi ses. Det finns en tid för storm. Det finns en tid för stiltje, en tid att kunna andas igen, att låta lungorna fyllas med syre. Det finns en tid för hjärtat att blöda. Det finns en tid för att be om hjälp. Det finns en tid för demoner att vända sina hästar om och åter rida in i sina vålnaders förtvivlade mörker. Det finns en tid för att låta glittriga ögon mötas igen. Det finns en tid för knäppta händer. Det finns en tid för att leva. Jag har tid, det finns en tid för att leva."

Han låter skjortärmen runt pannan glida av och vilar den mot sitt hjärtas plats. Lindar den runt den rostiga kniven. En värld och en kontinent, ett enormt berg och vid foten av det en man utan ljus - svettig greppandes ett själllöst blad och ivrig att rycka det ur sin blanka bröstkorg. Låt såret vara läkt bäst det vill, nu ska smärtan bort. En sällsynt kraftansträngning och allt ska vara över. Bladet finner sin plats i en bergsspricka dit den kastats i ilska över en värld som inte låter honom tro på det vackra, det ändlösa vackra.

En man, numera mer blodig än svettig, ligger och ser sitt liv förvandlas till röda floder mot en berggrund.

Det finns en tid för tårar, för ljudlösa skrik efter någonting alls. En tid för att söka nytt. En tid för att åter fylla själen. En tid för att läka.

En tid för allt.

Vatten är källan till allt liv.

Morgonen ger mig inget hopp, inget liv, inget ljus. Min dusch är för kall. Ett regn över en (på alla sätt) medelsvensk, genomblöt, upptagen, halvstad i jävla sverige. Trubbig. Avtrubbad. Höga skulderblad på väg till en plats jag inte ens vill vara. Så ofattbart grått och, herregud, det blåser också. Ett Birroskt paradis och jag kan inte förstå vad han säger när han berättar om "flyktsoda". De sade på radion att kärleken är död och romantiken är förlegad, förtappad, bortglömt och nerpissad, jag valde att pissa på radion istället. Vid min gud som jag inte ens tror på vad det regnar. Morgon fortfarande. Och så kommer du, med orimlig energi, och du säger hej och du ler och vid min gud som jag kanske borde börja tro på: jag kan inte slåss mot dagen längre. Nu måste jag andas. Mina axlar sjunker, lugn nu. Och sen accelererar jag igen, jag kan inte hjälpa det, det är ditt fel. Det är din energi, den är omöjlig att motstå, jag blir ju likadan själv. Sådär glad och lättsam och allt är fint.

Vatten fryser vid noll grader celcius.

Sen är du borta ett litet tag, jag vet inte varför. Och jag blir sådär kall som jag var när jag vaknade. Det är så tråkigt och jag har ingen att prata med. Min mun är torr så jag tar en klunk vatten, så vansinnigt äckligt vatten kan smaka ibland. Väntar på att du ska komma tillbaka, kom igen, lyft mig en gång till.

Vatten kokar vid hundra grader celcius.

Och ja, du återvänder och jag får flyga en gång till idag, tack så mycket, tack. Ska vi berätta lite roliga anekdoter för varandra? Det ska vi nog. Det är kul. Och nej men jag vill inte lämna detta nu, det är alldeles för tidigt och nu har det dessutom slutat regna. Solen skiner inte men det gör ingenting. Det regnar ju inte och jag tror tillochmed det har mojnat lite. Snälla be mig att stanna. Kan inte tyvärr. Klart jag kan, egentligen. Och nu säger vi hej då och du tror att allt är över men vid min gud som jag inte vet vad jag ska tro om: du har så fel.

Det är nu det börjar.

Jag var 24 år gammal när jag, under en promenad längs stranden en solig höstkvällning, träffade en man på en bänk utan sorg i ögonen men med hatt på huvudet. Jag satte mig bredvid honom för en rökpaus och blickade ut över ett frostigt hav, skadeskjutet av hösten och bortglömt av sommaren. Kastade mitt ansikte upp mot en sol som var på god väg att säga farväl för dagen, försökte värmas av strålar som knappt orkade fram till molnen. Mannen med hatt fortsatte röka sin pipa (jag älskar när män i hatt röker pipa) utan att vända på sig för att identifiera mig, totalt obrydd, eller kanske totalt uppslukad av tankar. Jag knäpper mina händer för att hålla värmen, sluter mina ögon, försöker se inåt, försöker hitta någonting att hoppas på, någonting att tro på, någonting att älska. Mannen knackar sin pipa mot bänkens stålben. Han tittar fortfarande rakt ut i luften när han börjar prata.

"Unge man, det gör mig lycklig att du sitter här just nu. På en bänk och tittar på en solnedgång. Och jag hoppas du lyssnar på mig. Jag tänker inte försöka lära dig någonting, bara berätta vad jag tror. Anledningen till att jag blir lycklig över att du sitter här är att jag förstår att det är någonting som gnager dig, och att du därför har satt saker och ting åt sidan för ögonblicket och tagit dig hit, kanske för att rensa huvudet från onödiga och stressande tankar, kanske bara för att känna efter inifrån. Vad det än är så tror jag att du mår bättre ikväll. För hur ofta tittar du på en solnedgång? Solen sjunker varje kväll, men hur ofta tittar du verkligen på den? Hur ofta låter du dig helt och hållet tömmas? Jag vill inte höra ditt svar, för det skulle antagligen oroa mig. Jag har suttit på den här platsen varje kväll i sju år, två kvällar av dessa har någon suttit bredvid mig, du är den andra. Det gör mig rädd, rädd för att folk har slutat bry sig om det enkla, det stora. Vad gör de som är så viktigt? Det har jag aldrig förstått, jag sitter här en timme varje dag, ändå finns det ingenting jag inte hinner med. Kanske är de rädda, rädda för att finna någonting de inte skulle våga jaga. Rädda för en frihet de inte visste de hade. Rädda för att de helt plötsligt ska inse att de har spenderat sina friskare år av livet åt att jaga förströelse, framgång, lycka, arbete. Till vilken nytta? När slutade vi förstå att det vackraste i livet och världen finns överallt? I en solnedgång, i en köldslagen höstdag, i ögonen hos någon annan. Jag menar, det är ju ingen hemlighet, poeter och författare har predikat det i tusentals år, men hur ofta ser du någon som bara stannar upp tar in intrycken? Hur ofta ser du två människor bara sitta och vara hos varandra? Två gånger under sju år, två gånger."

En tår rinner längs hans ena kind, hans ögon är röda och hans käkben spända.

"Jag är gammal, kommer säkert att dö när som helst. Det gör mig ledsen att se unga, vackra människor springa som besatta för att hinna med allt. Som om de skulle missa någonting. Jag lovar dig att ni hinner, det enda jag kan ångra är att jag inte tog mig tid att gå hit som ung. Det är det enda, lag lovar dig. Allt annat hann jag med, med tid över, jag hade massor av tid över. Ni missar ingenting. Ni måste förstå att det är stunder som dessa man sparar på. När jag försvinner är det dessa stunder jag vill ta med mig, känslan av regn i ansiktet, sol i ögonen, av att få vara med när solen går till vila varje kväll. När min dag kommer bryr jag mig inte om någonting annat. Krafter utan likvärde och möten människor emellan. Det är allt som räknas."

Han har tappat lite av sin kontroll, han smärtar.

"Det är allt jag har att säga, allt jag vill berätta."

I ett totalt sönderbombat rum utan väggar och tak sitter ett ungt par, 24 och 26 år gamla, och vet att de när som helst ska dö.

Han, en storslagen ung man: varm, rakryggad, kärleksfull och öm mot sina nära. En skomakare till yrket, men framförallt en människokännare. Hans yrke hade egentligen ingenting med honom att göra, det föll sig bara naturligt för att hans far var skomakare. Han har aldrig direkt älskat själva sysslorna hans arbete inneburit, men har utan problem kunnat bortse från dem, detta endast för att han varje dag fick träffa människor, glada människor, ledsna människor, alla människor. Han fick prata med dem och fråga hur det stod till. Det var det han brann för. Inga konversationer var för blyga för hans lilla hörnbutik, kärlek, politik, familj, vad som helst. Att varje dag få vandra den dryga kilometern från sin bostad till sin butik, känna gruset under sandalerna och möta leenden i en morgonsol som knappt vågat titta fram bakom morgondimman. Att varje dag få omfamna och skratta tillsammans med folk som aldrig ville honom något ont. Att varje dag få mötas av uppriktiga svar och omtänksamma frågor (på riktigt omtänksamma) var, för honom, det största som fanns. Det talades dock aldrig om pengar, inte för att det var uttalat förbjudet, utan för att det inte fanns någon anledning. Att varje kväll få komma hem till henne.    

Hon, en för honom fulländad ung kvinna: sinnrik, begåvad, vacker naturligtvis. Om hon själv fick välja, och det fick hon alltid, så spenderade hon sina dagar i trädgården. En grandios trädgård precis intill huset. Frukt, nötter, bär, grönsaker, allt smakade givetvis gudomligt. Men bäst av allt smakade deras granatäpplen. Regionen hade alltid varit känd för sina granatäpple, och mest kända av alla var möjligen de som växte i "trädgården vid huset på hörnet, intill fotbollsplanen". Hennes mor hade arbetet i 30 år med trädgården, med rigorös omsorg och näst intill manisk kärlek. Modern menade alltid att det var i huset de bodde, men trädgården var deras hem. Så försvann modern och hon fick ta över omsorgen. Träden, rankorna, rötterna, hon såg dem som sin familj, talade med dem, log mot dem. Tog hand om dem och älskade dem som sin egen dotter eller son. Några gånger i veckan gick hon ner till marknaden, precis som modern hade gjort, för att sälja överflödet av frukt och grönsaker. Hon älskade det på samma sätt som han älskade att gå till sin butik. På marknaden kunde hon tala och skratta, le och gråta ibland. Sitta i timmar och lyssna på de gamla tala om hur det var förr, det gjorde hon gärna. Titta på barnen med sina händigt snickrade leksaker. Hon var där för att sälja frukt, men det var aldrig därför hon gick dit. Att känna dofterna när hon närmade sig. Att få sitta i solen de svala höstdagarna. Att skrattande sitta kvar när regnet kommer för att hon, som alla andra omkring henne, visste att det skulle sluta igen. Att varje kväll få komma hem  till honom.

Det var en tisdag nu, det var de ganska säkra på. Och de hade tröttnat, tröttnat på att springa från hus till hus för att bara komma tillbaka till punkt A igen. De hade tröttnat på sin oro, sin ilska, sin oförståelse. Allt hade börjat en oktoberkväll när de båda skulle äta en fesenjan som kokat i nästan tre dagar, naturligtvis med hemodlade granatäpplen och valnötter (de var ju trots allt bäst i regionen, "min gud i vår himmel vad det doftar ljuvligt", hade grannarna sagt under dagarna den kokat). De hade tittat varandra djupt i ögonen och förstått att de alltid skulle älska varandra. Då, från ingenstans hade det börjat smälla.

Så, i nästan fjorton dagar hade de känt sig jagade nu, bestämt sig för att stanna i sitt hem, vare sig det hade väggar eller tak kvar. Alla grannar hade förvunnit. Barnskrik hade tystnat, plågade mödrar kvävts av sin egen klagosång, fäder lagt sig ned att dö efter att ha slitit sina stämband trasiga av blödande sorg. Gator spruckit i sin saknad av träden som en gång vakat över dem. Dagarna hade blivit knäpptysta. Bara de två fanns kvar, kändes det som. Så hade det varit i en vecka. Tillsammans hade de vaknat och somnat till öronbedövande meningslöshet som slagit ner i grannhusen och undrat när det var deras tur.

I ett hörn utan tak satt de nu, hand i hand med lite granatäpplen i sin gemensamma famn, och visste att de skulle dö. Hon frigjorde sin hand från hans, strök honom över armen och lade ett äpple i hans nu tomma handflata. Hon täckte över den blottade halvan av äpplet och tryckte det hårt mot honom. Långsamt kände de hur saften började rinna längs deras armar, kände trädgårdens röda tårar träffa träffa dammet under dem. Det fanns inte längre någonting att säga. Hon torkar bort en tår på hans kind och ser honom i ögonen, håller sin fria hand mot hans bröst och ser djupt in ögonen som hon förälskat sig i på nytt varje kväll; "sov", viskar hon.

En chilensk skeppare med ett namn jag aldrig kommer lära mig att varken stava eller uttala hade spenderat 342 dagar till sjöss och i själlösa hamnstäder när han, cirka 17 mil utanför argentinas kust, bestämde sig för att stjäla en av fartygets motordrivna räddningsbåtar och bege sig till Viedma. Det är mitt i natten, ingen märker någonting. Han låter fartyget lämna honom innan han startar motorn, finns ingen poäng i att stressa, och det vore en onödig risk att föra väsen när hans lättsovande skepparkollegor fortfarande är i närheten. Han är väl införstådd med att det kommer att ta tid innan han når Viedma, en stad i mitten av Argentinas östkust, med en ljuvlig sjö omringad av berg (han har alltid intalat sig att det är vulkaner, det är det antagligen inte, bara vanliga berg) och med en luft lika klar som hans blick för verkligheten just nu är suddig.

Han är på väg mot sin kärlek, naturligtvis. En flicka (sjömän säger ofta flicka istället för kvinna) han träffade för några månader sedan. Ingen klassisk skönhet, kort och lite satt, vad många skulle kalla en "halvdålig kropp". Men "låt mig för evigt förbanna all världens poeter om kärlek är någonting som bara är vackert för ögat", som han själv skulle säga. Mötet var enormt, dem emellan. Det finns stunder då man ser två människor tillsammans och blir lycklig över energin de tillför varandra, allt verkar fungera. De hade spenderat några minuter i varandras sällskap när de insåg att det som fanns mellan dem var alldeles för perfekt för att det skulle kunna avvisas som "flörtig stämning". "Några minuter" var i det här fallet egentligen tre dagar, men ibland går tiden lite fortare beroende på hur högt upp man befinner sig. Och innan han visste ordet av var det dags att sätta fot på det förbannade fartyget igen. "Herregud, om jag bara funnit kraft att berätta för henne vad jag känner.", hade han tänkt när han for iväg mot evigt vatten än en gång.

Men, så hade han plötsligt bestämt sig. Bestämt sig för att besegra sig själv och ge vika för kärleken genom att söka upp henne. Det var omöjligt för honom att släppa henne, aldrig hade hade han mått som han gjorde när han var med henne. I timtal hade de suttit och pratat om ingenting och rökt "åt helvete för många cigaretter". I promenader som aldrig verkade leda någonstans hade de följt varandras steg med exakt samma tempo längs sjön. Några gånger hade han snuddat vid hennes hand med sin, och varit livrädd för att hon skulle tolka det som annat än misstag, även om det var precis det han ville. Hon också, faktiskt. En gång hade han tänkt kyssa henne, men låtit bli för att inte framstå som en sjöman med "en flicka i varje hamn". Dessutom fanns det hinder i vägen, en make hon inte älskade, och som inte älskade henne, men likväl en make.

Detta till trots sitter det en chilensk skeppare i en liten räddningsbåt på väg mot Argentina för att för en gångs skull faktiskt våga erkänna sin kärlek för någon. Han är lycklig nu, väl medveten om att han mycket väl skulle kunna kantra för att sedan, ensam och hopplöst utan hjälp, antingen drunkna eller också frysa ihjäl. Han anser att det är värt risken, och det är klart det är.

Hans båt slutar sitt eländiga puttrande och spottar kraftlöst ur sig lite dieseltårar i atlanten, tystnar helt, och glider försiktigt framåt i ett tiotal meter innan den bestämmer sig för att vila. Det är totalt stilla, lite skvalpande vågor, några tunga andetag. Man måste tanka en motorbåt.

En chilensk skeppare med ett namn jag aldrig kommer lära mig att varken stava eller uttala har spenderat 342 dagar till sjöss när hans stulna motorbåt slutar sin resa mot Argentina, cirka 16 mil från kusten. Men vår sjöman tappar inte modet, lägger sig ner på rygg i båten och tittar upp mot en himmel lika stjärnklar som oändlig.

"Jag har sett flaskpost färdas ett varv runt jorden utan att ha en förutbestämd destination. Det vore väl fan om jag, som vet precis vart jag är på väg, inte kan driva 16 mil i rätt riktning. Min älskade, vackra, jag kommer nu."

På en köksstol i en gammal läkarvilla i ett soligt men kallt (krispigt) New Hampshire sitter John Morepleasant och gråter över en förlorad kärlek som han är övertygad om att ha sett och älskat för sista gången. Hans mor ligger död, efter en av många hjärtattacker, i ett av sovrummen på övervåningen. Det har John Morepleasant inte en aning om för stunden, men om sanningen ska fram hade han nog, primärt, känt sig lättad över faktumet att hon äntligen lämnat världen. 15 år av all världens åkommor; stroke, diabetes, hjärtattacker, ryggskott... "you name it", som modern själv skulle uttrycka det i all sin bitterhet, helt utan glimt. Modern var också anledningen till att John återvänt till sitt barndomshem. Han var ensambarn och fadern var sedan länge död efter att ha träffats av en granat, förlorat båda benen, och med vetskapen om att han skulle förblöda valt att sätta pistolen mot sin egen tinning och på så vis välja sitt eget öde istället för att långsamt se livet sippra ur honom i sanden vid Normandies stränder.
     Således var John den enda som var närvarande nog att kunna se om sin mor till dess att hon valde att tacka för sig, vilket hon nu hade gjort, vare sig John visste det eller inte. Detta betydde också, utan Johns vetskap, att han hade kunnat gråta ordentligt, utan rädsla för att modern skulle ertappa honom. Manliga tårar var ingenting som uppmuntrades inom familjen: ett släkte av "tjänstemän sedan stenåldern", för att uttrycka sig som modern.

Han ser lite eländig ut där han sitter, rödflammig och svullen av tårar som inte kan spädas ut med annat än cigarettaskan de faller i. Hans lugg ("fullkomligt ruggig och i allra högsta grad opassande för en man i hans ställning") hänger klibbig längs pannan, blöt av tårar och nervösa svettningar.

John tänker att han hellre vill lämna livet än må så här, men det är inget alternativ. Dels för att han inte är byggd på det sättet, dels för att han antagligen inte hade haft modet som krävts för att fullfölja något så absolut, och dels för att han senare kommer att träffa 13-åriga Jenny Warner, som skulle göra klart för honom att det "är det sämsta en människa kan göra, jag kommer aldrig förlåta min far för det. I sin bestämda vilja att lämna sig själv verkade han glömma eller förbise att han också skulle lämna mig" .
     John Morepleasant resonerar som så, att om han använder en dag till att gråta, så skulle smärtan sedan försvinna. Senare ska det dock visa sig att han har väldigt fel. Smärta kanske fungerar så när den är fysisk, men inte när den är själslig.

Han tar ett bloss på sin cigarett, vilken i ordningen det är kan han inte lista ut, men det är nu minst tre cigaretter sedan han verkligen borde ha druckit ett glas vatten. Under sina sista minuter i vaket tillstånd för dagen funderar han över vad det är som egentligen känns, var det verkligen gör ont
     "Hjärtat", tänker han, "det gör ont i hjärtat"

Samtidigt, på ett café i ett Marseille som under dagen tagit farväl av sommaren, sitter den Sydney-fostrade Will Greatfall och dricker kaffe tillsammans med sin handelsresande far. Om ungefär fyra minuter ska Will få se vad livet är för första gången.
     Han var ofta på resor med sin far, mest för att ingen i hemtrakterna var tillgänglig nog för att ta hand om honom när fadern var ute på vägarna i affärer som Will aldrig till fullo förstått, "jag köper och säljer", brukade hans far svara i stunder av en tonårings nyfikenhet. Men resorna bekom inte direkt Will Greatfall, han gillade att upptäcka världen och dessutom gav de honom alla möjligheter att dagdrömma om att själv vara en riktig upptäcktsresande och presentera sig som Cristobal, något som ett (innan fadern började resa) synnerligen klassiskt aristokrathem inte gärna gav utrymme till. Åtminstone inte under tiden då hans högt uppsatta politiker till mor fortfarande var närvarande. "Hon är på en plats som ansåg passade bättre för henne", sade fadern när Will undrade var hon höll hus nu för tiden. Egentligen var hon inte Wills mor, den sanna modern var en prostituerad slovakiska som hans far dragit relationen några steg för långt med. Detta visste inte Will, även om han alltid känt sig frånvarande sin mor och mer dragen till det spännande och farliga. Nåja, han kanske hade sina aningar.

Tre bord bortom Will och hans far sitter en flicka med sin mor (på alla sätt ett praktexemplar av den ibland fördomsfulla bild som målas upp av rika, franska kvinnor). Flickan, däremot, är långt mer tilltalande och tillgänglig; långt, mörkt hår, glittriga ögon, och ett leende av den karaktären att det skull kunna skipa fred på jorden bara av blotta åsynen. Will tänker att kvinnan omöjligt kan vara flickans mor. Och ironiskt nog faller han in i banan att kanske är hon inte det, kanske var hennes riktiga mor en prostituerad slovakiska, en kittlande tanke för en pojke vars enda bild av moderskap var en perfekt yta och strikt uppfostran. Nu var det emellertid så, kanske tyvärr, att kvinnan var flickans riktigta mor.

Will och flickan kastar otaliga blickar mot (till) varandra. Det känns som att hela cafét bevakar skådespelet (som antagligen inte är helt olikt djurrikets), men den enda som verkar lägga märke till leken är Wills far, som tillbakalutat och nöjt följer varje rörelse.
     Will försöker tala med henne med hjälp av tankar, han försöker säga: "Jag vill att vi ska vara varandras, det kanske låter dumt men ibland bara känns det rätt. Vi ska alltid vara tillsammans och dela de mest fantastiska äventyr och väder. Om jag räcker ut min hand, tar du den då? Följer du med mig?". Flickan blundar i några sekunder, öppnar ögonen, och ler. Will känner sig gråtfärdig, hon verkar ha förstått och Will Greatfall kan dra sig till minnes en av få vettiga saker hans mor sade (kvinnan som Will trodde var hans mor, inte den protistuerade slovakiskan, som för övrigt numera äger ett ljuvligt litet antikvariat i de mer respekterade delarna av Edinburgh): "Om du vill se en människa så det verkligen känns, titta då inte på henne, utan inom henne."

Will Greatfall är nöjd och övertygad om att han precis varit med om ett för alltid avgörande ögonblick, han har träffat kärleken. Han blir dock slagen i ansiktet av densamma bara sekunder senare. Vad som verkar både ett ögonblick och en livstid senare reser sig flickan och hennes mor för att lämna cafét, och på så vis blev Will (tror han) för evigt övergiven av sin första kärlek. Han känner sig totalt ensam trots den väl tilltagna skaran av cafébesökare.
     Hans far märker att någonting är fel, trots sin ibland sällsynt påtagliga oförmåga att läsa människor.
     "Hur är det? Är du OK?", frågar han sin son.

Will sluter ögonen, hårt, hårt, för att hålla tillbaka känslofloderna.
     "Hjärtat", säger han, "det gör ont i hjärtat".




.

När jag ser henne i ögonen förstår jag , i samma stund som det sker, att det är sista gången jag ska få se henne på samma sätt. Jag förstår att det är slutet, och kanske också en början. Början på en ny resa.

Hon ser tillbaka på mig, men det är någonting som har förändrats i hennes blick. Det är inte samma ögon jag möter nu, som jag mött förut. Ögonen/själen som tittar på mig nu har ingenting att säga till mig. Hennes tysta, outtalade, språk har aldrig varit enklare att förstå. I en total stillhet skriker jag så högt jag kan, så högt att det är omöjligt att höra, ens för de skarpaste av öron. Min kropp fylls upp till bristningsgränsen av ord och meningar jag inte klarar att artikulera. Hon ser på mig en gång till, och vänder sig om. Kvar står jag, på knä i gruset, med händerna knutna på bakhuvudet. Salta floder strömmar nedåt, och mitt hjärta blöder kraftigt. Min skjorta är snart helt röd, blodet och saltvattnet bildar en mindre sjö i gruset under mig. Jag är bunden och dömd till att alltid försöka resa mig. Hennes silhuett försvinner så småningom, så också konturerna som bilder hennes fotspår. Utan dig, med mig själv, försöker jag ta mig upp på benen. Det är svårt, jag har tappat mycket blod.

Det börjar så småningom falla snö över allt som visar att du varit här. Och jag ska förbanna mig själv om jag någonsin skulle låta glömskans helvetiska krafter omsluta mig.

     I blasé, nästan lite nonchalant, sitter jag i stillhet och ro på muren vid torget och blickar ut över dalarna kring Castroreale. Ett lugn sveper över mig på ett nästan omöjligt kraftfullt vis. Jag vill ta ett av mina djupaste andetag någonsin, men är rädd för att stygnen i mitt hjärta ska brista, så jag tar det försiktigt med syret just nu. Det är tyst, nästan så tyst att jag kan höra mitt nysydda hjärta slå. Träden nedanför mig har precis börjat knoppa och ser ut att brista ut i sång precis vilken sekund som helst. Totalt kaos. Jag blir omfamnad av den varmaste kraft jag någonsin bevittnat, jag sträcker upp mina armar som för att uppvisa min seger för hela världen, mitt ansikte är sargat, vått och uttorkat av salt. Min röst försvinner helt och hållet, mina ben börjar skaka. Mitt hjärta slår ett enda slag som med brutal kraft och precision spräcker stygnen, ett efter ett. Varmblod pumpas ut i hela min kropp med slående hastighet, mina händer blir varma. Det blåser till och det virvlar upp grus och damm från marken, vinden är så stark så den kastar mig bakåt. Den nyss blå himmelen är nu kolsvart. Jag ligger och tittar rakt uppåt, jag stannar så i några minuter innan jag, helt utan förvarning, kastas upp på muren igen. Vinden ger sig av åt något annat håll, himmelen tar åter sin blå färg, gruset lägger sig tillrätta igen.

Jag hoppar till inombords när jag ser en flicka stå bredvid mig, kanske har hon varit där hela tiden. Hon ser ut att vara 22-23 år gammal. Hon har långt, mörkt hår, lite lockigt ser det ut att kunna vara. Hon vilar sina händer på muren jag sitter på. Hon har ett hoppfullt leende på läpparna, som om hon vet att någonting fint kommar att hända snart. Ansiktet är stillsamt lyckligt på något sätt, som om hon precis har vunnit ett världsmästerskap och är för tagen av stunden för att kunna jubla. Hon har ett silversmycke runt halsen med detaljer i olika färger. hon skiftar vikten från sin ena fot till den andra och märker att jag tittar på henne.
     "Hej", säger hon
 Hennes ögon talar om smärta, men också om hopp, likt hennes leende. De är stora och mörka.

Och när jag ser henne i ögonen förstår jag , i samma stund som det sker, att det är sista gången jag ska få se henne på samma sätt. Jag förstår att det är slutet, och kanske också en början. Början på en ny resa.
     "Hej", säger jag.

Jag var 23 år gammal när jag träffade Howard Westmountain första gången. Det var en solig vårdag, i en tågkupé på väg från Dublin mot Galway. Det är något speciellt med den irländska landsbygden, den kan tyckas och uppfattas som så oerhört grå, samtidigt som den spelar upp ett kulörskådespel inom den gröna skalan som saknar motstycke, så vitt jag vet. Det är inte bara grönt, det är grönare, djupare, varmare. Detta, tillsammans med det hypnotiska dunkandet i tågvagnen, varvat med känslan av att vagnen svävar precis ovanför rälsen, gör det i stort sett omöligt att känna sig som någonting annat än en lyckligt lottad människa.

Howard satt redan i kupén när jag klev in och slog mig till ro mitt emot honom. Han synade mig, kanske för att han ville att jag skulle lämna igen och kanske för att han helt enkelt var nyfiken på vem jag var. Jag tittade tillbaka på honom. Han såg ut att vara  runt 40 år gammal. Hans ansikte vittnade om äventyr, om dagar på drift. Ögonen var djupare och mer förtrollande an någonting annat jag skådat. Hans axellånga hår var, längden till trots, välvårdat och smickrande när det nästan lite nonchalant dansade längs hans ansikte. Howard hade skäggstubb som talade om att ha inte rakat sig på åtminstone tre dagar, kanske fem, beroende på hur kraftig skäggväxt han hade. Han hade det mest perfekta leendet. Om jag idag skulle bli ombedd att beskriva ordet "vänlighet", skulle jag med hela mitt hjärta försöka måla upp en bild av Howard Westmountain.

Han hälsade på mig och tittade mig i ögonen, jag blev nästan lite tagen.
     "Du ser lite ledsen ut". Han talade med sådan övertygelse och mod, att jag istället för att bli förnärmad över ett så privat påhopp bara kände mig tacksam över att han pratade med mig.
     "Jo, jag har funnit kärleken, och förlorat densamma", svarade jag, jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig. Men Howard tycktes inte vara personen som var intresserad av kallprat.
     "Jag förstod nästan det. Bara ett sargat hjärta kan återspeglas i ögonen, ett helt hjärta sätter sig på läpparna".
Det är svårt att beskriva hur Howard hade förmågan att trollbinda vad han än valde att säga. Varje ord han varsamt skjöt ut ur sin mun lät som en mer eller mindre universell sanning. Hade jag inte vetat bättre hade jag rekommenderat honom att bli diktator, eller åtminstone politiker. Idag vet jag dock att Howard hade varit synnerligen ointresserad av detta, politik var inte hans forum.

Jag satt tyst och begrundade hans ord, han talade om kärlek, om att vinna och förlora. Och jag lyssnade. Han tände en ny cigarett, blickade ut genom fönstret, och tittade sen tillbaka på mig. Hans ögon var så intensiva och ärliga att det var svårt att koncentrera sig på vad han egentligen berättade.
     "Jag tror, att den mest kompletta kärleken är inte den vi bestämmer oss för att vilja stanna hos. Den mest kompletta och mest fulländade kärleken är den vi förlorar. Det är kärleken vi förlorar och sedan vägrar att glömma. Det är den kärlek som är den största. Kärleken som vi till sist känner oss tvingade att lämna efter oss, bara för att säga att vi aldrig kommer att sluta leta efter den, i andra människor, på andra platser, i andra ansikten. Det är den mest fulländade kärleken när vi letar efter densamma på andra platser. Och det är inte en dålig sak, det är vårt sätt ett begrava, och det är viktigt att begrava. Det är en del av sorgeprocessen."
     Jag var vid denna tidpunkt inte säker på om han talade till mig eller till sig själv. Hans blick flackade då och då ut mot grönheten och de tillsynes eviga vidderna. Och emellanåt såg han mig rakt in i ögonen, rakt in i hjärtat. Det kan tyckas märkligt att en människa man precis mött för första gången kan sitta med sådant lugn och säga saker som dessa, men på något underligt vis så kände jag aldrig mig uthängd eller obekväm, det gjorde jag aldrig med  Howard, och jag kan inte tänka mig att någon annan han mött gjorde det heller. Det var bara sådan han var.

Han slog av en bit aska på sin cigarett och såg på mig med ett leende.
     "Och så är det med den saken". Och han hade så smärtsamt rätt.
Tåget hade kommit fram till en ny station, fråga mig inte vilken. Howard Westmountain reste sig från sin plats och öppnade dörren för att lämna tåget.
     "Tack!", var allt jag lyckades få fram. Och Howard såg mig återigen, nickade lite för att säga "varsågod", och slängde upp sin ryggsäck på ryggen i en enda rörelse.
     "Tack själv".

Det tvåtusenåttonde året i vår tideräkning var sannerligen ett händelserikt sådant. Och det är svårt att veta var jag ska börja. Men jag väljer att börja i Chicago, Illinois, Amerikas Förenta Stater, den fjärde november. Barack Obama håller sitt segertal till nationen, och en hel värld håller andan. En svart man har blivit ledare för ett väldigt vitt land, och kanske en väldigt vit västvärld. Obama symboliserar inte bara en banbrytande politisk punkt i vår historia, han symboliserar också en seger för människan, den vanliga människan. Den unga och hoppfulla människan. Människan som, när ingenting verkar fungera, inte drar sig för att ställa sig upp och säga ifrån. Han symboliserar förändring i en värld där stagnation känns som ett alltför närvarande hot. Han symboliserar hopp. Huruvida det blir som han säger att det ska bli får framtiden utvisa, men hans tal i Chicago är bland det starkaste jag sett, och jag hoppas innerligt att han inte sviker folket som röstade på honom och som tror på honom, den vanliga människan. Obamas seger målar upp en allt livligare bild av visionen om en färgblind värld.

Medan Sverige under året har snyftat och misströstat över privatiseringar, utförsäljning av statliga bolag och arbetslöshet på 7%, kan jag, och många med mig, inte låta bli att blicka söderut. Till Afrika, en lite mer bortglömd kontinent. Det har varit skrämmande att se hur snabbt vi kan glömma, hur snabbt vi kan välja att inte se när andra saker kommer lite närmre. Det må vara både urvattnad och blasé, men det gör inte saken bättre. Mitt i en ekonomisk "kris" kändes helt plötsligt Darfur inte så viktigt längre, ingen verkade intresserad, FN sken med sin frånvaro, och efter 100 000-tals mer eller mindre statssanktionerade mord, vem kliver fram? Vem kliver fram och säger ifrån? Man kan tycka att USA, som mer än gärna spelar världspolis i många andra delar av världen, skulle finna det intressant, men man kunde också förstå att så inte var fallet. Ingen vill göra något, och vi verkar inte greppa hur lika händelserna har varit det som hände i Rwanda för snart 15 år sedan, eller det som hände i Europa för mer än 60 år sedan, för den delen. Människans oförmåga att se dessa mönster är skrämmande. Det känns som det krävs en Hollywood-film för att västvärlden ska inse vad som har hänt, och då passar det fint att skriva artiklar och blogginlägg, dikter och insändare som behandlar ämnet, "hur kunde detta få hända?". Samma sak varje gång, och svaret är enkelt; Det kunde få hända därför att ingen sade ifrån. Det är inget nytt fenomen, och det gör nog det hela ännu värre.

Inte bara Sudan är drabbat, naturligtvis. Vi blickar mot Zimbabwe, med en inflation på flera miljoner procent, svält och koleraepidemi. Mugabe sitter kvar. I Kongo pågår ett inbördeskrig som skördar 45 000 offer varje månad (eller ett helsingborg i kvartalet, om du så vill). I Somalia pågår ett 20-tal inbördeskrig iett regerings- och laglöst land. Listan kan göras längre, men frågan är densamma vilken plats det än gäller; Vem gör någonting?

Om vi ska ägna lite tid åt vår egen del av världen kan jag naturligtvis inte låta bli att nämna "finanskrisen". Jag har svårt att uppskatta skadornas omfattning, och sänder naturligtvis mina lyckönskningar till alla människor som blivit varslade eller förlorat. Men för mig har händelserna mest satt igång tankar. Tankar om en uppenbart fragil världsekonomis förfall, och tankar om hur sammanlänkade vi alla är, hur lite vissa av oss än tycks vilja det.

Jag vänder mig österut, mot Beijing och folkrepubliken Kina. Det är alltid kul med Olympiska spel. Ännu mer roande var det att återigen få exempel på västlig blindhet och okunskap. Några veckor innan OS-starten fick vi helt plötsligt se vilket förtryck som äger rum i dessa fjärran delar av världen. Och med detsamma var en bojkott aktuell, Sverige var inte sena att haka på trenden. Att det som var i full verkstad precis innan OS hade pågått under väldigt lång tid och med väldigt omfattande mått, det var det ingen som brydde sig om. Men helt plötsligt skulle vi ju själva titta på TV som var sänd från Kina, vissa skulle tillochmed åka dit, vi stod för ett moraliskt dilemma vi inte insåg existerade förrän vi själva var alldeles i närheten. Det är ganska äckligt. Vidare var det också roligt att läsa krönikor och artiklar om ett land som serverade konstig mat och där trafiken inte fungerade som hemma, vårt sätt att se ned på länder som inte är precis som hemma var återigen häpnadsväckande att beskåda, when in rome - act like home. Samtidigt var många besvikna över det nya Kina, det var inte lika genuint, inte lika gammalt och mystiskt, det är bara att acceptera. Kina ser ut som det gör nu och kommer att förändra ännu mer, lita på det. Själv tänker jag luta mig tillbaka och se på när vi helt plötsligt inser att vi blivit omsprungna av världen som vi anser står så långt under och bakom oss.

Det fanns givetvis även glädjeämnen under OS. Jag tar med mig två händelser, huvudsakligen. Den här. Och den här. Den senare bilden visar Michael Phelps med sina åtta guld, total dominans, behöver inte säga mer. Den första bilden visar Usain Bolt på väg mot OS-guld på 100 meter. Med blicken på TV-skärmen, avstannandes, och med ett oknutet skosnöre. Det är utan tvekan bland det största och mest överlägsna jag har bevittnat i idrotts-sammanhang. Lättheten i steget, den fantastiska glädjen och entusiasmen, det är egenskaper som besitts av en riktig vinnare, inte bara någon som kommer först i mål. 1996 tittate jag på OS i Atlanta och såg Michael Johnson springa 200 meter på 19.32 sekunder, hans överlägsenhet då överskuggas på många sätt av Usain Bolt´s överlägsenhet under Beijing-OS.

En annan viktigt sporthändelse under sommaren var givetvis Fotbolls-EM. Jag ser några bilder framför mig. Den första är Zlatan Ibrahimovic efter dennes mål mot Grekland. Den uppriktiga glädjen han visar är inte bara glädje, det är hjärta, det är viljan att vinna, det är lättnaden och det är kängan mot tvivlarna, allt på samma gång, inget annat än underbart att beskåda. En annan tanke som dyker upp är Henrik Larssons deltagande. Jag var tidig att hylla detta uttagningsval, det gör jag fortfarande, men såhär i backspegeln blev det kanske ingen lyckad insats, direkt. Tyvärr, ska sägas. Sveriges "fiasko" kändes tungt, och givetvis skulle landslaget och framförallt ledningen hängas. Jag vill slå ett slag för både laget och Lagerbäck, det är aldrig ett fiasko att vara ett av Europas 16 bästa fotbollslag. Sedan är det också tid för Sverige att inse våra begränsingar, svensk fotboll är inte bättre än såhär, även om vi gärna tror det. Seger mot EM´s sämsta lag, följt av två förluster, talar sitt tydliga språk. En positiv överraskning var Ryssland. Och den mest minnesvärda scenen var när spaniens förbundskapten Luis Aragonés skulle ta i hand med kung Juan Carlos, som då slår undan dennes hand och omfamnar honom. Spanien behövde det här guldet, på många sätt.

Det har varit ett år då tårar fällts. Det har varit ett år då kartor ritats om, ledare störtats. Det har varit ett år då vi på behagligt avstånd kunnat bevittna alla tänkbara sorters tyranni.

För mig, personligen, har det varit ett år då jag funnit nya vänner, och förlorat demsamma. Ett år då jag funnit vilka som verkligen finns där när de behövs. Ett år då jag sökt upp mitt blod för förståelse och tröst i stunder av mörker. Ett år då jag tagit avsked och ett år då jag återsett. Ett år då jag tvingats gå tillbaka till mig själv för att hitta några svar.

Huruvida jag hittat svar, vet jag inte. Men jag är inte rädd för att blicka framåt, även om det kan kännas svårt ibland.

Nu blickar jag mot 2009, och har inte en aning vad det kommer att innebära, faktiskt, inte en aning. Till dess jag vet det säger jag: Come what may, är jag inte redo nu så blir jag det då.

Annars lutar jag mig tillbaka och tittar på, på behörigt och bekvämt avstånd.